<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/" xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom" version="2.0" xmlns:cc="http://cyber.law.harvard.edu/rss/creativeCommonsRssModule.html">
    <channel>
        <title><![CDATA[Stories by JonteMattebo on Medium]]></title>
        <description><![CDATA[Stories by JonteMattebo on Medium]]></description>
        <link>https://medium.com/@jontemattebo?source=rss-50c9c64e2353------2</link>
        <image>
            <url>https://cdn-images-1.medium.com/fit/c/150/150/0*eRxyA_-oLdzgx_1a.jpeg</url>
            <title>Stories by JonteMattebo on Medium</title>
            <link>https://medium.com/@jontemattebo?source=rss-50c9c64e2353------2</link>
        </image>
        <generator>Medium</generator>
        <lastBuildDate>Wed, 18 Nov 2026 14:04:08 GMT</lastBuildDate>
        <atom:link href="https://medium.com/@jontemattebo/feed" rel="self" type="application/rss+xml"/>
        <webMaster><![CDATA[yourfriends@medium.com]]></webMaster>
        <atom:link href="http://medium.superfeedr.com/" rel="hub"/>
        <item>
            <title><![CDATA[Jag har skrivit sånger om dig]]></title>
            <link>https://medium.com/@jontemattebo/jag-har-skrivit-sanger-om-dig-145bcb96a46d?source=rss-50c9c64e2353------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/145bcb96a46d</guid>
            <dc:creator><![CDATA[JonteMattebo]]></dc:creator>
            <pubDate>Sun, 18 May 2014 19:39:06 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2014-05-18T19:41:10.305Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>Novelletten no 33. Av Clara Olausson. Foto Hilda Randulv.</h4><p>Jag har skrivit sånger om dig, flera tusen, inte på något språk du skulle känna igen, bara ordlösa hymner om hur ditt skelett sitter stilla i din kropp, om hur ditt blod renas. Rätt konstiga grejer antar jag. Men jag tycker om dem, de sjunger mig till sömns.</p><blockquote>Hmm, hmm, hmm, hmm.</blockquote><p>Tröstande och lugnande. Jag påminns om hur dina läppar inte riktigt är röda eller rosa utan någon slags hallonfärg och hur jag brukade trycka mina mot dem på det mest försiktiga sätt innan vi föll in i vår ryckiga, taktlösa sömn. Ibland tror jag att jag ville mer men vi förblev vänner. Nu är det november och stjärnorna lyser i asfalten när det har regnat, löven är planeter och när det smattrar i mitt ansikte är det krig igen. Du och jag, du och jag, vi finns inte längre. Vi är en minnesgrav vid flygplatsen utanför stan. Vi brukade stå under flygplanen precis när de skulle landa, jag brukade skrika och hålla din hand så hårt att dina knogar var alldeles blåa efteråt. Alla ljud var så intensiva då, allt blev helt plötsligt så högt. Nu står jag där ensam och skriker samtidigt som jag kramar mig själv för att inte upplösas i en rosa dimma. Det var aldrig fråga om varför allting blev som det blev. Det var så självklart, så förutsägbart. Vårt slut var redan skrivet och när du tog de där stegen och tittade tillbaka mot mig och log hade jag redan förstelnat, blivit en staty med rinnande tårar. Gråt inte, gråt inte, gråt inte. Du sa det ofta, så ofta, att när jag upprepar det för mig själv som ett mantra blir med din röst. Men du var där ett tag, du fanns faktiskt. Dina krokiga fingrar var en gång inflätade i mina och jag tror, jag tror du hade sånger om mig med. Kanske flera tusen, kanske bara en.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=145bcb96a46d" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Var inte ensam, säger hon]]></title>
            <link>https://medium.com/@jontemattebo/var-inte-ensam-sager-hon-5d474589c29e?source=rss-50c9c64e2353------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/5d474589c29e</guid>
            <dc:creator><![CDATA[JonteMattebo]]></dc:creator>
            <pubDate>Mon, 09 Dec 2013 00:50:04 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2013-12-09T00:50:04.368Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>Av Rasmus Persson</h4><p><strong>Det finns en dragdörr i vårt kök som leder in till ett hörnrum. </strong>Det är mammas rum. En säng, en bergsprängare och morfars gamla skrivbord i ek. Och så två stora fönster som vetter ut mot trädgården. På kvällarna kan man ligga där i sängen och se hur stjärnorna rullar upp över grantopparna. Dragdörren är stängd idag. Jag hör hennes stön genom den. Om tio minuter går bussen till Karlstad och att gå till hållplatsen tar bara tre. Men jag är redan på väg dit. Kan jag gå härifrån utan att hon märker det Nej. För ovärdigt. Jag drar upp dörren. Där ligger hon, eller om hon sitter. Hennes kortisonkropp flyter ut över madrassen på ett sätt som gör det svårt avgöra. Hon vinkar mot mig. Vill att jag ska komma närmare. Ögonen blankas när jag lägger min kind mot hennes. Det blir tyst i rummet. Så tar hon mitt ansikte i sina händer och vänder det mot sig.</p><p>— Var. Inte. Ensam, säger hon.</p><p>Mina kinder vilar fortfarande i hennes händer och tårarna spiller nu ut över hennes fingrar. Hon gråter med ser jag. Jag vill stilla henne. Säga att nej, ensam kommer jag då inte bli. Men det är ju inte sant. För nu måste jag skynda mig till bussen. Och när jag smyger igen dörren bakom mig är det just ensam jag känner mig. Genom dörrglipan som alltjämt smalnar av ser jag henne fortfarande. Hon vinkar litegrann. Och dörren ska precis slå igen när jag hejdar mig. Genom springan som nu knappt är en snusdosa bred ser jag det. Hon ler. Först läppar, sen tänder. Trevande som om det var första gången. Men visst ler hon. “Hon är så vacker”, hinner jag tänka. Inget kortison i världen biter på en mamma. Inget cellgift heller. Inte ens radioaktiv strålning kan krossa den här kvinnan. Plötsligt räcker hon ut tungan mot mig. Och nu börjar vi skratta. Genom dörren förenas våra skratt. Hon och jag. Ingen av oss ensam. Jag tar ett steg tillbaka och ser på min levande mamma en sista gång. Sen tittar jag på dörren. Nej, varför skulle jag någonsin stänga den?</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=5d474589c29e" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
    </channel>
</rss>