ELANGA: Konsten av nyttig arrogans
Det är svårt att hitta en annan svensk fotbollsspelare som utstrålar mer personlighet på planen än Anthony Elanga. Med explosiva tempoväxlingar, kreativa målfiranden och ett ständigt leende på läpparna har han vindsnabbt kommit att bli en supporterfavorit i det svenska landslaget.
Elangas storhet var tydlig redan vid ung ålder. Som tonåring tog han en startplats i ett stjärnspäckat men sjunkande Manchester United, med gegenpressens gudfader Ralf Rangnick vid rodret och Cristiano Ronaldo i spetsen.
Och under en kort period såg han ut att bli en spelare som skulle kunna leda The Red Devils framåt. Inte minst var detta åsikten hos många fotbollsintresserade svenskar, som gjorde Elanga till en av många spännande offensiva spelare att bli benämnda som “framtida stjärnor”.
Men så blev inte fallet. Efter ett par berg-och dalbana-aktiga säsonger i United ansågs han inte hålla måttet och såldes till en Premier League-konkurrent. ‘För ojämn’ och ‘för oförutsägbar’ var motiveringen — en förklaring som en majoritet kunde skriva under på.
På många sätt kändes övergången till Nottingham Forest som logisk. Samtidigt gick det att ställa sig frågan huruvida den framlyfta kritiken ens var negativ. För vad är det egentligen man vill ha av en ytter? Innebär jämnhet och förutsägbarhet alltid bättre utfall?
En mer detaljerad utredning av Elanga hade fångat upp hur de överkomplicerade dribblingsförsöken, ibland oprecisa kortpassningarna och de slösaktiga skottförsöken i grunden kommer från en välkonsoliderad irrationalitet; en sorts arrogans; som gjort honom både älskvärd och frustrerande som fotbollsspelare.
Get Oscar Alexander’s stories in your inbox
Join Medium for free to get updates from this writer.
Elanga är medveten om sina spetskompetenser, men han tror sig också veta att han är bättre än dig. Så när bollen väl hamnar vid Elangas fötter, och försvararen kommer upp för att stöta, så växer Elangas energinivåer till det av en duracellkanin. Det finns bara ett alternativ, tänker han. Kör honom.
Snart väntar antingen en snurrig, yrselorsakande dribbling, eller den simplare peta-och-stick-taktiken, inser ytterbacken. Vägvalet är tillräckligt för att suggerera hans blick vid Elangas till en början stillsamma fötter. Sen kommer explosionen. Pang! Så var han förbi…
… Men bollen rinner ur spel.
Visst, Elanga må tappa en del boll, men frågan är om inte laget, oavsett resultat, i grund och botten blir bättre av det. Elanga besitter nämligen en unik kvalitet: en personlighet som sträcker sig långt förbi fotbollsplanen och som gör att han prövar igen och igen. Och till slut kommer han faktiskt ta sig förbi och skapa något. Och när han väl gör det så är det åka av. Det ojämna och oförutsägbara.
Repeterade, simpla aktioner har länge prisats inom den moderna europeiska elitfotbollen. Så vad händer då med de spelare som ger sig på repeterade, oväntade aktioner? Bevisligen ansåg United att det var ett tillräckligt stort problem för att släppa en lovande akademitalang, men hur mycket lycka kan han potentiellt bringa det svenska folket med sina prestationer?
Om VM är något att utgå ifrån så kan svaret vara mycket mer grandiost än vad många på den brittiska öarna nog hade räknat med. Trots behovet av praktikalitet vinns matcher så ofta av de spelare som kan göra det där lilla extra — det som ingen tränare möjligtvis kan förhindra genom att manualbundet flytta runt sina pjäser på spelbrädan. Det där som i grunden gör fotbollen till en plattform för att uttrycka sin personlighet.
Karaktären av Elanga är stor, och hans positiva påverkan på sitt lag blir allt större. Han kommer alltid ge sig in i striden; kommer alltid att pröva det som intuitionen säger, och kommer alltid ge allt i alla situationer. Och så har det alltid varit. Det som av vissa kan ses som irrationalitet är precis det som lett honom hit. Och han är en spelare som, på grund av sina brister och inte trots dem, kommer att leda ett mer offensivt och modigt svenskt landslag in i en ny era.
