“VIGGE”: Orkanens öga
Den första gången många såg Victor Nilsson Lindelöf var han omringad av ett oförutsägbart kaos.
Eden Aréna, Prag. 30 juni 2015. Straff nummer fem för Sverige i final av U21-EM mot Portugal. 3–3-läge. Vinna eller försvinna. Nervositeten på arenan stiger; surrandet hos den svenska supporterklacken pausas, de grova buropen från den portugisiska kortsidan trappas upp. Fram stegrar en 20-åring, lägger bollen tillrätta och tar ansats.
Lindelöf hade innan turneringen kunnat karaktäriseras som en doldis. Efter både skador och avstängningar i en alltmer desarmerad backlinje hade han slagit in sig i förbundskaptens Håkan Ericssons elva som högerback. Och nu, i turneringens allra viktigaste och mest ovissa ögonblick, hade “Vigge” ombetts ställa sig i mitten och ta chansen.
När kameran nu zoomas in på den magra tonåringen med buzzcuten, däremot, är det svårt att detektera ens minsta lilla tillstymmelse till nervositet. Istället är det enda som går att uttolka från hans blick en känsla av fokus och vilja. Han är ett objekt av stillsamhet, omgärdad av ett storm-liknande elände.
Domaren sätter pipan i munnen. Ett djupt andetag senare och ett par lätta steg framåt. Därefter tillslaget. Pang! Kassaskåpssäkert, mitt i målet. Han joggar lätt tillbaka med ett tillknäppt ansiktsuttryck, reser en näve och dunkar den aggressivt i den lite mindre spända luften. Där satt den.
Men inget tillfälle att helt släppa nerverna — nu är det William Carvalhos tur. Bollen är redan upplagd, Patrik Carlgren står med händerna utsträckta vid mållinjen. Han dansar och dansar — försöker hitta minsta lilla ledtråd från den pressade kuggen dresserad i den glamorösa portugisiska dräkten. Domaren blåser.
Get Oscar Alexander’s stories in your inbox
Join Medium for free to get updates from this writer.
Och ja, resten är ju historia.
Carlgren räddar! Ja! Sverige vinner EM-guld, mot alla odds! Ingen hade trott på det här utan dem själva. Jag tror inte det är sant!
Jesper Hussfelt, TV4 Sports kommentator, efter Patrik Carlgrens räddning
Visst var det så att det bara var en straffspark, men att han ens valts att lägga straffen sade mycket om förtroendet Ericsson fått för “Vigge” på kort tid. Och på sättet han gjorde det — med en sådan entydig självklarhet — kom att bli förordet till den berättelse han skulle skriva inom elitfotbollen med hjälp av sina färdigheter och karaktärsdrag.
En teknisk skicklig, kringsynt försvarsspelare, besittandes en utstickande besinning och mogenhet både på och utanför planen. Och, vad det verkar: en spelare som ofta hittar ett sätt att hamna i mittpunkten av kaoset.
För det har kommit flera stunder då Lindelöfs påstådda lugn har beprövats. Ta tränarkarusellen och det återkommande haveriet i Manchester United, Janne Anderssons Nations League division C-epok, eller vad det nu var Jon Dahl Tomasson sysslade med. Alla tre exempel i en lång och oönskad rad av situationer som “Vigge” varit delaktig i.
Men i mitten av allting som har varit omständligt eller spänt har det sällan känts som att “Vigges” egna emotionella barriärer varit i flux. Han kanske aldrig har varit den mest talangfulla spelaren, eller den spelare som slängt sig runt mest, men han har alltid funnits där, likt ett lätt bortglömt men funktionellt och slipat verktyg.
Det dröjde länge innan flytten från United skedde — kanske lite för länge nu i efterhand — men som tiden utvisat har det funnits mer kvalitet i Lindelöf än vad ca 180 matcher i United redogjorde för. Även om han i viss mån berömts och försonats av United-folk i efterhand för sina insatser, har det tagit en ny omgivning för att åter få Lindelöf tillbaka i stimmet.
Under ledningen av den detaljfixerade baskern Unai Emery har nya sidor av Lindelöf hittats. En spelare som tidigare exklusivt spelat mittback kom med tiden att variera sitt spel och bli framstående i en ny, tidigare osannolik roll på planen: defensivt mittfält. Ett ordentligt utropstecken som visat på att även “Vigge” kunnat genomgå förändring — när väl den omgivande miljön tillåter det.
Nu, däremot, är han i stadd med ett Aston Villa i förändring — en svårnavigerad process, där truppens erosion har gjort att allting runtom kring honom åter hamnat i rörelse. På något sätt måste han inte bara hanka sig kvar, utan hålla lugnet. Och vare sig han inser det eller inte, så kretsar också den vilda svenska framtidsoptimismen kring honom som ledare av en ständigt kritiserad försvarslinje.
Men, samtidigt som de tillfälligt stabila väggarna runtom kring honom återigen börjar rämnas, finns ändå en känsla av trygghet. För om det är något som U21-guldet såväl tiden i Premier League och A-landslaget har lärt oss, så är det att “Vigge” alltid är där. Han är en spelare som, trots ständiga externa problem, hittar ett sätt att förbli stadig. Nästan som om det vilda trycket i sig är det som gör “Vigge” lugn. Som om orkanen i sig är det som gör honom till dess öga.
