<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/" xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom" version="2.0" xmlns:cc="http://cyber.law.harvard.edu/rss/creativeCommonsRssModule.html">
    <channel>
        <title><![CDATA[Stories by Kajsa Lundborg on Medium]]></title>
        <description><![CDATA[Stories by Kajsa Lundborg on Medium]]></description>
        <link>https://medium.com/@kajsalundborg?source=rss-31ab8205bef1------2</link>
        <image>
            <url>https://cdn-images-1.medium.com/fit/c/150/150/1*l2VndG4dRt3MRyCeZQWRNQ.jpeg</url>
            <title>Stories by Kajsa Lundborg on Medium</title>
            <link>https://medium.com/@kajsalundborg?source=rss-31ab8205bef1------2</link>
        </image>
        <generator>Medium</generator>
        <lastBuildDate>Tue, 17 Nov 2026 19:43:51 GMT</lastBuildDate>
        <atom:link href="https://medium.com/@kajsalundborg/feed" rel="self" type="application/rss+xml"/>
        <webMaster><![CDATA[yourfriends@medium.com]]></webMaster>
        <atom:link href="http://medium.superfeedr.com/" rel="hub"/>
        <item>
            <title><![CDATA[En sekund, tre ord — Skillnaden mellan liv och död.]]></title>
            <link>https://medium.com/@kajsalundborg/en-sekund-tre-ord-22a3b6739c0a?source=rss-31ab8205bef1------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/22a3b6739c0a</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Kajsa Lundborg]]></dc:creator>
            <pubDate>Mon, 12 Feb 2018 22:53:36 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2018-02-13T18:28:04.477Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/564/1*HW4oPPQ07RUAzH545jSLBw.jpeg" /><figcaption>3:e Januari, 2015.</figcaption></figure><p><strong>Telefonen vibrerar hårt mot glasbordet.</strong> William. Underligt, tänker jag. Han brukar sällan ringa mig sent på kvällarna. Jag tänker att han måste ha något riktigt roligt att berätta från nyårshelgen som bara inte kan vänta. Jag satt i soffan, precis sådär en brukar en vardagskväll. En serie stod på framför mig och min kärlek satt bredvid mig i soffan och med mina ben i knät. Han nickar menande mot mig och säger med sin gest att jag kan ta samtalet, trots att vi var mitt i ett avsnitt av vår favoritserie. Jag svarar i ett skratt — förväntansfull och glad över att få höra hans röst.</p><blockquote><strong>”Vad gör du?”</strong><em> Frågar han. Hans röst verkar ovanligt lugn.</em></blockquote><blockquote><strong>”Inget särskilt, tittar serier bara. Älskar verkligen ‘How I Met Your Mother’. Kan inte förstå att jag väntat så länge med att börja titta. Vad gör du? Så kul att du ringer förresten. Blev så glad!”</strong></blockquote><p>Det blir tyst. <br>Lite för tyst. <br><em>Sa jag något konstigt?</em></p><blockquote><strong>“Har du hört vad som hänt?”</strong></blockquote><blockquote><strong>”Hört vadå?” </strong><em>Hjärtat dunkar hårt. Bestämt. Som på instinkt. Som att hela kroppen redan vet vad som komma skall innan hjärnan ens hunnit reagerat.</em></blockquote><p>Nästa sekund i samtalet vill jag föralltid ska vara ogjord. Osagd. För så var det, en sekund tog det att göra drömmar till mardrömmar. Göra om tomma, svarta nätter till spelfilmer av något av det mest traumatiska en människa kan bli utsatt för.</p><blockquote><strong>”Marcus har gått bort.”</strong></blockquote><p>Jag förstod ingenting. <em>Överdos? Olycka? Slagsmål? Vad hade hänt?</em></p><blockquote><strong>”Han blev mördad.”</strong></blockquote><p>En sekund tog det. Tre ord. <em>Han blev mördad. </em>Tre ord som aldrig borde få uttalas. Min värld blev som bakvänd, upp och ner. Det skar igenom allt. Jag blev bottenlös och färglös. Naken och uppriven.</p><p>Ansiktena och miljöerna i serien som annars brukar vara så bekanta och distinkta blev istället som en stor oljemålning. Färger bara smetades ihop. Jag såg ingenting. Tog inte in någonting. Det var som att hjärtat hade stannat. Det hade det nog. Förstelnat, frusit till is och sedan exploderat i tusen bitar.</p><blockquote><strong>”Vad menar du? Vadå blivit mördad?” </strong><em>Min röst brast. Det var som att den inte höll för det ordet. </em>Mördad.</blockquote><p>Jag hörde honom svara. Hans lugna röst. Hans omtanke. Det var som att jag kunde höra hans hjärta dunka lika snabbt och hårt som mitt, men att han ansträngde sig för att få rösten att inte återspegla den känslan. Såhär i efterhand förstår jag. Han pratade så för att han hörde hur trasig jag var, hur trasig jag blev.</p><p>Han försökte förklara det tydligt, lugnt — inte göra mig trasigare. Jag hörde honom forma ord efter ord i telefonen men inget av det han sa gick att ta in. Det var som att han talade ett fornnordiskt språk som ingen längre besitter kunskapen av. Det var helt enkelt inte begripligt. Som engelskan i Spice Girls-låtar när man var liten. Ord som lät, men inte hade någon mening. Så kändes det. Det var så underligt, att jag i den stunden kunde se komik. Som att det var hjärnans sätt att försöka rationalisera vad som hade hänt. För det kunde ju inte vara sant. Det måste ju ha varit ett väldigt konstigt skämt. Händelsen var absurd. Nuet var absurt.</p><blockquote>Inte det här. Inte Marcus.</blockquote><blockquote>Inget av det här kunde vara på riktigt.</blockquote><p>Vi la på. Min kärlek tittade på mig, han förstod så mycket — men samtidigt så lite. Mitt ansikte som några sekunder tidigare satt och skrattade framför ‘How I Met Your Mother’ hade förvandlats till en vit tom canvas som nu började måla upp bilder i huvudet hur det hela hade gått till. Bilder som sedan blev spelfilmer i mardrömmar i år framöver. Jag såg kniven blänka till i ljuset från lyktstolpen. Jag såg den skära honom i hans ljusa hud. Rispa upp något som inte fick rispas upp.</p><blockquote>Honom, som jag hållit om på julafton. <br>Honom, som delat familjestunder och utekvällar med som 16-åring. <br>Honom, som jag kysst på nyår och gett ett halsband med samma datum. <br>Honom, som jag hade MSN-konversationer med till småtimmarna. <br>Honom, som jag ville rädda från droger och konflikter. <br>Honom, som förminskade mig. <br>Honom, som jag djupt hade hatat när han hade skämt ut mig. <br>Honom, som delat bilder på mig jag aldrig hade önskat att någon skulle se. <br>Honom, som inte hade låtit mig gå vidare när jag hade träffat en ny kärlek. Honom, som jag nu fått reda på inte finns mer.</blockquote><p>Det vi hade var så trasigt, det vi hade. Vår relation, vår icke existerande kärlek. Mina tafatta försök att ändra någon som inte gick att ändra. Hans tafatta försök att undanhålla, men aldrig känna sig förstådd. Vi var så små.</p><p>Vi skulle aldrig mer höras, och så blev det. Det kan jag säga idag utan några som helst tvivel. Vi hade inte sagt ett ord till varandra på åratal när jag fick det där samtalet. Det fanns ingen kontakt, ingen mellan oss som var — egentligen ingenting som förändrades, samtidigt som allt förändrades. Allt var borta och vi levde båda andra liv. Men att detta skulle hända, det var så obegripligt. Så tragiskt. Så djupt, djupt oförklarligt.</p><p><strong>Jag tittade in i min kärleks ögon.</strong> Han tittade tillbaka, pendlade mellan mina ögon. Som om han försökte förstå vad som hände där bakom min gröna och rödsprängda blick. Jag undrar hur jag måste sett ut. Hjärtat var utanför, ögonen var genomblöta men samtidigt så tomma. Tre ord, en sekund. Oljemålningen på TV-skärmen var nu färglös och humorlös. Allt var annorlunda.<em> Hur kan allt förändras så snabbt?</em></p><p>_____</p><p><strong>Jag vågade aldrig gå på begravningen.</strong> I flera år hade jag hatat dig för det du hade gjort mot mig. Det kändes inte rättvist att sitta där med din familj och ditt nya liv och dela samma tårar vid altaret. Jag var inte där, men ändå ser jag samma målning i huvudet. Samma spelfilm om och om igen. Ser dig långsamt sjunka ihop. Det är så plågsamt, så orättvist. Skillnaden från förr är att jag är lycklig nu — men du finns fortfarande med mig. Jag försöker komma ihåg det fina vi hade en gång, försöker förneka det smutsiga. Jag försöker minnas. Jag ser dig le, jag hör dig skratta. Men inget kan tvätta bort den där sekunden. De där tre orden. <em>Han är mördad. </em>Aldrig blir de begripliga.</p><p><strong>Du har det bättre nu, i Nangijala. Såsom du sa det själv. <br>3 år sedan nu. Du togs ifrån oss alldeles för tidigt.</strong></p><p><strong>Du är borta, men aldrig glömd.</strong></p><p>/ Från Kajsa<br>Din trasiga tonårskärlek längs din alldeles för korta livsresa</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=22a3b6739c0a" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
    </channel>
</rss>