<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/" xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom" version="2.0" xmlns:cc="http://cyber.law.harvard.edu/rss/creativeCommonsRssModule.html">
    <channel>
        <title><![CDATA[Stories by Jörgen Löwenfeldt on Medium]]></title>
        <description><![CDATA[Stories by Jörgen Löwenfeldt on Medium]]></description>
        <link>https://medium.com/@lowenfeldt?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
        <image>
            <url>https://cdn-images-1.medium.com/fit/c/150/150/1*SbQ6AgiUG6SQBoejP1eD-w.jpeg</url>
            <title>Stories by Jörgen Löwenfeldt on Medium</title>
            <link>https://medium.com/@lowenfeldt?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
        </image>
        <generator>Medium</generator>
        <lastBuildDate>Tue, 17 Nov 2026 18:01:04 GMT</lastBuildDate>
        <atom:link href="https://medium.com/@lowenfeldt/feed" rel="self" type="application/rss+xml"/>
        <webMaster><![CDATA[yourfriends@medium.com]]></webMaster>
        <atom:link href="http://medium.superfeedr.com/" rel="hub"/>
        <item>
            <title><![CDATA[En tur till Mackelmackers molnpalats]]></title>
            <link>https://lowenfeldt.medium.com/en-tur-till-mackelmackers-molnpalats-40d61907a2ce?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/40d61907a2ce</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Fri, 17 Dec 2021 08:24:07 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2021-12-17T08:40:27.949Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>Det fanns ett önskemål att morgonens text skulle behandla flygande tåg, vilket pappan fann en smula fantasilöst, eftersom de ju befann sig på ett sånt när barnet kom med förfrågan.</h4><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*f_VZuPl5vWTauqhZBj6i0Q.jpeg" /></figure><p>Han hade inte bara suttit böjd över skrivmaskinen. De hade under den ännu korta färden sett både cumulus och cirrus, och han hade fört undan sammetsgardinerna och öppnat fönsterluckan för att låta barnet fingra på molntäcket, som låg över handen som sockervadd flera minuter efteråt. De behövde skölja av det med tvål och vatten på tågtoaletten, stod där en god stund innan allt runnit ned i avloppet (som i sin tur tömdes som regn från vagnen, skulle väl landa på någon intet ont anande fotgängare där nere, som en hyperlokal nederbörd).</p><p>Dagens tur skulle ta dem till en av de mindre kända molnpalatsen, därför var det glest i kupén, men det fanns ändå skäl att åka dit, för den med lite kännedom om stratusskulptörer. Inspiration var hämtat från det forntida ishotellet i Jukkasjärvi, och med stor finess hade byggnaden uppförts på nytt, dock med en touch av grekiska tempel, på grund av den ihållande nyantika vågen.</p><p>Egentligen var det fel att kalla deras farkost för tåg, eftersom ett tåg genom sitt beroende av räls tillhör de mer kontrollerande färdslagen, här kunde de ju färdas i alla riktningar, men nostalgi väcker känslor och en tur med en luftburen orientexpress gick att sälja dyrare än ett simpelt linjeflyg som tog dem från start till mål på fem minuter.</p><p>Kristallkronorna klingade likt en angelägen talhållare när de till sist nådde ändstationen: Nackelmackers molnpalats. Mjukt stannade de in vid perrongen som såg just så ullig ut som den gett sken av på bilderna. De klev av med varsin koffert, sjönk ned något för varje steg, tog ett tag att vänja sig vid vandrandet här, konsistensen påminde lite om tung snö, men bara de första fem centimeterna innan foten mötte ett betryggande motstånd.</p><p>Receptionisten speglade sig i en fickspegel när de anlände. Hennes ansikte hade androgyna svala drag, håret i en tofs mitt på skallen. Hon ryckte med pannan när hon såg de nyanlända.</p><p>– Nej nej, inga gäster i dag, det är konferens. Alla rum är bokade.</p><p>– Vi har bekräftad beställning, sa pappan, två personer, en natt.</p><p>– Det kan inte vara möjligt, sa hon snäsigt och började undersöka sin loggbok, drog med fingret över alla namn innan hon kom till deras, varpå hon besvärat mumlade:</p><p>– Jaha, då är det vi som gjort fel då.</p><p>Det tycktes som att hon inom sig öste svordomar över en frånvarande kollega, som ständigt utsatte de andra för besvärliga situationer.</p><p>– Och då måste vi lösa det, sa hon utan att visa särskilt intresse för att faktiskt hjälpa oss.</p><p>– Ni kan sätta er i lobbyn så länge, medan jag funderar. Förresten, ni kan läsa det här häftet om Georges Nagelmackers. Visste ni att han blev så pass betuttad i en yngre kusin, som inte alls var intresserad av honom, att det fick honom att fly till Amerika? Nej, precis, det visste ni inte. Så läs häftet. Jag är strax tillbaka.</p><p>Det var en sällsam upplevelse att sitta i molnfåtöljer, påminde om en säng med alltför nött fjädring, kunde säkert inte vara bra för ryggen att sitta så här en längre tid. De bläddrade i den lilla skriften om mannen som både gett namn åt hotellet och uppvaktade sin kusin. Amerikatrippen ledde till tio månader på tåg runt om kontinenten, som i förlängningen gav honom idén till Orientexpressen. Han vann tydligen också guld i de olympiska spelen år 1900 i grenen häst och vagn.</p><p>– Ja, det var ju ganska lärorikt ändå, sa pappan till barnet.</p><p>– Kunde hästarna flyga på den tiden? frågade barnet.</p><p>Men just som jag skulle svara stod receptionisten framför den med en guldnyckel, som hon höll framför sig som en check.</p><p>– Jag löste det, sa hon på ett sätt som om hon förväntade sig applåder.</p><p>– Vad bra, sa pappan.</p><p>– Ja, alltså inte riktigt det ni kanske hade tänkt er men ni behöver inte sova i lobbyn i varje fall.</p><p>Hon skrattade som om hon just uttalat ett skämt. När gästerna inte drog på munnen sa hon kort:</p><p>– Följ med mig då. Vi ska till vinden.</p><p>Hon började småspringa utan att vänta, och de rusade efter med våra koffertar. Stegen var särskilt tunga i trapporna, men hon tycktes ha sprungit många gånger upp och ner mellan våningarna och det blev svårt för dem att hänga med.</p><p>Andfådda tog pappan och barnet en paus på femte våningen, samtidigt som receptionisten rusade vidare. Här fanns ett akvarium fyllt med guldfiskar, säkert flera hundra, som samsades om vattnet.</p><p>De stod framåtböjda och glodde i någon minut, när plötsligt en av djuren började göra ljud ifrån sig, inget gurglande utan det påminde om något mänskligt. De förde öronen nära akvariet och det gick att uttyda några faktiska ord, väldigt tyst så det krävde stor koncentration att höra:</p><p>– Akta … henne … inte.</p><p>Nu pratade guldfiskarna i kör. Ett enda ord upprepades:</p><p>– Farligt … farligt … farligt.</p><p>Trippande steg hördes från trappan och de reste sig upp på nytt. Receptionistens ansikte dök upp bakom en dörrkarm. Hon knep ihop ögonbrynen och frågade irriterat:</p><p>– Kommer ni eller? Jag har gjort i ordning för er. Ni kan ju visa lite tacksamhet åtminstone?</p><p>Både pappan och barnet hade lyssnat noga på fiskarnas varningsljud. Det fanns ju knappt något som fungerade som det brukade på den här platsen, några gäster såg de inte skymten av, fastän det sades vara fullbokat, och ingen annan personal heller. Musklerna hade återfått lite spänst, så de lyckades knata upp de sista våningarna innan de nådde vinden. Taket kanske var en mer rättvisande beskrivning av platsen de skulle övernatta på.</p><p>– Fritt och luftigt, sa receptionisten. Bättre utsikt får ni inte.</p><p>– Jag ser bara moln, sa barnet.</p><p>– Ja, men en annan dag, ni får ha lite fantasi faktiskt, sa receptionisten tjurigt.</p><p>– Jaha, sa pappan.</p><p>– Och en sak till, sa hon.</p><p>Sedan gjorde hon en lång konstpaus.</p><p>– Ja, vad för sak? sa barnet.</p><p>– Se upp för blixten, sa hon och blinkade listigt med ena ögat.</p><p>Det var svårt att avgöra om hon menade allvar eller om hon skämtade. Hon lämnade snart taket och sprang nedför trapporna igen för att återgå till disken. Det samtidigt som en oroväckande kylig vind drog igenom håret på hotellgästerna. Allt började kränga en aning.</p><p>– Vi kanske kan bygga en molnigloo? sa barnet.</p><p>Med hjälp av lösa molnbitar som de funnit lite varstans här uppe (platsen måste ha använts som extra förråd), lyckades de efter några timmars arbete skapa tak över huvudet, även på taket. När de kröp in i den lilla hyddan började vinden allt häftigare dra fram och tillbaka med hotellet, just som om det var byggt på en hängmatta.</p><p>– Kan vi trilla av? frågade barnet.</p><p>– Jag vet faktiskt inte, sa pappan.</p><p>De höll hårt i varandra, intalade sig att de knappast var de första som övernattat i en molnigloo på taket av Nackelmackers molnpalats, men det kändes som att de kanske skulle bli de sista. Blåsten förvärrades, bris blev till storm och nog skymtade de en tornado i fjärran? Med händerna i hårt grepp mot marken kröp de mot trappan för att ta betäckning inne i palatsen, samtidigt som hagel pepprade över deras kroppar.</p><p>Barnet började känna på alla dörrhandtag på översta våningen, för att se om det fanns något ledigt rum. Alla dörrar var låsta. Barnet frågade:</p><p>– Vad händer nu?</p><p>– Jag vet inte, sa pappan och la till:</p><p>– Jag har ju inte min skrivmaskin.</p><p>Barnet rotade i fickan, där det förvarades några mynt, en skruv, två knappar, hundra gruskorn och:</p><p>– Du menar en sån här?</p><p>Barnet höll en skrivmaskin framför sig. En tung variant som krävde två armar och en rak rygg.</p><p>– Hur gjorde du det där?</p><p>– På samma sätt som du, pappa.</p><p>– Jaha, du kan också.</p><p>Pappan funderade inte så länge över vad som var verkligt och overkligt i den här berättelsen. Han satte sig på huk på golvet och började hamra in ny text i skrivmaskinen, för att se till att de kom vidare. Inte längre behövde de röra sina ben, de kunde bara låta historien röra sig emot dem. Som kvicksilverkulor i bakåtspolning.</p><p>– Jag tänkte att vi ska tillbaka, sa pappan.</p><p>Nästa gång de blinkade såg de därför guldfiskarna framför sig, som simmade i ett allt tätare stim. Förra gången hade de blivit varnade för något farligt, men den här gången kände de igen en av rösterna.</p><p>– Hallå, hallå! ropade en guldfisk irriterat.</p><p>– Känner du igen den rösten, pappa?</p><p>– Jag tror det.</p><p>Det var receptionisten som hade blivit förvandlad, förmodligen på samma sätt som alla de andra personer som haft modet att besöka Nackelmackers molnpalats, och som tack blivit guldfiskar. Av vem var lite oklart. Hon såg precis ut som alla de andra djuren i stimmet, men den gälla och lite irriterade rösten var svår att ta miste på.</p><p>– Någon — receptionen! sa hon igen.</p><p>– Nu får du prata högre, det är lite svårt att höra dig genom glaset förstår du, sa pappan.</p><p>– Stå — i! ropade hon.</p><p>– Hon menar nog att det är tomt i receptionen nu när hon är en guldfisk, sa barnet.</p><p>– Vill du att vi ska gå dit? frågade pappan överdrivet högt.</p><p>Det såg ut som att hon nickade. Eller guppade. De tolkade det som ett ja.</p><p>– Bättre än att sova på taket, sa barnet.</p><p>– Absolut, sa pappan.</p><p>Det var så det gick till helt enkelt, när pappan och barnet blev föreståndare för Nackelmackers molnpalats. Några år senare skulle de installera en molnbaserad kapplöpningsbana för häst och vagn, anordna årliga kusinträffar och märklintågsbytardagar, och inte minst köpa in tre nya akvarium för alla guldfiskar som på något magiskt vis flyttade in. Men det är en helt annan historia.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=40d61907a2ce" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Recensenten]]></title>
            <link>https://lowenfeldt.medium.com/recensenten-ef685f14c61a?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/ef685f14c61a</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Fri, 17 Dec 2021 08:23:53 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2021-12-17T08:39:19.096Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>Efter en längre tids frånvaro från alla sysslor som tidigare höll mig sysselsatt hade jag bestämt mig för att säga ja och inte nej.</h4><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*qMMJDB4K5RkH_7lt6Gk0sw.jpeg" /></figure><p>När jag först tog emot mejlet hade jag som så många andra sunda människor fått en känsla att något var skevt. Signaturen var utformad i ett kursivt och svårläst typsnitt, och avsändaren i sig hade ett språk som jag fann överdrivet personligt utan att vi egentligen hade en relation.</p><p>Det handlade om en pressvisning av en ny film på Zita, och jag var inbjuden i egenskap av recensent, eftersom jag tidigare hade ägnat mig åt sånt arbete, innan allt det där som inte fick inträffa inträffade. Filmen beskrevs som en progressiv historia vilken utmanade könsrollerna. Den var skapad av ett kompisgäng från Skåne, och samtliga skulle finnas på plats för intervjuer, om jag var intresserad av att fördjupa mitt deltagande efter att jag tagit del av de nittiofem minuter som historien skulle uppta av onsdagseftermiddagen om två veckor.</p><p>Några dagar senare skickade avsändaren ett nytt mejl, i orolig ton, bara för att höra efter ”var landet låg”. Ytterligare dagar senare inkom ett till. Avsändaren ville försäkra sig om mitt deltagande, och jag svarade att jag ”nog skulle gå”, men jag ville inte lova något. Fler mejl inkom, där avsändaren bad mig om råd inför det kommande pr-arbetet, och där jag hjälpte till i den mån jag kunde, och tipsade om hur professionella utskick brukade se ut.</p><p>När onsdagen inföll bestämde jag mig för att fara till biografen, eftersom jag nu kände mig skyldig avsändaren något, han var så enträgen och lidande, och jag vill helst bota lidande i den mån jag kan, jag menar, att titta på en film hör egentligen inte till de större uppoffringar en människa kan utföra, det var en enkel sak att ställa upp på.</p><p>Sen fick jag en annan tanke. På tunnelbanan mot Zita försökte föreställa mig vilka andra recensenter som skulle göra mig sällskap under visningen. För mitt inre gick jag igenom namn efter namn och slog fast att ingen av dem skulle överväga att titta på en film som den här: en smal amatörproduktion avsedd för de närmaste och möjligen även de närmastes närmaste. Tanken slog mig med full kraft, och förde med sig en skräck som drev igenom alla leder: Det är bara jag. Som vanligt är det bara jag som inte förstår spelreglerna. Det är jag som anländer klockan åtta till en fest när alla andra släntrar in vid tio. Det är bara jag. Okej, okej, nu överdriver jag, försökte jag lugna ned mig och utförde några andningsövningar: inhalerade i fyra sekunder, höll kvar luften i sju och blåste ut den kraftfullt i åtta sekunder. Jag förstorar hot i syfte att inte bli negativt överraskad, förmodligen även denna gång. Jag skrattade till för mig själv i sätet, ja, typiskt mig att måla upp hotfulla scenarier, särskilt nu efter sjukskrivningen, när jag knappt träffat en människa på flera månader. Bara hjärnspöken, med bristande förankring i verkligheten.</p><p>Rent interiört finns förstås salonger med värre pynt, men för konnässören medger Zita ett säkert kvitto på god smak. Vilken film som än visas är att betrakta som en god sådan, så även denna, tänkte jag, när jag skymtade marschallerna utanför entrén. Väl inne vid disken började jag se mig om efter andra ansikten, när jag plötsligt hör mitt namn utropas som en fråga.</p><p>– Gabriel?</p><p>– Ja, hallå? svarar jag och vänder ansiktet mot mannen som kliver fram mot mig med ett brett leende.</p><p>– Håkan, säger han och sträcker fram näven. Det är vi som mejlat. Jag är så glad att du kunde komma.</p><p>– Jaha, hej.</p><p>– Eller säger man Gabbe?</p><p>– Gabriel går bra.</p><p>– Jag gillar verkligen Gabbe. Det liksom sitter bra på läpparna. En lumparkompis hette som du, han kallades bara Gabbe.</p><p>– Säg Gabbe du, säger och jag ställer mig lite på tå. Var är alla andra? Är de där borta?</p><p>Lite längre bort, vid restaurangdelen, noterar jag flera sällskap som ser hemtama ut. När jag vänder blicken dit börjar de titta mot mig. Någon pekar också. Ansikten vänds. Jag hör ett mummel, och i det möjligen konturerna av mitt för- och efternamn.</p><p>– Nej, det där, det är skådespelarna, regissörer, producenten med familjer. Det har varit lite körigt, visade det sig. För många.</p><p>– Det kommer väl flera?</p><p>– Jo alltså, några har lämnat återbud, men det är verkligen ingen fara. Vi är så glada att du kunde komma. Jag är så spänd på att höra vad du tycker om filmen. Det är så kul att du är här. Och att vi får ett ansikte på varandra efter mejlandet fram och tillbaka.</p><p>Han upprepade:</p><p>– Jag är så spänd på att höra vad du tycker.</p><p>– Ingen annan kommer?</p><p>– Du är här. Det är stort för oss, vet du. Om du vill kan du välja en plats i salongen så drar vi igång filmen när du känner dig redo. Dricker du alkohol?</p><p>– Inte så ofta, lite ibland.</p><p>– Det är ju premiär vet du, säger han och blinkar listigt med ena ögat.</p><p>Just som jag är på väg in i salongen säger han:</p><p>– Det är en middag efteråt. Egentligen bara för ensemblen med anhöriga, men vi kan knöka in en till. Ingen fara. Du kan ju fundera på det. Eller förresten, gör inte det. Du ska fokusera på filmen. Jag tror att du kommer att gilla den, den är jävligt, vad ska jag säga, utmanande. Rispig. Nej, raspig.</p><p>Salongen är min. Belysningen surrar tryggt. Jag viker in på den bakersta raden, som jag nästan alltid gör, säter mig mitt i och väntar, tummar lite på mobilskärmen för att fördriva tiden, tittar upp igen när belysningen dämpas för att till sist helt försvinna. Ridån förs åt sidan och duken framträder svart. Allt är tyst. Ett nytt lugn uppstår. Jag upprepar för mig själv: Måtte jag uppskatta filmen. Egentligen hade jag inte lagt särskild intresse för dess innehåll, utan såg pressvisningen mest som ett sätt att komma ut lite, att sakta närma mig världen, med yrket som en handske. Nu presenteras den för mig i egenskap av en skånsk man iförd shorts och ingenting mer. Han stirrar rakt in i kameran, helt stilla. Det dröjer en minut innan han talar. Han säger ett ord: <em>Nu</em>. Trettio sekunder säger han det igen. <em>Nu</em>. Jag tittar reflexmässigt på mobilen, och uppfattar plötsligt ett bullrande oväsen och vänder mig om. En ny person träder in i salongen och jag hör hur Håkan viskande instruerar:</p><p>– Sätt dig där intill Gabbe, men stör honom inte, han är recensent.</p><p>Den nye öser fram genom bänkraden och slår sig ned på platsen intill mig, så nära att jag blir bekant med hans andedräkt. Jag vet vem han är, och därför blir jag förvånad. Min sätesgranne heter Dino och var berömd rappare på nittotalet, numera känd för olika udda reklamuppdrag och deltagande i tv:n lekprogram. Han tittar en stund på den tyste skånske mannen på bioduken och säger sen till mig:</p><p>– Vad fan är det här? Jag har burnat upp med bilen från Göteborg för att hinna. För det här?</p><p>Han är uppklädd i en sicksacktvärrandig kostym, med en ros över bröstet, bär till det vita sneakers, samt en keps.</p><p>– Men för i helvete, säger han. De sa att det var en galapremiär.</p><p>– <em>Nu</em>, säger skåningen.</p><p>Några minuter senare slås dörren till salongen upp på nytt och jag skakar till överraskat. In mot oss ålar sig Håkan med två glas bubblande dryck som han räcker till oss och mimviskar sedan leende: <em>Jag ska inte störa</em>. Han smyger iväg demonstrativt, för att visa sin vördnad inför det konstverk vi satts att bevittna.</p><p>– Cheers, säger Dino.</p><p>– Ja men skål, säger jag och smuttar försiktigt på innehållet.</p><p>Det smakar oväntat gott, för gott, är helt säkert champagne. Jag känner skuld under tiden jag dricker upp.</p><p>Filmen rullar vidare på duken, en handling börjar utkristalliseras. Berättelsen kretsar kring ett manligt kompisgäng som träffas för vad det verkar är en årlig rit i en sommarstuga på Österlen. De ska ägna en helg åt att diskutera ämnen som valts åt dem av deras fruar, som alltså inte deltar. Innehållet i fem slutna kuvert (titeln på filmen är inte oväntat ”De fem kuverten”) ska fylla helgens timmar med samtal, samtidigt som åtskilliga dunkar rödvin töms, dag blir till kväll och upprymdhet övergår till hätskhet. Frågan <em>Ångrar du något?</em> orsakar ett svårt svartsjukedrama, med handgemäng. Scenen hade kunnat varit dramatisk om den inte vore så taffligt filmad. Det tänkta slagsmålet påminner mer om två fyllbultar som kramas.</p><p>Dino petar på mig.</p><p>– Vinka, säger han.</p><p>Mitt för min utsikt placerar han sin mobiltelefon. Han spelar in något för sina sociala medier, förstår jag, för han panorerar över hela salongen, innan han börjar skriva något som jag antar är en förklarande bildtext. Jag vinkar efter instruktionen. Senare kommer jag att att kolla upp tiosekundersvideon, känna mig lufsig och osnygg, och tänka att jag borde ha bett honom att inte publicera den, eftersom jag är obekväm med att se mig själv ens i föräldrarnas fotoalbum, än mindre i offentliga sammanhang. Men då känns det för sent. Vore lite för burdust att tvinga honom att ta bort den.</p><p>Filmen drar vidare framför våra ögon. Eller framförallt mina då Dino efter femton minuter allt mer låter mobilskärmen underhålla honom. Jag tittar vidare av plikt. De skånska männen fortsätter att avhandla livsfrågor, och blir mot slutet överraskade av sina fruar, vars närvaro inte oväntat förändrar dynamiken i sommarstugan. Jag känner igen några av dem från foajén, där de sneglade mot mig. Slutscenen sluter en cirkel. De äkta paren sitter tillsammans och äter en måltid i tysthet, samtidigt som kameran zoomar in långsamt, och stannar på en moraklocka som nu hörs ticka ljudligt. Allt blir svart. <em>Nu</em>, säger rösten och därefter rullar eftertexterna.</p><p>Det är ingen bra film. Det är heller ingen dålig film. Det är mer tveksamt om det ens är en film. Skådespelarna är amatörer. Manuset tycks improviserat. Den dramaturgiska kurvan är platt, med små hoppingivande stötar här och där, som vägbulor. Frågan är inte vilket betyg jag ska sätta på filmen utan snarare om det vore rättvist att skriva en recension.</p><p>– Vilken kalkon, va? säger Dino.</p><p>– Ja du.</p><p>– Det hade behövts mer action.</p><p>– Jag vet inte det.</p><p>Ridån fälls tillbaka. Salongen lyses upp. Oron börjar röra sig ut genom alla leder när jag tänker på vilka som väntar på mig där ute. Jag behöver kunna säga något positivt, bara något, som jag kan greppa och upprepa, men det vore som att svika mitt innersta väsen. Idén med kuverten hade förvisso kunnat vidareutvecklas till något mer brännande, men höll inte längre än som idé. Dialogen skulle kunna beskrivas som pubertal, men saknar tonåringens nerv och irrationalitet, och blir därför som att tvingas avlyssna några kvardröjande äldre släktingars gaggande whiskysamtal framemot småtimmarna. Rent tekniskt är produktionen på sin höjd dokusåpamässig, dock utan realism. Inget av detta kan jag säga.</p><p>Jag reser mig med en ilning. Det flimrar framför synfältet när jag går ut ur salongen. Fötterna känns somnade, jag kan knappt få kontakt med dem. När jag kliver ut väntar de alla där: jag känner igen dem nu, det är människorna jag just tillbringat eftermiddagen med. Deras ansikten skiner upp förväntansfullt, och mest av allt Håkans, vars kinder tycks svullnat av upphetsning. Han säger rusigt:</p><p>– Gabbe, nu måste du träffa vår regissör.</p><p>Han rycker åt sig en arm som tillhör en annan man, som ser ungefär likadan ut som han själv. De slänger ett lekfullt ögonkast till varandra, som om de småjabbas i luften.</p><p>– Har du någonsin sett en film med liknande tematik? frågar regissören och far upp med handen och låter den darra som en cymbal.</p><p>Jag tänker att jag sett åtminstone sju filmer med liknande tematik, där samtliga varit mer minnesvärda än denna.</p><p>– Berätta mer om hur ni tänkt, säger jag.</p><p>Ögonen börjar glöda på både Håkan och regissören.</p><p>– Vi var less på patriarkatet. Alla stela uppfattningar om hur män bör bete sig, säger regissören.</p><p>– Ja, exakt, säger Håkan, varför ska inte en man kunna tala om barnuppfostran? Det betyder ju inte att han inte kan kakla ett badrum.</p><p>– Nej, det förstås, säger jag.</p><p>Samtidigt hör jag hur Dino hamnat intill några av fruarna och han säger ljudligt:</p><p>– Det hade behövts mer action!</p><p>Alla småskrattar lite åt hans framfusighet, och kanske även åt uppriktigheten, det är lite svårt att avgöra. Han får fortsätta hålla låda och nästa gång rösten höjs säger han:</p><p>– Har ni mer skumpa någonstans eller?</p><p>Håkan har också avlyssnat det hela och vänder sig tillbaka mot mig och skakar leende på huvudet i ett uppdiktat samförstånd.</p><p>– Ja, tur att det är du som är recensenten, säger han.</p><p>Regissören tillägger:</p><p>– Jag har läst en hel del av dina texter faktiskt. Ja, alltså, när jag fick veta att du skulle komma. Googlade runt lite. Du kan vara riktigt hård ibland har jag märkt.</p><p>– Han menar att du har en säker smak, säger Håkan. Det är därför vi ville ha dig här, för att vi litar på ditt omdöme.</p><p>– Jaha, ja, men tack.</p><p>Båda tystnar en stund och jag hör frågan i luften innan Håkan uttalar den:</p><p>– Så. Vad tyckte du?</p><p>Runt omkring har samtalen avstannat. Vi står obehagligt nära varandra. Det är som om alla slåss om att få beträda samma kvadratmeter av foajén. Vart jag än vänder mig möter jag ett förväntansfullt ansikte, utan varje stråk av undertryckt fasa. Naiviteten är förlamande. Omdömet jag framför skulle kunna släcka drömmar, döda kvällen och samvaron. Alla är övertygade om att fantasivärlden är hållfast. Jag kan se hur de stöttat varandra och under produktionen inte bjudit in någon alternativ världsbild. Det finns psykologiska termer för fenomenet.</p><p>– Så vad tycker jag, börjar jag mumla.</p><p>– Visst var det väl något alldeles särskilt. En moderniserad Ingmar Bergman, påstår en kvinna med korkskruvslockar.</p><p>– Nu ska vi inte avbryta Gabbe, säger Håkan.</p><p>Jag blundar och så hör jag mig säga:</p><p>– Ja, det var något särskilt, det var det.</p><p>Kanske minns jag händelseförloppet lite disigt men jag inbillar mig att orden orsakar ett eufori: applåder och ljusa glädjeskrin. Som att musiken plötsligt vrids upp och vi befinner oss på ett diskotek med pulserande belysning.</p><p>– Ett mästerverk, jag sa ju det, Gabbe, nog var det bra att jag låg på dig lite, så att du fick se filmen, du var ju inte så säker till att börja med, säger Håkan.</p><p>– Fy fan vad fint, säger regissören. Vi har slitit som djur för detta. Jag blir så lycklig.</p><p>– Det var kul att höra, säger jag. Verkligen.</p><p>– Förresten, Gabbe, var ska recensionen publiceras? frågar Håkan.</p><p>– Jag är ju frilans.</p><p>Regissören bryter in:</p><p>– Du brukar skriva för Svenska Dagbladet. Så kanske där?</p><p>– Ja … kanske där.</p><p>Håkan river åt sig en flaska från bardisken.</p><p>– Mer champagne?</p><p>– Ja, ja, tack gärna, säger jag och räcker fram glaset.</p><p>Sällskapet har abonnerat en angränsande restaurang för middagen. Smakfulla små etiketter vid entrén antyder att etablissemanget erhållit såväl gulddrakar som en Michelinstjärna, men gör anspråk på ytterligare en, får jag veta av sommeliern, och det finns gott hopp inför nästa runda, då de lyckats identifiera provsmakaren och det gick ”rasande bra” den kvällen. Menyn är skräddarsydd för oss, anpassad efter säsongen för råvarorna, och med hjälp av vår sommelier är drycken just rätt balanserad, så vi inte behöver ”botanisera planlöst” i vinlistan. Jag kan knappt minnas hur jag hamnat här, mitt som i en släktfest, inräknad som en ingift, mellan människor som knappt upplevt ett liv utan varandra. Framför mig på tallriken: rostad brioche med kycklingleverkräm, bräserad lök och äpple.</p><p>– Bon appetite då, säger Håkan och puffar mig lite i sidan.</p><p>– Det ser gott ut.</p><p>– Det hoppas jag innerligt att det är, säger han och skrattar till.</p><p>Regissören lutar sig fram över bordet:</p><p>– Jag tänkte, behöver du hjälp med detaljer? Vi har jobbat så hårt med den här filmen. Sen den där helgen i Skanör, det var Holger som kom på det, när vi badade. Vi kan göra en film, om oss. Vi har alltid pratat om att vi vill göra en film men sen har åren gått. Så man kan säga att filmen handlar om det, tiden som blåst igenom oss. Skriv det, det är ett bra citat.</p><p>Jag blir hejdad av Håkan som frågar:</p><p>– Rött eller vitt?</p><p>– Rött, tror jag, säger jag.</p><p>– Båda då, säger Håkan flinande och vänder sig mot sommeliern:</p><p>– En av varje till vår gäst. Han är recensent, du kanske vet vem han är. Jävligt talangfull.</p><p>Regissören frågar:</p><p>– Har du några egna erfarenheter av Österlen?</p><p>En tystnad uppstår som jag uppfattar som hotfull. Alkoholen börjar rinna ut i cellerna. De hör mig säga:</p><p>– Jag tyckte att strandmiljön i filmen förde tankarna till Offret. Lite gotländskt sådär.</p><p>– Som vad? frågar Håkan.</p><p>– Det är väl Tarkovskij? Nu blir jag lite mallig, säger regissören.</p><p>– Mata honom inte med beröm, det stiger honom alldeles över huvudet, säger Håkan och flabbar.</p><p>Jag panorerar med blicken över bordet:</p><p>– Var är Dino?</p><p>– Nej, han var tvungen att gå. Han var väl inte riktigt bekväm, säger Håkan.</p><p>– Jaha.</p><p>– Det var inte riktigt vad han hade tänkt sig, förstår jag. Det blev något krångel i kommunikationen. Han ville inte tränga sig på, eller vad han nu sa.</p><p>– Det vill man ju inte, tränga sig på.</p><p>– Du tränger dig inte på, Gabbe.</p><p>– Nej, vilken tur att du känner så.</p><p>– Verkligen inte, Gabbe, säger regissören.</p><p>Härnäst framför mig på bordet: Svensk hummer med dill i ostronsås, kålrabbi brässerad i ostvassle och gran samt syrad shalottenlök, till det ett glas Improvisacio Cal Raspallet Penedès. Obehagligt utsökt, så klart. Jag äter långsamt som för att inte väcka något uppseende, men nu är jag på någon annans släkts kalas, så det är inte enkelt.</p><p>Snart övergår middagen i en ny fas, där var och varannan deltagare känner sig manad att hålla tal. De flesta innehåller olika dråpliga anekdoter från inspelningen (någon som ringt till fel rörmokare Björn Karlsson), och jag lyssnar inte så noga, förrän en rejält överviktig neurotisk herre, som uppenbarligen spelat sig själv i filmen, gör mig central i sitt framförande. Han pratar i över en halvtimme om sin hustrus cancerbehandling och hur paret haft sån glädje att ha ”något annat” att fästa blicken vid, under denna svåra tid. Hårlös korrekturläste hon manus från sjukhusbädden, återberättas det. Och för bara ett par månader sedan, när de trodde att de kommit över det sista hindret, gick hon bort.</p><p>– Men vi gjorde det tillsammans. Tamejfan, det gjorde vi. Vi kom och såg och segrade.</p><p>Då vänder han sig mot mig. Tårar rinner i breda kanaler över kinderna. Han säger:</p><p>– Tack till dig, vårt yttre öga, för att du fått oss att känna oss sedda. Att du sett oss. Tusen tack, kära vän. Jag håller dig högt, det ska du veta.</p><p>– Å, säger jag paralyserat och nickar.</p><p>Håkan puttar på mig lätt och frågar:</p><p>– Ska du ha lite tångbröd med krabbröra?</p><p>– Nej, tack, säger jag och för handen mot magen, jag börjar bli mätt.</p><p>– Men fortfarande törstig va?</p><p>Jag minns inte hur jag tar mig hem, tror att det är med taxi men är inte säker. Lägenheten känns främmande och kall; luften som att besöka en sommarstuga om vintern. Under tiden jag gör mig i ordning för sömn blixtar minnesbilder från kvällen till som en dadaistisk konstfilm. Allt är upphackat och medvetet oordnat. Här finns scener som min djuriska dans till housemusik. Jag som aldrig dansar. Stället jag leddes vidare till såg ut som Harry Hallers magiska teater. Bland plysch och hud och berusningsmedel tappade jag förryckt kontrollen över lederna och sinnet.</p><p>Jag försöker att hitta tandborsten men minns inte var jag brukar lägga den, samtidigt som nya scener pulserar arytmiskt: Turkosa drinkar, en ryskspråkig kvinna introducerar sig som Zelda Fitzgerald, min barndomskompis pappa går på Malmskillnadsgatan med kostym och en läderportfölj, plötsligt ett finger mot himlen och en röst som säger att en jätterocka böljar mellan molnen, men jag ser den inte. När jag lägger mig i sängen dör jag några hekto och försvinner.</p><p>Efter några sekunder eller flera timmar väcks jag av mobilen som väser mot nattygsbordet, ett nummer jag inte har inlagt i telefonboken, jag svarar. Hjärnan darrar posttraumatiskt och jag kanske har fått tinnitus.</p><p>– Gabbe, Gabbe! Tjena! Det är Håkan, det har hänt en grej.</p><p>Han var inte en dröm, hinner jag tänka.</p><p>– Vadå? mumlar jag.</p><p>– Jag står i hotellobbyn och de säger att jag bokat fel. Så satans klantig är man alltså. Jag bokade hotellrum i morgon och inte i dag, vilket är otur för mig eftersom det är i dag i dag.</p><p>Han skrattar obesvärat och fortsätter:</p><p>– Och nu finns inga lediga rum, så jag undrar.</p><p>– Va?</p><p>– Hur ser det ut på din soffa?</p><p>Jag har alltid önskat mig ett överraskande liv. Men för att bli överraskad behöver du först förvänta dig något avsevärt annorlunda. Min fastlåsta vision föll inom ramarna för normaliteten, eftersom människor som jag ofta hamnar ofta där vi hamnar. Det är vi som sist föses fram i fållan, eftersom vi har svårt att besluta oss för något och då kommer någon annan göra det åt oss. Att inte välja är också att välja. Här skulle ett öde kunna lösa livet åt mig, leda mig vidare in i en förtrollad labyrint bortom den ofrånkomliga leda jag såg hur föräldragenerationen och sedan mina jämnåriga pressades in i: rutinvardagens gråa mörker.</p><p>Jag har alltid haft en dörr lite på glänt för situationer och personer med vägskälspotential. Besluten har därför dröjt ytterligare en aning, en fördröjning som gjort mig öppen för förändring, för såna villiga att orsaka förändring i andra. Egentligen avskyr jag kontrollförlust, som är vad det innebär att hamna i gränslösa personers våld. Samtidigt åtrår jag svindeln det fria fallet lovar, en dubbelhet som vållat konflikter i mig. Det är något i mig som ger de gränslösa fri lejd, något de snabbt får vittring på. Att inte välja är också att välja.</p><p>När jag nu fortfarande berusad anger adressen till Håkan är det med ett våldsamt motstånd parat med ett försiktig önskan om att bli omruskad. Han är en blinkande fyr långt bort i dimman som lovar något, vad som helst, något annat.</p><p>Fram till denna dag har emellertid inte livet blivit som jag hade tänkt mig, men det var ändå rätt typiskt. Den yngre Gabriel såg visserligen felaktigt framför sig daglig pendling från radhuset i området där jag växte upp till anonyma kontorsmiljöer och mötesrum, men från den tillbakablickandes position var det inte otänkbart att jag i trettiofemårsåldern skulle bli lämnad av min sambo, hon som ville bli min fästmö eller ännu hellre min fru och som till slut tröttnade på att vänta. Jag tror hon gjorde en överslagsräkning av mitt beteende under de senaste åtta åren och fick utfallet att inget tydde på förändring. Inte heller förvånade det mig att jag skulle frilansa som filmrecensent, eftersom jag aldrig kunnat fästa mig vid något arbete, och då biosalongen alltid fann plats för mig. Att jag efter separationen skulle falla ner i en ganska medelmåttig depression genomfördes som efter schema. Jag kunde sedan hämta mig upp ifrån mörkret ganska snabbt genom att ställa om kosten något, börja vandra i skogen och undvika alkohol. Utifrån min och samhällsutvecklingens nuvarande position var jag logisk och förutsägbar. Likaså var fortsättningen enkel att se framför sig: mer av samma, i en loop. Sannolikt skulle marknadens lagar med tiden få uppdragen att sina och då skulle jag av ekonomiska skäl bli nödgad att ta ett mer traditionellt jobb, förhoppningsvis inom mitt eget fält men mer troligt med något annat, vilket jag i smyg alltså hoppas på, en önskan inlindad i en rädsla. Kanske skulle jag göra ett utmärkt jobb som arbetsförmedlare, kafébiträde eller parkeringsvakt? Jag borde åtminstone ha gjort värnplikten, intalar jag mig ibland, men tycker också att det är skönt att jag sluppit.</p><p>Han kommer, intar soffan och somnar nästan omedelbart. Länge ligger jag vaken och lyssnar på det främmande väsen som ockuperat mig utan att jag gjort motstånd. En dov panik. Andningen för tanken till en maskulinitet jag ansträngt mig för att hålla på avstånd. Den där självklara och bullriga, bredbenta och instinktiva.</p><p>När jag vaknar och hasar ut i köket sitter han på min plats och röker en cigarett. Ett halvt dussin fimpar har stuckits ned i blomkrukan vid fönstret.</p><p>– Fasen vad du sover, Gabbe. En annan har varit vaken i flera timmar redan. Snart dags för lunch ju.</p><p>– Jag behövde ta igen mig, säger jag och fyller upp ett glas vatten.</p><p>– Fin lya du har, men var är tjejen?</p><p>– Tjejen?</p><p>Han börjar fingra på min Marimekkogardin.</p><p>– Jaha, Tereza. Ja, vi gick skilda vägar för, vad är det nu, ett halvår sedan. Hon bor i Mälarhöjden.</p><p>– Jag tänkte väl att du haft en donna här. Det är lite för prydligt. Jag menar, möblemanget osar kvinna. Ta inte illa upp, jag anade bara ”a womans touch”.</p><p>– Nej, jag har inte ändrat så mycket sedan hon flyttade ut. Några småsaker bara. Hon lät mig behålla det mesta.</p><p>Han pekar mot kylskåpet.</p><p>– Men inte mycket att käka precis.</p><p>– Jag har enkla vanor nuförtiden.</p><p>I filmen <em>Adaptation</em>, som på ytan lite löst behandlar hur en aktad journalist från New York förälskar sig i en burdus orchidétjuv, spelar Nicholas Cage både rollen som neurotisk manusförfattare och som dennes tvillingbror, vilken snart också vill börja skriva manus. Brodern flyttar in med buller och bång och flickvän och fungerar kontrasterande mot protagonisten, som en narrativets spegel (något jag skrivit en essä om). Där den mer jordnära brodern har en fäbless för kroniskt övertänkande och neuroser är den andre easy-going, småkorkad och naiv (en approach som kommer att vinna stor framgång). Ursprungsmanuset ändrar då och då skepnad efter vem av tvillingbröderna som håller i pennan, och avslutas med en våldsam slutscen i ett träsk. Vad som gör den naive brodern farlig är oförmågan att se sig själv. Allt handlade är hjärtligt menat, vilket gör honom osårbar.</p><p>Just så tänker jag mig Håkan.</p><p>Därför märker jag knappt hur normaliseringsprocessen driver fram. Det börjar med att han fysiskt stannar kvar i lägenheten utan att visa intresse för att ens gå en promenad, eftersom han tycker att vi har så mycket att diskutera. Mot kvällen berättar han om sin situation, efter att jag till sist köpt hem två pizzor:</p><p>– Jag tror faktiskt att jag blir kvar i Stockholm en tid.</p><p>– Jaha, hur länge då?</p><p>– Säkert två veckor till, tror jag.</p><p>– Två veckor, jaha.</p><p>Han pausar en stund som för att byta spår.</p><p>– Alltså, jag har så jag klarar mig, men att bo på hotell i fjorton dagar är lite väl häftigt. Det kostar ju en förmögenhet. De pengarna kan komma till bättre nytta ju.</p><p>– Ja, det förstår jag.</p><p>– Vad skönt att du fattar läget. Jag kände det direkt med dig, här är en man som begriper mig. Vi har en särskild kontakt liksom. Du och jag.</p><p>– Det var trevligt att höra.</p><p>– Du är bäst, Gabbe. Jag lovar, jag gör dig en tjänst en annan gång. Du kommer inte ångra det.</p><p>Det är här jag inser att jag har haft chansen att reagera, men jag blir så förvånad över den alltför långt dragna slutsatsen att jag inte hinner fånga tillfället, och snart har vi ätit upp och det är som att vi är överens. Han packar upp skjortor ur sin sportbag och frågar:</p><p>– Var kan jag lägga de här?</p><p>Jag behöver arbeta, eftersom sjukpenningen snart löper ut. Han sitter intill när jag skriver recensionen, fastän jag har förflyttat mig till sovrummet. Texten är bara på tusen tecken och jag är säker på att den kommer att placeras på en undanskymd position i kulturdelen, om den ens får plats. Jag skriver i så generella termer jag kan, beskriver handlingen och berättelsens framkomst utan att lägga någon värdering mellan raderna. Även jag får skriva en dålig text ibland, försvarar jag mitt beteende. Problemet är inte recensionen i sig, som i sak är korrekt: livlös och intetsägande, men inte direkt lögnaktig. Problemet är det betyg jag måste sätta. Håkan är heller inte intresserad av annat än den siffra jag avser skicka iväg till läsarna.</p><p>– Det är ju allt man tittar på, säger han.</p><p>– Nej, så enkelspåriga tror jag inte folk är.</p><p>– Så vad blir det?</p><p>Han stirrar på mig hoppfullt, just så där rådjursaktigt som alla de andra på premiärkvällen.</p><p>– Jag har inte bestämt mig ännu.</p><p>– Det är prickar på tärningen som gäller va? En sexa kanske är lite vräkigt? Man ska ha något att sträva efter också.</p><p>Jag frågar honom nästan anklagande:</p><p>– En sexa?</p><p>– Nej, precis. Sätt en femma. Det är okej, jag blir inte ledsen.</p><p>Något lossnar i mig när jag sänder recensionen till redaktören.</p><p>Överenskommelsen om ett par veckor är snart glömd. Nästa deadline mäts i månader. Det förs fram argument som i sak är rimliga. Det är visst dyrt att leva ensam i den här staden, jag är absolut betjänt av mer sällskap och det finns tillfällen då vi kommer överens, men samtidigt växer en annan slutsats fram, som inte hör hemma i logiken, utan i känslovärlden.</p><p>Den dova paniken blir ett normaltillstånd, tycks konstruerad av såväl alienation som svår klaustrofobi, både inför min inneboende men kanske värre inför mitt hem.</p><p>Samtidigt är jag sedd. Håkan är intresserad av mig på ett sätt ingen tidigare varit intresserad av mig. Han frågar vilken frisör jag brukar gå till och återvänder med en frisyr som för tankarna till min egen. Han ber att få låna en tröja när det blir kyligare men lämnar sedan inte tillbaka den, utan har på sig den varje dag (eftersom han trivs så bra i den). Han snappar upp låtar jag spelar på stereon och konstruerar sedan spellistor med just samma musik, som han stolt presenterar för mig. Jag är föremålet för ett svärmeri, utan att själv besvara kärleksyttringarna.</p><p>Ibland kan ett ideal hänga kvar längre än det är relevant. Tonåringen vet mycket litet om vuxenvärldens behov, plågor och möjligheter. Vad den ser är utsikten från sin skymda position, och känslorna utgår från outvecklade gissningar, men tonåringen kan inte förhålla sig till gemenskapen i en workshop, lyckan i att slutföra en revision eller pressen i att ha ansvar över ett hushålls överlevnad. Det är därför klokt att emellanåt revidera sina drömmar, förstår jag, i syfte att göra dem relevanta för personen som tvingas bära dem genom veckorna. Ibland får man jämka lite åt något håll för att göra både den vuxne och den unge nöjda.</p><p>Allt detta är kända fakta för mig och jag tänker att tankegången går att applicera på mina nya hemförhållanden. Visst hade jag inte avsett att leva med en bullrig skånsk säljare, men det finns fördelar även med detta arrangemang, som när jag rycker i dörrhandtaget till badrummet och finner att metallen sluter tätt mot träet, och inte sitter smålöst vilket krävt en speciell teknik för att öppna och tillsluta dörren. Likaså har spotlightsen i hallen fått nytt ljus för första gången på gott och väl ett år. Det läcker inte längre under diskhon och det behövs ingen plastbunke för att skydda golvet. Alltsammans små tecken på förbättring i det som tidigare var ett begynnande förfall. Emellanåt kommer jag hem till ett matosigt trapphus och finner att det är från min lägenhet doften härrör. Någon har köpt snittblommor och ställt på vardagsrumsbordet. Sängen är bäddad. Kryddhyllan sorterad, med de utgångna kryddorna utrensade.</p><p>Håkan är naivt oaktsam på mitt sinnestillstånd, berörs därför inte av mina humörsvängningar utan erbjuder en permanent munterhet i utbyte, som emellanåt korrigerar mig uppåt. När jag låter tankarna irra för långt in i min kvalmiga framtid kan han utbrista i ett:</p><p>– Finns det något bättre än makrill i tomatsås?</p><p>Ändå finner jag inte frid. Något bankar mot hjärnbarken och kämpar efter att bli sett, men jag bara blundar och håller emot. Det är orättvist mot Håkan att känna som jag gör.</p><p>En annan tolkning: det är som att jag inte längre behövs, eftersom min inneboende gradvis ersätter min roll som mig i mitt hem. Jag borde sätta ner foten — <em>det är ju faktiskt min lägenhet</em> — men jag löser det istället genom att i allt längre stunder hålla mig hemifrån.</p><p>Lugn uppstår på kaféer, i butiker och på busshållplatser. Det är en ny ordning, och jag har inte önskat den, men jag blir överraskad och det är alltid något. Likaså överraskas jag när jag återvänder hem och finner Håkan i soffan uppslukad av en bok. Framför sig har han många luntor, verk som jag pekat på och kommenterat när han frågat efter lästips. Jag hänger av mig jackan och undrar konstaterande:</p><p>– Läser du?</p><p>I händerna håller han <em>Solenoid</em> av Mircea Cartarescu. En tusensidors surrealistisk roman som utspelar sig i det ännu kommunistiska Bukarest.</p><p>– Nej, jag bara gjorde ett försök, du sa att du gillade det här. Men jag fattar inte. Finns den som film?</p><p>– Jaha, ja, det gjorde jag ju, den var bra. Och den finns nog inte filmatiserad, men det kanske den blir. Handlingen skulle lämpa sig för det.</p><p>– Du kanske kan sammanfatta.</p><p>Jag sneglar mot bokpärmarna i hyllan och får syn på en tunn pocket som jag lirkar fram och lägger i hans knä. Det är klassikern <em>The Art of War</em> av den kinesiska krigsstrategen Sun Tzu. Titeln har dykt upp i mina tankars bakvatten flera gånger under veckorna, utan att medvetandet snappat tag i det fysiska verket.</p><p>– Den här kanske du tycker bättre om. Napoleons läste den.</p><p>Han börjar bläddra och säger skeptiskt:</p><p>– Jaha … kanske det. Om du säger det så. Den ser lättläst ut.</p><p>Han fäller ut pärmarna och först tyst in innehållet i hjärnan innan han utbrister:</p><p>– Ja, du har rätt som vanligt, ditt geni.</p><p>Han reciterar:</p><p>– <em>Den duglige krigaren påtvingar fienden sin egen vilja, men låter sig inte påtvingas fiendens vilja.</em></p><p>Var och varannan minut läser han upp ett nytt citat, som han finner träffande utan att veta varför:</p><p>– Gabbe, det här är rasande spännande! Lyssna: <em>Du kan vara säker på framgång om du anfaller där inget försvar finns. Du kan vara säker på ditt försvar om du intar ställningar som inte kan anfallas</em>.</p><p>– Det där stämmer säkert.</p><p>– Eller hur? Har du fler böcker att tipsa om?</p><p>Jag vänder mig mot bokhyllan och får fram några pocketböcker jag tänker att han behöver som grundläggande bildning.</p><p>Till min förvåning börjar han läsa dem. Varje dag finner jag honom med en ny bok i knäet när jag kommer hem från mina promenader — från Auster till Duras till Houellebecq. Själv tar jag upp <em>The Art of War</em> och ögnar igenom den i sängen om kvällarna på jakt efter ledtrådar. Jag läser: ”Det är bättre att underkuva en intakt fiendearmé än att utplåna den, att underkuva ett intakt regemente än att utplåna det, att underkuva ett intakt kompani än att utplåna det.”</p><p>Sömnen blir allt svårare att träda in i. Jag lyssnar på avslappningsövningar där en pensionerad buddhistmunk viskar att ”det finns inga genrep i livet, varje sekund är en premiär”.</p><p>Dagtid yttrar sig vaknätterna i huvudvärk, en spänning som går från tinning till tinning. Jag dricker vatten för att råda bot på den, sväljer värktabletter, men det fasta greppet om hjärnan finns alltid där.</p><p>Gradvis försvagas jag.</p><p>Koncentrationen rör ihop sig och jag tycker att tankarna färdas på längre avstånd från varandra, som att jag står under en svärm och försöker håva in dem men inte riktigt når, samtidigt som min inneboende fortsätter att leva ut mitt liv i mitt ställe.</p><p>Han har synpunkter på min städning. Jag borde rengöra badrummet mer ingående, torka ur bestickslådan, inte lägga smutsiga strumpor på sängen utan direkt i korgen.</p><p>– Det här är ju basic. Jag kan inte vara din farsa, säger han.</p><p>– Nej, du har rätt, jag borde skärpa mig, säger jag.</p><p>Fram till invasionen hade jag ägnat månader åt att sakta glida ur melankolin. Jag hade blivit allt lättare till sinnes, fann initiativförmågan, vilket till exempel föranledde min visit på pressvisningen.</p><p>Nu erövrar depressionen ny mark i sinnet. Helt ovidkommande faror aktualiseras. Inte kan väl en mogen kvinna vara ihop med någon som jag? Inte när de lärt känna mig på djupet? Jag borde vara tacksam över att jag har lite sällskap, resonerar något inom mig, med en logik hämtad från en värld där jag spelar en biroll. Jag minns att jag försökt bli protagonist i mitt eget liv, men nu fjärmar sig även den tanken från mig.</p><p>En stress lägger sig över mellangärdet som ingen avslappningsövning tycks ro på. Jag kan inte förstå den, för jag gör ju inget som jag uppfattar som stressande, ser någon film, skriver, aktiverar mig inte mer än med promenader och umgänget med Håkan, som i syn tur anstränger sig för att åstadkomma trivsel. Han som är den som köper hem frukt, som prenumererar på tulpaner.</p><p>Han framför att det möjligen är det lite orättvist att jag sover själv i en dubbelsäng och att hans väldiga kropp pressas ihop på den hårda retrosoffan, vars resår slitits ut i decennier. Vi kan åtminstone sova skavfötters. Allt låter naturligt när han säger det och jag tänker så suddigt, så han har säkert rätt, och om det blir för trångt kan jag ju som omväxling sova i soffan. Jag som är lite kortare och nättare.</p><p>Som väntat blir recensionen infogad undanskymt i tidningen, men med en lite bättre placering på webben, eftersom mitt betyg är satt högt. Några dagar efter införandet får jag mejl från läsare som lytt mitt råd och sett filmen och som har allvarliga synpunkter på min lämplighet som recensent. Jag svarar så som jag brukar, att jag satt betyget utifrån mina preferenser och att min anmälan ej ska betraktas som ett facit, att åsikter skiljer sig åt och att konsten är omöjlig att fånga med ett tärningskast. I detta fall räcker inte svaret, utan snart är min redaktör cc:ad i mejlväxlingen, för att denne ska förstå hur jag med mitt ogenomtänkta betygsströsslande slösat med människors tid. När jag berättar för Håkan om reaktionerna säger han att han sett om filmen alldeles nyligen.</p><p>– Jag håller faktiskt med dem, säger han. Den är inget vidare faktiskt. Vi gjorde den ju mest på skoj, jag och gänget, vi har ju andra yrken egentligen. ”Don’t quit your dayjob”, som man säger. Jag ska nog hålla mig till säljet.</p><p>– Det säger du, svarar jag.</p><p>Han skrattar till och lägger armen om min axel.</p><p>– Men det är förbannat roligt att du uppskattade den, Gabbe.</p><p>Under en av vandringarna hamnar jag i en nybyggd stadsdel vid vattnet. Regn gör sikten svår och jag stirrar på trottoaren för vägledning. Huvudvärken är konstant, och jag reflekterar inte över den, har snarare svårt att minnas livet innan. Dåsig och glåmig tar jag mig igenom dagarna. Om jag bara kunde sova ordentligt, tänker jag, då hade även aptiten kickat igång igen, och då hade jag sluppit yra om pensionssparande, som jag saknar, vilket innebär att jag om trettio år kommer att leva på samma vis, fast fattigare, sannolikt utan inneboende. Hopplöst, sorgligt, oundvikligt. Jag stirrar in i ett gym när någon känner igen mig.</p><p>– Gabriel?</p><p>Jag betraktar gestalten med skepsis, tar några sekunder att fånga konturen och vidare några för att känna igen anletsdragen. Personen rullar en barnvagn. Han frågar:</p><p>– Visst hette du så?</p><p>Dino. Det har snart gått en årstid sedan pressvisningen och mitt korta gästspel på hans instagramkonto.</p><p>– Är det du eller jag som har ett kolikbarn? frågar han bekymrat och synar djupet i mina ögonhålor.</p><p>Jag förvånas över mildheten i rösten, och omsorgen han uttrycker.</p><p>– Vad menar du?</p><p>Han skakar leende på huvudet.</p><p>– Du, jag blev lite oroad för dig där senast. Jag letade efter dig och försökte få loss dig, men sen behövde jag åka hem till ungarna. Läskigt gäng, det där. Man ska akta sig för folk som beter sig som din vän vid första samtalet, telefonförsäljartyperna. De vill en alltid något. Finns många i min bransch.</p><p>– Ja, jag håller med dig, de var lite manipulativa nästan.</p><p>– Exakt, mannen. Manipulativa. Luriga jävlar.</p><p>– Det har du rätt i.</p><p>– Vad sysslar du med nu? Ser på film?</p><p>– Ja, precis.</p><p>– Någon du kan tipsa om?</p><p>– Nej, det kan jag inte påstå. Du då, vad gör du?</p><p>Han pekar ned mot den sovande varelsen.</p><p>– Jag är föräldraledig, alltså, går med barnvagn, lyssnar på ljudböcker. Kanske spelar in ett nytt album i vår. Men försöker att fånga dagen, va, njuta av kidsen medan jag lever. En polare dog för några veckor sedan, cyklade i diket på väg hem från jobbet. Sjukt läskigt.</p><p>– Varje sekund är en premiär.</p><p>– Exakt, Gabriel.</p><p>Ungen börjar gny i barnvagnen. Dino skakar lite på farkosten utan att få någon effekt och han säger:</p><p>– Ja, rasten är slut. Fint att se dig, vännen. Se till att få lite sömn nu.</p><p>Hemkomsterna liknar allt mer en frånkomst. Varje gång jag sätter nyckeln i låset är jag beredd på en förändring, alltid något litet, som gått från mitt till hans. Enkla saker som en ny stekspade, en omplacering av en pall, eller en trasmatta i hallen. Var sak för sig inget att orda om, men helheten är omöjlig. Jag kan dessvärre inte se den, tankarna leder bara till detaljer.</p><p>På det stora hela tycker han att jag har en god smak, det har han påtalat vid många tillfällen, även om han känner sig manad till smärre korrigeringar, vilket i sig vore normalt i och med att han nu börjat betala delar av min avgift till bostadsrättsföreningen. Jag lyckas aldrig reagera, eftersom allt är så smått och insignifikivt, förrän jag kommer hem och finner honom i köket med Tereza.</p><p>De bolmar cigarrer, både han och hon (jag har aldrig sett henne röka), och dricker av den estniska hjortronlikör som blivit kvar i många flyttar, men som nu är den enda alkohol som återstår i hushållet. Hennes skratt klingar i mina örongångar. Det fyller mig med lika delar lycka som raseri. Minnet från de bra dagarna parat med insikten om vart jag hamnat.</p><p>Situationen är oacceptabel. Jag kliver in i köket. Stumt tittar jag ut dem. Tereza rodnar och tycks höra mina tankar.</p><p>– Jag skulle hämta en grej bara, säger hon tyst.</p><p>Hon tillägger:</p><p>– Du var inte hemma.</p><p>Håkan fäller ut hela kroppen och ropar nästan.</p><p>– Men jag var. Vilken tur, så damen kunde få tillbaka sin slagborr. Slå dig ner, Gabbe.</p><p>Tereza knycker till med nacken.</p><p>– Inte kallas du väl för Gabbe?</p><p>– Jo då, säger Håkan.</p><p>Musiken som ackompanjerar tätatäten spelade jag upp för Håkan häromveckan. Artisten är en iransk psykrockare som var populär några innan revolutionen. Isblomma heter sången i svensk översättning.</p><p>– Jag har lite saker att göra, säger jag.</p><p>– Jaha, vad skulle det vara? frågar Håkan med stegrande tonfall.</p><p>Han tycks rejält berusad, vimsar runt förgäves med fingret i luften.</p><p>– Jag måste ut igen, säger jag.</p><p>– Kom och gör oss sällskap, Gabbe. Du kan sitta på diskbänken.</p><p>– Jag måste bara ut.</p><p>I hallen kommer han efter mig tungt lunkande och säger:</p><p>– Förresten, innan du går. I morgon har jag pokerkväll med några gamla jobbarkompisar. Det vore bra om du kunde hålla dig borta lite då, inget personligt, men du kanske har andra planer.</p><p>– Visst, visst.</p><p>Lungorna sliter sig nästan ur bröstet. Jag går, springer, jag vill fly.</p><p>Nere vid torget får jag för mig att titta i mäklarfirmans skyltfönster, med ett intresse som förvånar mig. En av lägenheterna är ganska billig. Bilderna är oskarpa. Beskrivningen formulerad på slarvig prosa. Säkert ett fynd. Tanken utkristalliseras som en lösning: kanske kan jag köpa något litet som komplement, att ha som skrivarlya? Jag kan fråga mina föräldrar om hjälp, ett förskott på arvet, de kanske kan belåna villan.</p><p>Det kostar inget att titta åtminstone.</p><p>En kvinnas skosnören fastnar i rulltrappan. Bandet rullar, hon dras in. Alla bara tittar, också jag. Hela foten, vaden strimlas av maskineriet. Hon stirrar tomt på mig under tiden hon försvinner. Jag vaknar. Låset vrids om. Det är Håkan. Han sätter sig intill i soffan och jag behöver snabbt fälla ihop mig för att bereda plats. Han säger:</p><p>– Jag tycker att det är en bra idé det där, så att jag, och du, får lite mer utrymme.</p><p>– Jag tänkte det.</p><p>Han ler och säger:</p><p>– Rätt frisk luft här ute va?</p><p>– Ja, faktiskt. Jag somnar lättare märker jag.</p><p>Drömmen upprepas dagdrömsmässigt, först som en skräck men snart betraktar jag skeendet med viss förväntan, eftersom jag normalt om nätterna packar utskrifter vid kopiatorn. Jag försöker ge akt på små skiftningar i scenografin. Kvinnan har bara ögon för mig, det står klart efter några besök. Jag vill avancera i händelseförloppet och växla några ord med henne, men det faller inte inom berättelsens ramar. Någonting jag har gjort nyligen har framkallat henne, så mycket förstår jag, men vad det är kan jag inte se framför mig. Kanske är hon en Monica jag passerat i all hast vid centralen, ett ansikte som en gång mött mitt och sparats långt bak i minnets arkiv över iskalla blickar, vilket nu dammats av som diabilder från vinden. Jag behöver fortsätta för att se fortsättningen. Fortsätta som nu. Jag borde kanske gå på visningen, det handlar nog om den, vad annars?</p><p>I min närmaste omgivning läggs framtiden fram efter bekant mönster, men med en oväntad trendlinje. Vad som först händer är att jag slutar att hålla emot, låter allt som sker ske, utan att svara med ångest och vånda, helt enkelt utan att svara. Därför sker att han telefonledes fördjupar relationen till Tereza, samtal som börjar med en uppföljning på något litet, ett musiktips, men som blir allt längre och intimare och senare, och som jag tvingas överhöra under täcket i vardagsrummet. Om de möts vet jag inte, men jag anar att det åtminstone skett vid något tillfälle, eftersom han snart inte talar mer om henne, på ett sätt som enbart kan betyda att han verkligen talar med henne. Erövringen äger rum i alla riktningar. Jag låter utan motstånd honom bjuda över grannen på café au lait, för att diskutera vakanta poster i bostadsrättsföreningen, vilket slutar med att han agerar ordförande vid årsstämman, som väljer honom till assisterande valberedare, en skuggroll i väntan på hans formella inträde i föreningen. Jag låter honom växla namnteckning på flera för hushållet viktiga blanketter, där mitt bredband blir hans, liksom alla prenumerationer, försäkringshandlingar, whatsappgrupper. Det som sker får ske. Snart ser jag knappt några förpackningar i skafferiet som jag själv köpt, en utveckling som skyndas på när han ska reda en sås och finner mjölbaggar krypa på hyllplanet. Han ropar mig till sig och jag glor förundrat på de små djuren; horder av lyckliga familjer, som äntligen uppnått artens variant av nirvana. Det känns inhumant att förinta dem. Jag lassar alla skåpets förpackningar i en pappkasse, som jag lämnar i en container på gården. Han skrattar åt mig när jag kommer tillbaka.</p><p>– Vem är du, Dalai lama eller?</p><p>– I nästa liv är jag gärna en mjölbagge.</p><p>– Ja, det skulle passa dig.</p><p>Han säger det just så, utan finess eller poäng. Jag skrattar inte, jag irriteras inte, jag iakttar.</p><p>I en annan dröm är jag skådespelare. Eller om det är en dröm, det är svårt att avgöra, för detta händer verkligen, oavsett dimensionspreferens. Jag är här en av männen i ”De fem kuverten”, runt bordet intill den sydafrikanska bag-in-boxen, och sitter med frågeställningen i hand, som har formulerats av min hustru. Ett ark papper jag fingrat fram ur kuvertet, på vilken en kalligrafisk handstil frågar: <em>När ska vi ses?</em> Det är en kvartett små ord som inte lämpar sig för den typ av utvecklande samtal som filmen behöver, begriper jag, och de andra flanellskjortorna blir mållösa. Någon harklar ur sig ett <em>ni kanske har det haft tufft på sistone</em> och jag nickar. Sen blinkar jag några gånger och låter blicken vandra i sommarstugan: furu, allmoge, skäggväxt. Jag sniffar: fuktig hund, stearin, svett och Axe Africa. Ännu förstår jag inte vem jag är och vart jag har hamnat och vem som skrivit detta? Vem äger egentligen rollen som min fru i den här drömmen, som inte är en dröm? Jag tittar runt igen och där borta, på andra sidan bioduken finns en människa som kan vara hon. Längst bak i salongen, mitt i en stolsrad. Hon.</p><p>– Nu, säger jag för att besvara frågan. Nu, nu, nu.</p><p>Hon bara tittar, min Monica. Jag kliver ut ur bioduken (som Jeff Daniels i ”Kairos röda ros”), publiken stormar planenligt i panik bort från salongen, filmhandlingen avstannar och de kvarvarande skådespelarmännen diskuterar hur de nu ska gå vidare med handlingen, bara rycka upp ett nytt kuvert eller vad, och det är ju faktiskt ingen som tittar längre så de kan lika gärna dricka lite mer vin. Hon sitter kvar när jag stegar uppför raderna, som en Mia Farrow väntar hon. Det är en märkvärdig dröm, om det nu är en dröm. Jag slår mig ned på platsen intill, landar ljudlöst mjukt mot dynan utan att röra upp för mycket luft omkring oss. Jag hör mig andas.</p><p>Hon bidar sin tid, lägger sen en hand på min och säger reciterande:</p><p>– Stör honom och lär dig hans rörelsemönster. Tvinga honom att avslöja sig, att visa att han är sårbar.</p><p>Rösten är torr och saklig, men även välvillig och varm. Det är inte en bekväm röst, och hon har inte ett särskilt tilltalande utseende. Jag skulle snarare betrakta henne som kusligt konturlös i ordet alla bemärkelser, men det är som att konturer inte är viktiga här. Jag klappar hennes hand, behöver inte säga något, eftersom jag förstår att vi kommer från samma källa.</p><p>Min tillvaros behov av mig reduceras dagligen. Det vore en besvärande insikt om jag inte parallellt erfar hur en lättnad rinner fram i lederna och tränger undan stress och beredskap.</p><p>Håkan plågas snart av återkommande huvudvärk, som han inte kan svara varifrån den kommer. Ibland gör han hätska utfall där han kallar mig för olika öknamn (Baggen, Gabriella), som han senare försöker ursäkta sig med att han känner sig lite spänd, att sömnen rubbats på sistone, att han fått lite mer att tänka på. Även mot andra behöver han sortera sin energi, avbokar det inbokade, eftersom han behöver tänka, arbeta. Han ska börja skriva om film, säger han. Det är hans kall, säger han. Efter att ha levt med mig finns ingen annan väg, säger han. Jag säger att jag gärna hjälper honom, att jag kan introducera honom för människor, och han svarar:</p><p>– Alltså vilken grej, menar du det?</p><p>– Ingen fara, jag hjälper gärna en vän.</p><p>– Gabbe, du är verkligen ett ess.</p><p>– Tack, Håkan.</p><p>Redan nästa dag bokar jag in mig på en snabblunch med redaktören på Subways intill kontoret, med förevändningen att jag behöver prata om nästa kalenderårs festivalsprogram. Det tar bara några minuter, har jag sagt, men jag behöver verkligen boka hotellnätter i god tid, så vi kan väl gemensamt spika några datum i varje fall.</p><p>Håkan följer med och vid kassan introducerar jag honom i förbifarten som framgångsrik producent till en aktuell och halvhyllad svensk film, och kastar i nästa mening ur mig att det är lite synd att så få av oss i skrået faktiskt utfört hantverket själv, vilket redaktören instämmer i.</p><p>Han vänder sig mot Håkan och ursäktar valet av restaurang:</p><p>– Inte det roligaste stället, men praktiskt.</p><p>Själva ämnet för mötet är snabbt avklarat, det finns helt enkelt inte budget för några festivaler, och om de ska ta emot texter blir det såna som är inskickade på spekulation. Med tanke på tidigare års samtal förstår jag att det här är ett försiktigt sätt att meddela att jag inte längre hör till tidningens omistliga skribenter, för att uttrycka saken milt.</p><p>– Okej, då måste jag kolla lite här, säger jag och gör mig frånvarande med mobilen och låter de kvarvarande komma överens om något: hör hur de pratar om regnstövlar, Tretorn, med sulor som lämpar sig för svår gyttja.</p><p>– Nej, men, då vet jag väl på ett ungefär hur jag ska göra, säger jag.</p><p>– Ja, det blev ju inte många svar här inte. Såna tider nu, svarar redaktören och drar ut stolen, överdrivet ljudligt.</p><p>Precis när han ska gå tror sig komma på idén. Han vänder sig mot oss och far upp med ett finger:</p><p>– Håkan, om du har tid, någon gång, kanske du skulle vilja skriva något för oss?</p><p>Beteendet liknar den nyligen avvisande som börjar flörta vid grannbordet, men det är inget jag räds för. Tvärtom har jag instruerat Håkan att inte verka för intresserad, och han svarar:</p><p>– Jaha, jaha, ja, det får jag fundera på, om det är lämpligt.</p><p>Redaktören slänger på sig en jacka och drar mekaniskt handen genom håret.</p><p>– Ja, förstås bara om du har tid.</p><p>– Och energi, lägger jag till. Vi vill ju inte bränna ut dig, Håkan.</p><p>– Nej fy fan, säger han. Bli en jävla grönsak.</p><p>Vi skrattar alla tre som om något småroligt uttalats.</p><p>– Ja men Gabriel, ledsen att jag inte kunde säga mer, säger redaktören till mig med ett tonläge och stegrar det när han vänder sig mot Håkan:</p><p>– Och du, tänk på saken. Vi kan säkert sy ihop något som passar ditt schema.</p><p>Några dagar senare går jag på visningen från vilken jag tänkt mig att framtiden ska utspela sig. När jag ömsat skinn är det här jag sitter, vid ett skrivbord mitt i rummet, det råder ordning ute och inne, jag skriver romaner och poesi, men nu med en annan skärpa än i recensionerna, ett intellektuellt djup, som jag inte hinner med när jag är jag. Ett blankt blad.</p><p>Här kan jag vara någon ny, fantiserar jag om de trettio kvadratmetererna bostadsyta. Men som vanligt blir jag besviken. Det tycks som att jag fortfarande är jag oavsett rum och oavsett inneboende. Lägenheten hjälper inte fantasin. Den belägen i ett angränsande område, är sparsmakat utsmyckad och intetsägande. En managementkonsultbostad, tänker jag.</p><p>Några få skor är avkastade i hallen, ändå är det trångt här inne. Överblicken är omedelbar: Ett rum, en sovalkov en liten köksyta med gasspis. Hela platsen andas död, även om mäklaren försöker att intala oss att ett stambyte skulle kunna medföra underverk. Ägaren är väl en i mängden människor som helst inte är hemma så mycket. Sova, jobba, gymmet, krogen, sova.</p><p>Den enda syssla jag kan komma på att vilja utföra här är att vattna blommorna, även om de befintliga är tåliga Paraplyaralia och Garderobsblomma, vinnarna i fönsterbrädans evolution. I bokhyllan finns några luntor kurslitteratur i statistik, nationalekonomi, affärsutveckling med markerade sidor, en självhjälpsbok i självkänsla samt ett fåtal romaner som måste ha varit julklappar (novellsamlingen ”Fiktioner” av Jorge Luis Borges sticker ut). Inte ens några deckare. Väggutsmycknaden utgörs av svartvita leopardposters.</p><p>På vägen ut tillbaka till verkligheten räcker mäklaren prospektet i handen till mig, och söker min blick. Hon berättar att ägaren flyttat utomlands och att kontraktsskrivningen därför sker via ombud, och jag svarar:</p><p>– Jaha. Det var bra att veta.</p><p>Mäklaren undrar om jag kan tänka mig skriva mitt nummer på intresselistan, och jag vill egentligen inte.</p><p>– Visst, okej, säger jag och börjar klottra ned siffrorna i blocket.</p><p>Jag kan ju låta bli att svara, måste bara komma ihåg att ge akt på okända anrop. Mitt namn är det tredje på listan. Vilka de första två är vet jag inte för jag har inte sett någon annan skriva upp sig. De andra besökarna skriver i varje fall inte upp sig, de kliver ned i sina skor och försvinner, utan att mäklaren ens tar notis av deras existens. Vad är det med mig som får henne att vilja ha mitt nummer? Jag ser inte resursstark ut, eller gör jag? Tror hon att jag passar in här? Jag kanske har en smaklös utstrålning.</p><p>– Usch, säger jag högt och hostar sen för att försöka borsta bort ljudvågorna.</p><p>Nu när jag ändå har gjort en ansats gör jag ett nytt försök att föreställa mig ett skrivbord mitt i vardagsrummet, eller hellre en flygel, men det är något med de gulnade listerna, taksprickan ovanför fönstret, nikotinlukten vid spisfläkten: hur skulle jag kunna glömma? Det här bladet är inte blankt längre. Mitt intresse gjorde sig bättre som förhoppning, nu är detta som att föreställa sig en framtid i ett bedagat församlingshem. Jag går hem till mitt hem.</p><p>Ungefär samtidigt börjar hjärnan surra obehagligt och välbekant. Inget regn faller men det hade lika gärna kunnat göra det, eller ännu hellre hagel.</p><p>Den kvällen är jag som fylld med ett ljust mörker. Håkan har fått ett första uppdrag från tidningen, att skriva kort om en sydkoreansk film som han fått förhandsvisningslänk till i mejlen. Historien är som alla filmer därifrån präglad av ett undertryckt våld och ett hämnmotiv, vilket jag antar säger en del om den sydkoreanska kulturen. Där finns även vissa tecken på rubbad, men inte explicit rubbad, sexualitet.</p><p>Två timmars väntan på förlösning, skulle kunna sammanfatta allihopa, även om jag inte främst ser filmer utifrån intrig utan exempelvis även uppskattar ett skickligt klipparbete. Jag hade en period då jag satt med en clicker och räknade varje bildsprång, men den nojan gick lyckligtvis över.</p><p>Ett konstigt eko som kommer bakifrån, pratar jag högt i luften och Håkan försöker fånga vad jag säger i sin text, och när han har skrivit klart undrar han om jag kan lägga ett öga på den och jag frågar om jag får redigera om jag hittar något jag reagerar på och det får jag, och efter ett par timmar är texten helt och hållet min, och bra. Den är tätt packad, hårt vässad, klar.</p><p>Han skummar igenom och konstaterar:</p><p>– Fan vad snyggt jag skriver.</p><p>– Ja, du har talang.</p><p>– Tycker du? Tack, Gabbe.</p><p>Under tiden han skickar texten till redaktören säger jag:</p><p>– Vet du vad som låter som Håkan?</p><p>– Nej.</p><p>– Hakan. Har du kallats så någon gång?</p><p>– Nej, jag har inget smeknamn.</p><p>– Hakan.</p><p>– Håkan heter jag.</p><p>– Okej, säger jag och drar handen demonstrativt längsmed käken.</p><p>Han säger ingenting till svar. En obekant tystnad, sedan ser jag honom stå i hallen med kängorna på. Han fäller ned huvudet som för att blodet ska rinna ned, som i den där yogaövningen, men här sker det nog rent behovsmässigt.</p><p>– Ska du ut? frågar jag.</p><p>– Ja, jag har börjat ut och gå nu, fattar verkligen varför du gör det. Det behövs när man jobbar med det här.</p><p>– Du ska ingenstans särskilt?</p><p>– Nej, jag vet inte, måste bara ut alltså.</p><p>– Hur länge blir du borta?</p><p>– Hur ska jag veta det? Nej, nog pratat. Ha det bra.</p><p>Ett nytt lugn infinner sig i samma stund han lämnat för trapphuset, som en dammsugare som slutat arbeta, eller ett problem som nått en lösning. Jag tittar mot fjärrkontrollen, men intill finns prospektet från visningen och jag bläddrar lite i det. Död på alla sidor. Lägger ned foldern och sträcker mig mot fjärrkontrollen, men upptäcker då en svag men viktig ilning att det är något jag missat, som när någon i ett sorl har nämnt ens namn.</p><p>Jag bläddrar mellan sidorna igen och finner det lösa häfte med information om bostaden. Ägarens namn. Hon heter Marika Olsson och är 47 år gammal, födelsedag i mitten av juli. Namnet ligger ganska nära Monica, det kan vara jag som tagit miste: att namnet jag gett kvinnan i drömmen tagit skada i överföringen till vakenhet. Nog måste det betyda något? Jag söker efter henne på nätet och finner profilen på det stora karriärnätverket. Hon arbetar som controller på ett större museum. Bilden gör mig besviken. Hon ser lite glad ut, lite professionell, lite vacker. Men det är ju inte hon. Ändå vill jag att det ska vara hon.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=ef685f14c61a" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[verkligheter,]]></title>
            <link>https://lowenfeldt.medium.com/verkligheter-51ce838d65d4?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/51ce838d65d4</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Mon, 29 Mar 2021 11:04:07 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2021-03-29T11:04:07.655Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>Blogg 2017–2019</h4><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*cZeadf3mtAHEder54mwtrw.png" /></figure><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/07/21/omskriven/">Omskriven</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/07/21/omskriven/">2019–07–212020–03–25</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag kan skriva mig vart som helst. Som till fyrarummaren på Nygatan med spektakulär utsikt över Industrilandskapet, men M har bara tillgång till ett av rummen, mot gatan och spårvagnen. Väggarna är målade i en blek grön trygg kulör. Resten av lägenheten ska renoveras, men vi tillåts gå där, över papp och målarburkar, men vi återvänder efter en runda. M förvarar en trave modemagasin vid sängen. Han lyssnar på P2, kanske spelas Dvořák, jag minns inte säkert men låt oss minnas så. Emellanåt lyfter han en tidning med ett pincettgrepp och börjar långsamt bläddra fram sida för sida. Han tittar på bilderna av skulpturala påklädda kroppar i perfekt ljus. Omsorgsfullt dyker han in i dem. Flera timmar kan passera utan att något annat händer. I de andra rummen ska renovering pågå men ingen renoverar. Här är alltid frid, där jag skriver mig.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/norrkoping/">Norrköping</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/07/21/omskriven/#respond">Inga kommentarer till Omskriven</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/07/21/maj/">Maj</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/07/21/maj/">2019–07–212019–07–21</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>En lördag kunde jag inte stiga upp ur sängen. Inte av trötthet. Det handlade istället om en slags mental vägspärr. Armarna kunde ingenting. Låren tyngde ned madrassen. Jag blev kvar. Alternativ saknades. Hjärnan orkade inte med något nytt, den orkade inte med över huvud taget, men kunde tänka sig luftigare poesi, och lite senare återläsning av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://web.archive.org/web/20070709044735/http://annegatan.blogspot.com/">bloggar</a> från nollnolltalets mitt, skrivna av människor som då var äldre än jag, men som nu var avsevärt yngre. Jag mindes varje enskilt inlägg, likt en catchy refräng man visslat. Dåtidens medmänniskor byggde platsbyggda bokhyllor, småbarnsvakade på kaféer, drömde om kvadratmeter och länkade till nya filmrecensioner, samtidigt som dagarna rann vidare till den då jag återläste alltihop i stillhet: som den äldre av oss båda: iakttog bortblåst längtan, både min och deras. Hela lördagen ägnade jag åt detta. Dagen därpå gick jag till köket.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/internet/">Internet</a>, <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/07/21/maj/#respond">Inga kommentarer till Maj</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/05/27/17-juni-2006-skrev-jag-denna-anteckning/">17 juni 2006 skrev jag denna anteckning</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/05/27/17-juni-2006-skrev-jag-denna-anteckning/">2019–05–272019–05–27</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag har inte träffat min farfar sedan fem års ålder. Han lever alltjämt och bor i samma stad som jag.<br> Det här är en redogörelse för samtliga av de understrykningar som min farfar har gjort när han läste Françoise Sagans ”Ett moln på min himmel (Bonjour Tristesse)/Något av ett leende”.<br> Nedan följer en sammanställning av dessa partier i berättelserna. Vissa meningar har inte strukits under i sin helhet, men jag inkluderar även den text som inte har markerats för att ge ett sammanhang.<br> Hans namnunderskrift står skriven på den vänstra bokpärmens insida. Bläcket är detsamma som i de understrykningar som senare följer i boken. Han stryker inte under ord och meningar utan markerar i marginalen utvalda rader.<br> Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag i Stockholm 1957. Då min farfar är född 1928 kan han vid läsningen av Sagans böcker som yngst vara 29 år gammal.</p><p>Ett moln på min himmel (Bonjour Tristess)<br>Sidan 9<br>Fastän jag inte hade samma motvilja som min far mot fulhet — en motvilja som kom oss att ofta umgås med enfaldiga människor — kände jag inför personer som saknade all fysisk charm en viss blyghet — jag blev tankspridd i deras sällskap och betraktade deras under-givna accepterande av sin oförmåga att slå an som ett skamligt lyte. För vad är det egentligen vi strävar efter, om inte just att bli omtyckta?</p><p>Sidan 18<br>– Hans intelligens är kanske inte av det vanliga slaget, men …</p><p>Sidan 19 (markerar dubbelt)<br>Hon hade tagit med sig en cardigan ur sin kollektion åt mig men lät mig inte tacka henne. Tacksägelser tråkade ut henne, och som mina aldrig nådde upp till min entusiasm ansträngde jag mig inte.</p><p>Sidan 19<br>Jag tror att nästan alla mina glada stämningar på den tiden hade pengar till bakgrund: glädjen över att åka bil fort, glädjen att få en ny klänning, att köpa grammofonskivor, böcker, blommor.</p><p>Sidan 23<br>Han stod där med vattnet upp på halva benen och båda händerna stödda mot däcket som mot ett domstolsskrank. Jag förstod att han inte tänkte komma ombord förrän han fått tala ut, och jag såg på honom med erforderlig uppmärksamhet.</p><p>Sidan 25<br>Hon log inte: hon log bara när hon hade lust att göra det, aldrig kon-ventionellt som andra människor.</p><p>Sidan 29<br>– Jag avskyr den sortens anmärkningar, sade Anne. Vid din ålder är sådant mer än dumt, det är pinsamt.</p><p>Fram till sidan 120 inga vidare understrykningar.</p><p>Något av ett leende<br>Sidan 141<br>Och även om jag trodde att varje kärlekshistoria eller varje kärleksförbindelse var kortvarig kunde jag inte a priori medge att den måste vara det. I likhet med alla andra människor som lever för sina små komedier, kunde jag inte uthärda dem om de inte var skrivna av mig och enbart mig.</p><p>Sidan 167<br>Mitt samvetes beskäftiga lilla tjänsteande, som framställde mig i ömklig dager varje gång jag tänkte på mig själv, var kanske alltför hård, alltför pessimistisk.</p><p>Fram till sidan 239 inga vidare understrykningar.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/00-talet/">00-talet</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/05/27/17-juni-2006-skrev-jag-denna-anteckning/#respond">Inga kommentarer till 17 juni 2006 skrev jag denna anteckning</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/05/02/2009/">Vår 2009</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/05/02/2009/">2019–05–022019–05–02</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Vår 2009. Jag var i ett gränsland, mellan åldrar, när jag lät tiden ligga, när jag for till arbetet, som egentligen inte ville mig något. Det var bara ett jobb, som jag utförde, för att ha något annat att göra, än att vänta, på barnet, vars kropp växte, till en kropp, i en kropp. Jag åkte tunnelbana. Min station var Medborgarplatsen, och arbetets station var St Eriksplan. Mellan dessa plattformar slog dagspendeln fram och tillbaka. Jag behövde ingenting då. Varken framtid eller förflutenhet. Jag bara befann mig. Stunden befann sig där jag befann mig. Om morgnarna i min första pendelrörelse beskådade jag ansiktena som förflyttade sig med mig. Jag tänkte ut berättelser om dem, om hur de formats till att hamna i vagnen med mig. Det var vad jag gjorde. Varje morgon. Nya ansikten, nya förflutna och framtider. Var och en sitt eget universum. Samtidigt som jag lyssnade på en <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://www.youtube.com/watch?v=_XicZGEx9WA&amp;list=PLfBilZ5yf-YdKY1yZmyj3DVaXXF3IZLaT&amp;index=1">knastrig inspelning</a> av Goldmunds album <em>The Heart Of High Places</em>. Pianospel som vattenstänk över ett spegelblankt minne. Ett sövande och uppvaknande i ett. När liven for förbi. Jag gjorde det i väntan på barnet, som blev en kropp i en kropp. I väntan på nästa ålder.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/00-talet/">00-talet</a>, <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/pa-tunnelbanan/">På tunnelbanan</a>, <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/05/02/2009/#respond">Inga kommentarer till Vår 2009</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/04/23/norrkoping-inte-1822/">Norrköping, inte 18:22</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/04/23/norrkoping-inte-1822/">2019–04–232019–04–23</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag har ägnat ett liv åt att förbereda mig för tågresan som egentligen ska inledas 18:22 i Norrköping. Biljetten avbokar jag en halvtimme innan eftersom jag inte kommer hinna med tåget, men vid stationen lär jag mig att det råder förseningar i Skåne, varför mitt tåg ska anlända 18:40, men eftersom förseningarna råder i Skåne anländer ett tåg från 16:25 vid 18:32, och jag — hoppar på.<br> Det är en kalkylerad risk.<br> För jag behöver en risk.<br> Eftersom risken får mig att känna något annat.<br> Här är jag. Jag har ingen biljett och jag sätter mig i bistron och beställer en Mariestad Export. Solen skiner snett från väster, när jag utan biljett sitter i bistron med min burk. Här är medresenärerna försenade med ett par timmar. Alla är missnöjda och konstaterar ”att det här ändå var ett minus”. Konduktören löper fram och tillbaka förbi mig, som sitter i bistron utan biljett. Jag har knappt något batteri kvar på mobilen och får syn på kvinnan mittemot som läser Stephen King på danskt band, och jag blir inspirerad och fiskar upp min pocket om Marcel Proust, och det vore väl ändå rätt osannolikt om mannen i bistron med en Mariestad Export och en pocket om Proust skulle fara biljettlöst, men det gör han.<br> En behaglig ilning blixtrar genom kroppen varje gång konduktören löper fram och tillbaka framför mig, där jag sitter med min Mariestad Export och min proustpocket. I södra Södermanland välter tåget över på sidan och genom fönstret syns nu enbart solens reflektion mot vattenytan, som elektriskt forsar över mina ögon och jag lyfts upp och in i stunden.<br> Jag har ägnat ett liv åt att förbereda mig för tågresan, som jag genomför biljettlöst, i en omgivning som är försenad, på ett tåg, som är solupplyst, med ett plastglas öl, den 23 april 2019.<br> När jag rullar in i Stockholm faller solen ned över huskropparna i Gröndal. Denna resa. Ett liv. Staden glöder när jag når fram till det som är hemma. Jag har druckit upp. Jag reser mig.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/pa-tag/">På tåg</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/04/23/norrkoping-inte-1822/#respond">Inga kommentarer till Norrköping, inte 18:22</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/03/10/faro-revisited/">Fårö revisited</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/03/10/faro-revisited/">2019–03–102019–03–11</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Det finns en scen i Scener ur ett äktenskap där en lågmäld Erland Josephson kommer hem till en överdrivet tacksam Liv Ullman. Han har varit på resa och hon har varit hemma. Med barnen. Han har varit på annan ort. Utan barnen.<br> Sakta glider entusiasmen undan Livs ansikte, för hon märker att Erland inte tar av sig rocken. De sätter sig ned. Han talar stilla:<br> — Jag har något jag behöver prata med dig om. Det är så lustigt förstår du att jag gått och blivit kär.<br> Scenen utspelar sig på flera håll. Dels i verkligheten, när Ingmar återvänder till Ellen och de fyra barnen efter att ha blivit förälskad i journalisten Gun i Helsingborg (de tillbringar sen tre månader i Paris ihop). Dels i en annan del av verkligheten, på Dämba, inspelningsplatsen som jag och M förfogar över ett veckoslut. Vardagsrummet där Liv och Erland våndades är grandiost och kalt på samma gång. Inget i det minner om liv. Det är som om möblerna är osams och vill ha varandra på avstånd.<br> Det är däremot ett rum att samtala allvarligt i. Om sånt som behöver avhandlas. Det är följaktligen på det viset vi ägnar visit två på Bergmangårdarna. Vi gräver mödosamt upp dämoner och lirkar med dem. Några går att förgöra andra blir lite bättre dresserade. Men vi samtalar som om vi var en del av en ständigt pågående berättelse, regisserad av regissören med husen och kontrollbehovet.<br> Sam-tal-ar. Med röster som bär. Ekar. Dånar. Tränger sig in genom hörselgången in i musklerna vidare ut i fingrarna, tårna, hårsäckarna.<br> Som när jag ligger i badkaret och M sitter hopvikt uppe i fönstret och jag frågar skämtsamt på fullaste allvar:<br> — Är jag verkligen här? Har året verkligen gått?<br> Hon svarar:<br> — Jag finns inte. Du är kvar.<br> Det är inte sant men det kan vara sant. Det känns som sant. Jag är Victor Sjöström som i Smultronstället betraktar klockor utan visare. Tiden är överallt och ingenstans. Jag faller nedför hålet som Alice.<br> Fårö revisited är en light-variant av min resa till pojkrummet. Även om jag inte tillbringat en uppväxt på Dämba är platsen overkligt laddat för mig. Det var där jag tappade min sköld, som jag beskrev situationen för en vän efter hemkomsten. Eftersom jag i stillheten och ensamheten kom nära mig själv, närmare än jag förmådde hantera. Jag föll inte då men jag föll sen.<br> Jag tordes inte åka hit utan sällskap. Platsen lockade fram en variant av mig jag inte tidigare träffat och helst inte återser.<br> Nästa mars. Jag var plötsligt tillbaka i samma säng, med M, som en annan. Här i rummet där Käbi brukade sova om somrarna hade inget förändrats, så som det aldrig kommer att förändras. Men i mig hade allt vänts upp och ned, från signalsubstanser till ideal, från tidsuppfattning till berättelserna man berättar för sig själv om sig själv i sig själv. Själva fundamentet i mig var rubbat.<br> Regissören hade varit nöjd med mitt år. Det finns gott stoff i det. Det kommer att bli litteratur av det. Någon gång. I någon form. Allt hände, och det hände hela tiden. Vi återkommer till det en annan gång. Det har jag ju redan skrivit.<br> Jag är knappast unik i att ägas av mannen med byggnaderna. Norska E i gästhuset vid Hammars och danska A i skrivstugan vid havet har båda inlett berättelser med utgångspunkt från Regissören och hans rum och hans ilska och hans 8000 arbetsblock, som tog slut. Han som tog allt i besittning: släkten, föräldrarna, syskonen, Fårö, böckerna, dämonerna, kvinnorna, barnen — och eftermälet.<br> Ingmar Bergmans verk bara pågår. Han uppstår i nya versioner genom de levande, och gör sig relevant. Det här inlägget är inget undantag.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/faro/">Fårö</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/03/10/faro-revisited/#respond">Inga kommentarer till Fårö revisited</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/22/handsfree/">Handsfree</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/22/handsfree/">2019–02–22</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag är mannen som ställer kaffemuggen på brickan, för att du, servitrisen, ska förstå att jag vill ha påtår, men jag säger inget, alltså inte till dig, bara till rösten i mina hörlurar, som jag talar ljudligt med, inne på kaféet, om digitalisering, medan jag inväntar att servitrisen serverar mig en kopp kaffe, som jag inte avser betala för, och jag möter inte hennes blick när jag tar emot koppen och fortsätter prata, nu vandrande, med den där rösten, som är viktigare än här och nu, medan servitrisen vankar några steg, och börjar brygga nytt kaffe, men det ser jag aldrig, för jag är inte riktigt här.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/22/handsfree/#respond">Inga kommentarer till Handsfree</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/10/bergbacken-dag-3/">Bergbacken, dag 3</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/10/bergbacken-dag-3/">2019–02–102019–02–10</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Vid ett tillfälle under det sena 90-talet har jag min mor på rummet och jag visar henne Torget.se. Jag säger: jag skulle ensam kunna ta hand om denna hemsida. Förutom att det förstås inte stämde finns det ett uns av realism i påståendet. För jag hade väldigt mycket energi att kanalisera vid den tiden. En mängd vi vuxna aldrig kommer kunna uppbåda, utan anställda assistenter, städpersonal och ekonomichefer. Fler än en gång har jag och folk i omgivningen påpekat just detta, hur skönt det var när någon annan tog hand om allt.<br> Så nu är jag här i pojkrummet, och någon annan tar hand om allt.<br> Hur känns det?<br> Efter den första smekdagen börjar jag att drabbas av hemlängtan. Inte bara till lägenheten utan till tiden. Jag är trött på pojkrummet. Trött på att bo hemma. Trött på att inget händer i det här <em>jävla</em> området. Allt roligt händer någon annanstans och någon annanstans är i stan.<br> Villaförorten är ett lugnt paradis där luften är klar liksom tankarna. Men även ett mittemellanland med bilen som oumbärligt redskap. Identiteten byggs på närhet till något annat. Till Stockholm. Eller naturen. Eller havet. Men i sig självt är Nacka ingenting (insert utläggning om Norrköpingsromantik) (soundtrack The Suburbs av Arcade Fire).<br> Staden, ja, i stort sett vilken som helst, fick ett magiskt skimmer från Bergbacken (ett tag hade jag en fäbless för Finntorp, som i varje fall påminde om kvarter). Staden var platser där liv pågick. Där en torsdag inte alltid såg likadan ut. Där vänner fanns på gångavstånd. Där man inte behövde passa ett tåg, hoppa av vid Henriksdal för ersättningsbuss som några minuter senare kuskar vidare till Slussen med alla trappor och gångar, för byte av färdsätt.<br> Nacka — där det spontana behöver planeras.<br> Det är söndag nu. Jag längtar hem, till 2019. Friheten i att någon annan tog hand om allt blir snart ett gisslantagande. Jag har köpt bort min självständighet, och det har jag lärt mig av livet att den som ger upp kontrollen för att vila i någon annans gör sig själv en björntjänst. Tvätten ska inte tvätta sig själv, tvätten ska tvättas av mig.<br> Jag faller ner mot hallen och ytterdörren och tar avsked av vår vänlige värd, som så tålmodigt avlyssnat våra anekdoter sen fredag eftermiddag. Jag och systern går till Saltsjöbanan, som gnisslar in på perrongen. Jag trycker in öppna-knappen med det där tveksamma gummiklicket, och så far vi hemåt. Hej då, 90-talet. Du var, möjligen, bättre förr.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/saltsjo-duvnas/">saltsjö-duvnäs</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/10/bergbacken-dag-3/#respond">Inga kommentarer till Bergbacken, dag 3</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/09/bergbacken-dag-2-skjutbanan/">Bergbacken, dag 2 — Skjutbanan</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/09/bergbacken-dag-2-skjutbanan/">2019–02–092019–02–09</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag är slut i kroppen, efter att försök att gå längs min Memory Lane. I detta fall i Nackareservatet i meterdjup snö.<br> Så här: hösten 2003 började jag gå i skogen. Jag har <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/05/tvadygnsromanen/">redan bloggat om detta</a>, men en sammanfattning: människor försvann, jobb försvann, studier försvann, och kvar var jag i pojkrummet samtidigt som året tickade vidare. Skogen kallade och jag började gå i den, med min hund. Jag saknar inte 2003 men jag saknar att gå i skogen med min hund.<br> I dag gick jag med ett tydligt mål. Jag hade tagit avsked av brorsan och skulle nu till skjutbanan. Jag promenerade förbi trädet där jag brukade sitta och tänka (nu omkullvält), förbi platsen där hunden blev biten av en huggorm (vilket blev hennes död), genom snåret där jag lyssnade på blandbandet med Sagor och swings låt ”Djup skog” (och tänkte på hur Maria L tyckte att det var ofattbart att lyssna på musik i skogen), genom granriset, uppför kullen och nedför. Hela tiden som första fotspår i snön. Fram till jag nådde skjutbanan.<br> Alldeles intill finns ett nu av grafittientusiaster uppbrutet ödehus, men det besökte jag aldrig då, eftersom det var igenbommat. Nu mer en Urban Exploration-sevärdhet än nostalgitripp, så jag fokuserar på skjutbanan.<br> Den ligger mitt i skogen. Användes antagligen av militären förr, men de plockade aldrig bort den. Jag brukade gå dit för att sitta där. Eftersom jag där kände jag mig allra längst bort från allt. Lite samma känsla jag senare skulle få när jag besökte ryska ödestaden Pyramiden på Svalbard, dit inga radiosignaler nådde. 2003 hade jag dessutom ingen smartphone. Vid skjutbanan var jag helt och hållet borta. Mötte aldrig ett ansikte, fastän jag kunde se att andra varit just där. Burkar med öl och spray överallt.<br> Så nu sitter jag där igen. Bara sitter. Men det dimper ner meddelanden. Av olika slag. Ett av dem är från Rapport som vill intervjua mig inför utställningssläppet på måndag. Jag rubbas. 2019 blir man alltid nådd.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/saltsjo-duvnas/">saltsjö-duvnäs</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/09/bergbacken-dag-2-skjutbanan/#respond">Inga kommentarer till Bergbacken, dag 2 — Skjutbanan</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/09/bergbacken-dag-2-ett-uppvaknande/">Bergbacken, dag 2 — Ett uppvaknande</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/09/bergbacken-dag-2-ett-uppvaknande/">2019–02–092019–02–09</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Vi flyttar sängarna, så jag kan sova i mitt hörn. Sömnen är utmärkt, lätt och klar. Jag vaknar av mig själv vid halv åtta. Och jag är försiktig med foten, för jag vill inte skjuta ner överkastet och välta högtalaren som står på stativ vid sängens ända.<br> Bara det att den inte står där och inte stått där sedan 2003. Ändå fortsätter jag vara försiktig, för tänk om, tänk om alla år varit en dröm. Tänk om jag faktiskt är tonåring igen.<br> Tänk om jag ska till skolan i dag.<br> Tänk om min klockradio kickar igång om några minuter och spelar <em>Good Morning</em> med The Beatles. Räknar ner till tio i skallen och upp på två. Trampar snett vid saccosäcken, vidare mot garderoben. Klär på mig en rutig skjorta, pullover och jeans, tillbaka till rummets andra ände: handfatet, tvättar ansiktet och kanske några svep med rakapparaten.<br> Muskelminnet har allt klart för sig, det är bara att göra, men Ikeafåtöljen finns inte där, inte heller datorhörnan eller tv:n (som gav ifrån sig det mest irriterande pip, ohörbart för vuxna men som öronkryptonit för barn). Ögonen ser det men kroppen vet att den är här. Det är förvirrande. Jag skulle kunna vakna upp här för 20 år sedan och bara fortsätta leva som om mina barn aldrig hänt. Bli barn själv.<br> Plötsligt och hela tiden: minnen jag inte tänkt på sedan de lagrades.<br> Kommer att tänka på gången familjen hade julgransplundring och jag springer upp till mitt rum och finner att det är fyllt med udda unga vänner till mig eller familjen. Erik G har länsat alla mina byrålådor och hånat mig för olika fynd när jag inte varit närvarande. My H är där med en vän. Hon har noterat att jag saknar litteratur. Alltså riktig litteratur. Inte <em>Den unge Indiana Jones</em>. Hon doktorerade sen i historia. På samma julgransplundring får Gustav N frågan om vilken som är hans favoritmusik och han svarar: marschmusik. Några decennier senare är han min lärare när vi obducerade hjärnor på KI men det får ni slå upp i Ensamma tillsammans (hans favoritparti i boken, visade det sig).<br> Men fortfarande ligger jag kvar i sängen, i mitt hörn. Här har jag våndats mer än någon annanstans. Majoriteten av min oro har tillbringats här. Tänkt över morgondagar, körlektioner (i drömmen tappade jag kontrollen över fordonet och flög ut i en refug), simundervisning (där jag drunknade) eller vad som kommer att hända med mitt liv (ensamhet).<br> Kommer jag någonsin att träffa någon?<br> Jag ligger i samma hörn och stirrar på fläcken i taket som kom att orsaka ett hål en gång, men som täcktes igen men nu ny fläck så nog en fuktskada. Jag tänker att det blev helt okej det här livet. Jag hade varit lättad om jag hade vetat. Det fanns ingen osynlig hand som ledde mig på villovägar, jag kom att leda mig själv och jag fortsätter leda mig själv. Vad än muskelminnet säger. Det säger så mycket.<br> När jag och min bror går ner för frukost med värden och hans nioåriga son (jämngammal med min dotter, fyra år äldre än jag var när jag flyttade in) springer jag för trapporna, så som man gjorde. Föll ner med lätta steg. Lätta branta steg. Det är inte skola i dag. Men min bror är faktiskt här.<br> Här pratar vi om våra liv. Då och nu. Så som vi aldrig får tid att prata. Men så är vi inte i 2019 längre utan i ett kollektivt minne som bara vi har ihop.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/saltsjo-duvnas/">saltsjö-duvnäs</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/09/bergbacken-dag-2-ett-uppvaknande/#respond">Inga kommentarer till Bergbacken, dag 2 — Ett uppvaknande</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/08/bergbacken-dag-1-spegeln/">Bergbacken, dag 1 — Spegeln</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/08/bergbacken-dag-1-spegeln/">2019–02–082019–02–08</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Det finns ett litet rum intill mitt rum där det förr fanns ett handfat och en spegel men nu varken handfat eller spegel. Jag minns plötsligt hur mitt tonårsjag stod och betraktade sitt släta ansikte och tänkte: Undrar hur jag kommer att se ut som typ 35? Men nu finns ju ingen spegel.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/saltsjo-duvnas/">saltsjö-duvnäs</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/08/bergbacken-dag-1-spegeln/#respond">Inga kommentarer till Bergbacken, dag 1 — Spegeln</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/08/bergbacken-dag-1/">Bergbacken, dag 1</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/08/bergbacken-dag-1/">2019–02–082019–02–08</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag har alltså valt att tillbringa helgen i mitt pojkrum. Det låg ute på Airbnb och jag slog till.<br> Varför så självklart? Kanske för att jag förberett mig genom att jag skriva såna här berättelser, om män som <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://medium.com/@lowenfeldt/2004-7f2fa1a5a81d">köper tillbaka en gammal lägenhet och reser i tiden</a>, kanske för att jag behövt återvända på grund av vägskälet jag hamnat i. Jag vet inte, men jag befinner mig här nu, i 90-talet. Fast där skrivbordet som min laptop vilar på står fanns bara vind. Möss i väggarna. Kartonger. En sårig Abba-affisch uppnålad av 80-talsägarna. Och så sombreron min frånvarande farfar hade köpt med sig från Mexiko, en resa jag inte visste mer om än sombreron. Den låg där, som den perfekta oanvända maskeradutstyrseln.<br> Jag hade erövrat detta rum, högst upp denna fyrvåningsvilla. På allvar tagit över det utan att fråga. Arbetsrummets möbler och mappar slungades ut på vinden utan sortering, och min säng baxades upp. För jag visste att mina föräldrar inte skulle orka återställa alltsammans. Rummet blev mitt.<br> Här skrev jag mina första tre romaner. Den första har jag redan bloggat om, och hur den kom till på två dygn (mitt livs största kraftansamling). Den andra skrev jag av bara farten. Den tredje tog längre tid och färdigställdes i Sundbyberg, som jag flyttade till med S och där jag tillbringade ett halvår i morgonrock med frysen full av pizzor.<br> Men nu Saltsjö-Duvnäs: barndomen och åldrarna 5–20. Jag trodde att rummen skulle kännas små men de är stora som salar. Taket når jag inte ens om jag hoppar. Allt är omgjort, parketten betsad och väggar rivna. Möblerna moderna.<br> Hur det känns? Ja, jag anade att du skulle fråga. Svaret är: bisarrt. Jag är i chock, blir i varje sekund bombarderad av minnen. De attackerar från alla håll, eftersom varje kvadratcentimeter bär på en bit av mitt liv. Allt är omgjort men det är samma hus. Det är samma pulkabacke där hunden slet av en mössan. Samma skogsparti där jag la mig och blundade. Samma fönster intill garagedörren som krossades av mina fotbollar. Huset har stått här hela tiden.<br> Jag ska sova här med min bror i natt. Vi möttes vid Ektorp centrum, handlade snacks i den gamla Konsum-butiken, köpte förtäring på Pizzastugan och svängde upp ett varv på vår gamla skolgård. Där Fredrik T hotade mig inför min pappa. Där Martin B eldade upp insekter. Där jag fick veta vilka fyra killar i klassen Nina G var kär i. Allt kom tillbaka. Men det var länge sen. För länge sen.<br> I morgon avlöses min bror av min syster. Men först ska jag ge mig ut i Nackareservatet, mot den öde skjutbanan jag började vanka till under min ledsamma höst då jag slog upp min stukade fot gång efter annan eftersom jag tänkte att den behövde belastas.<br> Jag återkommer till det. Vi ska spela spel.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/saltsjo-duvnas/">saltsjö-duvnäs</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2019/02/08/bergbacken-dag-1/#comments">1 170 kommentarer till Bergbacken, dag 1</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/10/15/avvardagiserat/">Avvardagiserat</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/10/15/avvardagiserat/">2018–10–152018–10–15</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag sitter i en läsesal på Bagarmossens bibliotek med blicken vänd mot mina med två numera besvärade studiekamrater, eftersom det var här i hörnet jacket fanns, som jag behövde för att koppla in min mobiltelefon, som jag behövde för att fotografera min datorskärm, på vilken det fanns ett mejl, som jag hade skickat, som innehöll en pdf, som rymde en trehundrasidig roman, som jag nagelfarit så idogt att naglarna nästan nötts ned, om inte av tangenter så av tänder. Det är så här det går till när romaner sänds iväg. Bara som en bilaga i ett mejl, som lika gärna kan hamna i ett spamfilter eller utskriven och placerad i en pärm i en kartong på en vind, påträffad av en läslysten revisor år 2145. Jag försöker avvardagisera situationen, lyssnar på <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://open.spotify.com/album/7xYiTrbTL57QO0bb4hXIKo?si=JDAv-0gYTnqnihuYfY1Rjg">bokens soundtrack</a> i hörlurarna och tänker hur jag tänkt när jag skrivit när jag lyssnat på det jag hör i lurarna (det blir genast slaskig svart vinter på Bondegatan), när jag skickar in boken som nu är en bok som inte längre har med mig att göra. Det gör ont när knoppar brister, sägs det ju, men här knoppas något av mig. Något som behövt mig och som aldrig mer kommer behöva mig. Bon voyage, kära pdf, gör inget som inte Ensamma tillsammans hade gjort. Vi ses.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/bagarmossen/">Bagarmossen</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/10/15/avvardagiserat/#respond">Inga kommentarer till Avvardagiserat</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/07/22/for-allt-annat-har-du-mastercard/">För allt annat har du Mastercard</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/07/22/for-allt-annat-har-du-mastercard/">2018–07–222018–07–22</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag ska till Ringens köpcentrum men alldeles vid busshållplatsen i Skanstull hittar jag något på marken. Kortet är limegrönt, det står siffror på fram- och baksida, det är ett sån där liten tunn plastplatta vi betalar med, och det ligger på trottoaren som en modern safir, redo att hittas, av till exempel mig, som lyfter upp det och funderar på hur jag ska hantera situationen. Jag läser kortet, ser mig omkring men Sandra Lundberg syns inte till någonstans. Jag vill inte Sandra Lundberg något ont, vill inte att någon annan ska hitta Sandra Lundbergs Mastercard och börja handla stekpannor med det, samtidigt vill jag till Ringens köpcentrum och uträtta mina ärenden. Jag har egentligen inte bråttom, men jag mäktar inte med riktningsförändringen bara — fast jag vet vad som är rätt och jag försöker alltid göra det som är rätt.<br> På baksidan av kortet ett telefonnummer till någon kundtjänst. Det här är något jag måste göra. Jag fingrar upp mobilen, ska precis börja trycka in siffrorna när en ung kvinna löper in i mitt synfält. Hon har svartlockigt svettigt hår, fylliga kinder och en ängslig blick. Ser ut som någon som normalt är hårt sminkad. Hon börjar svära och stampar på stället, som för att skrämma bort spöken bara hon kan se. Och jag tittar på henne, fram till hon också tittar på mig. Jag brukar inte ställa den här frågan till främlingar, men nu gör jag det:<br> — Ursäkta. Vad heter du?<br> Hon svarar, som om hon brukar få frågan av främlingar:<br> — … Sandra Lundberg.<br> Jag flexar fram kortet mellan två fingrar, säger:<br> — Var så god.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/07/22/for-allt-annat-har-du-mastercard/#respond">Inga kommentarer till För allt annat har du Mastercard</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/05/16/vanlig-var-vantar/">Vanlig vår väntar</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/05/16/vanlig-var-vantar/">2018–05–162018–06–04</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Det är den där tiden på året då alla pratar om att det är för varmt. Men att man inte ska klaga. Eftersom det kanske finns något högre väsen som hör, och hämnas, genererar rysskyla och hagel som bestraffning. Men icke desto mindre är det hett. Uteserveringen vid Wayne´s Coffee i Hammarby sjöstad är tom. Alla sitter inne och tempereras av svala vindar och muzak, dricker islatte och lånar wifi som om det alltid var så här. I morgon ska det bli vanlig vår, säger den gravida kvinnan vid kassan, som nu pratat med expediten i tjugo minuter, så jag får anta att hon varit här förut. Så vi ska inte klaga. För i morgon blir det vanlig vår.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/hammarby-sjostad/">Hammarby sjöstad</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/05/16/vanlig-var-vantar/#respond">Inga kommentarer till Vanlig vår väntar</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/24/faro-dag-7/">Fårö, dag 7</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/24/faro-dag-7/">2018–03–242018–03–24</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag är ledig, det är lördag, jag vandrar längs stranden mot Hammars och lyssnar på en <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://l.instagram.com/?u=https%3A%2F%2Fitunes.apple.com%2Fse%2Fpodcast%2Fhidden-brain%2Fid1028908750%3Fmt%3D2%26i%3D1000406897543&amp;e=ATM2pm79-lHdZKntUDBQvePoMxm4LFlV7F_HWvWwznLZvcPuO0GffQj0g4xU5uKZBchi8jcQ">podd</a>. Den handlar om män som inte har några nära vänner. Det handlar alltså om nästan alla män. Om ensamma män, som blir arga män, som blir skadliga män, ibland för andra och ganska ofta för sig själva. En forskare berättar om en mamma som befarat att sonen är gay, eftersom han är så känslig. Pojkar i inslaget säger att deras liv skulle bli lättare som tjejer. Ja, det är synd om människorna, särskilt halvmänniskorna.<br> Jag rör mig vidare längsmed kusten, byter avsnitt, nu handlar det om suspekta personlighetstester istället och chefer som känt sig tvungna att byta jobb efter att ha ”blivit introverta”. Och plötsligt har jag gått för långt. Står vid skrivarstugan. Hur? Vänder tillbaka, knackar på en ruta på Hammars och skrämmer slag på K som viftar att jag är välkommen in. Jag pratar (och lyssnar) mig matt på fikan med E och K. De är på plats för att gå igenom innehållet biblioteket och stämma av mot registret. Mitt behov av att få umgås med dem är outsinligt. Inte nog med att jag bott isolerad på en gård i en vecka — jag har dessutom tagit på mig hela världens machoproblematik! Tack gode gud för andra människor (sa nog aldrig Ingmar Bergman).<br> Det här blir sista inlägget från Fårö, i morgon bitti far jag hem. Tack för läsningen.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/faro/">Fårö</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/24/faro-dag-7/#comments">2 kommentarer till Fårö, dag 7</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/23/faro-dag-6/">Fårö, dag 6</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/23/faro-dag-6/">2018–03–232018–03–23</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Hur skulle det vara att skriva dagbok på detta sätt, varje dag, även på fastlandet? Jag gör det med lätthet åtminstone denna vecka och plockar enkelt upp minnen som pressar sig upp till ytan. Som hur jag körde sträckan till Hammars för sista gången. Jag var först, vilket jag kunde avgöra tidigt, eftersom groparna i vägbanan försetts med en ishinna. Och under en kort millisekund tänkte jag: vad skönt med is, då blir det mindre guppigt, men det blev det inte. Första dagen jag körde den sträckan gjorde jag det i hög hastighet. Sista dagen krypkörde jag. Eftersom jag vill komma hem igen.<br> I huset träffade jag E i biblioteket och jag sa att jag hade med mig <em>Aniaria</em>. Hon studerade ivrigt innehållet och understrykningarna. Så här: själva meningarna kunde varit IB. Men själva strecken såg inte ut att vara hans, kanske Käbi? Jag blev både besviken (inget historiskt scoop) och lättad (jag hade ju haft ihjäl flugor med boken!). Sedan visade hon mig verkliga historiska scoop som jag dessvärre inte kan avslöja, ty det får hon göra själv (sorry).<br> Jag ägnade arbetsdagen åt något verkligt stimulerande: att brodera ut text. Rad för rad förskönade jag den här märkliga romanen jag skrivit och det är lite som att dra med en pensel. Jag blir nöjd med det jag bestrukit, men det andra sticker ju ut. Samtidigt konstaterade jag: om jag måste ha bråttom med den här boken är den inte värd besväret.<br> Jag tog en promenad till skrivarstugan på lunchen. Gick först åt fel håll fram till stängslet (överallt stängsel och murar, arma Ingmar), då jag vände tillbaka och gick hela vägen åt andra hållet på stranden. Och där var inte heller huset, så jag steg upp i skogspartiet och gick där istället och till slut uppenbarade sig stugan. Hopplöst isolerad. Otillgänglig som Neptunus. Men jag kikade in och, så fin. Möblerna här hade klubbats för några hundra tusen, läste jag i en bok jag fick om Bergmanauktionen. Detsamma gäller för övrigt för alla föremål jag lagt blicken på de senaste veckorna.<br> Låt mig uppehålla er en stund kring det. Först var alltsammans alltså vardagliga ting i en gammal mans hem. Sedan hamnade de på auktion. Alla ville ha dem. Men så köptes alltihop av en och samma budgivare, som valde att ställa tillbaka dem. Samma möbler och ting, på samma plats. Fast helt förändrade. Utan vidare vet jag att det skadade skrivbordet av Carl Malmsten som just nu finns inom mitt synfält och på vilket jag lagt all reselitteratur betingar ett värde av 90 000 kronor. Ingmar har aldrig skrivit vid det skrivbordet, men det var i hans ägo, liksom fem identiska bord (av modellen Arkitekten). Räckte tydligen.<br> Nåväl. Det var en fin dag på Hammars. Solen låg på och en torr hetta drev fram genom rummen. Jag ägnade mina sista timmar åt att från vardagsrummet skriva ner insikter jag drabbats av under veckan. Ganska många, av varierande slag, varav en berörde hemmet och arbetet. Hur viktigt det har varit att resa från ett hem, om än temporärt, till en plats att kalla arbete, om än temporär. En annan har handlat om rutiner.<br> På kvällen tog jag en promenad ner till Dämba träsk för att lyssna på rördrom, häger och kråka, som Linn Ullman tipsade sig om skriftligen via <em>De oroliga</em>d som jag läser just nu. En kakafoni av fågelröster. Och så start och landning i ett. Ett sus genom luften, som från jetplan. Solen föll, himlen sken upp i violetta färger. Chem trails överallt som ett plockepinn. Det var så vackert. Och det var så verkligt?</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/faro/">Fårö</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/23/faro-dag-6/#respond">Inga kommentarer till Fårö, dag 6</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/22/faro-dag-5/">Fårö, dag 5</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/22/faro-dag-5/">2018–03–222018–03–22</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Flugorna har blivit tokiga. Det är som om de har sammansvärjt sig mot mig, eftersom de vet vad jag gjort mot deras släktingar, och jag har visst dåligt samvete, men jag finner ingen annan väg, ty sömn är sömn. Och nu svärmar de synkroniserat för att, jag vet inte, förvirra mig? Och parallellt med att jag jagar dem med Teju Coles Öppen stad och tittar på Fanny och Alexander slår det mig att vi bara betraktar våra närmaste generationer, och kanske några till och några hundra till och några tusen till, men någonstans i det förflutna möts jag och flugorna. Vi delar något: alltså tiden på planeten. Och jag får dåligt samvete igen.<br> Annars var det en mycket bra dag. Jag kände mig inte jagad av något (fram till flugorna), kände inte att jag behövde infinna mig någonstans. Jag bara satte mig i Ingmars arbetsrum och skrev. Jag skrev så bra att romanen kändes tillräcklig för att kallas för klar, dock inte fulländad. Karaktärerna har väckts till liv och jag håller av dem och känner med dem och jag känner att jag måste släppa ut dem i världen så att fler får lära känna dem. Jag fortsätter skriva, men nu är det pynt jag ägnar mig åt. Viktigt pynt men pynt.<br> Dåligt samvete fick jag även i samtal med biblioteksinventieraren E, som dök upp helt plötsligt. Jag berättade att jag hittat en pocketversion av Aniara på gården, med understrykningar vid morbida partier. Hon sa att hon ville ha den, att den kan ha varit Ingmars (jag trodde den tillhörde en gäst eller en släkting, som alla andra böcker här). Jag fick dåligt samvete eftersom jag använt Aniara för att slå flugor med. Men det syns inte, men jag vet.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/faro/">Fårö</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/22/faro-dag-5/#respond">Inga kommentarer till Fårö, dag 5</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/21/faro-dag-4/">Fårö, dag 4</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/21/faro-dag-4/">2018–03–212018–03–22</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>När jag skriver detta har jag precis sett Persona från Bergmans privata bio i Dämba. Biografen inhyst i en lada, med femton gröna fåtöljer i tre rader. Promenaden efteråt blev lång, fastän den bara sträckte sig femtio meter. För det uppenbarade sig en himmel, med stjärnor, ett himlavalv, helt enkelt, och jag ser det så sällan fastän den alltid finns där och här såg jag allt som en astronaut. Blev genast uppenbart att vi driver runt i ett kosmos. Verkligheten är så overklig ibland.<br> När jag vankar stegen mot min gård drabbas jag plötsligt av filmen jag sett. Människor frågar mig om jag inte blir mörkrädd här, om jag inte är rädd för spöken, eftersom jag bor helt ensam och ensligt, men det är först nu jag känner en svag rädsla. Men inte för något overkligt, utan för verkligheten, som ligger där bakom alla lager vardag. Det är dessa overkliga villkor som vi lever under och försöker skapa normalitet ur. Men det är inte normalt att vara ett unikt liv. Inte i detta universum. Det normala är död och sten och mörk materia.<br> Jag säger bara som det är.<br> Dagen började annars på ett annat sätt. Jag var utsövd, for till Hammars med bilen och nådde fram ungefär samtidigt som K, som är den som leder oss rätt och skjutsar colombianer som färdats med cykel, såna saker. Vi pratade länge vid grinden och hon berättade om ett bokprojekt där hon skildrade sin svärmor. Elektriciteten kom till Fårö 1953. Bilarna långt senare. Hennes man drömde om att en dag slippa dela cykel med hela familjen, att ta sig fram med motor. Ja, livet här var nästan utvecklingslöst fram till elen. Generationerna turades om i sekler, utan att komma vidare. Och så kom skiftet, det ofattbara utvecklingssprånget.<br> Jag har wifi här. Det säger ändå något om hur världen tagit sig till Fårö. Det blir aldrig som förr, och det vill K skildra medan hon bär på svärmoderns minnen.<br> När vi pratar kommer arkeologduon från fastlandet (alltså Gotland) och vi öppnar grinden och parkerar allihop. Väl inne i huset pratar vi länge och väl över en kopp kaffe om Cambridge Analytica, gratistjänster och data. Och om internet som arkeologiskt fält. Vi sluter oss till att vi är i samma bransch. Jag tänker ibland att vi alla är det nuförtiden.<br> Arbetet? Det gick framåt. Jag har hittat en väg. Det blir helt säkert en roman av alla tecken.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/faro/">Fårö</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/21/faro-dag-4/#respond">Inga kommentarer till Fårö, dag 4</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/20/faro-dag-3/">Fårö, dag 3</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/20/faro-dag-3/">2018–03–202018–03–20</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Snöstorm under natten, men jag vaknade utvilad 05:38 (dödade bara en fluga, vid elvatiden). Blev glad när sopbilen kom för att köra upp spår. Satt själv hos Bergman på förmiddagen, med uppehåll för en kort pratstund med Rawna från Norge som valde att fara till Visby en dag tidigare. Hon har vistats i gästhuset och nu behövde hon träffa folk.<br> Vid lunchtid for jag hem till gården för mat och wi-fi. Arbetade. Tog en promenad och gick vilse. Ringde sedan till mormor och pratade om släkten Åkerblom som min morfars mamma tillhörde och alltså även Ingmars mamma Karin, som var med på varenda släktfirande, sannolikt av plikt, för så nära släkt var de faktiskt inte. När vi ändå var inne på ämnet berättade mormor att jag även besökt Ingmars barndomshem på Storgatan vid Hedvig Eleonora kyrka. Då var jag tonåring. Och jag minns kyrkoherdebostaden framförallt för att det fanns en planlösning upptejpad i en hall, och jag räknade rummen till åtta, otaliga toaletter och vråar. Vid mitt besök var det förstås en annan kyrkoherde och nästan ett annat sekel, men lägenheten var allvarsam och tung. Inredd av hyresvärden kyrkan.<br> Ja, det betyder ju ingenting, egentligen, men när man vandrar i någons fotspår, som man gör här (faktiskt vandrar jag i någons tofflor), ja, det är ett kartläggande. Jag är betraktaren som vill få en bättre vy och då behövs fler plattformar att stå på.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/faro/">Fårö</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/20/faro-dag-3/#respond">Inga kommentarer till Fårö, dag 3</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/19/481/">Fårö, dag 2</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/19/481/">2018–03–192018–03–19</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag väcks av flugor. Hela rummet är fyllt av dem. En gång i timmen vaknar jag och dödar en fluga. En timme senare dödar jag en till. Men jag vaknar till sist utvilad.<br> Min mor ringer och säger mig att Ingmar Bergman var morfars syssling. Hon säger att Ingmars pappa döpte henne, att Ingmars mamma var på dopet. Det är inte första gången släktingar till mig pratar om honom. Mormor har till exempel kallat honom för odåga, och går jag efter Ingmars biografi finns det ändå visst fog för beskrivningen. I vilket fall som helst: hans släkt påminner om min släkt. De möts i 1800-talet.<br> Så fort jag finner en fluga i rummet slår jag ihjäl den.<br> Jag är vegetarian, men sömn är blodigt allvar.<br> Efter frukost far jag med bilen till Hammars. Jag har blivit instruerad om grindar och en väg som garanterat för tankarna till vilsekörning, men som därför inte är det. När jag kör över groparna tänker jag på vägen till Petra i Jordanien. Hur bergväggarna slöts om oss från båda sidor för att till sist uppenbara staden i öknen. Och så är verkligen Hammars, en ofattbar plats där ingen plats förväntas.<br> Jag får inte fotografera, men jag får berätta, om att Michael Douglas i videorummet fann Wall street och till Catherine Zeta Jones lyckligt utbrast: ”Han har sett min film”. Eller om hur jag dricker kaffe ur en mugg, som jag efter ett par timmar märker pryds med namnet Ingrid (muggen Ingo finns också). Eller hur jag ser Dekalogen, avsnitt 9, i mörket från Ingmars fåtölj. Hur Ingmar baktalar julafton på sitt nattygsbord. Eller om hur han och Liv fört dagbok på dörren till arbetsrummet. Men framförallt tänker jag att Ingmar konstruerat ett hus utan borgerlighet.<br> Här finns bara han. Och Ingrid. Man talar för lite om Ingrid.<br> Det är många intryck, man jag har annat för mig. Jag ägnar dagen åt att skriva om och skriva ut, forma människor av karaktärer. Jag arbetar intensivt men långsamt. Gång efter annan ifrågasätter jag om romanen är värd besväret. Men jag gör det ändå, eftersom jag även tycks vara släkt med Luther.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/faro/">Fårö</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/19/481/#respond">Inga kommentarer till Fårö, dag 2</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/18/faro-dag-1/">Fårö, dag 1</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/18/faro-dag-1/">2018–03–182018–03–18</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag ägnar en god stund åt att försöka få upp plastfolierullen, som fastnat, så att jag sliter upp en reva på fel sida, så att själva plastytan jag tänkt lägga över tallriken blir för smal. Det är vad jag gör efter att solen gått ner.<br> Innan dess har jag färdats som till en annan kontinent via bil, färja, bil, färja och bil på nytt, fram till jag mötte upp Kerstin vid Fårö kyrka. Första orden: Följ efter mig. Varefter hon satte sig i bilen och tryckte gaspedalen i botten. Mina dämoner hann inte med, när jag körde förbi fårhagar och ängar, snett från sidan upplyst av solen, som gav mitt fordon långa skuggor och jag kom fram till Dämba, biografen jag kvällen innan sett på SVT Play. Bergman cirkulerar ett varv runt den gamla ladan för att skämta med filmaren, och just där viker Kerstin in och jag kommer efter. Vi stannar vid en stenmur. Och där skakar vi hand och hälsar. Det — är — så — tyst, säger jag och tillägger: Jag har haft sånt oljud i huvudet. Hon visar mig runt. Jag bär in väskor. När hon har berättat allt åker hon.<br> Jag blir ensam med huset, med hela ön, som det känns, för när jag promenerar längs vattnet ser jag ingen annan än kråkorna. De skriker på mig. Jag sätter mig en stund på marken. Kroppen dallrar som i chock eftersom inga radiovågor genomborrar den, alla tankar mojnar. När jag vandrar tillbaka väljer jag en stig som jag antar löper rätt, men hamnar i ett träsk. Jag tänker att Ingmar Bergman också gått fel här. Det måste han. Det är snabbaste vägen, om det inte vore för träsket, så jag får med raska steg promenera över granngården för att nå vägen, för att nå Dämba.<br> Och så blir allt svart.<br> Jag står i regissörens kök med plastfolien som ska föras över extraportionen (som ska föras med till Hammars) och minns plötsligt hur min svärmor hjälpte oss att reda ut en liknande härva. Det är ett par år sedan. Hon höll på i en halvtimme. Sedan hade hon löst bryderiet, som en Rubiks kub. Jag inser nu att hon utförde något viktigt. Jag borde ha tackat henne mer innerligt.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/faro/">Fårö</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/03/18/faro-dag-1/#respond">Inga kommentarer till Fårö, dag 1</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/24/skarmslackare/">Skärmsläckare</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/24/skarmslackare/">2018–02–242018–02–24</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Fredag kväll och jag hittar en burk folköl av okänt tyskt märke* på balkongen. Ett mjukt islager ligger som en hinna i glaset när jag häller upp. Kylan väcker mig, och från fåtöljen vid tv:n får jag syn på den: test-bilden. Eller skärmsläckaren, för det är så den ska förstås. När Apple tv inte fått några instruktioner väljer den själv ett program med naturfotografier som drar fram över skärmen. Här finns vyn över stranden med fåglar/flygplan (aldrig riktigt kunnat avgöra). Här finns grizzlybjörnen som ivrigt gapar efter en fisk. Här finns isbergen och solnedgångarna. Dessa foton, som hämtade från Mattias Klums senaste semester, tittar jag av naturliga orsaker sällan på, för när jag vill Apple tv något klickar jag på fjärrkontrollen och då försvinner bildspelet. Men jag tänker på människorna som bor mittöver gatan**. De kan få för sig att vi inte tittar på något annat i vår familj. Bildspelet är vårt vanligaste program. Och vi visar gärna upp det för gatan som om vi mediterade till stillbilder av naturell natur och skarpt avgränsade årstider. Kanske finns det någon som finner tröst i arrangemanget.</p><p>* Det är med folköl som med amerikanska collegetröjor. Finns ens detta namn på riktigt, eller är alla bara etiketter från samma fabrik, som en lek med kundens varationssträvan?<br>** Tv:n stod fram till för något år sedan in mot väggen i ett hörn, men sedan en ommöblering har den nu fri utsikt mot Södermannagatan.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/24/skarmslackare/#respond">Inga kommentarer till Skärmsläckare</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/02/batbrand/">Båtbrand</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/02/batbrand/">2018–02–022018–02–08</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag går längs Årstavikens strand mot Hornstull när polistejpen blockerar promenaden. Ja just det, den där båten, som började brinna, jag läste om det i tidningen, och nu brinner båten upp, ingen mening med att släcka, så det ryker, luften är giftig, och alla får vända om.<br> Men jag vill inte vända om. Jag smyger in bakom de uppställda båtarna och bestiger med hjälp av gräsgrepp den leriga kullen. Här uppe finns det övergivna tågspåret. Jag tänker att jag kan vandra längs med rälsen till andra sidan.<br> Jag går. Röken lägger sig tätare. Branden bara pågår där nere.<br> När jag når fram till den blockerade tågtunneln stiger en äldre man ned från berget intill. Han är ett enda stort plötsligt, iförd rediga funktionskläder, som skulle tjäna honom väl i krig. Runt halsen en kikare av dyrare modell. Han säger: Det gick inte att se något. Jag säger: Jaha, hade elden spritt sig till de andra båtarna? Han säger: Nej, jag hoppades på det, de är ju olagligt förtöjda allihopa så jag tänkte att vi kunde bli av med dem.<br> Vi vänder om och går jämsides på spåret. Vi är inte längre ensamma. Många tänker som vi. Strosar osäkert som humlor i glas. Dit och åter.<br> Jag frågar i höjd med kolonilotterna: Vet du mer om branden? Han säger: Ja, det är ju halvknarkare hela bunten. De värmer båten med fotogen, så den tog väl eld bara. Jag säger: Jag läste att staden skulle röja upp där. Kanske hänger det ihop. Försäkringar eller något. Han säger: Nej, det tror jag inte. Han fortsätter: Du ser säkert bättre uppe vid sjukhuset. Det finns en trappa där borta. Jag säger: Tack.<br> Och jag går dit.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/02/batbrand/#comments">2 kommentarer till Båtbrand</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/01/439/">Tidigheten</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/01/439/">2018–02–012018–02–08</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Några minuter innan avsatt tid stannar taxin till på Södermannagatan och jag kliver in från kylan. Du är tidig, konstaterar föraren, och tillägger: och det är bra. Eftersom kunden nästan alltid är sen. Och det är bättre att vara på väg än att bara vänta, så som man nästan alltid gör, på grund av kunder.<br> Jag gör ett gott första intryck, tycker föraren och vi pratar genom Söderledstunneln om tidigheten och senheten och om vänner vi har som är som vi och andra som inte är det och glider snart över på att avhandla trafikolyckor och på Hamngatan säger jag att jag blivit en skickligare bilförare sedan jag började titta på trafiken istället för på skyltar och han berättar att han kört taxi i 35 år och aldrig råkat ut för en olycka, brukade han säga, men så drabbades han av tre påkörningar i höstas och den tredje skedde här på Strandvägen där en ung man skulle växla fil då han själv saktat in för att vika av ut på kajen och då rammades stötfångaren och den unge mannen var duktig på att fylla i försäkringspapper. Själv hade föraren aldrig behövt dem.<br> Vi landar vid radiohuset och jag utför mina sysslor där.<br> När jag är klar säger producenten att ”det där nog är din bil”, som anländer några minuter innan avsatt tid och jag kliver fram och knackar på rutan. Ska du hämta mig? Han nickar, och jag sätter mig i passagerarsätet och han säger: Du är tidig. Det är bra. Annars brukar man alltid få vänta.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/ostermalm-2/">Östermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/02/01/439/#respond">Inga kommentarer till Tidigheten</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/26/tvaaringen-som-drog-ivag/">Tvååringen som drev iväg</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/26/tvaaringen-som-drog-ivag/">2018–01–262018–02–08</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Så att jag inte glömmer och ni inte blir utan: i lördags i pulkabacken. Tvååringen som driver iväg över snön lite för snabbt och utan att kontrollera sig, eftersom tvååringen är två år gammal. Och jag upptäcker detta för att en vän som hamnar mitt i körriktningen inte riktigt märker att så är fallet och bara tiondelar från kollisionen hinner slänga sig åt sidan. För att inte bli påkörd. Av tvååringen. Som driver vidare och nu börjar pappan springa efter, för pulkan tycks öka hastighet nu, och det börjar bli obehagligt nu, och vi ger ifrån oss skrin då tvååringen drar mot buskarna långt borta, eller är det verkligen dit tvååringen är på väg?<br> Det finns en trappa också. Mellan buskarna en trappa. Den är brant vet vi, i tre etage. Och vi ser hur pulkan plötsligt ändrar riktning igen och flyger ut i mellanrummet. Och hamnar utom synhåll. Ingen hjälm.<br> Kvinnan som står intill mig stirrar likblek på mitt ansikte. Hon är barnets mor och hon har sett vad alla andra har sett. Säger ingenting. Hon lyfter upp en ettåring och rusar ned för slänten. Långt där nere hör vi plötsligt gråt. Ett livstecken. Mamman ansluter snart till pappan och trösten, men vi kan inte se dem.<br> Jag lunkar ned med pulkan de lämnat kvar. Kvartetten är skärrad men komplett. Det var otäckt säger jag och visar hjärtslag med handen mot bröstet. Fast det var mycket värre än så.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/26/tvaaringen-som-drog-ivag/#respond">Inga kommentarer till Tvååringen som drev iväg</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/19/rutinerna/">Rutinerna</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/19/rutinerna/">2018–01–192018–01–19</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Det kan bli för mycket rutiner, när hela tillvaron ramas in av vanor och tider som ska passas åt dig själv eller ett jobb eller en förskola eller skola, och det går att bli tokig av rutiner, för de berövar en på själva livet i livet, det som känns och uttrycks, men de är också helt avgörande för att man ska få något verkligt utfört, eftersom rutiner berövar en på valen, som i sin tur berövar en på energi, som behövs för att åstadkomma något, med hjälp av rutiner. Ett heltidsjobb behöver rutiner. Det behöver även en oskriven roman. Det är inte alls svårt att få ihop en roman. Att utföra romanförfattarsysslan bygger helt och hållet på att alltså skriva romanen, och det åstadkoms genom att portionera ned den i tillräckligt stora tuggor, några om dagen, säg femtusen tuggor text som antingen är bra eller dålig, men om man gör så dagligen sitter du snart med en roman, för dagarna är många, och rutinerna blir din vän. Svårare än så är det inte. En människa utan rutiner är förvisso fri, men att vara fri utan mening är inte heller något liv. Det är därför Wayne’s coffee finns.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/19/rutinerna/#comments">1 kommentar till Rutinerna</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/15/frusen-vass/">Frusen vass</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/15/frusen-vass/">2018–01–152018–01–15</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Det har varit julgransplundring hos svärföräldrarna, och alla var där, de fyra barnen och deras barn och respektive, där jag alltså är en av dem, och nu har vi dansat ut granen och druckit rött från vinkällaren och ätit laxlåda och alla andra har just åkt hem och nu är det dags för oss så jag går ner över den plattlagda gången med en pappkasse med minnestallrikar till bilen, öppnar bagageluckan och ställer in alltihop, men de andra har tydligen inte följt efter så jag har plötsligt någon minut för mig själv i mörkret och tystnaden under stjärnhimlen vid skärgårdens kant. Jag går bort från ljuset, låter tystnaden fylla mig som svart färg i ett glas vatten, och skälver fram som en kropp mot stranden. Här ser jag ingenting, jag bara lyssnar till hur mina skor möter marken. Frost i gräs och sen fälld vass som krasar krispigt för varje steg. Och jag vet inte längre var marken slutar och isen tar vid, kan när som helst rasa igenom, men jag gör inte det. Mörket och tystnaden äger mig, kylan och vinden leder mig. Jag dansar omkring så här på den frusna vassen i trettio sekunder innan rösterna hörs och barnen leds ner mot bilen och jag vänder upp blicken och går tillbaka.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/akersberga/">Åkersberga</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/15/frusen-vass/#respond">Inga kommentarer till Frusen vass</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/06/tiden/">Tiden</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/06/tiden/">2018–01–06</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Tiden, den kommer över mig med tvärrandiga slipsar och baksätessittande vid Stureplan, när jag var nära någon viktig som jag aldrig skulle komma nära med mitt eget. Men tiden kommer över mig, för jag stannar kvar och finner mig halvvägs och tänker på tvärrandiga slipsar och baksätessittande vid Stureplan. Det är bara tiden, som kommer över mig och skjuter alla framåt när vi bara vill stanna eller kanske gå tillbaka men det går inte, bara framåt går tiden, även när den kommer över mig.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/90-talet/">90-talet</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/06/tiden/#respond">Inga kommentarer till Tiden</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/05/tvadygnsromanen/">Tvådygnsromanen</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/05/tvadygnsromanen/">2018–01–052018–01–06</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag skrev en roman på två dygn. Inte nu, utan när jag var strax över tjugo och hade gått i skogen en höst för att bearbeta personliga förluster, farmors bortgång, stukade fötter, framtider och en studieplats som gått upp i rök*.<br> Jag hade vaknat en morgon med en ny, heltäckande, känsla. Plötsligt var den där. Det kändes på allvar som en lockton från en nymf, ja, som något överjordiskt, jag kunde inte värja mig. Det var skogen som kallade. Vilket var helt apart, eftersom jag aldrig frivilligt strövat i naturen, haft en relation till den, eller brytt mig om den, bara tvångsvistats i sumpmark i samband med orientering i skolan, men nu var jag alltså inkallad, klev i skorna, kallade till mig hunden och förde på ett koppel och så drev jag fram mot Nackareservatet, för jag anade ju vart det var beläget.<br> Men hade faktiskt aldrig varit där.<br> Varje dag gjorde jag så, vandrade mig vilse i en skog jag inte kände och löste upp mig själv, för alltihop som tyngde och bekymrade släppte taget så fort jag steg in bland löv och barr och gång efter annan slog jag upp min stukning, så jag haltade om vartannat, det hade varit en märklig syn om någon sett mig, men jag var nästan alltid ensam i skogen, kunde traska i timmar utan att träffa någon, och vid de sällsynta mötena var det nästan alltid en äldre kvinna jag stötte ihop med och vi hälsade och gick vidare åt varsitt håll.<br> (Några år senare förstod jag att det jag utsatts för kallades dromomani och nådde sin popularitetspeak i Frankrike på 1800-talet då det drabbade unga män med krossade hjärtan, som desillusionerat vandrade sig matta).<br> Här inleddes också en skrivprocess utan att jag var fullt medveten om den, men hjärnan behövde väl en sysselsättning skild från filosofiska teorier. Tidigare den sommaren hade jag börjat skriva små korta stycken i smyg på lunchrasten, på flykt från kontoret där jag arbetade. Det var mina första litterära försök och jag behöver inte recensera dem, men de var avgjort viktiga och de var en början och det följde en fortsättning för under hösten kom jag under promenaderna formulera meningar som jag satte samman till noveller, dikter och bagateller och så behövde jag någonstans att lägga dem och fann skrivarforum på nätet på vilka jag publicerade dem som ”essäer” eftersom den kategorin hade tunnast med innehåll. Genom communityn jag funnit genom texter idisslade genom vandringar fann jag vänner som jag kom att träffa IRL (so to speak) och tillsammans tejpade vi upp slagordslappar på stan på vilka vi förklarade sakernas tillstånd.<br> Alltihop utmynnade i boken som jag skrev på två dygn. En grossess, konstaterade en vän och jag fick slå upp ordet och det passade ju. På samma sätt som jag hade vaknat och drivits ut i skogen vaknade jag och skrev en roman. Iförd morgonrock skrev jag fram tills jag stupade i säng, sov några timmar, och så skrev jag igen. Ett rus, inkarnerat under tjugo års uppväxt, rev fram i mig och landade på tangentbordet, jag behövde inte tänka, jag bara lät texten framställas så som den var tänkt. När jag var färdig efter två dagar och en natt hade jag satt samman 160 boksidor.<br> Jag var klar. I värsta fall hade jag ändå skrivit <em>en roman</em>. Vad som än hände. Ingen skulle kunna förändra det.<br> Vintern hade lagt sig över Stockholm, det skulle snart bli 2004 och jag kände för första gången hade använt mig själv fullt ut. Till hundra procent. Hundra procent. Vad jag också hade orsakat var minnet av en brinnande ljuv skrivprocess som jag aldrig kom eller kommer att uppleva på nytt och som jag alltid kommer att jämföra allt annat skapande med. Det var rent. Det var utan ånger eller ångest. Det bara var och det fick bara bli.</p><p>Epilog: Romanen blev antagen av första förlaget jag sände den till, vilket förvirrade min självbild allvarligt. Detta löstes av att de några månader senare ändå refuserade den med motiveringen att de inte längre skulle ge ut prosa.</p><p>* Ett tekniskt fel hos HSV. Det skrevs till och med om det i tidningen, men jag hade möjligen kunnat dyka upp på uppropet och kräva en plats, men jag hade inte riktigt motivationen för jag ville <em>egentligen</em> inte läsa till att bli ekonom.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/00-talet/">00-talet</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/05/tvadygnsromanen/#respond">Inga kommentarer till Tvådygnsromanen</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/03/snora-skridskor/">Skridskosnören</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/03/snora-skridskor/">2018–01–032018–01–06</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag åker gärna skridskor, skor som skrider, men man måste få på dem också. Fortfarande har jag problem med snörningen, det finns ett nätt metallredskap för att få själva skridskon att sitta tätt mot foten (en liten hake som används för att rycka åt snörena ordentligt), men jag har aldrig fått tillgång till något eller sökt efter det, bara upptäckt att jag behöver det när jag behöver det. Som barn tränade jag ishockey med vingliga skridskor, för de blev aldrig ordentligt snörda, förutom i enstaka fall när en tränare förbarmade sig och resolut drog allt på plats med rejäla nävar. Då åkte jag rakt ett tag. Men annars inte, kanske kan liknas vid att cykla med dålig luft i däcken, det blir ett handikapp, men jag var ändå rätt snabb, inget man störde sig på som åskådare. Och nu är jag vuxen, står vid Eriksdals konstis och försöker igen, men nej. Snörena river upp huden när jag försöker att dra dem på plats, de är för rigida i sin konstruktion, gör motstånd. Och så mycket är det inte värt att åka skridskor att jag sliter upp mina händer. Det blir en enkel knut. Jag reser mig från träbänken och är några centimeter längre än vanligt, glider ut på isen och jag tar några skär, och några till och jag stöter ifrån ordentligt och hör skärets raspande bakom mig och med allt större aggressivitet skjuter jag mig fram och det är snart som om jag snabbspolat skrider över isen, jag ränner fram varv på varv och sicksackar mellan familjer, små barn och puckar, och det drar till i magen och jag får skärpt blick och det är någon form av lycka. Att vara snabb av egen kraft, men ganska liten kraft, för effekten av varje skär är oproportionerligt stor. Runt och runt igen trycker jag ifrån och glider.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2018/01/03/snora-skridskor/#respond">Inga kommentarer till Skridskosnören</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/27/how-to-make-one-friend/">How to make one friend</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/27/how-to-make-one-friend/">2017–12–272018–01–01</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Den engelska googlesökning som är signifikativ för Sverige är: ”how to make one friend” [sic!]. Det här kanske kommer som en överraskning för de flesta, men inte för dig, som är ny i landet och vill lära dig språket. Inte heller får du någon hjälp från L, den spanske kurskamraten som inte har några planer att bli svensk. Han ska bara vistas här och skrapa ihop pengar från restaurangjobbet.<br> Du får hitta andra vägar. Som tåg. Andra förtvinar av pendlandet från Upplands-Väsby, men för dig är färden en upplevelse jämfört med vad du är van vid, vagnarna är så glest befolkade, glider fram genom det allt tätare stadslandskapet. Det finns något filmiskt över sättet att förflytta sig, du dagdrömmer ljuvt melankoliskt, spanar ut genom fönstret: och lyssnar på svenskan.<br> För det mesta på tåget förekommer språket i textversion på lysande skärmar, men en och annan människa uttalar orden, pratar med någon. Och du finns där, analyserar melodier, fraseringar, betoningar och tonlägen. Men du vill också lära dig om människor. Du är ju själv en.<br> Ja, det är så det går till, när du överhör en grupp studenter som diskuterar en novell de hört på Sveriges Radio. Det verkar vara till en övningsuppgift, du hänger inte med i alla vändningar men så här långt greppar du handlingen: Historien utgår från två svartsjuka personer som träffats efter att ha sökt efter sina respektive på Tinder. Titeln lyder <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/901680?programid=4736">Män som inte väntar</a>.<br> När du kommer hem söker du upp berättelsen på nätet och lyssnar. Först mulen jazz, sedan en kvinnoröst: <em>En fredag när min man påstod sig vara på tjänsteresa fiskade jag upp mobilen och började söka i den där dejtingappen jag misstänkte att han använde.</em><br> Du lyssnar flera varv på inspelningen och du förstår den på det stora hela, men detaljerna är för invecklade. Här skulle du behöva ett manus. I ditt land hade sökandet upphört här, för författare betraktas som upphöjda varelser, av ett annat slag än alla andra. Ingen indonesisk läsare skulle få tanken att söka upp författare i sökandet efter ett skriftligt utdrag. Men i Sverige kanske det går?<br> Han har en Facebooksida. Du sätter samman ett artigt och genomarbetat meddelande till Mr Löwenfeldt där du förklarar ditt ärende. Det här är en del av dina självstudier, du behöver verkligen bena ut ett och annat språkligt huvudbry, skriver du. När du skickat väntar du otåligt i flera dagar. Inget svar.<br> Men så återkommer han. Dessvärre verkar han inte förstå dig, eller har du uttryckt dig oklart? Mr Löwenfeldt hänvisar till samma sändning du redan audiellt nagelfarit. Du tackar och förstår. Men då skriver han ett nytt meddelande, ber om ursäkt och du får plötsligt texten. Alltihop, inkopierat. Det är bara du som har tillgång till manuskriptet, och redaktören på radion, skriver han. Sprid inte, och tack, och god jul!<br> Det är som en klapp under granen, svarar du.<br> Efter att ha läst manuset några gånger parallellt med lyssningen finner du betydande skillnader. Roger Federer heter här Serena Williams. Nigella har bytt plats med Jamie Oliver. På ett ställe har författaren ändrat på ”knäckt en gåta” till ”löst en gåta”. Du sänder honom dina fynd, som du finner anmärkningsvärda, och han börjar ställa frågor, tycks inte van vid noggrannheten.<br> Du skriver: ”It is ironic yet true that some couples find it easier to communicate with strangers rather than with their own partners, while communication itself is one of the important keys in a relationship?”<br> Det slår an en ton, verkar det som. Berätta mer om dig själv, ber Mr Löwenfeldt, så du lägger ut texten, om hur en vän flyttade hit och du inte klarade av att vara utan honom, om studierna, tågresorna, städjobbet, hur du ibland översätter dina texter hemifrån till svenska. Och om hur landsbytet inneburit en nystart för dina framtidsdrömmar, här vill du inte studera marknadsföring och ekonomi som i Jakarta. Du vill söka dig mot psykologin, fotografin och — matlagning. Men inte som Jamie eller Nigella.<br> ”I used to like to write. Not professional at all. Very raw. Sometimes I have ideas from small and silly things.”<br> Det finns en oskriven historia som du skriver om. Den är ganska lång, och den handlar om dig och L, spanjoren med det hårda utseendet och det mjuka hjärtat. Slutet var ganska kort. Ni separerades vid ett faktiskt vägskäl och du hörde filmmusik i huvudet (<a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://www.youtube.com/watch?v=jdlQgMJ7YyU">”One Fine Day”</a> med Natalie Merchant) just som det skedde, och såg hur kameran långsamt gled ifrån er. Verkligheten tvingade ihop sig med fiktionen.<br> ”Ha ha! I know it sounds silly. That’s the art of writing, I guess. We can put some fantasy into reality … or vice versa. That’s also why I couldn’t stop smiling when reading/listening this line from Män som inte väntar: ‘Ni författare, hur mycket av det som står i berättelsen har hänt på riktigt, alltså hur mycket är du och hur mycket är påhittat?’”<br> Får jag blogga om dig? frågar Mr Löwenfeldt.<br> Det går bra, svarar du.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/internet/">Internet</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/27/how-to-make-one-friend/#comments">6 kommentarer till How to make one friend</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/20/hur-jag-samlade-mig-pa-sigge-eklunds-blogg/">Bloggar om Sigge Eklunds blogg</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/20/hur-jag-samlade-mig-pa-sigge-eklunds-blogg/">2017–12–202017–12–20</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Det här med att fylla trettio, det är ingen ålder, tycker alla äldre än trettio, som alla äldre tycker om alla andra tidigare åldrar, men det är något visst med just trettio, eftersom det är en ålder som medger något nytt: möjligheten att blicka tillbaka på en samlad period som vuxen. Det är första gången man kan kalla sig rutinerad i något avseende och det inbjuder naturligtvis till nostalgi och om man har tur även omprövning av tidigare beslut. Somliga söker sig till psykologprogram, andra startar eget eller flyttar till Katrineholm. Det är en tid för bokslut. En bra tid, tycker jag.<br> Stycket här ovan fungerar som en upptakt till en beskrivning av en blogg som denna gärna får föra tankarna till*: Sigge Eklunds, aktiv 2005–2006. Den dök upp plötsligt och exploderade, innan den utan vidare imploderade. Texterna suddades ut från nätet (även om den finns <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://web.archive.org/web/20060714091312/http://sigge.blogg.se">att</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://web.archive.org/web/20060805055409/http://sigge.squarespace.com:80/">tillgå</a> genom Internet Archive) (jag fick dock leta ett tag) och gav ut den som <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://www.adlibris.com/se/bok/sigges-blogg-9789163339226">bok</a> på Vulkan förlag. Han var inte så känd då, Sigge, hade förvisso gett ut böcker på Albert Bonniers förlag, men han var inget namn jag hade hört förut, och då betraktade jag mig ändå som hyggligt andras-namn-kunnig. Bloggen gjorde honom till the center of attraction på min ICQ-lista. Vi diskuterade dagligen inläggen, som inte så sällan var tillbakablickande. Här kunde vi, 20-någonting, höra vad som fanns bakom 30-någonting.<br> Sigges 2006 tittade på 1996 (precis som 2017 tittar på 2006 i dessa texter) (1996 användes nätet bara av nördar) (2006 fanns inte Iphone och Facebook) (hur kommer 2027 att läsa det här inlägget?)<br> Det som Sigge gjorde nytt, och som jag fortfarande anser är nytt (i alla fall i svenskt avseende), var att se bloggplattformen som ett fullvärdigt litterärt alternativ till tryckta böcker — det var innerligt på ett sätt jag aldrig läst på skärm. Hur vågade han? tänkte jag. Det fanns liksom inga spärrar, inga redaktörer, bara långa ärliga epos, skrivna i stunden och spridda över all världens pixlar. Samt ett kommentarsfält med hängivna hangaraounds som uppmuntrade till allt djärvare inlägg (många av kommentarerna finns med i den tryckta boken) (vilket gör den till ett särskilt intressant litterärt verk) (IMHO).<br> Sigge skriver bland annat om hur Jan Gradvall i en krönika uppmanat journalister att sluta blogga, för att det förstör all romantik, medan Sigge inget hellre vill än att förstöra romantik. JOLO (som nämndes som en särskilt romantisk journalist) hade tappat i aktning om läsarna hade fått veta mer om hans tvättvanor, påstod Gradvall**, medan Sigge inte ville något hellre än att dra ner brallorna på alla myter. Det är revolution på gång, deklamerar han, och det var det ju, tänker jag (inser nu att Jan Gradvall nämnts för andra gången på denna blogg, hur kan det komma sig?) (många män också) (hur gör jag med könsfördelningen framgent?)<br> Framförallt handlade dock Sigges blogg om en 30-någonting som tittar tillbaka på sitt 20-någonting. Det är en ganska kokett syssla, man tar sig ju en roll som <em>Någon Som Har Något Att Säga Om Livet Och Det Förflutna</em>, och det kanske han själv också anser som 40-någonting. Men jag som 30-någonting tycker ändå att jag kan ägna mig åt detta ett litet tag, för livet går över och därmed även åldrar, så någon 20-någonting kanske kan läsa vad jag skriver och få en behållning av det, och någon 40–50–60-någonting kan läsa och småle och tänka att vi människor ändå är rätt lika. Och det är väl inte så farligt?<br> Handlar inte alltihop ändå bara om att fånga tid?<br> Han skrev visst om det lite senare, Sigge. Men jag har aldrig följt honom med samma intensitet och kärlek som när han bloggade. Då var det han och jag mot världen, mest han, men jag var där också.</p><p>* Denna blogg kommer dessvärre aldrig att bli så privat öppenhjärtig, men jag lovar att försöka fördjupa alla enskildheter jag väljer att skriva om. Nålstick, således, men djupa nålstick.<br>** Fann en intervju med Sigge av Gradvall från 2007 också om man vill veta <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=211">hur det gick</a>.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/00-talet/">00-talet</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/20/hur-jag-samlade-mig-pa-sigge-eklunds-blogg/#comments">2 kommentarer till Bloggar om Sigge Eklunds blogg</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/19/en-kvall-bara/">En kväll bara</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/19/en-kvall-bara/">2017–12–192017–12–19</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Vad ska jag blogga om? frågar jag J under vår bokcirkel. Eller, det blev inte så mycket av bokcirkeln. Fem blev fyra blev tre och två och till sist hade det förhållandevis avancerade knytkalaset i Aspudden reducerats/uppgraderats till en ölhävarkväll på Blecktornskällaren. Vi sitter först vid bardisken men våra ryggar tål inte belastningen, så vi hittar ett hörn och fortsätter därifrån.<br> Och så pratar jag om bloggen, och hur jag tröttnat på att flika in texter i flöden, och hur algoritmer styr vem som ser vad, och att bloggar liksom är retro på ett bra sätt, det är vår generations egentliga uttrycksform, säger jag, men framförallt vill jag veta: Vad ska jag blogga om?<br> Det här, svarar han.<br> Men vad menas? Kanske att de lyft undan Jack Vegas-maskinerna (och jag skäms att jag indirekt baktalat etablissemanget i min radionovell), att snön ligger som florsocker över trottoaren, att sällskap sitter runt omkring oss med tända stearinljus och vita dukar, att ölen är lättdrucken, att stället tvärsöver gatan renoverar och inte alls tvättar pengar för lokalen är till salu igen, eller att två män i ofas med sina åldrar ses på en bar och diskuterar kvinnors litteratur med temat klass och klasskamp, att det är december och att vi lever och att det snart blir ljusare igen, men först måste det bli ännu lite mörkare, eller att vi båda letar den där platsen där man verkligen bara kan känna ett lugn, och att vi tror oss kunna hitta den, kanske ligger den i Enskede gård (finns en ljus och välstädad villa där), men vi vet båda att platsen inte finns.<br> Jag skulle kunna blogga om alla dessa saker.<br> Eller så skriver jag några rader om J:s tidigare fotografkollega som plötsligt dyker upp och som blir introducerad med en anekdot om en enkät som skulle gå ”jävligt fort”, varefter hon anföll första bästa person med kameran och lät avtryckaren smattra igång, vilket jag av egen erfarenhet vet inte är den mest effektiva metoden (det är istället att ställa frågan så snabbt att deltagaren inte hinner överväga sitt deltagande utan lägger fokus på att tycka istället) (samt att poängtera att bilden kommer att vara mycket mycket liten) (nästan så att den inte syns). Vi skrattar åt minnet som det känns som jag delar nu, för jag kan verkligen se det framför mig. Vilken scen! Så ska hon röka och försvinner med sin vän ut på Ringvägen.<br> Vi nöjer oss med två glas, eftersom vi är vuxna nu och det är ju en dag i morgon också. Jag följer med J till Ica Lansen där han köper ett rakskum av dyrare modell, eftersom det är bra för huden, och en halv baguette, två sexpack ägg (ekologiska), och hur jag kallar inhandlingsresultatet eklektiskt när det driver fram på bandet. Killen i kassan fnissar. Inköpet landar på 100 kronor. Exakt.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/19/en-kvall-bara/#respond">Inga kommentarer till En kväll bara</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/18/min-kamp/">Min kamp</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/18/min-kamp/">2017–12–182017–12–19</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag läser Knausgård i fel ordning. Nu är jag på femman, där den unge Karl Ove börjat på skrivarskola i Bergen. En av hans vänner har just fallit i gråt för att hon ”aldrig kommer att bli legend”. Hon hade i tonåren varit säker på att hon någon gång skulle bli legend, men inte riktigt benat ut inom vilket område. Och så nås hon av insikten, det inte kommer att ske, och tårarna rinner. ”Du är bara 20 år gammal”, försöker någon trösta, men det är lönlöst. Aldrig legend, men en legendarisk replik.<br> Jag återkommer säkert till Knausgård senare i den här bloggen, men nu vill jag förlänga legendresonemanget, som det förvisso går att skratta åt, men som ändå för tankarna till en tid då jag var en ung wannabeförfattare (det är jag förvisso fortfarande bara mindre ung) med stora planer som råkade stöta ihop med facit. I mitt fall hette han José Saramago och boken hade titeln Blindheten. Det var den första <em>riktiga</em> romanen jag läste, och jag förstod att den var något annat än allt jag försökt mig på tidigare. Den var inte bara gedigen och relevant utan även riktigt förbannat bra. Den hade ett driv, det fanns en story, och det fanns ett språk bortom det fattbara. Och berättelsen rammade mig i baksätet på sommarsemestern med familjen (mamma frågade om jag inte blev yr men det blev jag inte). Jag har kristallklara minnen av hur blindheten plötsligt sprids, betydligt tydligare än från något annat den sommaren. Hur någon sitter bakom ratten vid ett rödljus och märker hur en vit hinna, som mjölk, glider fram över synfältet. Mjölk. Allt är mjölk.<br> Men inte bara var José Saramagos fantastyartade historia en stor läsupplevelse, den fick mig att få upp ögonen (omedveten ordvits) för vad som var genomförbart och möjligt. Jag insåg med ens att jag inte var någon legend och aldrig skulle bli en, ribban var för högt satt. Och det var en olidlig erfarenhet, samtidigt som det skänkte mig hopp om mänskligheten. Det fanns så mycket mer bortom pojkrum och baksättessittande. Det fanns andra.<br> Icke desto mindre fick José mig att drabbas av min första allvarliga skrivkramp, då jag kom att jämföra allt futtigt jag själv fick fram med Nobelprisvinnarens alster (svår hybris som ni förstår) (men en levande hybris kan bära långt). Jag önskade att någon skulle förklara för mig att det var bra det jag skrev, att jag uppfattat saken fel, men de kunde ju inte ljuga för mig. Och det var lögner jag behövde för att trumma vidare mot samma mål. Men José var trots allt Nobelprisvinnare, och vem var jag? Bara en vem som helst. Inget fel med det, men knappast en legend.<br> Ändå skönt.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/90-talet/">90-talet</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/18/min-kamp/#comments">2 kommentarer till Min kamp</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/17/mitt-oljudkansliga-alter-ego/">Mitt oljudkänsliga alter ego</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/17/mitt-oljudkansliga-alter-ego/">2017–12–172017–12–18</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>På vandring. Jag ser mig själv i idylliska Skönstaholm, bland 50-talsradhusen med lite för höga radonvärden. Jag är klädd just som jag är klädd, anonymt prydligt antar jag, mitt barn som sackat efter något kontrasterar genom att bära en leopardfläckig Mini Rodini-overall. Men det är ju inte jag och inte mitt barn, det är bara någon annan halvanonym man som lika gärna kunde ha varit jag a’la Sliding doors, som sannolikt inte 2010 avslutade allt bostadssökarresearcharbete i området genom att skicka ett ljudmeddelande till sin sambo innehållande öronbedövande buller från Nynäsvägen. En ljuvlig plats att vara döv på.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/skonstaholm/">Skönstaholm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/17/mitt-oljudkansliga-alter-ego/#respond">Inga kommentarer till Mitt oljudkänsliga alter ego</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/17/16-december-ii/">Jultröjan som var rätt men blev fel</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/17/16-december-ii/">2017–12–172017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag är på julfest och bär en tröja med paljetter över magen. De små cirklarna är vändbara och skiftar mellan Ho-ho-ho och Yo-yo-yo beroende på hur man drar med handen. Det är ett gångbart partytrick som imponerar på de flesta, fram till de frågar var tröjan är köpt, och jag förklarar att min tjej skaffade den åt mig, från H&amp;M. Jag vet att jag inte borde avslöja de här sakerna. Det är inte <em>rätt</em> att vara en man som får kläder köpta till sig (dessutom från en butik som är allmänt tillgänglig) (vem som helst kan ju köpa en tröja därifrån) (vem vill vara vem som helst?). Det är pinsamt. Men jag är inte rätt och dessutom van vid att vara pinsam.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/skarpnack/">Skarpnäck</a>, <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/17/16-december-ii/#comments">6 kommentarer till Jultröjan som var rätt men blev fel</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/16/16-december/">Associationen på Lidl</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/16/16-december/">2017–12–162017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Två företeelse löper in i varandras banor, det kallas väl för en association. Och jag drabbas av en när jag står inne på Lidl Folkungagatan och tappar tidsuppfattningen. Jag handlar inte så ofta på Lidl, men jag har varit på olika Lidl under olika perioder, så jag får för mig att året är 2010 och jag besöker Lidl Ljura med en barnvagn sökande efter inlagda vitlöksklyftor, eller 2007 och jag vandrar genom gångarna på Lidl Ektorp för att köpa croissanter som blir spröda efter några minuter i ugnen. Lidl ser alltid ut som Lidl. Lidl är en konstant. Men det är inte jag, varför minnena separerats från varandra, sorterade efter mina åldrar. Tanken leder vidare till den annonserade associationen, väckt av ett barnprogram jag såg kvällen innan, där den ”franske” tv-kocken Bon stöper ljus (med kanelbullar som doftelement), varpå jag tänker på livet som en stöpningsprocess, att vi tillförs nya lager hela tiden och att de inte syns, förrän de gör det och då har vi inte sett hur förändringen pågått hela tiden, skikt för skikt, fastän vi var med, tänker jag en lördag på Lidl som 34-årig tvåbarnspappa på jakt efter diskmaskinstabletter.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/16/16-december/#comments">2 kommentarer till Associationen på Lidl</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/15/14-december-ii/">Vad jag pratar om när jag pratar om att skriva om fotboll</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/15/14-december-ii/">2017–12–152017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Att gräva där man står är ett stabilt författartips. Och där jag står är fotboll ett ständigt aktuellt tema. Eller snarare supporterskap. Det är ett för mig onödigt välresearchat område — såvida jag inte gör något av all kunskap. Men hur omsätta den till litteratur? Få har lyckats.<br> Jag kan ge två lyckade exempel (och bara två). Det ena är Nick Hornbys Fever pitch, om att leva med Arsenal och andra människor. Det andra är The Damned United av David Peace, skriven i du-form. Stilgreppet satte läsaren i Brian Cloughs skor under intensiva men få dagar som Leeds-tränare på 1970-talet.<br> För egen del har jag aldrig hittat rätt vinkel för en historia. Den kan inte behandla själva sporten, utan måste skildra effekterna av den, de mellanmänskliga relationerna. Men det har uppstått en låsning. Som om det litterära och det sportfåniga existerar i olika dimensioner.<br> Under torsdagskvällen för jag detta ämne på tal vid en bar på Hornsgatan, utan att egentligen komma längre i resonemanget.<br> Plötsligt berättar N om hur han saknat heatmaps i allsvenskan, det vill säga värmekartor över spelares positioner under en nittio minuter lång fotbollsmatch. Säsongen 2015 bestämmer han sig därför för att göra egna. Han tittar på matchen och markerar parallellt varje bolltouch på en bild i Photoshop, fram till han hade nuddat bilden lika många gånger som spelarna berört bollen. En vanlig match tar fyra timmar att dokumentera i heatmapformat. Ett halvår senare vinner klubben SM-guld, flickvännen gör slut samma dag, och N förklarar över en öl att han var först att lokalisera spelsystemsskiftet som tränaren Janne Andersson fick så mycket beröm för (men folk i allmänhet upptäckte det först ett halvår efter N). Han hade ju själv tryckt in positionerna och sett skiftet ske. Och jag tänker: här har jag något. Det är häri det ligger. Jag måste gräva djupare.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/15/14-december-ii/#comments">3 kommentarer till Vad jag pratar om när jag pratar om att skriva om fotboll</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/14/14-december/">Avsnittet med däckbytarverkstadsreceptionisten</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/14/14-december/">2017–12–142017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag byter inte däck på bilen själv och jag har heller inte övervägt att göra det. Men det finns något i konceptet att låta någon annan byta ens däck som innebär att erkänna ett kunskapsunderläge, i alla fall för män som inte överväger att byta däcken själva, eller i varje fall tänker jag att det är så, eftersom jag flera gånger tillbringat tid i receptionen hos en däckverkstad och hört hur män förklarar sig själva för däckverkstadsexpediten, och anstränger sig för att på något sätt förhöja sin manlighet, fastän de tvingats outsourca den här tjänsten som egentligen borde ingå i machoskapet, men de hade bara inte möjlighet att göra det själva den här gången, eller hur det nu var med den saken. Det finns en nervositet i rösten som kontrasterar mot expeditens oerhörda ointresse av att få veta mer än nödvändigt om orsaker och bevekelsegrunder och vad man ska med vinterdäcken till och varför det dröjde till lucia för att få dem bytta. Det är faktiskt inget rafflande samtalsämne. Jag kan inte påstå att jag är opåverkad av den här outtalade däckbytesmacholagen, mer än att jag bestämt mig för att bryta mot den livet ut. Jag försöker åtminstone inte göra något av saken som sak beträffad, utan är bara nöjd över att alla bultar fanns i påsen och att ingen påtalar något nytt problem jag ännu inte känner till om däckmönsterdjup eller balansering utan att de bara ber om mina 250 kronor och jag ber dem i gengäld att backa upp min Volkswagen genom den smala garageutfarten, för jag har större problem med att få lacken bortskrapad än att be en van däckbyteserkstadsbackare göra det åt mig (här ser jag framför mig en Sunes-pappa-mässig scen), och sen kör jag hem. Klockan är 14:25. Det börjar bli mörkt. Jag som trodde att det var mitt på dagen. Det står i alla fall så på klockan.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/14/14-december/#respond">Inga kommentarer till Avsnittet med däckbytarverkstadsreceptionisten</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/12/12-december-ii/">På besök i Willy Kyrklunds Karelen</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/12/12-december-ii/">2017–12–122017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Det är om kvällen igen. Jag tittar på <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://www.oppetarkiv.se/video/11719014/willy-har-gick-min-resa">Willy Kyrklund-dokumentären</a> för andra gången och slås av något annat än förra, då jag tydligen följde den med slutna ögonlock. Upplägget är minimalistiskt och på förhand snillrikt, produktionsteamet tar med sig en åldrad Willy sig till Harlu i Karelen där han växte upp.<br> Men vad hade de väntat sig?<br> Byn var förr finsk, nu rysk. Det första han säger när bilen närmar sig är: det har blivit fattigt. Detta område, några kartstenkast från Finland, har inte tillförts modernitet. Lador vill braka samman. Getter skyndas runt. All färg är på väg någonstans. Det är en vår planerad, men den dröjer.<br> Willy vandrar i sitt främlingsskap, försöker tala ett språk som ingen längre förstår, gång efter annan skakar byborna på huvudet när han vill sno åt sig en konversation. Husen står i alla fall kvar men det är knappt att det spelar någon roll, de är skelett, används till annat. Till sist får de syn på byggnaden där Willy växte upp, men vi anar oråd redan från byvägen. Verandan där han på egen hand nötte franska glosor är inbyggd. Strävsamt tar han sig fram mot villan där han möts av en föreståndare. Huset är en förskola som här hemma knappast skulle godkännas som hunddagis. Allt är nedgånget in i den minsta detalj.<br> Bilder från förr varvas med nya bilder. Nostalgin infinner sig inte, eftersom allt är så sorgligt och platserna är oförenliga trots geografisk exakthet. Tiden har dragit fram med onödig brutalitet. Det finns inga människor och inget språk, här finns inga minnen eller dokument. Det är bara en plats och den inträffade efter kriget då den blev Харлу. Den förra stavningen lever bara vidare hos Willy och de andra barnen som nu är döda. Dokumentärfilmarna ville kanske uppnå något annat, men som tankeväckare är programmet värt att se även en tredje gång.<br> Lite trösterikt är hur Willy Kyrklund så snart han kom till Sverige och la kraft bakom sitt författarskap kom att skriva om det funktionalistiska nybygget Hjorthagen (som beskrivs i mästerverket Solange lite som Hammarby sjöstad gör i dag). I Hjorthagen lever han kvar, i form av en plakett på en lekplats med utsikt över Lidingö. Jag står där ibland och tänker på honom.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/12/12-december-ii/#respond">Inga kommentarer till På besök i Willy Kyrklunds Karelen</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/12/12-december/">Bli sedd av Wayne’s coffee</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/12/12-december/">2017–12–122017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Inne på Wayne’s coffee, mitt extrakontor i perioder. Jag behöver den här neutrala städade platsen för att få saker gjorda. Andra digitala nomader vänder sig till murriga trånga kafémiljöer — jag väljer sterila och glesa. Tänk flygplats.<br> I kön funderar jag på om de ska tycka att jag snyltar som inte bara beställer en liten kaffe, utan också betalar med Wayneskortet? Det är påfyllt på Götgatsbacken vilket kan betyda att de inte ens får de 26:10 kronor som kaffet nu kostar? Går de back på mig vid varje besök? Det här orsakar ett dåligt samvete för jag vet hur de sliter med att få rörelsen att gå runt, eller i varje fall utgår jag från att det är ett slit, eftersom det är ont om besökare, även om de blivit något fler på senare tid. Men tjejen i kassan, som är ihop med killen i kassan (han verkar inte vara inne den här morgonen), utbrister bara uppskattande: ”Det var länge sen”. Jag är sedd. På Wayne’s coffee. På mitt Wayne’s coffee.<br> (Under tiden jag upplever dessa känslor börjar jag yra om att jag arbetar på ett kontor och att jag inte är otrogen med andra kaféer men det är bara för snurrigt för att skriva om).</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/12/12-december/#respond">Inga kommentarer till Bli sedd av Wayne’s coffee</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/11/11-december/">Avsnittet med mobilreparatören</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/11/11-december/">2017–12–112017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag har pulsat en längre distans för att nå just den här butiken, som lagar mobiltelefoner och vilken enligt tidigare kunder erbjuder schyst service.<br> Det är inte för att få ett bra nytt batteri som jag väljer butiken utan för att undvika bråk. Eller inte precis bråk utan ännu orealiserade konflikter. Såna som ligger i luften hos butikspersonal som vet att varje kund om några timmar kan/bör vara en fiende. Eftersom man använder kassa reservdelar från Kina (och det är däri profiten ligger). Och eftersom telefonen kommer att tappas i marken, och spricka diagonalt, och då kommer den vänliga kunden tillbaka utan vänligheten.<br> Jag har som framgår varit med om fenomenet tidigare och kan därför förnimma den passiva aggressivitet som uppstår redan vid första besöket hos någon van att möta hämndlystna främlingar. Hur varje artighet uttalas liksom i syfte att ha fått det sagt, som inför en rättegång, just in case. Du sa så och jag sa så.<br> Jag lämnar in min telefon. Han ber om ett nummer, ett namn, jag ger honom allt jag kan. Han påtalar att jag har en död pixel på skärmen. Det är viktigt att vi båda vet att han påtalat det. Jag förklarar att jag tror att batteriet ska bytas ut, att mobilen startar om varannan minut och han säger att det helt troligt är en korrekt analys. Han instruerar: Om 30 minuter, kom tillbaka då. Och jag promenerar en slinga genom snödrivornas Östermalm via Tysta gatan, där jag hör hur hantverkare sliter ut Allers inredning för att en familj Lundberg ska ha ett hus för sig själv, innan jag vänder tillbaka till den lilla butiken i tunnelbanan.<br> Längs vägen har jag tappat ett papper som jag hade behövt, men vi löser det säger han. Jag får min mobil. Batteriet är nästan urladdat. Och i rulltrappan startar telefonen om sig själv och jag rullar tillbaka med mötande trappa. Hur kan jag hjälpa? frågar han, som nu har en ny kund att förhålla sig till (vilket är en särskilt besvärlig omständighet då en ny kund ändå är mer värd än en tidigare, då denne kan avskräckas av min ännu oberättade berättelse). Jag frågar om de verkligen bytt batteriet. Du kan få ditt batteri om du vill säger han, lent som under en bevismedelsgenomgång. Jag får det, det är mjukt och fortfarande varmt, och jag lägger det i en ficka. Sedan lämnar jag butiken med min trasiga mobil.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/ostermalm-2/">Östermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/11/11-december/#respond">Inga kommentarer till Avsnittet med mobilreparatören</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/10/10-december/">Att räkna med det omedvetna</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/10/10-december/">2017–12–102017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Det omedvetna* är också verkligheten, bara inte den synliga delen. Jag slår mig ner i en fåtölj på Luma bibliotek och försöker boosta mitt övertrasserade RAM-minne, säg att jag mindfulnessar mer strategiskt. Bättre gå till kärnan, till botten, in i dimman. Eftersom jag befinner mig bland böcker söker jag i psykologihyllan efter svar på det omedvetnas natur — skriver jag men sitter kvar i fåtöljen. För många knutar som behöver lirkas upp och jag har ändå kommit en bit, upptäckt ett stökigt område som jag förbisett. Men hur städa något som inte syns?<br> Det krävs lite list.<br> Under tiden några rader om idéer. Man får dem på olika sätt. En del går att räkna sig fram till. Andra nås via aha-effekten (den kallas faktiskt så) och alla känner väl till fenomenet, när det omedvetna ljudlöst presenterar sitt resultat och du utbrister: Det slog mig nu hur vi ska gå till väga! Bara sådär. Men inte bara sådär. Ibland lägger jag små bryderier hos mitt omedvetna och räknar med att de blir lösta utan min direkta inblandning och det fungerar. Just på samma sätt som mitt omedvetna lärde sig tyska glosor när jag överlämnade dem innan sänggående.<br> Men nu behöver jag föra att samtal med den som verkar utan att synas och det är svårt (när jag skriver detta ropar en man ”vad håller du på med?” till en kvinna som han tidigare har larvat sig obehagligt med och jag behöver förhålla mig till dem) så jag får prata med dig som läser istället.</p><p><em>* Från </em><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://sv.wikipedia.org/wiki/Omedvetet"><em>Wikipedia</em></a><em>: Av informationen från sinnesorganen är vi bara medvetna om cirka en miljondel. Denna miljondel är dock noga utvald och sammanfattad av omedvetna processer för att vara maximalt nyttig för medvetandet.</em></p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/hammarby-sjostad/">Hammarby sjöstad</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/10/10-december/#respond">Inga kommentarer till Att räkna med det omedvetna</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-iv/">Varför Norrköping?</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-iv/">2017–12–092017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag står utanför Pappa Grappa på Gamla Rådstugugatan efter middagen när frågan ställs: Varför Norrköping? Ja, varför är du så intresserad av oss? Det är ett ämne som sysselsatt mig tidigare under dagen då jag begeistrat vandrat över nya torg och industrilandskap för att beskåda nybyggen, på något vis stolt över att stan reser sig igen. Vi reser oss igen. Är på riktigt engagerad eftersom jag anser att det berör mig. Fastän det är ologiskt på flera sätt. Jag är inte från Norrköping, det är min far som är härifrån. Och jag har under uppväxten knappt besökt stan. Det handlar inte heller om fotbollslaget. Lite förstås, men framförallt handlar det om vad som hände med mig när jag flyttade hit som 23-åring, då rätt sargad av stockholmsstrebrigt kontorsliv. Man kan säga att ett nytt jag föddes och växte upp i Norrköping. Jag var bara personen som klev in i tidningshuset en höst 2006, som tyckte om att skriva och läsa och det var bara så han var, personen som klev in i tidningshuset. Och så byggde jag vidare på det. Lärde känna andra som var som jag. Började skriva om andra som var som jag. Intervjuade dem som var som dem jag ville bli. Såna som skrev romaner, drev museer eller komponerade symfonier, eller bara levde ut. Såna jag som jag här kunde vara från början.<br> Och det är det jag svarar på frågan. Jag är intresserad av Norrköping för att Norrköping är mitt.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/norrkoping/">Norrköping</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-iv/#respond">Inga kommentarer till Varför Norrköping?</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-iii/">Intelligentian på Åby konditori</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-iii/">2017–12–092017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Finns det någon plats så inspirerande som inte hemma?<br> Eric Schüldt har i sin podd återkommit till hur han upplevde en besvikelse när han mötte kulturredaktionens verklighet med admin och kallprat. Therese Bohman uttrycker i romanen Aftonland samma känsla genom sin rollkaraktär som möter fikarasterna inom akademin. Den där platsen för intellektuella samtal tycks saknas, menar båda, men de har då inte besökt Åby konditori vid elvatiden på lördagar.<br> Det där kvalificerade meningsutbytet äger rum just här, just som det gjorde på Norrköpings Tidningars kulturredaktion då jag som nyutexaminerad journalist klev in som praktikant (gemensamma nämnare finns förstås). Eric och Therese blev modstulna inför intelligentians medelmåttighet där kulturvärldens elit diskuterade förskoletider och regnkläder, medan jag kommit att sakna det jag fick uppleva under arton månader på NT på alla arbetsplatser jag kommit att utföra mitt värv på. Men så sitter jag till sist på Åby konditori och diskuterar Cezanne, Metoo, Teju Cole och det finska inbördeskriget.<br> Kanske var det också detta som fick mig att överväga att hyra ett kontor till vårt planerade men aldrig realiserade bokförlag hösten 2010. Jag var nere på visit över dagen och O visade upp ett rött gårdshus i trä, två våningar högt, som hämtat från Skansens restlager. Det drog iskalla vindar genom de glesa plankorna även i oktober och här krävdes rejäla paltor för att hålla värmen, men det var en lokal och hyran låg bara på några hundralappar. Det var bara det att jag från det besöket skulle komma att gästa Norrköping en-två gånger årligen, men det ville jag inte kännas vid, för jag ville verkligen skaffa en plats åt den här känslan. Fenomenet är för övrigt bekant för den vane resenären. Hur själva platsen förändrar ens världsbild. Det vore logiskt att resa hit regelbundet eftersom jag är här nu. Så kom jag att söka lägenheter i Sarajevo, men det är en annan historia, som ändå hänger ihop med detta inläggs ämne. Den där platsen som man har och där de verkliga samtalen pågår. Platsen där jag kan förvara mig själv. Alltså mitt sanna jag. Och ditt.<br> Men det kanske räcker med Åby konditori.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/norrkoping/">Norrköping</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-iii/#respond">Inga kommentarer till Intelligentian på Åby konditori</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-ii/">In Treatment från förr</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-ii/">2017–12–092017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag minns de här tågresorna så som jag minns andra drömmar, kan inte avgöra om de verkligen hänt, men jag har känt att jag blivit vidrört av något, och att något är viktigt.<br> Nu är allt annorlunda. Nu är en lördag 09:38 och då var en måndag 06:35, då jag fann en plats vid ett fönster och det fanns gott om såna, och jag hade äntligen skaffat en Macbook (den vita, den alla hade haft i tre år redan, men som jag inte kunde förmå mig att köpa, eftersom jag inte var en människa som köpte vad jag ville ha) så jag kunde nu tittade på piratnedladdade tv-serier och jag såg In Treatment. Det känns som en era men just dessa morgnar hade jag bara något dussin av, tillräckligt få för att jag inte skulle hinna se andra serier under eran.<br> Jag inledde alla veckor med terapisessioner, där vi skalade oss fram till något djupt liggande. Jag tror aldrig att det kommer att finnas en tid då jag ser en serie på det sättet. Halvdrömmande deltog jag på allvar i Paul Weston och patienternas samtal, ofta två sessioner á 20 minuter, samtidigt som gryning pågick utanför fönstret, där landskapen sprang undan i 140 km/h. Serien hade ett vinnande koncept: alltsammans upphackat i lagom svåra portioner, vilket behövdes då varje bit var så näringsrik. Vid stationen i Norrköping fanns min cykel, jag trampade (onödigt) hårt och var på jobbet 08:20, köpte automatkaffe för en krona, slog mig ned vid min arbetsstation och lät skurar av sysslor riva hål i min himmel varpå den slutligen rasade.<br> Jag tror att dessa tågresor fick mig att söka mig mot psykologin några år senare, kändes naturligt och stringent, och så ville jag uppnå den där tomma och fylliga upplevelsen av tidiga måndagsmorgnar, då hjärnan ännu är formbar och hungrig efter ny stimulans och substans.<br> Nu rinner tåget förbi Östberga industriområde, jag sitter bakåtvänd mot gången. Det är inte alls som det brukade. Och jag blev inte psykolog. Jag har förstått att inte alla psykologer lever som Paul Weston och jag har förstått att man inte blir Paul Weston av att utbilda sig till psykolog. Men det var värt ett försök.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/pa-tag/">På tåg</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december-ii/#respond">Inga kommentarer till In Treatment från förr</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december/">Livet på Centralstationen</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december/">2017–12–092017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Innan jag började jobba i Norrköping var tåg något okänt. Faktum är att jag aldrig hade suttit på ett, i varje fall inget riktigt tåg, ett som gick mellan olika landsdelar. Jag hade blivit skjutsad, åkt buss, flugit — men aldrig åkt tåg, det tillhörde på något vis inte mitt kulturella kapital, på samma vis som vi inte lyssnade på radio i hemmet där jag växte upp. De tåg jag var bekant med pendlade mellan polerna stad och förort och så långt sträckte sig min horisont.<br> Jag läste en krönika av Jan Gradvall där han uttryckte sin uppskattning för Centralstationen, jag minns det som att han kunde stå mitt i flödet av människor och känna sig levande, som om alla måsten och ärenden skvätte över lite på honom. Jag minns att jag skrattade, hade ju själv vandrat i suckarnas gång och ägnat ett liv åt att undvika den. Så uttrycker sig en frilansjournalist, skrev jag, innan jag själv hade börjat åka tåg. Jag var några år över 20 och tågen blev en del av min måndag och min fredag. Centralstationen blev hemma.<br> Jag skriver den här texten på ett rangligt kafébord vid fyra rulltrappor, intill sitter män som sannolikt övernattat här. Det är deras hemma också. Vad jag inte begrep om platsen var att den varit en plats för flykt och återkomst, och båda dessa företeelser tycker jag om, varför arrangemanget med veckopendling passade utmärkt. Jag flydde och återkom till Norrköping, och jag flydde och återkom till Stockholm. Biljetterna behövdes skrivas ut på den tiden, på plats, några minuter innan avgång, och det bildades kö, och jag hade en okej position ibland och en sämre andra gånger, men jag hann. Jag drev igenom flykten.<br> Det har gått mer än tio år sedan dessa resor. Jag har åkt tåg fler gånger. Och det händer att jag sätter mig på en bänk på Centralstationen och låter människornas öden ta sig in i mig, just som en frilansjournalist.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/stockholms-centralstation/">Stockholms centralstation</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/09/9-december/#respond">Inga kommentarer till Livet på Centralstationen</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/08/8-december/">Bloggprosa</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/08/8-december/">2017–12–082017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Med ojämna mellanrum upptäcker jag att <em>jag</em> inbegriper en kropp. Att jag är båda nervceller och tarmflora, att jag är två hälar och ett brytningsfel. Det blir lätt överhettat där uppe, här uppe, jag behöver mindfulnessa. Den här bloggen är en tillbakablick till ett 00-tal där varje svensk krävde en egen kanal, och jag tyckte mycket om min, språket som uppstod av bloggandets semiallvar, bloggprosan: där meningarna visserligen ställs ut, men bara för en stund. Det här digitala suddandet lättar upp skrivandet, tyckte jag och tycker jag fortfarande, och sedan jag i panik la ner min blogg (i samband med en jobbansökan som redaktören omvandlade till en insändare där han skrev ut adressen) har jag saknat språket som bara finns på såna här ställen där du som läser liksom får köpa spelreglerna för jag har inte trängt mig in i något flöde.<br> Allt detta skriver jag medan nitton fiskar simmar av och an i ett lilablått akvarium, ackompanjerade av ambient från Spotify Business, en fredag i Stockholm i december. Det är fortfarande morgon. Jag är redan hungrig.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/hammarby-sjostad/">Hammarby sjöstad</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/08/8-december/#respond">Inga kommentarer till Bloggprosa</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/07/7-december/">Skalorna</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/07/7-december/">2017–12–072017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>Jag konfererar med mig själv i dag,<br>trappar ner mig själv i punktform.<br>skalar ner mig ungefär som ett diminuendo,<br>ja som till något ursprungligt<br>som knappt syns eller märks men som man bara vet.<br>Jag gör knappt annat tänker jag än<br>övar på skalor.<br>Intill mig:<br>en koreankvartett på resa<br>till det som är mitt.<br>Vad ska vi här att göra?</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/07/7-december/#respond">Inga kommentarer till Skalorna</a></p><h3><a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/03/1-december/">Att känna Jesus</a></h3><p>Postat <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/03/1-december/">2017–12–032017–12–17</a> av <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/author/admin/">JL</a></p><p>– Kan jag fråga dig en sak?<br> Hon ser inte bortkommen ut, påminner om en barnvakt jag hade när jag behövde en. Fast den här kvinnan har kastanjfärgat hår, Annas var mörkblont. Jag stannar upp min köpcentrumsgång och svarar mjukt:<br> — Ja, absolut.<br> Hon ska inte sälja något, det vet jag. Hon vill bara ha hjälp, hittar möjligen inte till Akademibokhandeln, och det gör ju jag. Om hon inte hittar till en butik jag inte vet riktningen till så kanske vi kan höra oss för med någon annan förbipasserande. Varpå hon ställer frågan hon frågade om:<br> — Känner du Jesus?<br> Hon påminner inte alls om någon barnvakt. Det är som att hon lyfter undan en mask och blottar en obalans. Jag låter tyngdlagen föra benen framåt, för jag vet att om jag inte förflyttar mig kommer hon inte släppa taget. Det här abonnemanget vill jag inte ha. Jag säger:<br> — Jo, jag känner till en hel del om honom.<br> Hon ser att mina pupiller dansar, men hon verkar inte vilja förfölja mig, presenterar bara sin nästa replik:<br> — Vill du lära känna honom ännu bättre?<br> — Nej. Nej, det vill jag inte, medger jag.<br> Fast egentligen kanske hon pratar om en Jesus i Gubbängen som säljer burritos. Jag vet ju inte det. Jag bara antar saker, ler pliktskyldigt och fortsätter gå.</p><p>Postad i <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/category/sodermalm/">Södermalm</a> <a href="https://web.archive.org/web/20200812003208/https://blogg.jorgenlowenfeldt.se/2017/12/03/1-december/#comments">3 kommentarer till Att känna Jesus</a></p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=51ce838d65d4" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Elektriska nämnden]]></title>
            <link>https://medium.com/lowenfeldt/peritt-663bdcca6c07?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/663bdcca6c07</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Tue, 19 May 2020 17:07:58 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2021-12-18T09:52:35.461Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*lmHGQUxPRMyhoWjvdXA2Pg.jpeg" /></figure><p>Styrelsen hade beslutat att permittera alla. I synnerhet mig, tänkte jag, men det gällde alltså alla. Mitt uppdrag var kanske inte museets viktigaste, ändå hade jag valt att se mig som en kugge i ett större maskineri, som nödvändig. Nu inte längre.</p><p>Redan andra dagen reste jag dit ändå, som en besökare, tänkte jag förklara om staten skulle göra stickprov. Hur mättes egentligen mitt arbete? Hur skulle någon kunna avgöra om jag varit verksam eller ej? Det hade varit spännande att försöka besvara såna frågor, men det kom inga.</p><p>Jag fortsatte åka till museet varje dag. Det var bättre än att stanna hemma med ventilationsfläkten. Jag började skriva på den här berättelsen för att fördriva tid. Som protagonist tänkte jag mig själv, för min fantasi sträckte sig inte längre än så. I biroller städarna och vaktmästaren. Ja, ni förstår.</p><p>Men sen hände något. Telefonen ringde ihärdigt hos kommunikationsavdelningen. Någon borde ha svarat, men någon arbetade hemifrån och hade glömt att vidarekoppla, så efter ett tag lyfte jag luren och sa: Museet? Rösten i luren viskade: Hur ska vi göra nu? Jag: Vem pratar jag med? Rösten: Kan jag komma över? Jag: Alltså nu? Rösten: Möt mig vid tillgänglighetsentrén om fem minuter.</p><p>Egentligen hade jag tänkt skriva några rader på min berättelse, men tänkte att dem kunde jag ju författa efter lunch. Om det var något jag hade gott om på kontoret var det tid, och om det var något jag led brist på var det äventyr.</p><p>Han väntade mycket riktigt vid entrén, den magre mannen med de noppade ögonbrynen. Hej hej, sa han och vinkade. Vad kan jag hjälpa till med? frågade jag. Det gäller ett föremål, sa han. Jaha, svarade jag, det kan jag tyvärr inte hjälpa till med, för jag ägnar mig bara åt räkenskaper. Du har redan hjälpt mig så mycket, sa han och tillade: Tusen tack.</p><p>Han visste precis vart han skulle bege sig, vilka trappor som ledde vidare till hissen som i sin tur tog oss till fotoateljén intill tornet. Dörren var låst, men han lyckades flinkt dyrka upp den. Ljuset flödade in i rummet, det kändes som att flyga bara att stå här mitt på golvet, bland kamerautrustning från det tidiga 1900-talet. Han la sig i en schäslong och fastnade där. Vi säger samma tid i morgon, sa han och viftade bort mig med handen som en fluga.</p><p>Passerkortet till museet är svartglansigt och anonymt. Ingen skulle kunna tro att denna obetydliga plastbit skulle kunna öppna en av landets mest beundrade byggnader, den gotiska sekelskifteskolossen som ursprungligen ritades för fyrdubbel storlek. Jag hade ett sånt kort varför jag kunde hjälpa min nya vän, som var så bevandrad inom ämnen jag inte visste att jag var intresserad av: glasögonslipning, Dalslands allmogeklubbar och så vägen till de hemliga rummen i tidigare nämnda museum.</p><p>Han kom tillbaka samma tid varje förmiddag, just som utlovat, alltid på jakt efter en ny plats att vila på. Exakt hur han tillbringade dessa pauser känner jag inte till då han regelmässigt sjasade bort mig. Vid något tillfälle väntade jag smygande utanför en dörr, men då anade han min andning, ropade han och jag fick byta våningsplan. Jag satte ihop min berättelse på datorn under tiden och när han var ”färdigsövd”, som han kallade det, läste jag upp mina rader för honom och han sa att jag hade viss begåvning men den var alltför liten för att kunna göra allvar av, så att säga, jag kanske var intresserad av något annat, som bättre passade mitt temperament och sinne? Kanske var jag en hjälpsam granne? Det var jag inte heller, men jag tackade för förtroendet. Jaha, men då ses vi i morgon, sa han, och jag log åt min nye vän, som liksom såg mig som ingen annan, jag menar, verkligen såg mig, för den jag var.</p><p>Det hade blivit maj nu när han utökade min repertoar av sysslor. Inte bara skulle jag öppna åt honom, jag skulle även föra med mig numrerade blad från ockulta dagböcker, som han hade en lista över. Särskilt betydelsefull var den från en László Bíró, och då i synnerhet sidan 54 och sidan 98. Han förklarade: Ja, som alla vet var han en ungersk-argentinsk uppfinnare, journalist, hypnotisör och skulptör. Han tog förresten patent på kulspetspennan strax innan andra världskriget och faktiskt även mitt under det, men det är inte därför jag söker hans skrifter.</p><p>Nähä, sa jag. Fråga inte, sa han. Jag ska se vad jag kan göra, sa jag, men jag kommer inte förstöra något, jag tar bara kopior. Det går bra, jag behöver bara se dem igen, sa han. Vad menar du? sa jag. Jag menar inget, jag bara pratar, se så, iväg med dig, sa han och pillade fram en kulspetspenna från sin innerficka vilken han ivrigt klickade med. Det småtysta lätet fick mig på fötter. Av någon anledning ville jag lyda honom.</p><p>Nästa morgon googlade jag den eftersökte. Min nye vän kunde naturligtvis inte vara uppfinnaren, eftersom denne dog den 24 november 1985 i Buenos Aires. Han hade naturaliserats till Ladislao Biró. Ändå fann jag det märkvärdigt att han hade sagt ”se dem igen”, och gjort en gest inåt med händerna som om det fanns ett ägandeskap inblandat, som om han var han. Det sprängde liksom tidens ramar och det borde ha förvånat mig oerhört om det inte vore för att jag blivit alltmer godtrogen. En gång hade jag lånat ut min bilnyckel till en man på gatan som ville ”undersöka en våglängd”, och sedan upptäckte jag att mitt reservhjul blivit stulet, under tiden jag behövde det vid ett intermezzo på Ingarövägen i höjd med Återvall. Jag hade emellertid inget behov av cynism, tänkte att mitt liv skulle bli lyckligare om jag bibehöll min blåögdhet så länge som möjligt, att det skulle göra mig lyckligare i det långa loppet.</p><p>Jag fann alltså sidorna, som egentligen inte var särskilt svåråtkomliga, utan min vän hade enkelt kunnat nå dem vid ordinarie öppettider men han underströk att det var viktigt att det var just jag som handhöll ärendet. Därför följde jag instruktionerna, skrev under arkivlappen (även om ingen eftersökte den) och tog kopior på samtliga sidor i László Bírós dagbok från hösten 1973, under vilka han var verksam som surrealistisk målare från sitt hem i Argentina, fortfarande på flykt undan redan avrättade nazister. Jag hade lärt mig att de firade ”Uppfinnarnas dag” på Lászlós födelsedag 29 september, men det hörde inte till saken, meddelade min vän när han fick se sina papper sittande i en fåtölj alldeles intill Gustav Vasa-statyn i den ödsliga väldiga hallen. Han tittade noga på utskrifterna och rev dem sedan i små bitar. Han sa: Nu är vi redo för större saker, du och jag. Har jag gjort rätt? frågade jag. Du har visst talang, sa han, jag har missbedömt dig. Å tack, sa jag.</p><p>Fler dagar, fler uppdrag. Jag tror aldrig att jag varit så sysselsatt tidigare. Alltid var det mycket precisa sökningar som jag sattes på att hjälpa till med och jag tycker att jag skötte mig utmärkt, i alla fall sa han så varje gång, att jag var en naturbegåvning av ett slag han aldrig tidigare stött på, och att jag snart skulle ”bli invigd” i något djupare, viktigare, en insikt som var få förunnade. Vad detta var kunde jag inte ana, och försökte heller inte, eftersom jag egentligen inte var den analyserande typen, mer än om ett uppdrag sattes i händerna på mig, som nu, men att hålla på och jolma om döden och livet låg inte för mig. Det som sker det sker. C’est la vie. Han var nöjd, jag var nöjd. Fram till dagen då han inte längre väntade utanför tillgänglighetsentrén.</p><p>Jag är normalt en pliktskyldig person, ni måste tro mig. Men det kommer en dag i varje pliktskyldig persons liv då plikten överförs från arbetsgivare och Martin Luther till något större: ett högre väsen, en lockton. Ni förstår säkert vad jag far efter. Min nye vän dök inte upp under en hel majvecka, men jag väntade tålmodigt varje förmiddag på att han mot förmodan skulle visa sig och behöva mig. Under tiden hamrade jag fram en berättelse på min laptop. Storyn tappade allvarligt i frenesi och angelägenhet. Karaktärerna blev platta teckningar och inte hemlighetsfulla djupa skogar, eller hur jag nu borde uttrycka mig för att gestalta det undermedvetnas lövverk och sly. Efter en tid började även den här historien att förgrena sig, få rötter, slingra bort från mina faktiska omständigheter och jag var hyggligt nöjd med min produktion. Då kom han tillbaka. Han sa att han hade varit på en tjänsteresa men att jag hade skött mig utmärkt. Han tackade för det och klappade mig lätt över axeln, en närkontakt som nästan fick mig att falla till marken: så ovan var jag vid andra kroppar efter permitteringens isolering. Å tack, sa jag, vad behöver du mig till nu? I morgon, svarade han, vi tar det i morgon. I dag ville jag bara säga hej. Hej hej.</p><p>1943 hade László eller Ladislao patenterat en förbättrad version av kulspetspennan, som inte krävde vertikalt läge för att fungera. Nytt bläck och kapillärkraft gav den finish som behövdes, och med tiden hade Bic tagit över tillverkningen och spred uppfinningen över världens blanketter och spiralblock. Men det var inte i detta saken låg, intalade jag mig. Saken låg i surrealismen och hypnosen. Eller i varje fall trodde jag det, varför annars intressera sig för just dessa dagböcker, vars innehåll påminde om en galnings virrvarr (i varje fall såg det så ut eftersom jag inte begriper jiddisch), med den viktiga distinktionen att galningen här förtjänade att tas på allvar, vilket i sin tur innebar stora saker för den övriga befolkningen. Om galningen är den allvarlige? En rysning drog igenom mig som kolsyra, jag kunde inte förlänga den tanken, den var omöjlig, men ändå kittlande och tillfredställande. Jag hade alltid känt ett sorts tomrum inom mig, men så sa ju alla, och jag tänkte att det hörde till. Nu en aning om något annat. Jag ägnade mig åt Excel resten av dagen och skapade en ganska avancerad räknesnurra som kunde prognostisera sjukskrivningar vid olika väderlek. Några timmar fick jag väl ändå arbeta, tänkte jag.</p><p>Det kom olika besked på intranätet, om regeringens olika åtgärdspaket och dess effekter för oss museianställda. Vi skulle fortsatt hålla oss borta från byggnaden för att minska smittrisken i samhället och bland varandra men tilläts nu arbeta några procent här och där hemifrån i samråd med vår närmaste chef. För min del innebar det någon typ av kontroll över framtiden. Nu visste jag med säkerhet att jag skulle kunna vistas så gott som ensam på museet hela sommaren, skyddad från pandemi och pratsamma kollegor. Jag skulle kunna utföra många viktiga sysslor, jag skulle kort och gott kunna anse mig som viktig.</p><p>En morgon satt han på min stol med benen uppslängda på skrivbordet när jag anlände till kontorsutrymmet. Jag tänkte fråga hur han tog sig in, men han förekom mig och sa: Jag använde mitt passerkort. Jag hann inte svara innan han tillade: Ja, jag brukade jobba här, kan man säga, alltså jag är inte avlönad, det är något annat. Minspelet och den vända kinden till fick mig att förstå att jag inte borde ställa några följdfrågor så jag lät bli. Han skulle redogöra allt för mig när tiden var mogen, och det var den uppenbarligen inte ännu. Se här, sa han, och pekade på en lista över vanskapta regalier som fanns i ett förråd vid den södra ingången. Detta förgyllda träsnide skulle egentligen brännas, men vem hade hjärta att förinta så pass historiskt skräp, varför bråtet hade blivit kvar där under trappen i hundra år. Han sa: Du ska samla dessa föremål och föra dem till fotoateljén, så möts vi där när du är färdig. Det kan bli lite skitigt, så använd skyddskläder från konservatoriet. Capisce? Jag nickade och log lätt, men större för mitt inre. Nu blev det allvar. Äntligen allvar.</p><p>Fotostudion igen. Det tog mig en hel arbetsdag att bära virket från bottenvåningen upp till museets högsta höjd, med ljuv vid ljus utsikt över staden. Under tiden radade han upp föremålen på golvet, försedde dem med varsin nummerlapp och lät fotografera dem med den ålderdomliga kameran. Jag hade aldrig kunnat tro att den fortfarande gick att använda, men begrep också att det inte var mycket i den historien jag hade trott på om den hade återberättats av en bekant. Det fanns för många invändningar kring realism och annat och inte minst kring min mystiske vän och hans bevekelsegrunder, men nu ägde ju detta verkligen rum på just det sätt och i den ordning jag berättar det! Dagen efter fick jag bära tillbaka alltsammans igen och placera under trappen för hundra nya års väntan på ett uppdrag. Särskilt en halv kerub tilltalade mig mycket, som tydligen hade ramlat av en värmländsk predikstol. Ansiktet såg så vänt ut, samtidigt som ögonen blänkte in i mig. Som om jag redan visste vad de ville säga.</p><p>Sidan 54 i dagboken innehöll enbart en målning och två ord som jag med viss möda lyckades översätta till svenska: Elektriska nämnden. Det här var ett märkligt sammanträffande för jag hade ägt en kulspetspenna från just nämnda nämnd. Hur jag fått tag i den visste jag inte, men namnet hade intresserat mig så pass att jag både reagerat på det och lagt det på minnet, till och med tänkt att Elektriska nämnden hade varit ett finurligt namn på något annat, kanske en hiphopgrupp, ett dataparty — eller möjligen en samling surrealister i Buenos Aires? Jag började googla efter bilder från staden, hittade pampig hård arkitektur och det fanns onekligen grogrund för en större fantasi här om László och min nye vän, som till utseendet inte alls såg ut som den eftersökte, men som ändå gick att föreställa sig i samma rum som honom. Kanske hade de målat ihop, eller lärt ut hypnos? Var min vän en lärling? Behövde han ett recept av något slag, som kommit på avvägar?</p><p>Jag sökte efter Elektriska nämnden och fann postadressen: Box 472 44, 100 74 Stockholm. Besöksadress: Årstaängsvägen 21 C T. Något med brandskydd. Så klart fel men jag antar att det var dit min penna hade lett mig om jag hade tagit den vägen. Jag frågade min vän istället: Vet du mer om Elektriska nämnden? Han ryckte till som fick han en lätt stöt, innan han skakade på huvudet. Du ska inte ställa frågor om sånt, sa han. Gör du ditt så får du veta det du behöver veta när det är dags. Han gungade med huvudet och sa: Jag antar att du fastnat på sidan 54, man gör lätt det. Målningen är — lite intressant. Han tog ett djupt andetag. Bara intressant? frågade jag. Han skrattade till. Nej, kära du. Den är avgörande! Hör du? Av-gör-an-de! Men nu förekommer du allt. Håll dig till tåls så klarnar det vartefter.</p><p>Målningen hade jag inte gett så mycket uppmärksamhet, eftersom jag hade sett den som ett telefonklotter, olika cirklar och romber, lite likt Peter Freudenthals modernistiska konst, men nu såg jag portaler och gator istället: resor och musik: vansinne och utbrott: passion och krossade hjärtan: så pass krossade att den enda vägen vidare var att skapa konst, för alternativet var bara svärta och evighetens stillsamhet. Allt detta såg jag plötsligt i uppfinnarens dagbok. Nyss klotter nu svaret. Eld och vatten! Yin och yang! Kärleken. Och jag förde in mina fynd i min berättelse och kände hur jag fylldes av en livsenergi jag inte upplevt sedan min första tonårsförälskelse, på klipporna intill fjärden, när vi badade och rusigt omslöt varandra. Något i detta kunde leda mig in i själva livet, förstod jag men inte hur. Det var en process, det begrep jag och jag fick lita på den. Rörelsen skulle leda mig fram till detta något, som redan började forma sig som en liten hinnfri kärna i min själ. Någon typ av tro? Höll jag på att bli religiös? Min vän avfärdade alltsammans. Glöm nu Jesus för en stund och hjälp mig med en annan grej, sa han och slängde en koffert i famnen på mig. Koden, sa han. Lista ut den.</p><p>Det fanns bara 10 000 variationer, så med ett snitt på ett jack per sekund skulle det i värsta fall bara ta knappt tre timmar att få upp väskan. Jag hade tid, det var Kristi himmelfärd och solen gassade så jag satte mig i gräset utanför museet, under tiden jag knäppte fram siffra efter siffra. En ljushårig kvinna med ett distinkt födelsemärke på hakan vankade förbi och stannade till, tycktes pratsjuk, för hon hade inget egentligt ärende. Hon påpekade först att jag hade en very old suitcase, och det stämde ju, för att i nästa mening berätta att hon var strandsatt här för att inga plan längre lyfte till hennes hemland Brasilien (hon var uppvuxen i Fortaleza), men att det inte gjorde så mycket, eftersom hon då kunde ägna mer tid med sin systerdotter, som bara var två år gammal och hon ville egentligen inte ha en atlant mellan sig och familjen, men nu var det som det var och nu blev det som det blev, så det gällde bara att anpassa sig, det är ju så med livet, påpekade hon, att väldigt lite av det vi utsätts för är sånt vi kunnat planera, utan istället är poängen (nu lyfte hon ett finger som hon snurrade med i luften) att improvisera skickligt. Jag svarade att det lät rimligt, och just då nådde jag 6552, som var den förlösande koden, och väskan gick isär. Vi stirrade båda ned i djupet med ivrig förväntan att finna någon väskinnehållens motsvarighet till en pelikanål eller huggormsfisk. What did you expect? frågade hon. Ja, inte det här, sa jag och stirrade på högen med udda dörrhandtag. Jobbar du där inne? frågade hon och nickade mot museet. Det gör jag. Hon frågade: Jaha, får man kika lite?</p><p>Inne i stora hallen klappade hon med händerna för att framkalla ett eko. <em>Amazing</em>, sa hon, <em>absolutely amazing</em>. Ändå var allt nedsläckt, projektionerna på paus och kafeterians stolar staplade på varandra i rader. Jag antar att byggnaden i sig imponerade, många gäster uttryckte sån beundran, men jag hade vant mig, tänkte att det skulle förändra mitt DNA att till exempel börja jobba i en tunnelbanekur eller som bingoutropare. Jag sa: Egentligen borde jag inte ta med dig in hit, så du får titta lite snabbt så går vi ut sedan. Skansen har öppet, om du inte varit där kan jag rekommendera det. Utan att jag varit medveten om det kom min nye vän, mannen med ögonbrynen, upp glidande bakom mig och han vände sig omedelbart till brasilianskan med irriterad skrapig röst: <em>What took you so long?</em> Hon svarade och for ut med armarna: Det är inte enkelt med flygen just nu, jag behöver byta i Amsterdam och förhandla med ambassaden. Du borde vara glad istället att jag klarade det! Mannen vände sig snabbt mot mig och sa: Vad bra att ni redan har introducerat er för varandra. Ni kommer att umgås mycket framöver. Nu vände han sig tillbaka mot kvinnan och frågade: De andra? Hon sa: Jag tror att de är på väg, vi borde vara fulltaliga i morgon eller åtminstone i övermorgon. Han frågade: Ladislao? Hon: Försenad, men han kommer. Mannen nickade nöjt, tittade på mig och sa: Jag förstår vad du tänker, men det är inte den Ladislao, och ändå just den. Du kommer att begripa. Egentligen är det inga konstigheter det här, inga konstigheter alls. Du har skött dig så bra så bra, och du kommer att bli rikligt belönad.</p><p>Han sneglade mot mina fötter: Jag ser att du har fått upp väskan. Visst var koden 6552? Jag vill minnas att den var det. Jag svarade: Ja, det stämmer. Han la handen på min axel igen och jag mjuknade i hela kroppen. Han sa: Du mognar, vi närmar oss. Sedan sa han sig ha bråttom, det var något med ljuset som behövde åtgärdas i ateljén, han inväntade ett klockslag för exakt rätt skimmer och om inget oväntat moln skulle löpa fram över himlen hade han gott hopp om att få till det just i dag. När han försvunnit fortsatte jag att prata med brasilianskan, som introducerade sig som Marcia. Hon kändes lite skör, som om ben och armar hade kunnat brytas vid ett oväntat hårt fall. Jag frågade henne om Ladislao eller László eller vad hon nu kallade honom. Hur han är? Ögonen vidgades och blev vilda när hon utvecklade: Ladi är underbar, du måste uppleva honom för att förstå, han är — fullkomlig. Under tiden hon sa detta svepte en njutning genom hennes leder som mina spegelneuroner snabbt tolkade och spred i min kropp. Nu är jag frälst, tänkte jag, nu vet jag hur det känts. Snart talar jag väl i tungor också.</p><p>Ljuset blev starkare. Snart var hela kvällarna upplysta och en bit in på natten. Under hela tiden riggade min vän i fotoateljén för att vara redo vid ”ögonblicket”, som han kallade det, stunden då alla skulle vara samlade. Du har hört uttrycket ”att fånga ett ögonblick i flykten”? frågade han mig en dag när jag hjälpte honom hitta matchande dukar i textilförrådet. Jag begrep att han gav mig viktig information och lyssnade noga. Det är något åt det hållet vi är ute efter här, sa han. Tiden behöver inte röra sig bort från oss, den kan röra sig med oss också. Vi är några som upplevt det redan och vi tror att du kan vara redo för en sådan resa. Varför just jag? frågade jag. Det är en slump bara, sa han. En lika lycklig slump som att just du blev du. Eller ödet, vad föredrar du? Vi fann några dukar från en socken i Jämtland, som gick väl ihop med kandelabrarna som räddats från ett rivningshotat församlingshem utanför Ekenäs.</p><p>Under hela den här tiden var jag i ett ständigt flow, helt uppslukad av mina nya sysslor. Jag kan inte förklara det på något annat vis än att jag förlorade mig själv, lite som jag tänker mig att revolutionärer fungerar när de uppjagade gormar efter en annan ordning och till slut intar palatset och där släpper taget om jaget och blir revolutionens krigare, plundrar, förstör, mördar. Så långt skulle ju aldrig jag gå, men jag upplevde ändå en föraning av en sån jag-avskalande process, eftersom jag inte längre hade någon lust att tänka själv. Jag vaknade inte med några andra sysslor för min inre lista än dem som delats ut av honom. Jag åsidosatte allt annat, hade snart ingen mat kvar i kylskåpet och palettbladen vissnade. Varje morgon ville jag bara dit, cykla genom en solig stad, för att möta honom intill Gustav Vasa och hjälpa till att åstadkomma fortsättningen. Inget av detta var likt mig, så det är därför jag skriver om det nu, för att få korn på vad som verkligen hände, vilka mekanismer som fick mig att tappa kontrollen över allt jag tidigare hade hållit så hårt på.</p><p>Vi blev fler. Några dagar efter Marcias ankomst tillkom de två intendenterna, som de kallades, Henrietta och Max. De hade rest från Oxford och arbetade med ”lite liknande saker”, sa min vän som en hastig förklaring. Henrietta hade ett mycket stramt nästan dött utseende, var väl en bit över femtio år, medan Max var fryntlig och rikligt behårad både i ansikte och nacke. När de hade fått syn på mig hade de vänt sig till min vän och frågat: Vem är det här? Och eftersom det uppstod en tystnad hade Marcia tagit kommandot och förklarat att jag visserligen inte blivit invigd ännu, men att jag varit en nyttig medhjälpare och att vi aldrig skulle kommit så här långt om det inte vore för mig. Max började därefter kalla mig för <em>old chap</em>, på ett sätt jag inte kunde avgöra om det var genuint eller ironiskt. I vilket fall fungerade det motiverande. Nu inväntade vi bara Ladi och han skulle ankomma med nattåget nästa morgon, och eftersom hans sömn var lättstörd och humöret ökänt så gällde det att vi var försiktiga de första timmarna, och inte ställde frågor i onödan. Han avskyr onödigt prat, betonade min vän och gav mig en hård blick. Han tycktes nervös, på ett sätt jag inte sett förut, darrig och ilsken samtidigt.</p><p>Det hade varit svåra tider för Ladi på sistone, sa Marcia till mig i förtroende. Vi hade tagit en rast och satt åter utanför museet och solade. Den argentinska staten var i en akut ekonomisk kris och hade begärt femtio miljarder i nödlån av IMF, växlingskontoren höll stängt och nu inväntade befolkningen panikslagna på hyperinflationen. För Ladis del innebar det att hans villa inte skulle gå att sälja, eftersom försäljningar av fastigheter görs i dollar, och förmodligen skulle det ockuperas nu när det inte längre fanns några som bodde i den (släktingarna hade han lyckats förmå att flytta till ett annat område bara någon månad tidigare, vilket krävt en omfattande byråkrati och fullmakter och lite pengar vid sidan om). Det fanns mängder av ockuperade hus i Buenos Aires och det var ju inte bara att kontakta polisen precis, sa Marcia och himlade med ögonen. Annars trodde hon att jag skulle uppskatta villan, som med lite ömhet och bepensling skulle kunna se riktigt representabel ut igen, men det skulle vi aldrig få se. Ladi la alldeles för mycket tid på att oroa sig över såna saker, tyckte Marcia. Han borde få fart på rörelsen igen istället. Jag frågade: Du menar Elektriska nämnden? Hon svarade snabbt: Tyst. Nu solar vi.</p><p>Intendenterna bar upp en säng till fotoateljén. De hade hittat den inne i en utställning om svenska högtider, lirkat upp monterglaset och sedan fraktat sängen på högkant genom trapphusen, innan de ställt den på plats, alldeles nedanför det stora ateljéfönstret i taket. Det såg nästan hedniskt ut, men det ville jag inte säga, eftersom det kändes för självklart. Också lite kittlande. Hur detta skulle förlöpa nu kunde jag ju bara gissa och knappt ens det, för min fantasi behöll sig reducerad. Marcia, som börjat ty sig allt mer till mig, viskade att Ladi skulle bli mycket nöjd att återse just den sängen. Han hade talat gott om den där prickfria natten, som ju ägde rum för decennier sedan, men som nog ingen som varit i hans närhet undgått att ha hört talas om. Hon fick syn på mitt minspel. Du tycker det låter udda? frågade hon. Haha, det är bara början. Hjälp mig nu med björkriset, sa hon och gav mig en knippe som jag skulle linda fast därhelst det gick. Jag visste inte hur, men hon upprepade om och om igen att jag var skicklig, allt var rätt. Hur jag än bar mig åt var det brilliant. Berömmet fick mig att känna mig betydelsefull och kompetent. Så hade jag aldrig riktig känt i jobbsammanhang, vilket var sorgligt i sig, men varför fokusera på det som varit när nuet och framtiden tedde sig så lovande?</p><p>Den verkligen László Bíró tvingades sälja sin fabrik redan 1944 för att försörja flykten till Sydamerika, och via omvägar hamnade hans uppfinning hos franska Bic, som bara några år senare skickade ut kulspetspennan mot konsumenterna och snart var den spridd över planeten, samtidigt som uppfinnaren utformade löpande band för etikettering av flaskor. Först trettio år senare skulle han teckna formler i sin dagbok, så under mellanrummet hade sannolikt viktiga saker hänt som inte syntes i en meritförteckning på nätet. Jag hade nu även lärt mig att det fanns en György Bíró, broder och kemist, som bistod i att hitta ett bläck som inte torkade ut alltför snabbt, vilket båda fick amerikanskt patent på. Även György hade flytt till Argentina, liksom en Juan Jorge Meyne (som jag skulle undersöka senare). Det fanns många György Bíró på Linkedin, och en i Kristianstad gift med Gunnel, men den verklige borde ha avlidit för länge sedan. Jag kunde inte finna något datum, och när jag hade tänkt utföra några mer avancerade sökningar stormade min vän, mannen med ögonbrynen, in på kontoret och löpte under valven som en buffel. Han skrek: Helvetes jävlar! Jag sa inget. Han skrek igen: Den jäveln kommer inte! Han tog aldrig tåget! Den satans idioten! Allt förbannat arbete för ingenting! Ingenting!</p><p>Ett kort meddelande på intranätet och allt var som förut. Folkhälsomyndigheten hade gett klartecken till att öppna museet ”på glänt”, vilket innebar att redan efter ett par dagar var merparten av personalen tillbaka vid sina arbetsplatser för att göra allt klart inför nyöppningen. Det diskreta sorlet av kontor fyllde åter mitt medvetande och jag glömde nästan bort vad som hade hänt under mitt uppehåll. Inte längre väntade någon utanför tillgänglighetsentrén, fotoateljén var återställd till sitt ursprungliga skick och det fanns egentligen inga tecken på att något onormalt inträffat i dessa salar och arkiv när personalen höll sig hemma. Jag fick snart svårt att minnas anletsdragen på min vän, Marcia och intendenterna. De förde snarare tankarna till en dröm som man förgäves försöker att greppa efter vid uppvaknandet, men som bara glider längre och längre bort fram till den bara är en aning, om något, en dröm. Jag sattes att räkna igen, på permitteringsprocentsatser, vilka ständigt växlade, och semesterersättning, som var avhängigt av den förra siffran. Jag fann en hyfsat snygg formel som underlättade jobbet, och då fick jag nya uppgifter att ta hand om. Det är märkligt hur snart vi människor kan glömma så fort vi uppmärksammas på något annat, mer pockande och nära i tid. Men på nätterna hade jag svårt både att somna in och om, eftersom jag i regel svettig kom till ytan igen vid tvåtiden, med rörigt brinnande huvud, som om det processade ett universum information som låg oåtkomlig för vardagens fåfänga tankar om cykellås och lunchkuponger.</p><p>En tisdag i början av juni, när museet åter välkomnade en och annan besökare, familjer och någon enstaka skolklass, fick jag ett samtal från arkivchefen, som undrade om jag kunde komma ner en sväng vid tillfälle. Det är inte bråttom egentligen, det är bara en sak som gör mig nyfiken, sa hon. Ja, när du har tid. Du har säkert mycket att göra. Jag svarade att jag skulle komma förbi efter lunch, för jag kände att jag behövde bestämma hur jag skulle agera, om det kom beskyllningar av något slag som kunde hota min anställning. Jag beslöt att inte ljuga, vilket skulle kunna rendera en varning, bara inte säga hela sanningen, om frågorna kom för nära. Ja, svara så där som politiker: Inga kommentarer. Men om de hade övervakningsfilmer eller dylikt, de hade faktiskt kameror där inne, fick jag väl erkänna kort och gott, att jag fört in främmande människor på arbetsplatsen, så fick jag se hur allvarligt det ansågs vara. Jag hade trots allt skött mig prickfritt i många år, så skäl för uppsägning borde det inte vara. Men efter att ha ätit en ensam lunch på Lilla Hasselbacken började jag få onda aningar, ett tänk om slog rot och växte till sig till en sanning. Jag fick inte i mig någon mat, satt och petade med gaffeln och förde ut ärtorna mot tallrikens sidor. Yrseln slog till och jag mejlade till arkivchefen från mobilen, skrev att jag blivit sjuk, kanske matförgiftad, i vilket fall behövde jag gå hem och ta hand om mig, så besöket fick vänta ett litet tag.</p><p>Den natten drömde jag att jag befann mig på en gata i Indien, förmodligen Mumbai, när en liten tiggande pojke sträckte fram handen mot mig och när jag skakade på huvudet la han istället en papperslapp i min handflata och stängde fingrarna om den. Hettan var brutal. Jag vecklade ut papperet när han hade försvunnit ur min åsyn, mitt bland rickshaws och tidningsförsäljare. Det var en bild på någon jag inte kände igen, ett mansansikte, med stora vädjande ögon. Och jag tittade på dem och kände mig först lite rädd men sen mjuk och jag minns hur omgivningen försvann och det bara var vi två kvar i drömmen, i ett stillsamt ögonkast, fram och tillbaka mellan oss. Den här drömmen kunde jag komma ihåg varje detalj i när jag vaknade vid tvåtiden på natten och fingrade efter fjärrkontrollen. Jag försökte inte analysera den på något vis, konstaterade bara att den hade orsakat en ny typ av känsla jag tolkade som något bra, ett tecken på att jag var på väg åt rätt håll.</p><p>Jag återvände till museet på morgonen. Knappt någon hade ens märkt att jag gått hem för dagen, så jag kunde fortsätta som tidigare. Vid kaffeautomaten kom arkivchefen förbi, undrade hur jag mådde, och jag svarade att det nog bara var en dålig kyckling, för jag hade vaknat kurant. Jag kan säga det nu med detsamma, sa arkivchefen, och lutade sin lilla kropp aningen för nära. Du har kollat lite i några akter, eller hur? Jag svarade kort: Ja, det har jag. Hon sa: Förlåt, det har jag inget med att göra egentligen, men det är en fråga som har sysselsatt mig och jag blir inte klok på den och jag tänkte att du kunde hjälpa så jag kan gå vidare. Det finns säkert en logisk förklaring någonstans, men jag kan inte komma på den. Vad är det du undrar över? frågade jag. Kom ner när du har tid. Du ska få se, sa hon och log milt, innan hon hämtade ut sin nymalda cappuccino med extra mjölk och strosade nedför trapporna. Lite irriterad stod jag kvar vid maskinen. Varför hade hon inte kunnat sagt det med en gång? Varför tvingade hon mig att pallra mig ner dit, förbi entré och butik, för att prata där istället. Nyfikenheten växte emellertid om irritationen och snart hade jag gått dit, rörde mig nog lite snabbare än arkivchefen, för hon hade knappt hunnit sätta sig innan hon mötte min blick genom glasdörren och nickade gillande.</p><p>Så här är det, sa hon. Sätt dig ner förresten. Hon rullade fram en stol och jag gjorde som hon bad mig om. Hon började klicka upp ett gammalt pc-program på sin dator som jag kände igen vid namnet men aldrig använt, påminde om ett biblioteksregister av något slag. Ja, här kan man alltså se alla föremål som forskare har begärt ut ur arkivet och när detta har skett, lite som ett sätt för oss att bibehålla någon typ av kontroll, men även ett sätt att se vilka akter som är populära och inte. Det kan ju komma en dag då vi måste gallra, ja du förstår. Jag nickade och sa: Det låter rimligt, eller jag menar, jag vet att ni arbetar så. Hon flinade lite och sa sen: Fast det var inte vad jag ville visa. Hon började klicka med datormusen och sökte sedan på det där namnet på kulspetspennans skapare. Ja, du känner ju igen det här förstår jag, sa hon, det är här är ju dagboken som du begärde ut och tog kopior från. Det förvånade mig lite, för det är väldigt sällan just detta häfte eftersökts. Så sällan att jag beslöt att undersöka hur sällan. Och vad jag fann var. Ja, du kan se själv. Hon klickade tre gånger med musen och jag såg där fem datum. 2020–04–20, 2010–04–20, 2000–04–20, 1990–04–20, 1980–04–20. Hon skakade på huvudet och sa: Jag kan inte begripa detta. Vi kan ju inte se vem det är som begärt ut handlingarna, men detta mönster är ju bara kusligt. Du kanske kan förklara för mig vad som fick dig att söka efter László Bírós dagbok just den 20 april?</p><p>Jag hade bestämt mig för att inte ljuga, men nu kunde jag inte hålla ens det löftet. Jag sa: Ärligt talat, jag vet inte, jag bara gjorde ett stickprov för att testa systemet. Hon svarade: Jaha, ja men det kanske är svaret då. Ja, så måste det vara. Det låter rimligt. Jag harklade mig lite och sköt tillbaka stolen. Ja, det var i varje fall svaret den här gången. Är det något speciellt med själva dagboken eller, jag tittade aldrig i den? Hon svarade: Jaha, det borde du ha gjort, det är riktigt udda grejer det där. Boken är en del av en större donation från ett dödsbo efter en nyrik familj på Kommendörsgatan. De hade ett mindre palats där fyllt med antikviteter och andra dyrbara föremål, men de förolyckades i en bilolycka allihopa, och då skeppades en del av föremålen hit eftersom vi låg närmast antar jag, och en del kanske egentligen inte berör oss, men den dåvarande arkivchefen hade alltid svårt att säga nej, så han sa bara ja och ja och nu är det vi som måste hålla ordning på alla donationer och se till att de säkras för evigheten. Man kan inte göra så, det fattar ju vem som helst, man måste kunna ge folk negativa besked i det här jobbet, inte urskillningslöst bara tacka och ta emot allt plotter folk samlar på sig. Det är inte som att alla målningar är stor konst, eller alla dagböcker är värda att bevara. Någon okänd ungrare som skriver hieroglyfer, det har ju inte med oss att göra, eller hur? Jag svarade: Vad jag förstår uppfann han kulspetspennan. Hon fick något undrande i ansiktet, och bidade sin tid, innan hon frågade: Hur vet du detta?</p><p>Det spreds ett rykte. Exakt hur det var utformat fick jag aldrig veta, men jag kunde förnimma hur det transporterades mellan kollegor i korridorer, vid möten och på busshållplatsen. Innehållet berörde mig och vad jag hade haft för mig under månaderna med hemmajobb. Inte bara var det en dålig sak att jag baktalades, det fick mig samtidigt att känna mig lite intressant, som att de överraskades av en ny sida av mig de inte tidigare fått korn på, en excentricitet de inte hade förknippat med mitt yttre och min profession. Eller jag visste ju inte. Vad ryktet handlade om eller om det ens fanns ett rykte, det nådde mig aldrig, men jag kände mig likväl förändrad. Det blev lite lättare att jobba. Dagarna trippade fram och ljuset blev allt starkare. Arkivchefen skickade ett nytt mejl: Nu har jag hittat något annat som du säkert är intresserad av. Kom förbi om du vill. Jag svarade inte, klickade omedelbart igång skärmsläckaren och småsprang till arkivet. Hon skrattade till när hon såg mig. Jag hade inte avslöjat något om mina förehavanden, men det var som att hon ändå begrep alltihop. Hon sa: Jag har funnit ett till mönster. Jag tänkte att du skulle vara intresserad. Du som gillar stickprov. Nu presenterade hon ett kuvert som hon sköt fram på disken framför mig. Du får det, sa hon. Öppna när du kommer hem, och så pratar vi i morgon. Hon tittade ned mot sitt armbandsur, sa att hon hade lite att göra, lyfte telefonen och började slå ett nummer.</p><p>Jag utgick från att det i kuvertet fanns ett komprometterande innehåll, så jag valde att inte öppna det. Ni kanske tycker att det låter som ett irrationellt beteende, men jag har alltid kunnat hejda mig när impulserna trycker på för hårt. Jag har aldrig tittat på kollegornas lönebesked, fastän jag haft möjlighet till det vid flera tillfällen, anser att vi behöver lära oss att leva med tillvarons ovisshet. Vissa skynken ska helt enkelt inte dras åt sidan, det är inte meningen och det är heller inte nyttigt för oss. Hur skulle vi agera om vi kände till universums verkliga ursprung? Vad skulle vi göra med informationen? På vilket sätt skulle det underlätta vår tid på jorden? Skulle vi må bättre av att komma till insikt om vår allsmäktige skapare som orsakat all den här oredan men utelämnat en utväg för sina skapelser, som pulvriseras ljudlöst i kosmos för att aldrig återkomma? Jag tror på hoppet, kort och gott, och ju mindre du vet desto mer kan du hoppas.</p><p>Vid det här laget hade jag svårt att urskilja anletsdragen på kvartetten som hemsökt mig under uppehållet, trots deras olika kännetecken (ögonbrynen, födelsemärket), mer som att konturerna blev vaga och jag fick svårt att minnas vad jag egentligen hade åstadkommit, samtidigt som drömmarna blev allt vildare. De var också mer enhetliga än tidigare, när de flängde fram över timmarna utan ordning, kunde finna mig vid kopiatorn och sortera upp ark i luntor, för att snart behöva göra om det när vind svepte in över papperna. Såna drömmar hade jag inte längre. Istället leddes jag allt in i det indiska samhälle jag en tidigare natt besökt. Ansiktet från lappen, pojken som tiggde, hettan, jag leddes vidare längs gatorna, fann en plats där jag kunde vila, med ett skrivbord i mahogny och ett underlägg bestående av en världskarta där någon hade kryssat för olika huvudstäder med bläck. Och det fanns speglar överallt, som jag ansträngde mig för att inte titta in i, eftersom jag tänkte att det skulle föra med sig otur. Nya varelser närmade sig mig, men de hade inte introducerat sig ännu. När jag vaknade var jag inte utvilad, snarare behövde jag somna om och vila hjärnan efter många timmars nya intryck, men det gick ju inte vilket började gå ut över arbetsdagens sysslor.</p><p>En kollega skulle sluta och hon bjöd på cava och kubbspel vid gräsplätten utanför museibyggnaden. Hon hade jobbat med kommunikationsinsatser och mellan två kast frågade hon om det var sant det där som alla pratade om. Hon var uppenbart berusad och hade väl hybris så här när hon visste att hon inte skulle återvända till kontoret, men när hon såg mitt minspel omformulerade hon sig snabbt: Alltså, jag menar, eller, å vad jag känner mig konstig faktiskt. Jag svarade ingenting, tog den lilla träpinnen och slängde den hyggligt rakt men missade klossen där borta vid kollegorna. Den landade lugnt i gräset, opåverkad av mitt inre tumult. Först när vi packade ihop filtarna och jag gick mot cykeln kom kollegan efter och sa: Förlåt, det där lät värre än det var. Jag tittade upp mot henne och sa: Jaha, men vad var det? Hon igen: Vaktmästaren sa i lunchrummet att någon övernattat i fotoateljén, och så var det någon som sa att du varit här mycket ensam, och ja, du vet hur folk pratar, och så spinner de ju bara vidare liksom om hedniska riter, ja bara på skämt, jag själv skojade när jag var liten om att jag samlade på sårskorpor och sen började ryktet gå. Hemskt var det. Allt jag samlade på var frimärken och suddgummi. Jag tittade på henne igen: De borde sluta prata om sina kollegor på det viset, jag sover gott hemma, mycket gott. Förresten, vad ska du göra nu? Hon: Du menar efter att jag slutar, jag vet inte riktigt. Frilansa, hoppas att arbetsmarknaden öppnar upp efter sommaren. Vet du någon som behöver en kommunikatör? Jag svarade: Nej.</p><p>Till sist öppnade jag ändå kuvertet, inte för att jag kände ett sug efter det utan för att jag var uttråkad. Den här våren hade förändrat mig på det vis att jag börjat förvänta mig mer av livet, och jag saknade nu min tid i permittering, med idiotiska arbetsuppgifter som utfördes men förblev lika idiotiska. Vad skulle jag med en väska med dörrhandtag till? Jag hade ingen möjlighet att kontakta dem, och nu ökade min lust att visst dra undan skynket för att få till stånd en framåtrörelse, varför jag öppnade kuvertet från arkivchefen en natt när jag vaknat vid tvåtiden, återigen från min dröm i Indien. Jag steg upp och sprättade fram innehållet med en bordskniv, lyfte sedan ut papperet som jag snabbt såg var ett printat registerutdrag med ett välkänt mönster. Vasileios Zacharof. 2020–04–20, 2010–04–20, 2000–04–20, 1990–04–20, 1980–04–20. Datumen var bekanta men namnet var okänt för mig och jag hade inte begärt ut den handlingen den 20 april, så vem hade då gjort det?</p><p>Semestertiderna närmade sig, och det började glesna mellan skrivbordet på kontoret igen. Framförallt sinade arbetsuppgifterna och det täta lager av organiserad stress över sinnet försvann. Jag blev klar, och nästan omedelbart lite bekymrad, som jag alltid blir i lägen när jag får en överblick över min tillvaro. Hela arrangemanget bygger på att jag håller mig i rörelse. Så innan missmodet tog grepp om mig började jag vid datorn undersöka några av de namn som droppats här och var under våren. När bröderna Bíró flydde Tyskland skapade de i Argentina företaget Bíró-Meyne-Bíró Co, som alltså tillverkade de beryktade pennorna. Juan Jorge Meyne var en vän som flydde tillsammans med de båda bröderna, men om honom hittade jag inte mycket, mer än att den penna de patenterade 1943 namngavs Birome, som en mix av efternamnen, ett namn som alltjämnt används för kulspetspennor i landet. Sökningarna ledde inte så mycket längre. Här kände jag att jag kom på avvägar, eftersom det låg lite för långt från ämnena som egentligen intresserade mig, så som hypnos och surrealism. Jag sökte därför på det andra namnet, det från kuvertet, och gjorde ett större fynd. Vasileios Zacharof var mer känd under namnet Basil Zaharoff, en gång förebild till vapenhandlaren Basil Bazaroff i Tintin-serierna. Den verklige Basil ska ha börjat sin entreprenöriella bana tidigt, växte upp i Istanbuls förorter där han snart insåg sig besitta talets gåva, fick provision när han vägledde kunder till prostituerade och agerade självlärd turistguide som hittade på historia vartefter den behövdes. Snart fick han uppdrag av brandkåren, som sökte någon som kunde sysselsätta dem. Basil tuttade på hus och ersattes av brandmännen efter utfört uppdrag. Människor som mött honom beskriver Basil som en charmör, med ett omvittnat leende och glittrande ögon, men baksidan var personlighetsdrag som manipulerande, lögnaktig och hemlighetsfull. Cv:t fortsätter i Aten där han ägnar sig åt smuggling och växlar identiteter för att passa den i noblessen han vill imponera på. Basil lär sig ryska, grekiska, franska, polska, engelska och turkiska. Han hade sannolikt förblivit en småskurk om han inte 1877 möter en vapentillverkare som letar efter sin efterträdare, varpå Basil nästlar sig in och tycks som gjord för uppgiften att underblåsa konflikter. Nyckeln är att sälja till båda stridande parter, vilket gynnar affärerna under första världskriget då alla förlorar utom Basil, som sedermera adlas av britterna och blir världens rikaste man. Det är oklart om han ångrade sig på dödsbädden, eller om han var förmögen till ånger.</p><p>Skildringen av hans liv upplevde jag som en berättelse i sig, men det fanns en uppgift som särskilt intresserade mig. Nämligen att den vapentillverkare som Basil mötte i Aten och som möjliggjorde den sanslösa resan in i krig och upp i hierarkin var svensk och hette Thorsten Nordenfelt. Denne man avled 1920 i Stockholm. Adressen kunde jag inte hitta. I denna sökning kunde jag alltså ana ett spår till både museet och möjligen även till Ladi, som mycket väl skulle kunna ha varit involverad i Zaharoffs affärer, då kulspetspennan tidigt använts på hög höjd av piloterna i brittiska flygvapnet RAF. Årtal, geografi och verksamhet överlappade här. Ett mycket vagt spår, men något att utgå ifrån i mina vidare efterforskningar. Egentligen kände jag mig något mer intellektuell än att jag utan urskillning skulle knyta ihop vitt skilda skeenden på det här sättet, men det hade verkligen inträffat märkliga saker på sistone och jag antog att det var så här historien var avsedd att bli skriven, som ett nystan som man försiktigt försöker lirka upp bara för att finna nya nystan.</p><p>Sedan ringde jag Elektriska nämnden, alltså elsäkerhetsorganisationen vid Årstafältet. Det här var sent på eftermiddagen när min energinivå var låg och då jag vanligtvis brukade skriva att-göra-lista till morgondagen, men nu fanns inget särskilt att göra och ingen att småprata med så jag slog numret och fick svar. Hej, sa jag, jag har några frågor om er nämnd. Hallå hallå, sa en lakonisk kvinnoröst med en gnutta gotländska i sig. Hon tillade: Jaha, vad är det du undrar om då. Brukar du svara ofta på det här numret? frågade jag. Var det allt du undrade över, ja, jag har jobbat här i 22 år, så ja, det kan man säga, jag har svarat tidigare. Hon skrattade till som om hon vände sig mot någon medarbetare. Kanske att hon snurrade med pekfingret mot tinningen samtidigt. Vad bra, sa jag, jag undrar nämligen om ni vanligtvis förväxlas med någon annan elektrisk nämnd. Alltså, har det hänt att någon är ute efter att prata med Elektriska nämnden, men alltså inte med er. Som om det fanns två. En tystnad i luren innan hon började andas ljudligt. Nu när du säger det, sa hon, förlåt att jag kommer av mig lite, för jag var inte alls beredd på den frågan, jag tänkte att du var någon stolle som busringde, men nu när du säger det så är svaret ja. Då och då ringer en del oerhört märkliga individer och frågar efter personer som aldrig jobbat här, och jag får göra dem besvikna. Det händer inte ofta, kanske en gång vart tredje år, men saken har uppehållit mig, eftersom de aldrig förklarar vad det gäller. De har bokat möten och söker en adress, men det låter inte precis som att det är elsäkerhetsföreskrifter de tänkte avhandla va. Skumma typer, det är den gemensamma nämnaren. Såna där du aktar dig för på tunnelbanan. Det har säkert med droger att göra, men varför de ringer oss har jag fortfarande inte begripit. Men du kanske vet? Jag antecknade alltihop under tiden hon berättade och sa: Nej, men jag försöker reda ut det. Allt jag vet är att det finns ytterligare en nämnd, och det låter som att de som ringt dig kan utgöra deras klientel. Det är något med Argentina också, tror jag? Hon sa: Jag vet inte mer, men om de ringer igen kanske jag kan hjälpa till, ta nummer och ställa lite frågor, vad tror du? Jag sa: Det vore väldigt vänligt av dig. Hon frågade: Är du någon typ av privatdetektiv eller så? Jag skrattade till: Nej nej, jag jobbar på museum. Hon sa: Jaha, nu fattar jag ingenting? Men vi säger så, jag hör av mig till dig om jag får reda på något nytt.</p><p>När jag cyklade hem fnissade jag flera gånger åt den där frågan, om jag var en privatdetektiv ”eller så”. Ett sånt yrke låg inte inom min begreppsvärld för vad det var möjligt att associera mig med. Det var lite för mytologiserat och farligt, kanske även för varierat, medan mina dagar i regel följde regler. I decennier hade jag gjort allt för att skapa en kontrollerad tillvaro, där dagarna följde planen. Jag vet att vissa människor uppskattar variation, men jag är inte en sån människa. Oberäknelighet oroar mig. Något värre än en överraskningsfest kan jag inte tänka mig. Om någon, vem nu det skulle vara, skulle få för sig att ordna med en skulle jag vända tvärt i dörren och med bultande hjärta gå därifrån, lite stött för att jag levt så länge utan att bli förstådd. Jag vet hur det uppfattas hos läsaren, som att jag är tråkig och rigid, illa sedda egenskaper i vårt samhälle, men det är likväl så jag fungerar. Ge mig ordning och en förutsägbar tillvaro och jag kommer att leverera, arbeta hårdare än någon annan och dagligen visa på resultat. Som den där michelinstjärnsbeströdde sushikocken Jiro i Ginzas tunnelbana, som aldrig tar ledigt och följaktligen aldrig missat en arbetsdag. Varje morgon samma procedur, han sätter sig på samma vagn i tåget, allt för att inte tappa i kvalitet, för att leverera de bästa möjliga sushin till sina gäster. Inget annat får komma i vägen. Alla val är potentiella hot. Våra hjärnor drar lätt ifrån med oss, och kräver att vi delar med sig av den begränsade mängd energi vi erbjuds. Jag vill mena att det är rutinerna som möjliggör oss att nå upp till vår förmåga. Du kan inte tänka på hur du eventuellt skulle vilja arrangera ett bröllop samtidigt som du tillreder den perfekta omeletten. Du måste vara ett med omeletten, förstå den och förädla den. Allt detta tänkte jag på under cykelturen längsmed Strandvägen, förbi Kungsträdgården och kungliga slottet. Solen högg mot nacken och jag fick nästan skyla mig för att inte bli bränd under den korta turen hem.</p><p>Semestrarna duggade tätt nu. Staden var nästan återställd efter månader med distansering och annat som rubbade vardagen. Jag hade också begärt ut några veckor i juli, som lades på den tid jag skulle fortsätta vara permitterad, men hade ingen plan för hur jag skulle ägna den tiden. Förmodligen skulle jag trampa till museet som vanligt och hoppas att ingen registrerade min närvaro. Jag kunde ta på mig ett avancerat räkneprojekt för att hålla hjärnan igång inför de verkliga utmaningarna till hösten, då flera nya utställningar skulle öppna för allmänheten och då min analys skulle efterfrågas. Jag hade inte sett arkivchefen på ett tag, när vi plötsligt stötte ihop vid entrén en morgon och jag behövde småprata lite utan att egentligen ha något att säga så efter att ha avhandlat väder och sommarstugor frågade jag: Har vi några k-pistar i förrådet? Det togs lite ur sin kontext märkte jag på reaktionen som blev ett utdraget skratt och följt av en skrämd blick. Vad är det du håller på med nu då? frågade hon. Det hänger ihop med innehållet i kuvertet du gav mig, sa jag. Det ledde vidare till andra spår och jag tänkte, ja, jag tänkte bara fråga. Hon tryckte in sin personliga kod och slog upp porten, samtidigt som hon sa: Jaha, Nordenfeldt, ja, han har en egen sektion förstås, i paritet med Nobel nästan. Fast de har nog mer på Armémuseum. Jag förklarade lite mer ingående, den tänkbara kopplingen med Ladi och Basil, och jag pratade nog lite för mycket för hon sa: Är det sånt här du gör på arbetstid? Jag började klia mig över kinden och försökte släta över vad jag just sa, och hon la till: Jag skojar. Ta det lugnt. Det låter spännande, jag ska hjälpa dig. Om det är som du tror kanske det till och med är en gnutta okänd historia, som behöver belysas, eller hur? Det ligger väl inom någon typ av arbetsuppgift, om det är vad som besvärar dig. Jag mumlade försiktigt: Det hade jag inte tänkt på. Arkivchefen sa: Vi behöver gå ner i källaren då, bajonetter och andra vapen ligger där, vi kan ju se om vi hittar något mer sentida. Men inte nu. Nu ska jag ha mitt kaffe.</p><p>Drömmarna fortsatte att fördjupa mig, eller drömmen för det var ju alltjämt en och samma som upprepades mellan nätterna. Den började på den indiska gatan, den tiggande pojken med lappen, mansansiktet med de hallucinatoriska ögonen och så vidare till mitt rum ovanför fruktstånden, där jag kunde vila. Varje natt leddes jag längre in, som om jag följde ett brödspår i skogen. Först efter en månad framträdde en kvinna med födelsemärke på hakan, det var inte Marcia men samtidigt var det utan tvekan hon. Kvinnan hade börjat ge mig massage över axlarna när jag satt vid skrivbordet och arbetade och jag tog tacksamt emot beröringen. Den fick mig att rysa av njutning, nästan som om jag aldrig vidrört en annan hud, just så kändes det och jag domnade bort helt, vände mig inte ens om för att se vem det var som utförde denna välgärning på min kropp. Först när massagen upphörde vände jag mig om och såg pricken på hakan, innan jag lyfte blicken och mötte ett okänt men ändå helt välbekant och vänligt ansikte. Jaha, det är bara du, tänkte jag, men sa aldrig, för i den här drömmen behövde ingenting uttalas. Allt kommunicerades på ett annat högre, liksom självklart, plan. Marcia smekte mig över pannan och formade läpparna till ett hysch. Jag tänkte att det här betydde att något viktigt var på väg att hända, och just som jag gjorde det så nickade hon och hyschade mig igen. Jag behövde stanna just här, bara här, inte röra mig vidare, och då vaknade jag. Mina sängkläder var våta av svett, jag luktade surt, hjärnan var tom, men snart irriterad. Jag steg upp utan möda, rev ihop lakanen, la dem i tvättkorgen och gick för att duscha bort svett och sömn. Klockan var fyra på natten men jag visste att jag inte skulle kunna somna om.</p><p>Arkivchefen fick ett fundersamt uttryck i ansiktet när jag berättade vad jag funnit, och om slutsatserna jag dragit. Hon rasslade med en nyckelknippa som jag förstod var en av blott två uppsättningar som kunde låsa upp alla museets dörrar. Vi var på väg ner i ett av källarvalven, som låg innanför ett obrukbart pannrum. Mina händer blev sotiga vad jag än vidrörde här nere. Jag tror att det här är rätt, sa hon vid femte försöket och så var det. Här inne låg bajonetter i travar, märkta med ålderdomlig handstil. Luften var svag och tunn, och sannolikt syrefattig, kanske asbest? Hon mumlade saker för sig själv: Jag hade för mig att det var här den fanns. Var kan den vara? Hon spatserade längst in i rummet där hon fick syn på en duk som hon snabbt ryckte undan. Voilà! sa hon triumferande. <em>Here it is</em>. Det såg ut som en urtida raketuppskjutare av något slag. Jag steg fram och drog med handen över föremålet, som inte liknade något annat vi ställde ut. Vad är det? frågade jag. Läs på lappen, sa hon och pekade mot en snodd. ”Kulspruta 1874 av Nordenfelt-Palmcrantz konstruktion. Kulsprutans längd: 1500 mm. Lavettens diameter: 900 mm. Flottans kattfot finns på minst ett ställe.” Det här är alltså en manuell typ av kulspruta, sa arkivchefen. Den vevas igång och användes för att sänka ubåtar. Mekanismen utvecklades av ingenjören Helge Palmcrantz och såldes till Storbritannien med hjälp av Thorsten Nordenfelt som då var verksam i London. Jaha, sa jag, så intressant, antar jag. Det här var information jag inte visste om jag hade användning av, mer än som stoff för vidgade fantasier. Jag tackade arkivchefen för visningen och hon sa snabbt med en diskret irriterad ton: Det var inget. Sedan inledde vi bestigningen av museets trappor igen, fram till vi nådde dagsljuset. Förlåt att jag blev lite kort, sa jag, det känns bara som att jag gått vilse lite, att jag dragit iväg lite med mig själv, lite för långt och fort. Hon besiktigade mig uppifrån och ned: Jag tror att du behöver vila.</p><p>Vid det här laget hade jag nästan bestämt mig för att jag höll på att bli vansinnig, ingen annan förklaring kunde bättre ringa in mitt tillstånd och förklara händelseförloppet. Det vore inte märkligt om en plikttrogen tjänstman som jag kunde hamna ur balans i händelse av en stor rubbning, likt en permittering. Det kunde så klart tänkas att jag väldigt snabbt hade blivit varse om mina tillkortakommanden i livet när jag hade all koncentrerad tid att lägga på att fundera kring dem, så det vore rationellt att bli vansinnig i en sådan stund, vansinnig på ett rationellt vis, ett sånt som levererade nya arbetsuppgifter. I och med att mina plötsliga vänner inte hört av sig mer så kom jag alltmer att förlika mig med att jag tappat en skruv, men att det ändå inte var så farligt, jag hade roats av galenskaperna och dessutom kom ingen annan till skada. Sannolikt skulle jag snart återgå till mitt normala liv, och den här episoden skulle förpassas till mitt inre museum för glömska, sammanbuntade med gången jag skulle hålla ett föredrag om EU:s nya upphovsrättslagar på tyska, innehållet i sommarkursen om Centralasien samt det periodiska systemet. Einsteinium var allt jag mindes, så jag sökte efter det, Es, nummer 99, period 7, isolerades första gången 1952 efter stoft från den första vätebombsexplosionen. Nej, nu hade jag gått för långt. Jag skulle höra upp med att leta efter fler spår. En manuell kulspruta från 1874 borde inte ha något gemensamt med kulspetspennan, en illustrerad dagbok från 1970-talet eller någon turkisk bluffmakare. Jag såg bara vad jag ville se. Allt var apofeni, inbillade mönster, ungefär som om jag letade efter Luca, ”Last universal common ancestor”, alltså alla våra livs gemensamma anfader, själva noden som med tiden sprack upp i miljarder förgreningar, exakt så kändes det, att allt skulle klarna så fort jag fann kornet av sanning som lindade in sig i lögner. Sökandet var inte likt mig. Nyss jag aldrig kunnat kastade mig mellan ämnen så här tvärt. Jag hade god lust att vrida tillbaka tiden bara för att få uppleva det ännu oupprörda sinnet igen, det som zenlikt skred genom dagarna. Men det här kunde inte göras ogjort, jag var avgjort någon annan nu, det förstod jag ju, men hade inte helt förlikat mig med. Jag behövde fortsätta röra mig, inte för att jag ville utan för att det inte fanns någon annan farbar väg och något knuffade mig steg för steg framåt.</p><p>Jag vaknade på natten igen, med en idé. Hela händelseförloppet föreföll som kristallklart. Jag hade läst mig till att László Bíró började sitt yrkesliv som journalist, och var redaktör för den ungerska tidningen Hongrie-Magyarország-Hungary 1933–34. Det är alls inte otänkbart att han under den tiden stötte ihop med Basil Zaharoff, som reste obehindrat över gränser och mellan språk. Detta möte kunde ge Bíró ekonomisk hjälp att fly till Argentina och resurser till att bygga fabriken — då han ju ändå var på vippen till ett stort genombrott, vilket Basil säkert kunde nosa till sig? Nordenfelt var då sedan länge avliden, men hans pengar utgjorde grunden för Bírós fortsatta utveckling. Ja, så borde det ha gått till. Det var logiskt. Det höll ihop. Den snart förmögne uppfinnaren blev med åren mer förlorad i sitt måleri, bildade den esoteriska gruppen Elektriska nämnden ihop med andra sökanden i det kaos som rådde i landet under militärregimen, och nu skulle de kvarvarande medlemmarna fara till Stockholm för att det på museet fanns viktiga artefakter, donerade av Nordenfeltska släkten efter den där bilolyckan. Ja, så borde det gått till. Det var logiskt. Jag andades tungt några gånger, kände mig begåvad och lättad. Äntligen closure. Nu kunde jag tänka på något annat.</p><p>Dagen innan midsommarafton var det bara jag som var på kontoret. I sociala medier såg jag bilder på blomsterbinderier, hundvalpar med fluga, saftkalas och skärgårdsutflykter. Jag började tänka på dammkornen som darrade fram i luften under tiden jag arbetade, att jag aldrig egentligen noterat dem, de fanns ju där hela tiden i tusental, och jag andades in dem, tog in dem i min kropp, blev säkert flera ton under en livstid. Tanken avbröts när telefonen började ringa på kommunikationsavdelningen. De hade en annan signal än min. Gällare, mer angelägen, var nästan omöjligt att inte få en impuls att vilja avliva den. Jag reste mig och lyfte luren. Hej igen, det är jag, sa han. Rösten var omisskännlig i sin tydlighet, skar igenom verkligheten som ett dödsbesked. Hej, sa jag. Min vän, vi kommer i morgon, du är väl inne då? Vi skulle verkligen uppskatta om du var inne, sa han. Ja, sa jag, jag tänkte vara på plats, jag har inget annat inbokat. Utmärkt, då möts vi vid tillgänglighetsentrén. Vi kommer alla fyra, sa han. Och Ladi? frågade jag. Vi får se, sa han. Eller rättare sagt: du får se.</p><p>De kom som om de aldrig lämnat. I samma sekund jag såg dem mindes jag oss, vårt uppdrag, upplevelsen av samhörighet, min försvinnande lust att ställa frågor. Marcia gick jämsides med mig inne i stora hallen och undrade smygande hur jag hade haft det, och jag kunde knappt minnas att jag haft någon annan tid än vår tid, men jag sa att det hade varit helt okej, lite trist, att jag försökt sysselsätta mig så gott jag kunnat, men att jag var glad att vi kunde fortsätta. Hon förde sin hand mot min hals och jag upplevde hur kontakten fick lederna att dallra, men tankarna att stelna. Jag har tänkt på dig, sa hon. På hur du upplevt det här. Jaha, det var vänligt av dig, sa jag. Hon fortsatte och tittade upp mot de högre våningsplanen, sa: Till exempel vet du inte namnet på han där borta. Hon pekade mot min vän med ögonbrynen. Hon sa: Hur känner du inför det? Jag sa: Jag har aldrig brytt mig om att fråga, jag känner inte att det gör så stor skillnad. Borde jag fråga säger du? Hon fnissade till. Du bör känna till att inte heller jag känner till hans namn. Allt jag vet är att han en dag bestämde sig för att börja om. Att han samlade sina brev och foton och brände dem. Alla spår av honom blev till aska. Han behövde det för att bli sig själv, har han sagt. Lite som att byggnadsställningen inte behövs längre när allt är färdigt. Klart att även jag varit nyfiken, och någon gång har jag väl försökt få fram information, så som man gör efter att ha druckit några glas för mycket, men då har han varit tydlig med att det inte finns något att hämta. Han är den han är och det räcker. Det är vackert, tycker jag. <em>What you see is what you get, you see?</em>Jag hade följt henne uppför trapporna utan att reflektera över vart vi var på väg. Utanför möbelförrådet hörde jag en nyckelknippa rassla och hur min vän sa: Då börjar vi om. Någon som känner sig vid lite extra god vigör?</p><p>Jag är inte själv historiker, men jag känner många med det yrket och de påtalar alltid vikten av att inledningsvis ifrågasätta alla källor. Som författare av denna historia vill jag göra tydligt att vad jag skriver nu är mina upplevelser, och inte fakta, enbart fakta genom mig, och att det utgör en stor skillnad för den som hittar det här dokumentet på min hårddisk och försöker att begripa den här sommaren, genom mina ögon, sinnen, och omedvetna. Hur den här forsen jag levt med i alla år, och så framgångsrikt tryckt tillbaka, slet sig över fördämningarna och vällde ut över det medvetna för att sedan lägga sig över allting, stilla som om ingenting annat funnits. Som om jag alltid var så här, eller menad att bli den jag blev. När en sån här rörelse inleds tror jag inte att vi har så mycket att säga till om, snarare skadar vi oss om vi tror att utvecklingen går att hejda, om vi sätter oss på tvären. Det är då vi skrivs in och skrivs bort. Nej, det måste levas ut. Det är min övertygelse nu när allt är över. Hade jag försökt hindra oss hade varje cell i min kropp brutits ned, nu lät jag dem släppa taget för första gången och rinna motståndslöst mot mynningen och ut i havet. Äntligen havet.</p><p>Intendenterna började bära på den gotiska sängen, som ursprungligen använts för långväga gäster till Hallwyllska palatset, när min mobiltelefon ringde. Jag fick inte många samtal så jag blev förvånad över att känna vibrationen mot låret, kunde faktiskt först inte avgöra vad som hände, innan jag tittade på numret, som jag inte kände igen, och svarade. Ja hej, vi har ju talats vid förut, sa en torr kvinnoröst. Jaha, sa jag, det kanske stämmer, men jag uppfattade inte riktigt ditt namn. Rösten igen, nu med den gotländska edgen: Förlåt, det är jag från Elektriska nämnden, jag skulle ju ringa dig, ja, om jag fick upplysningar, eller vad vi nu sa, ja, i varje fall, nu är det något som har hänt. Jag vankade bort från förrådet och ställde mig vid utställningen om svenska högtider, stirrade på en dockflicka i vit klänning som lutade sig mot ett fönster, i hopp om att någon skulle anlända. Hon hade suttit där sen 1970-talet. Jag började tala lågt, begrep inte varför. Jag sa: Nu står jag på ett bättre ställe, på vilket sätt har ämnet aktualiserats? Hon sa: Det ringde precis en kille och frågade efter oss, eller dem, alltså den andra nämnden, för det skulle anordnas någon typ av seans av något slag på midsommarafton, men han behövde adressen. Jag frågade: Hörde du hur han lät? Hon sa: Som vem som helst, faktiskt. Jag trodde han ville sälja något först. Sen när han började prata om hokuspokus sa jag bara att vi inte hade sånt här, och så kom jag att tänka på dig. Förresten tog jag hans nummer om du ville ringa upp. En varm stråle spreds i hjärnan när hon sa detta. Ja tack, sa jag, ge mig gärna numret, så ska jag försöka hjälpa honom på bästa sätt. Kvinnan igen: Du kan kanske slå en signal när du vet mer? Jag har blivit väldigt nyfiken nu. Jag har börjat drömma så konstigt också efter att du hörde av dig förra gången. Om djungeln. Det känns som att det kanske hör samman. Eller är det bara inbillning. Vi kanske kan ses någon dag, du och jag, och ta en fika eller så? Inget fancy. Så vi får ansikten på varandra. Bara en tanke, vi behöver inte bestämma något nu. Hela tiden tittade jag på flickan i vit klänning, med de bara knäna mot stolen, armbågarna mot fönsterkarmen, och den uppstoppade katten vid hennes sida. Här var det ständig sommar. Vissa novemberdagar gick jag hit under eftermiddagsdippen bara för att få resa en stund i tiden, uppleva flickans eviga och aldrig stillade förväntan. Jag sa: Ja, kanske det, men först får du ge mig numret.</p><p>Efter samtalet tittade jag på siffrorna jag knappat in i telefonen. För ett ögonblick tänkte jag ringa, prata en stund med den sökande och kanske bjuda in honom till museet. Modet svek mig, så snart jag fick syn på Marcia berättade jag vad som hade hänt. Hon himlade med ögonen, sa: Å nej, inte en till, det blir alltid så här. Hon stannade upp en stund, tycktes överväga ett beslut, innan hon la ut orden: Jag visar det inte för honom, han är för snäll och kommer bara att säga ja, men det vore inte bra för oss. Vi behöver hålla det enkelt den här gången. För din skull. Du kommer inte vilja ha det på något annat sätt. Jag vill att du tar bort det där numret och så pratar du inte med kvinnan igen, det vilseleder dig bara. Det finns andra stigar. <em>Do you understand?</em> Jag gjorde som hon sa och raderade siffersviten från skärmen. Bra, sa hon, nu går vi upp och ser hur långt de har kommit i förberedelserna.</p><p>Sängen stod åter mitt i fotoateljén. Den var inlindad i färskt björkris, och omringad av kandelabrar från Dalarna och Jämtland. De snidade sakerna visades ut i en allmogeutställning som lockat storpublik för trettio år sedan. Sedan dess hade de legat i magasinet under vaktkuren, väntade väl på den här stunden, att få agera igen, bära eld. Mannen med ögonbrynen började prata med mig, men jag märkte det inte för han var bortvänd, så han gastade: Jag sa, vad fint vi gjort va? Jag nickade. Han fortsatte prata: Det är en sak jag glömt i allt det här, det är så mycket som ska göras. Ja, vad? frågade jag. Det är så märkligt att jag glömt det allra viktigaste. Men nu är det som det är. I vilket fall: du kommer väl hit i morgon? Det vore onekligen lite av ett antiklimax om du inte kunde det, så kan gärna det. En viktig känsla genomfor mig, och jag svarade: Det är så klart att jag kommer. Han for upp i ett leende: Så bra, så bra, ja, det var väl allt, förresten du, klä dig bekvämt men snyggt, inte så att du inte har på dig fina paltor nu, men det är ju midsommarafton trots allt, och din stora dag. Helt och rent, det låter väl genomförbart, eller? Han log igen. Jag kunde inte minnas att jag tidigare sett honom le två gånger inom loppet av så kort tid. Han hade uppenbarligen varit plågad av något. Jag sa: Sätt mig gärna i arbete om det är något ni behöver hjälp med. Jag kan göra vad som helst och räds inte små obetydliga meningslösa repetitiva uppdrag. Bara så jag kommer till nytta, jag menar, till min rätt, det är bara så jag menar. Han skakade lätt på huvudet och sa: Nej, nu har du gjort allt du kan, nu ska du stanna upp och ta emot allt du sprungit undan. Det kommer ikapp om du väntar, och det är vänta du ska. Och när det kommer ska du ta in allt du ser med vidöppna ögon. Blunda inte. Rör dig inte. Ta emot. Det är allt jag kräver av dig. Gör inte motstånd. Han hade slutat le, stirrade bara hårt och allvarligt. Jag sa: Jag vet inte om jag kan, har aldrig gjort så förut, tror inte jag vill, jag menar, jag vill göra som du säger, men jag är rädd. Han skakade på huvudet igen, gjorde ingen ansats till att försöka dämpa mitt hjärta, som nu tickade så hårt att det förmodligen syntes på håll. Rädsla är bra, sa han. Den leder rätt. Men vad är det jag väntar på? frågade jag. Din kropp vet redan, sa han. Under tiden vårt samtal pågick satt Henrietta och Max på huk vid en kartong stearinljus de baxat fram till kamerastativet. Duon gav mig inte ens en blick, tycktes fullt fokuserade på sitt samtal om palmitinsyrans andra användningsområden, vilket var oväntat många. Jag kände för att skrika. Marcia lirkade sin hand runt min överarm och viskade: Ska inte du och jag gå och äta lite glass?</p><p>Normalt fanns turister här ute. Köerna brukade ringla långa av grupper med ryssar, kineser och amerikaner, men den här sommaren skymtade bara förbisläntrande närboende, som samlade steg till sina aktivitetsarmband. Marcia ledde mig till kiosken vid bron och bad mig välja smak. Jag sa pistage. Hon sa: Utmärkt val. Jag kände mig bisarrt smickrad av hennes utfästelse, som om en smak kan vara bra, eller mindre bra, men nu upplevde jag likafullt att just min smak hörde till den förnämare kategorin och att det därmed sa något viktigt om mig. Hon instruerade mig att följa med ner till kanalen och vi lutade oss mot en kanot i solen, tysta, och lapade i oss glassen. Hon ville framföra något, det förstod jag, och hon försökte för sitt inre hitta ett sätt att framföra det. Så sa hon det: Han kommer den här gången. Ladi? frågade jag. Euforin drog igenom hennes leder så fort jag uttalade namnet. Det var som om tyngdlagen slutade verka, här som ett hyperlokalt fenomen, jag kunde helt klart se henne lyfta framför mig. Hon sa: Han är i stan, så det kommer att ske, du kommer att få möta honom, och jag är så glad för din skull, att du kommer att fullbordas, och bli en av oss, å, det är så fantastiskt. Hon blundade och var på väg att sväva iväg igen. Jag sa: Finns det inte något jag kan hjälpa till med, inte ens något litet? Det skulle verkligen vara fint om ni kunde sätta mig i arbete, jag behöver det, jag börjar bli orolig. Hon andades in och ut några gånger innan hon sa: Jo, kanske något litet, men lova att inte yppa ett ord om det till de andra. Lova.</p><p>Jag tittade gärna på Marcia. Hon såg varm ut, eller rättare sagt hade hon ett inre som fick utseendet att mjukna upp. Samtidigt var det något knotigt över kroppen. Huden tycktes ligga så tunt på henne. Ansiktet kunde när solen låg på från en viss vinkel snabbt föra tankarna till en dödskalle.</p><p>Den här våren hade jag nästan inte vidrört någon. Tanken på att nudda henne hade ändå slagit rot i mig, efter den där drömmen när hon knådade min axlar, eller om det nu var hon. Jag ville lägga min hand över hennes hals. Känslan var så stark, bara en hand mot en hals, ladda upp mig. Jag la band på mig, så som jag alltid la band på mig, och hon sa plötsligt, som om hon hört vad jag tänkt: Ditt uppdrag är att göra just det. Det låter väl enkelt? Hennes ansikte rörde sig bort från solstrålarna och såg mjukt ut igen. Hon log som en omfamning, och sa: Gör det. Jag lyfte handen försiktigt, den ville inte riktigt, hade inte kraft nog. Hon sa: Igen, gör ett nytt försök. Jag darrade nu i hela kroppen. Det här gick emot mina instinkter samtidigt som det var i linje med begären. Sakta förde jag handen allt närmare henne, som ett segelflygplan genom luften gled den emot henne. Hon stod blick stilla och vände med ett svagt ryck fram halsen i en gest av total undergivenhet. Jag darrade fortsatt. Så la jag handen där mot huden. Det började stråla från den och in i mig, en hetta och ett ljus, jag slöt ögonen, stod så i flera minuter, bara lät värmen överföras mellan oss. Hon sa inget. Jag sa inget. Så sa hon: Säg till när du är redo. Jag nickade, och hon tog min hand i sin, kysste fingrarna ömt, vecklade ihop dem till näve, som hon la i min andra hand. Det var väl inte så svårt? sa hon. Hon upprepade: Inte så svårt.</p><p>Fast det var det. Nu kanske ni får fel uppfattning om mig, och det är i viss mån också meningen, eftersom jag är denna berättelses berättare, och att jag därmed kan ta mig friheten att kasta läsaren fram och tillbaka, av det skäl att jag besitter makten, men någonstans slår ju detta tillbaka på mig så jag behöver förklara att de här mötena med min vän, Marcia och intendenterna skedde i fullt samförstånd. Jag ville låta oss ske, därför lät jag oss ske. Ingen manipulation ägde rum, vare sig från min eller deras sida, det var bara det här som behövde hända oss alla. Det är åtminstone så jag förstår det nu när jag samlat ihop händelseförloppet och återskapat det som en helhet. Så klart har jag missat att återge åtskilligt, eftersom jag precis som alla andra har lätt att glömma, det är väl förresten vad museer går ut på, att gripa skeenden innan de helt hunnit fly. Nu när jag är på ett annat ställe blir det därför komplicerat för mig att helt och fullt sätta er in i min längtan efter närhet. Hur jag i åratal hade avancerat allt längre ifrån min kropp, och blivit ett med fliten. Någon gång på tunnelbanan, i rusningstrafik, upplevde jag andra svettiga armar och midjor och jag skrämdes då, som att det jag längtade efter var syndigt och fel. Att vidröra en hals med handflatan, närma sig med ansiktet, näsan, börja lukta försiktigt, vidröra kinden, lägga den andra handen över en höft, trycka kroppen mot den andra kroppen, andas ihop, och allt häftigare, hjärtslagen som slår hårt hårt hårt. Alltsammans omöjligt.</p><p>När jag cyklade från museet upplevde jag hur stans färgskala korrigerades uppåt. Hur fötterna lite enklare kunde uppehålla pedalernas rotation. Kedjan rasslade behagsjukt. Jag tänkte på det där hon sagt om min vän, som bränt upp sitt förflutna. Hur fridfull det fick mig att känna mig, eftersom jag inte behövde sysselsätta mig med att reda ut något mer. Han fick vara vad han var när han var med mig. Och jag var i hans fokus. Vid slottet trampade jag lite extra hårt och susade förbi en klunga i min ålder. Jag valde Götgatsbacken istället för Katarinavägen och orkade nästan hela vägen upp utan att stiga av och leda cykeln. Det var ljust som mitt på dagen, fastän det var kväll. Jag kände för att slinka in på en bar och beställa något berusande, men jag beslöt att cykla hem för att inte röra upp huvudet för mycket inför morgondagen.</p><p>Väl hemma hade jag flera meddelanden från arkivchefen på mobilen. Hon frågade om jag varit på jobbet, skrev sen att hon visste att jag varit det, att vaktbolaget ringt, att jag kunde hamna i trubbel om jag fortsatte tänja gränserna, och att jag måste sluta med de här sjuka grejerna innan det blir allvar, och slutligen: att hon gjort en hel del fynd i sina efterforskningar och att jag borde ringa henne snarast om jag överhuvudtaget brydde mig om min hälsa. Jag svarade inte, för jag brydde mig inte.</p><p>Den natten somnade jag aldrig, det var snarare som om drömmen och verkligheten fann varandra i ett bättre mellanting, i vilket jag erbjöds nya krafter, och kunde obehindrat ta mig mellan platser och tider, byta ansikten och röst. Det är bara så jag kan beskriva det jag upplevde strax efter midnatt, då jag långsamt gled över den indiska stadsgatan som aldrig doftat lika kraftigt av lort och örter som när jag strosade där den natten, som vanligt på jakt efter mitt rum och skrivbordet. När jag kom hem letade jag efter efter kvinnan jag föreställde mig var Marcia, men hon gick inte att få syn på, så jag fortsatte att leta i huset, besteg trappor, knackade på alla dörrar, men ingen var hemma. Högst upp stod en dörr på glänt och jag smög in och började försiktigt ropa: Hallå är någon hemma? Där inne fanns drivor med tidningar i högar, några pallar ställda på varandra och en väldig golvspegel i helfigur. Jag tog några steg in och fick syn på en kropp i spegeln, som skrämde slag på mig. Det var både jag och inte. Jag stirrade ut gestalten, och den mig, vi rörde oss efter varandra i en synkroniserad dans, snabbare och snabbare som för att se om det gick att dribbla bort den andre, men för varje gång jag slog ut med benet gjorde den andre det exakt samtidigt, ryckte i mungipan samtidigt, slet sitt hår samtidigt. Det fanns ett vi i mig, det begrep jag ju nu. Någon kom mot mig bakifrån och la händerna för mina ögon. Ett hysch hördes och från det fläktade en lätt andedräkt. Jag stod stilla så och när händerna försvann befann jag mig på gatan igen, pojken steg fram och gav mig lappen som jag vecklade upp, fann mannen med de hypnotiska ögonen och vi tittade ut varandra på nytt. Men nu rörde sig hans läppar och jag försökte tolka vad munrörelserna kunde uttrycka. Han upprepade fyra stavelser. Hämnden är ljuv? Det är din fru? Det är tid nu? Jag kunde inte komma fram till någon lösning, men det var som att lösningen började närma sig mig. När jag vaknade den morgonen var jag helt klar i huvudet, men kroppen var våt av svett som efter ett träningspass.</p><p>Jag hade fått instruktioner att anlända först efter middagstid, så jag försökte bäst jag kunde att sysselsätta mig hemma, diskade undan och dammsög, vattnade blommor och bytte lakan, när telefonen ringde till undsättning. Det var strax lunchtid när den gotländska rösten sa: Ja hej, det är jag från nämnden, nu ringde en till person och ville veta adressen, alldeles nyss faktiskt, så jag tänkte att jag skulle höra av mig till dig för det vill du väl, eller? Det var en annan typ den här gången, en mörk en, äldre, och jag har ett namn. Han kallade sig Basil, ja med engelskt uttal. Det kanske kan hjälpa dig på något sätt? Jag skrattade till och sa: Jag känner igen namnet. Lät han död? Hon svarade: Nu förstår jag inte. Och jag började lägga ut historien om världens en gång mest förmögna man. Under tiden vi pratade hörde jag en pipande ton i telefonen som meddelade att någon annan försökte nå mig samtidigt. Jag sa att jag skulle ringa upp för att ta emot det inkommande samtalet, gick bort mot balkongen och ställde mig där för att byta luft. Det var arkivchefen. Hej, äntligen svarar du, inledde hon. Vad har du ägnat dig åt egentligen? Inget särskilt, svarade jag. Är du hemma? frågade hon. Ja, det är jag, jag står här och planerar lunchen. Okej, sa hon. Jag är på Smådalarö och vaktar barnbarnen. Jaha, sa jag. Du tänkte väl inte åka in till museet i dag? frågade hon. Jag ville verkligen inte ljuga för henne, men jag kom inte på vad jag skulle säga, så tystnaden blev svar nog. Hon sa: Jag har gått igenom de där dokumenten som du letade upp i april och jag har så att säga verkligen gått igenom dem, och jag har hittat saker, vidriga saker, brutala saker, farliga saker, sånt som föranlett mig att ringa dig och starkt avråda från att du tar dig till museet i dag. Jag kanske inbillar mig, men jag måste ändå ha det sagt, för mitt samvetes skull. Det är otäcka riter som beskrivs, och nu är det ju verkligen midsommarafton. Hon avbröt sig och andades tungt och skiftade röstläge: Du hör att jag känner mig lite ur fas. Hjärntvättad nästan. Jag var precis på väg att ringa Nordenfelts släktingar och förhöra dem om bilolyckan och donationen, men jag lät bli, ville inte röra upp känslorna. Och inte nu när alla är lediga och firar sommaren. Någon gräns har jag ju, men den har förskjutit, det har den. Jaha, sa jag. Hon frågade plötsligt ängsligt: Har du varit mottaglig för spiritualism tidigare? Kanske astrologi? Vilket stjärntecken har du? Jag tror inte på sånt, sa jag. Vad bra, sa hon, det är ju trams. Ja, sa jag. Då kanske jag inte ska oroa mig då, sa hon. Nej, tänk inte mer på det där, sa jag och frågade: Hur är vädret där du är? Inte ett moln på himlen, sa hon. Samma här, sa jag och blickade upp mot universum.</p><p>Jag hade behövt gå och handla för att hitta kläder, helt i vitt från topp till tå. Normalt iförde jag mig mörkare toner, och i händelse av kulör gick klädseln mer mot det brunbeiga hållet. Det hade varit ett genomtänkt val för att slippa sticka ut i onödan, eftersom jag mådde som bäst när jag fick löpa ostört genom dagen. Nu klädde jag på mig min nya dress och kände mig lite fin. Så var det dags. Jag tittade runt i lägenheten helt automatiskt, som om jag inte förväntade mig att se den igen, en vansinnig tanke men den var så stark att jag ändå lydde. Jag såg inte föremål utan historien bakom dem: soffan, vattenkokaren, böckerna, hibiskusen. Alla föremål blev tid. Så var det alltså dags. Alla sinnen stod på vid gavel när jag besteg cykelsadeln och började trampa genom stan mot museet. Inte många var ute nu, de hade rest till lantligare platser med midsommarstångar, stövelkastning och snapsglas, men jag skulle alltså till mitt arbete, för att så att säga, avsluta mitt arbete. Enstaka människor flöt förbi under tiden jag cyklade genom Södermalm, Katarinavägen, Slussen: somliga på väg någonstans, andra bara kvarlämnade här i hettan under solen. De hade kunnat vara jag. Slottskajen var tom. I Kungsträdgården fann jag några alkisar som tycktes vara klara med festen redan. Utanför synagogan stod ett gäng förortskids och lyssnade på techno från en portabel högtalare, men störde ingen. Vid båtarna ingen kö. På Strandvägen var alla restauranger stängda. Och jag såg museet där framme, som en gigantisk förlist rymdfarkost, helt omöjlig i proportionerna och byggnaden blev bara större och större och jag var verkligen nära nu. Jag rullade över Djurgårdsbron och sladdade in utanför cykelstället, låste fast och nöp upp passerkortet, tryckte in koden i dosan och jag var inne.</p><p>En telefon ringde vid entrén, många signaler, som ekade mot taket och fyllde museet. När signalerna ljöd ut så började de snart igen. Jag lyfte haspen och tog mig in bakom disken, och jag svarade. Vi har stängt, sa jag, men jag är här. Ingen var på andra sidan, jag hörde heller varken andning, brus eller klick. Jag fortsatte prata med luren: Är det något du vill säga mig, eller? I så fall gör det nu, jag lägger på snart. Men ingen svarade. Jag sa: Du skrämmer mig nu, det känns som att jag pratar med mig själv. Jag är här i tid som avtalat, ni kan väl åtminstone ha anständighet att prata med mig när jag kommer hit min lediga dag. Men ingen svarade. Jag lät luren ligga öppen framför mig och tittade på den irriterat.</p><p>Först när porten öppnades slog det mig att jag satt i receptionsdisken och tog emot besökare. Det kom in främmande personer, till synes vanliga gäster, och jag ville säga dem samma sak jag sagt till telefonluren, men rösten svek mig. Istället tog jag emot deras betalkort och sedlar och släppte upp dem i stora hallen. Ansikte efter ansiktet drog förbi, och jag log milt och småpratade med var och en, gav tips om audioguiden och hur de kunde nå hissen, delade ut en karta som barnen kunde använda sig av för att göra museiupplevelsen lite mer njutbar. Först när jag tagit emot ett hundratal besökare upphörde inflödet och jag tog en paus i arbetet och knatade upp mot Gustav Vasa-statyn.</p><p>Här var allt öde. Ingen fanns att se. Inget var upplyst. På golvet upptäckte jag plötsligt cirklar och romber som målats kladdigt med vit färg, just såna jag funnit på sidan 54 i anteckningsboken. De var målade överallt och allt slarvigare, jag hade inget annat att gå efter, så jag följde färgen. Jag hade mina aningar om var de skulle leda mig: via stora hallen, uppför trapporna, genom utställningen på plan 5, till det lilla trapphuset mot tornet och vidare mot fotostudion.</p><p>Solen flödade in genom takfönstret och reflekterades i speglarna, som ställts i par för att kasta ljus mot varandra i evighet. Jag behövde kisa. Vad jag sedan såg var inte överraskande, men ändå just det. Kandelabrarna som ställts runt den björkrisinlindade sängen fyrade eld. Överallt på väggar och golv: romber och cirklar, frenetiskt målade utan särskild noggrannhet. När ögonen började vänja sig vid ljuset upptäckte jag också människorna som stod längsmed väggarna. Oklara rörelselösa personer. Jag steg fram några steg när två varma händer lades över mina axlar. De ledde mig framåt mot sängen, och jag nästan knuffades ned och placerades mekaniskt över den som en skyltdocka.</p><p>Jag låg nu raklång med blicken mot himlen. Mannen från drömmen lutade sig in i synfältet. Det var avgjort han, men ändå inte riktigt han. Är det du, Ladi? frågade jag utan ett uns av förvåning. Han rörde inte en min, bara tittade in i mig, och sa: Vi har ju träffats. Jag frågade: Vad händer nu? Vad handlar det om? Han sa odramatiskt: Du ska möta ditt tidigare liv. Marcias ansikte framträdde och jag kände hur musklerna slappnade av i samma stund. Hon la fingertopparna mot min kind. Det är alltid lite oroligt första gången, viskade hon. Men det kommer att gå bra. Öppna bara ögonen och ta emot, sa hon.</p><p>Jag tittade upp igen. Här kom ljuset. Först som en aning. Sedan som ett faktum: stjärnorna föll verkligen. Fler och fler rasade från himlen och mot min näthinna, in i mig. Fram till allt var ljus, även mörkret, och hörseln, och matsmältningen, och känseln, och minnena. Och jag såg. Jag såg allt.</p><p>Allt såg mig.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=663bdcca6c07" width="1" height="1" alt=""><hr><p><a href="https://medium.com/lowenfeldt/peritt-663bdcca6c07">Elektriska nämnden</a> was originally published in <a href="https://medium.com/lowenfeldt">Jörgen Löwenfeldt</a> on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.</p>]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Tennis]]></title>
            <link>https://medium.com/lowenfeldt/tennis-aaf02b8d5a97?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/aaf02b8d5a97</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Wed, 26 Jun 2019 08:38:44 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2019-11-20T16:50:09.803Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/800/1*TY9sNQSACfqnX4qGy1Xx7A.jpeg" /></figure><h4><em>Vad jag talar om när jag talar om tennis. Blogg från 2011.</em></h4><p><em>söndagen den 5 juni 2011</em></p><p><strong>Olika bud och tvära kast</strong></p><p>Den här bloggen handlar inte om tennis. Den handlar om allt det som pågår under tiden jag inte spelar tennis. Men livet handlar om att välja vinkel. Det har den här bloggen gjort.</p><p>Uppdatering (6/6): Det visar sig nu att bloggen visst handlar om tennis. Sorry.</p><p><strong>Svag serve</strong></p><p>Så här. Jag har vårstädat mig. Läste att mål ska verbaliseras. Ett av mina var att börja motionera. Jag letade upp en tennisbana i närheten, ringde en vän, bokade en tid, lånade ett racket, bokade en till tid. Referaten hamnar här (är tanken). Ju fler som läser, desto mer måste jag spela. Är lika med god motion. Är lika med lycka och garanterad framgång inom alla livets områden. Ett annat mål var att skriva regelbundet.</p><p><em>måndagen den 6 juni 2011</em></p><p><strong>Bana 4, den 6 juni, kl. 10:00</strong></p><p>Den börjar bli tjatig, historien om hur Roger Federer som ung var hetsig och vild, och om hur han lade band på sig själv och började vinna. Det finns knappt en artikel som inte beskriver schweizarens rasande inre. Detsamma gäller som bekant för Björn Borg. Kanske handlar det bara om mognad. Vilken tonåring slits inte mellan känslor? För egen del för jag en daglig kamp med mitt oregerliga temperament, även utanför tennisbanan. Det syns bara tydligare under spelets gång. Som barn slog jag sönder mitt racket, högg i hardcourten, rev i nätet. Som äldre trappade jag upp svordomarna. Förmiddagens pass på bana fyra var i detta hänseende ett steg framåt. Färre svordomar. Även spelet i sig gick över förväntan, som om jag likt en manisk Tetris-spelare drömt om servar hela vintern. Att utrymme finns för utveckling behöver knappast påpekas. Johans höga lägstanivå blottar mina svagheter. När jag ska spela enkelt slår jag i nät. När jag ska spela svårt slår jag ut. Jag förlorade samtliga matcher (vi spelade först till fem, sedan till elva). Glädjeämnet var alltså serven. Tror bara att det blev ett eller två dubbelfel allt som allt. Under promenaden hem köpte jag två rör bollar och en isglass.</p><p><strong>Modeblogg</strong></p><p>Lär mig om Björn Borg och hans lyckosamma samarbete med Fila. En retrokollektion släpptes tydligen av italienarna härom året, då utan Björns godkännande. Dyra plagg, konstaterar jag efter att ha avlossat några sökord i snabb följd.</p><p><strong>Ett fönster till det okända</strong></p><p>Nationaldagen svalnar, jag läser Lars Gustafssons Tennisspelarna för andra gången. Har kommit till partiet där han skriver om serven. Han beskriver den som ytterst komplicerad, så till den grad att professionella spelare kan misslyckas fyra gånger i rad utan att någon rycker på axlarna. ”Det finns egentligen bara ett sätt”, skriver han till den som söker råd. ”Och det är att anförtro saken till den mörka, den ordlösa sidan av sin egen personlighet, att lita på den, att ge fan i att störa den.”</p><p><strong>När staden används</strong></p><p>Vid den här tiden förra helgen valde jag att gå norrut när dottern drog igång sitt gunga-gunga-gunga-mantra. Lekplatsen vid Folkungagatan är stenig och har tung luft, men där finns alltid lediga gungor för yngre barn, liksom en utmanande rutschkana. Atmosfären är dessutom lite mer avspänd. I alla fall trivs jag bättre där än söderöver. Inte minst då lekplatsen är granne med en streetfotbollsplan. Killarna där är alltid duktiga. I synnerhet imponerar de när motstånd saknas, med finter jag annars bara sett på tv. Men det finns grader av finess. Den här gången fäste vi åskådare snart blicken på en snaggad virtuos. Han ägde matchen. Han höll undan, utförde momenten i trängt läge, flyttade sig över planen med ett ofattbart lugn. Som en Art Blakey bland musikskoleelever. Pojkarna på avbytarbänken mumlade något om att han alltid spelade på denna plan (själva blev de aldrig inbytta). Jag gick från parken lite lättare till sinnes. Det kändes som om jag hade deltagit i något, fastän jag bara stod och tittade genom stängslets glipor. Som om staden plötsligt användes. Jag skriver om detta, för just så känns det att spela tennis med trafikbrus i öronen. Att mellan slagen kunna skymta bilkaravanen på Skanstullsbron. Samtidigt som motspelaren tar emot och slår tillbaka. Ingen tittar på, dock. (Det här kan läsas som ett inlägg i gentrifieringsdebatten).</p><p><em>tisdagen den 7 juni 2011</em></p><p><strong>Tennis på gården</strong></p><p>Mycket kan sägas om lägenheten på Skepparegatan i Norrköping, och jag sa nog det mesta. Den beigea plastmattan hade erövrat alla rum utom ett. Väggarna var i en något mörkare nyans. Jag trivdes inte där. Vi hyrde lägenheten i andra hand under ett halvår i fjol. Min sambo arbetade i Linköping, jag var föräldraledig. Jag ägnade dagarna åt att fylla de tomma rummen med möbler och tavlor, försökte täcka över det livlösa. Men förutom det hyfsat centrala läget kunde vår tvårummare bjuda på ett verkligt försäljningsargument. Varken badkar, balkong eller brasa. Bättre upp: En tennisbana på gården. Jag spelade några gånger, vid de tillfällen jag hade motstånd. Tidigare kollegan Olov var den som oftast stod på andra sidan nätet. Något av en mardrömsmotståndare, precis som när vi möttes över pingisbordet. Han matade på med raka slag, backhand och forehand, utan slarvfel, bara inväntade min hybris, i form av klantiga smashar eller överdrivna skruvar. So what? När jag ska nämna något positivt med min förra Norrköpingsvisit blir det trots allt: Det fanns en tennisbana på gården. Bara det är värt några beiga väggar.</p><p>Ps. Den här åsikten verkar jag vara hyggligt ensam om. Efter vår flytt tillbaka till Stockholm blev lägenheten svåruthyrd (ägaren hade flyttat ihop med sin flickvän på Norra Promenaden). Huset var visserligen uppfört under tidigt 1900-tal, men invändigt fanns inget kvar därifrån. Under en visning för en äldre dam (varför jag agerade mäklare begrep jag inte ens då) försökte jag påpeka att fönstren hade samma höjd som för hundra år sedan. Hon blev inte övertygad. Jag tror inte att hon spelade tennis. Allt som allt anordnade jag eller förberedde fyra-fem visningar. Ingen nappade. Jag vet fortfarande inte om någon bor där. Ds.</p><p><strong>Omnämnd i media</strong></p><p>En av världens främsta bloggare har skrivit några rader om mina tennistexter. Härifrån kan det bara gå utför.</p><p><em>onsdagen den 8 juni 2011</em></p><p><strong>Rammad av infall</strong></p><p>Träningsvärk fick mig att avstå kvällens pass med min bror. Ett ovanligt moget och tråkigt beslut. Reumatiskt har jag försökt röra mig under dagen, utan att egentligen bli bättre. Något som hänger ihop med vad jag skrev i mina första inlägg. Om den här bloggen och om hur den ska synka motionsbehov med skrivande, för om jag inte agerar helhjärtat just när infallet rammar mig finns risk att ett nytt infall träder in i dess ställe. Inte den här gången, förstås. Men så säger jag alltid. Å andra sidan ska jag och brorsan spela på söndag, då värken lagt sig.</p><p><em>lördagen den 11 juni 2011</em></p><p><strong>Om någon annans tennisskor</strong></p><p>Allt jag vet om min brors tennis är att han har morfars skor i garderoben. Han frågade om jag ville låna dem, men de är för små för mig. Annars håller de säkert i många år till, köptes knappast på Skopunkten. Brorsan fick dem av mormor. De stod i hallen på landet. Hon ville inte slänga dem. Det är ju alldeles utmärkta skor, egentligen. Samtidigt är det ganska förvirrande, att rent fysiskt gå omkring i en död släktings skor, springa och stanna, sparka och hoppa. Som om. Jag har haft drömmar om min morfars tennisspel. Det var något år sedan sist, men i min fantasi spelar vi ihop på Ingarös banor, för det mesta den närmast parkeringen. Bollarna förflyttar sig långsamt fram och tillbaka. Också som om. Jag vet i drömmen att han inte lever. Atmosfären bland tallarna är lite som den på Skogskyrkogården. Vi känner spelets regler. Med ett resignerat lugn bollar vi med varandra. Bara fram och tillbaka. Inget mer. Inga ord. I andra drömmar är det andra döda släktingar, betydligt äldre, såna jag bara träffat i väldigt unga år. Vi spelar aldrig på resultat.</p><p><em>söndagen den 12 juni 2011</em></p><p><strong>Bana 4, den 12 juni, kl. 19:00</strong></p><p>Han tog av sig skorna redan efter några minuter. De var för trånga. Så jag kunde inte förvänta mig ett utförligt svar om jag frågade hur de var, hur de kändes, om han var förvirrad osv. Han skulle i alla fall förstå frågan. Han är ju min bror. Det är en bra sak på tennisbanan, att veta varifrån motståndaren kommer. Härnäst ett gemensamt tennis-cv: Först minitennis med skumbollar i gympasalar, sen avskydda sommarläger i hetta, för att under höst, vinter och vår kunna drillas lite mer organiserat. Vår tränare utvecklade eliten i varje årskull (jag följde guldgossarnas resultat i lokaltidningen, läste veckovis av klubbrankningen vid receptionen och fann hur mina jämnåriga tog rasande snabba kliv uppåt). Han tränade oss också, de onödiga. På sätt och vis påminde han om den prestationshetsande tigermamman Amy Chua, vars pedagogik diskuteras i dessa dagar. Jag och brorsan hade inte för avsikt att bli proffs eller ens bra. Vi spelade för att någon annan avgjort vårt öde, bestämt att vi skulle stå där i kö och sedan skynda fram till nätet och smasha utanför. När vi fick vetorätt utnyttjade vi den och slutade. Några år senare började jag gilla tennis, blev efter ett tag besatt. Där är vi alltså nu, vid kvällens pass. Skorna verkade vara av underordnad betydelse. Min bror kan inte heller hålla ordentligt i sitt racket, han orsakar också metalliska klanger när han möter bollen, och fotarbetet är så bristfälligt att han liksom jag hinner studera omgivningen. Lövträd, konstaterade jag. Sjöglimt, konstaterade han. Ändå gick det bra. Enligt Lars Gustafsson är serven det mest offentliga som finns. Idag satt den. Inte för att någon tittade, folk spelar tydligen inte tennis på söndagskvällar. Efteråt stretchade vi länge, länge, som om vi äntligen lärt oss något. När vi slog igen grinden bakom oss frågade tanten i kiosken om vi tänkt gena genom kolonilottområdet. Där hade någon nämligen sett en naken man lomma fram längsmed grusgångarna. En polispatrull var på väg, förklarade hon, de kunde behöva hjälp med spaningsarbetet. Det syntes att hon fann idén utmärkt. Vi sa att vi skulle ta den andra vägen. Kanske trettio meter senare körde polisens buss förbi oss. Jag försökte vinka dem in mot tanten (som nu stod på parkeringen) men de såg inte.</p><p><strong>Ofarlig period</strong></p><p>Dessa texter, de är lättskrivna, känns riskfria. Jag bara sköljs med. Det är den här perioden jag är i, den är förbannat ofarlig. Det finns gott om synonymer till det ordet. Men varför leta brister? Vinkeln är ju vald.</p><p><em>måndagen den 13 juni 2011</em></p><p><strong>Förändring vi kan tro på</strong></p><p>En amerikansk president blev tillsatt efter sitt prat om trovärdig förändring. Ett listigt drag. Att åstadkomma något nytt klarar även en McCain, men att hålla greppet intakt kräver disciplin. Obama fick folk att tro på det. Att han kunde. Själv tvivlar jag ofta på realismen i mina projekt. Det har inte alltid varit så, men så har det blivit. I morse vaknade jag utvilad. Det var en sensation. Länge har antagit att jag lever fel i förhållande till andra. Att det är denna brist i livsstilen som orsakat mitt omättliga sömnbehov. Jag inser nu att antagandet kan ha varit riktigt.</p><p><strong>Någon i tv-serien S*M*A*S*H</strong></p><p>Sommaren 2008 hände bland annat detta: Jag var bjuden till en maskerad, men hade ingen kostym. Egentligen bodde jag någon annanstans, kunde därför inte ta hjälp av garderoben. Bristande framförhållning fick mig att under lunchen samma dag ta med två vänner till Myrorna, i syfte att innan maten snabbt sno ihop ett koncept. Inspirationen svalnade, som så ofta bland det nötta och slängda. Olov var hungrig, föreslog att jag skulle gå klädd som “någon i tv-serien Smash”. Det var ett koncept som blev mitt. Med ut från butiken hade jag en nittiotalspiké (varken snygg eller fulsnygg eller fulful), ett par chockrosalilarutiga shorts, ett slipspannband och ett träracket av märket Royal Champion. Sedan: Kväll. Efter spårvagnsturen vankade jag till festlokalen ihop med två fullt utrustade brandmän, en toalettpappersmumie och makarna Simpson. Tack vare den omgivningen väckte min klädsel särskilt stort intresse. Vem (i hela friden) var jag? Nittiotalet? Tv-serie? Tennis? Jaha? Till sist svarade jag: Jag är Stefan Edberg. Mitt träracket har jag kvar, som en inredningsdetalj i vardagsrummet.</p><p><em>tisdagen den 14 juni 2011</em></p><p><strong>Tärningsspelaren</strong></p><p>Det smattrar hårt på gården, fönstret står på glänt och en sval vindil söker igenom lägenheten. Jag vilar på en stol i barnrummet på order från dottern. Sitta här. Samtidigt som hennes tankar rör sig allt längre bort bekymrar jag mig över morgondagens träningstid. Förra veckan värk, denna vecka väder. Prognosen för klockan sju visar sol, moln och en isolerad vattendroppe. Hur ska sådan information tolkas? Kastar någon tärning?</p><p><em>söndagen den 19 juni 2011</em></p><p><strong>Pingis på Singö</strong></p><p>Jag är en person med många intressen, inte sällan avlöser de varandra. Under våren har jag (bland annat) snöat in på gentrifiering, arkitektritade sommarhus, förstärkare och downshifting. Till denna portfolio kan nu läggas: Väderleksrapporter. När klockan slår åtta i Sofia kyrka sitter jag inomhus. Utomhus är regn. Tennistiden är avbokad sedan sju timmar tillbaka. För att jag känner vädret. För att jag nuförtiden alltid känner det. Tillbringade helgen på Singö i Norrtälje kommun. Idag satt vi inne. Under lördagen var vi ute. Det var ömsom vin, ömsom rundpingis. Min spelstil går igen även med lättare boll. En smash här och där sitter, liksom en och annan svårmodig skruv. Men mest: Nät, ut, miss. Detta är min utmaning, att bli en sån som inte spelar som jag.</p><p><strong>Om ett inlägg jag tänkt mig</strong></p><p>Framför mig på köksbordet finns en utriven notis om skrivbordets betydelse. ”Kan skrivbordet vara en motsvarighet till konstnärens ateljé eller musikerns instrument?” frågar Svenska Dagbladet med ett oskrivet javisst mellan raderna. Min tanke när jag separerade notisen från tidningen var att formulera ett inlägg om platser. Om hur det från ett kontor kan vara självklart att ringa ihop tio människor till viktiga ärenden, medan det från hemmet kan dröja veckor, månader innan rätt person blir kontaktad. Typ en hantverkare. Att det inte alltid måste vara vårt fel. Att det kan vara platsens fel. Att den signalerar saker, och därmed både stjälper och hjälper. Och det här inlägget jag hade tänkt skriva skulle egentligen ha med tennis att göra. Men jag kommer ärligt talat inte ihåg hur.</p><p><strong>Wimbledon</strong></p><p>I morgon börjar Wimbledon. Nu vet ni att jag vet det.</p><p><em>tisdagen den 21 juni 2011</em></p><p><strong>Hipstersjuk</strong></p><p>I dessa dagar är det som om jag drabbats av hipstersjukan. Attityden är intakt, men i själva verket åstadkommer jag inget. Under tiden jag borde ha spelat tennis far hagel fram över gården. Skurarna drar sig uppåt, som en ilsken stormvind från vintern, denna 21:a juni. Jag står i fönstret med dottern och tittar på sjön som bildats ovanför biljardhallen. I morgon hoppas jag kunna skriva om tennis, sådan jag spelar själv.</p><p><strong>Om jag vore ett tv-program</strong></p><p>En annan sak hände. Under de senaste månaderna har levt i ett första april. För det mesta handlar det om ofattbara rubriker (sånt som inte kan stämma men som enligt en källa till en tidning faktiskt gör det) men nu har omvärlden trappat upp min Truman Show. Som när jag resonerar med optikern om mina trasiga glasögon och ersättningsparet. Först sätter jag på mig de trasiga, och ser henne tydligt. Sedan sätter jag på mig de nya, och hennes konturer börjar fladdra. Tydligt. Och inte. Hon har undersökt båda paren i en maskin. Det är samma styrka i glasen. Kanske handlar det om vinkeln, säger hon. Jag svarar: Det handlar inte om vinkeln. Hon: Styrkan är samma. Jag är flickan som i grupptrycksexemplet till sist ska fås att svara att det korta strecket är det längsta. Men i denna scen är mina repliker överflödiga. Allt har avgjorts på förhand. Optikern svarar med en skärpa som ett par trasiga glasögon: Och eftersom det är samma glas finns det inget mer vi kan göra för dig. Det hade varit ett sevärt avsnitt i min Truman Show. Ett annat ägde rum på Coop Forums parkering i Norrtälje i fredags. Jag satt stirrig i baksätet och slog med foten. Plötsligt ett infall: Jag hoppar fram, vrider om nyckeln, accelererar motorn vild och sladdar upp cirklar över asfaltsöknen. Varpå en lokal bilist snor min idé.</p><p><em>lördagen den 25 juni 2011</em></p><p><strong>Kom igen, Roger</strong></p><p>Det är midsommardag, jag följer Wimbledon via illegala strömmar till datorn. Här är Roger Federer i centrum, en man som vi vill väl. Åskådare ropar ”Come on, Roger” vart han än placerar sina Nikes. Kommentatorerna agerar plötsligt supporterklubb och stönar hänfört när forehanden sitter. Missar betraktas antingen som något exceptionellt eller som något oväsentligt. Ofta både och: Han kan slå tusen såna bollar och sätta niohundranittionio av dem. Alla vill att han ska vinna (för det mesta ler förloraren när han vankar fram mot nätet för att skaka hand). Inte för att Roger Federer är bäst, för det är han inte längre, även om vi låtsas som det ibland. Utan för att han borde vara bäst. Det passar in i berättelsen, där han rollbesatts som den vite riddaren. Vi ser en man som agerar belevat, slår hårt utan att överdriva och håller temperamentet innanför bröstet — vem skulle han annars vara? Vi välartade är programmerade att föredra honom före en David Nalbandian. Han bekräftar oss och det vi vill tro på.</p><p><strong>Ny medspelare</strong></p><p>I morgon möter jag min syster på en annan bana. Hon säger att hon inte tränat på länge, knappt hållit i ett racket. Så säger hon. Hon vill att jag ska bortse från att hon spelat tennis i organiserad form i över tio år. Att tränarens tjat om grepp och grundslag sjunkit in i hennes kropp, opererats in i hennes rörelser. När bollen närmar sig fungerar hon som per automatik, studsar tillbaks några steg, låter armen falla i en cirkel innan hon med sitt racket får till en skön klang. Jag bortser inte från detta, men ser fram emot att springa.</p><p><em>söndagen den 26 juni 2011</em></p><p><strong>Bana 2, den 26 juni, klockan 10:36</strong></p><p>Jag träffar en bedrövad och sällskapssjuk man. Han påminner om en tibetansk sandkonstnär, så när som på det bedrövade sinnelaget. Han är ju inte tibetan. Dag efter dag plöjer han undan vatten, innan han borstar sitt grus och putsar linjerna rena. Framkallar en enhetlig matta av alla korn. De senaste veckorna har han ägnat sig åt detta, säger han. Det har varit förfärligt. Så fort han blivit klar har regnet fallit. Då har han fått börja om. En dag föll så mycket som fem liter vatten per kvadratmeter. Tänk dig det på en så liten yta, säger han och far ut med armen. Då går det inte att spela. Skorna trampar upp märken. Grusklumpar lossnar. Planen förstörs. Kanske blir det bättre på onsdag, om det är vackert väder fram till dess. Jag får komma tillbaka då, säger jag. Det är inte bra för oss, säger han som för att förklara sig. Vi förlorar mycket pengar på vädret. Men vi står här och hoppas. Några timmar senare regnar det. Då har jag bytt kommun, bana och underlag.</p><p><strong>Bana 6, söndagen 26 juni, klockan 12:24</strong></p><p>Den Där Bollen. Från och med nu hänvisar uttrycket till ett par minuter i mitt liv. Kanske var det den tjugofjärde och tjugofemte av våra sextio på bana sex (planen med egen ingång och presenning längs långsidan). Som ett streck flög bollen mellan mig och min syster, hon med uppenbar fallenhet. Hårda och välgrundade slag från baslinjen. Den arma bollen omformades till ett gult gummiägg, när vi slog raseriet ur oss. Jag med min dubbelfattade backhand, hon med sin stabila forehand. Mot krysset, in mot nät, med enkla studs. Efter att ha hållit på allt för länge hinner jag tänka: Vi behöver ett avslut, bollen kräver det, en retur i nät vore en skam, som en straffspark över mål. Några vändor senare skär jag en reva i luften med mitt racket. Energin från systerns högerarm omvandlas till en stoppboll. Strax, strax förbi nät. Sedan slår den sig ner, och rullar över sidlinjen. Jag vet i samma sekund att jag upplevt något fulländat — alla världens klockor slutar röra sig. Vore jag en professionell tennisspelare hade jag inte haft annat val än att där och då avrunda min karriär.</p><p><strong>Gratisbanan, den 26 juni, 18:13</strong></p><p>Till sist får de nog, ropar: Ni kan spela nu. Då har vi skyltat med våra intentioner i trettio-fyrtio minuter. Vankat med synliga racketfodral vid gungorna, men gång efter annan svängt med huvudet för att bevaka vår köplats (och vid konkurrens snabbt gjort oss synliga). Uppenbarligen har vi retat upp våra street-tennis-kolleger. De — två grabbar med kantig men förvånansvärt effektiv spelstil — kliver visserligen av banan, men sitter kvar på bänken innanför gallret. Kanske har vi brutit mot någon hederskodex. Kanske är det ett beprövat trick för att förkorta vår session. Det känns som att det borde fungera. Jag blir emellertid mer förvånad än irriterad. Jag frågar: Spelar ni här ofta? Ja, de spelar ofta. Jag frågar: Brukar det vara mycket folk? Ja, det brukar det. När är det minst folk? Vardagar, när folk jobbar. Jag sätter serven. Serve på serve på serve. Kanske mår vi bra att att bli utstirrade. Jag vill gärna tro det, att det är nyttigt för vår tennis. Slagen ska kunna utföras även inför publik. Min syster störs mer av tonåringarna på bänken, säger hon. Men det märks inte. I ett tidigare inlägg redogjorde jag för hennes tenniskarriär. Tydligen överdrev jag speltiden med några år, men det beror nog på att hon är så pass skicklig. Som en Federer langar hon över bollar tätt inpå baslinjen. Inga lobbar och skruvar, bara hårda slag mot en bestämd plats. Just på den här banan syns knappt linjerna, men hon känner på avstånd vart de är belägna. Själv försöker jag undvika fläcken mitt på min planhalva, där en vattenpöl bildat ett obehagligt delta. Mina skor vill inte fästa när jag beger mig ditåt. Därtill bländas jag av solen när den tar sig förbi via lövträden. Vem är det som har undanflykter nu? frågar Systern. Vi spelar i drygt fyrtio minuter. Då har våra åskådare tröttnat och begett sig hem (har nog inte ätit middag). Jag ropar: Nu har vi spelat klart. En trio på gräsmattan reser sig. De har under tiden vi spelat hållit till på fotbollsplanen (nätlösa och med femtioprocentiga studsar). Jag varnar för halt underlag och känner mig rutinerad. På den här banan vill jag vara åldermannen. Jag kan inte tänka mig något som ger mer streetcred.</p><p><em>måndagen den 27 juni 2011</em></p><p><strong>Det sägs att det finns en bana</strong></p><p>Skriver detta på en balkong intill en pir. Jag har flyttat till mina föräldrar. Det låter dramatiskt utan att vara det. Rockaden har fört med sig att de flyttat till sitt landställe. Själv skiftar jag vy från gulputsad fasad till insjö och skog. Här finns andra måsten: Måste bada, måste sola. Bättre än: Måste dammsuga, måste gå till glasåtervinningen. Vad som är sämre är utbudet av tennisbanor. Min syster tar då ett initiativ. Hon bor också här under sommaren (hemkommen efter utlandsstudier). Idag har hon svår träningsvärk, ändå vill hon spela mer. Det sägs att det finns en fri bana några hållplatser bort, berättar hon. Hon tror att hon minns den från gymnastiken i skolan. Hon är inte säker, men det kan vara så. Och hon har ett hum om var. Vi har beslutat att leta efter banan i morgon.</p><p><em>tisdagen den 28 juni 2011</em></p><p><strong>Demonfarsan</strong></p><p>Dottern, 2 år, vägrade att falla i sömn. Hon motiverade sitt ställningstagande så här: Måste spela tennis, pappa. Min avsikt är inte att bli en demonfarsa, men jag vet att jag emellanåt har en medryckande effekt. Jag svarade: Först sova, sen spela tennis. Hon började gråta. När hon dagen efter vaknade började hon om. Sa allvarligt och uppfordrande: Måste spela tennis, pappa.</p><p><strong>Den omtalade banan, 28 juni, 10:08</strong></p><p>Jag måste spela tennis, pappa. Det blev tisdag. Expeditionen till den eventuella gratisbanan skulle genomföras. Brorsan ringdes in. Sedan packade vi ihop oss: En påse bollar under vagnen, några Loka med päronsmak, en knippe bananer och tre satsumas. Vi for med buss. En tripp på tio minuter. Några hundra meter från hållplatsen uppenbarades en glipa i ett skogsparti. Ett Shangri-La för den besatte. Mellan lövträd, skolbyggnader och radhus fanns en asfalterad plätt, med nät som balanserade på några klossar. Jag är för övrigt inte längre ensam om att vara besatt. Igår använde Syrran just det ordet för att beskriva sitt nyvunna intresse. Jag tänker på tennis hela tiden, säger hon. Jag måste bli bättre, säger hon. Jag vill spela mer och mer, säger hon. Brorsan håller sig mer sansad. Den här gången spelade vi i ett par timmar. Banan var bättre än den i stan, med jämnare asfalt och synligare linjer. Förmodligen för att den sällan används. Två förbipasserande hundägare glodde stort på vår aktivitet, som om vi praktiserade en utdöd idrott. Systern hade i och för sig inte heller sett någon spela där.</p><p><em>torsdagen den 30 juni 2011</em></p><p><strong>Den omtalade banan, 29 juni, 10:32</strong></p><p>När jag spelar tennis, tydligare än någon annanstans, uppenbaras mitt ombytliga psyke. Jag klyver mitt jag. De skäller sen oavbrutet på varandra. Lägg av med dina krokiga forehands, väser Jag 1 till Jag 2. Håll käften, replikerar tvåan. Jag (vi) är inte ensam om beteendet. I boken Tennis — det inre spelet beskriver W. Timothy Gallwey uppdelningen mer ingående. Han hävdar att enda vägen till framgång, oavsett disciplin, är att kväsa det tjatiga, självkritiska och neurotiska. Att bli lite mer som Björn Borg. Den enda bollen är den som finns framför dig, osv. Det hjälper inte att bli arg. Hur det nu är med den saken i vardagen vet jag inte, för egen del har jag funnit att ilska kan vara en mycket väl fungerande drivkraft. På tennisplanen stämmer teorierna i alla fall för det mesta. Jag övertygades på allvar igår, då jag upplevde en regression. Jag 2 bredde ut sig. En djävulsk klump i magen växte och slet runt bland inälvorna, göddes av mina allt hätskare utspel med racketen. Jag var åter tio år gammal, avsåg att förinta bolluslingen som inte lydde, göra den illa, få den att kvida i ett hörn vid gallret. Det här är anledningen till varför jag är så förtjust i tennis. Sporten blottlägger mina svarta sidor, och låter mig bearbeta dem. Det är fysiologi och psykologi förenat, som terapi varvat med motion. Men vid sidan av gårdagens bakslag har jag nått ordentliga framgångar under de senaste veckorna. Serven sitter. Och Syrran är impad.</p><p><em>fredagen den 1 juli 2011</em></p><p><strong>Illojal publik</strong></p><p>Tennispubliken håller inte sällan på båda spelarna. Fast vid olika tillfällen. Det är ett sätt att få valuta för entrépengen, att sporra den som ligger i underläge. Förhoppningsvis med utfallet att ha bevittnat något historiskt. Fem set, en mirakulös vändning, David mot Goliat. För utan kamp är det ingen match. Jag känner inte till någon annan sport med så pass illojal publik. Eller kanske är human ett bättre ord. När Federer häromdagen blev utslagen av Tsonga jublade publiken hela tiden. Först när schweizaren slog sig fram till 2–0. Sen när fransosen hämtade igen allt och gick om. Via två korrogerade domslut kunde den uträknade och lite klumpiga losern (utan tränare och med en hiphop-osande bror som anhörig på läktaren) till sist besegrade den störste och likt en euforisk knubbsäl studsa runt i cirklar på centercourten. Jag brukar i allmänhet uppskatta filmer med det upplägget, förutom att de nästan jämt är förutsägbara. Nu i eftermiddag spelar den klumpiga losern semifinal. Rubriken på Wimbledons hemsida lyder: Can Tsonga the charmer harm Djokovic?</p><p><strong>Hon åker till Wimbledon</strong></p><p>Det känns verkligen som jag har glömt något, säger hon och åker ändå. Syrran ska till Brighton, men stannar till vid Wimbledon och damfinalen i morgon. En fem dagars era i bloggens historia har därmed avslutats. Vi har dessutom bytt månad. Det sägs att juli ska regna bort. Men det sägs mycket. Själv sitter jag kvar och följer måsarnas sällskapsliv vid piren. I rummet intill sover barnet. Hon borde vakna snart.</p><p><em>lördagen den 2:e juli 2011</em></p><p><strong>Plötsligt i Wimbledon</strong></p><p>Min avsikt med den här bloggen var från början att skriva om allt annat än tennis, men det blev inte så. Framöver lär det ändå bli ett och annat instick. Bara inte just nu. Syrran skickar sms från Wimbledon och damfinalen: Jag var där! Tittat på tennis hela dagen. Helt fantastiskt. Såg Nadal träna — det var coolt. När jag kommer hem får vi spela massor.</p><p><strong>Plaketter på väggen</strong></p><p>På landet hemma hos mormor finns plaketter. När jag var yngre brukade jag ofta lyfta ned dem från sitt vilande läge mot tegelväggen. Granska dem, fantisera kring hur de överlämnats. Jag hade aldrig sett, och skulle aldrig få se, mormor och morfar spela tennis. Kanske något tafatt slag någon gång i gångtempo, men aldrig ett matchspel. Enligt plaketterna hade de tagit medaljer i de lokala mästerskapen. Några silver, några brons. Inget guld. Jag fann det otroligt, att dessa orörliga och åldrade människor en gång hade rört sig graciöst över banorna under tallarna. Som ett obegripligt påstående som bara kunde beläggas med just plaketterna. Ett bevis för åtskilliga vassa servar, välplacerade volleys och rappa fötter. Långt innan sjukhusbesök, mediciner och kryckor hade de skridit fram över banan så där som de senare kom att göra i mina drömmar.</p><p><em>måndagen den 4 juli 2011</em></p><p><strong>När flödena stannat</strong></p><p>Jag var tjugo år gammal när jag första gången höll i Henry David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden. Exemplaret var en turkos pocketutgåva och fanns i en av fyndhögarna på antikvariatet vid Odenplan. Ett fynd, jag hade letat länge, började läsningen omedelbart. Halvvägs in i berättelsen la jag boken åt sidan, tappade intresset och vanns över av någon annan författare. Jag kände ju redan till historiens konturer, om den intellektuelle naturalisten som övergav stadens tryckvågor för det råa och ärliga i skogen. Som alla andra tjugoåringar tilltalades jag av förfarandet. För oss skulle framtiden sannolikt bli både tradig och regelmässig. Vägen ut ledde möjligen via vildmarken. En tid senare berättade en vän om en bekant som gjort slag i saken, flyttat till ett torp i Värmland. Där spelade han violin och läste böcker. Jag förde imponerad vidare historien till min svärfar, som svarade: Hur ska det gå för honom? Det är ju i ungdomen man ska orka. Jag häpnade. Härom månaden råkade jag på liknande reaktioner. Jag hade lämnat Facebook, och för somliga var det ett lika rationellt val som att lösa in bostadsrätten mot ett tält under en viadukt. Jag hade medvetet lämnat dem. Några månader senare har jag kunnat formulera mina tankar här från andra sidan: Svärmen av vänner har slutat surra, flödena inom mig har stannat upp, jag tänker lite mindre på vad andra gör. Samtidigt uppstår ett tomrum, som vid en arbetslöshet. Här var jag igen. Men vem var jag nu igen?</p><p><em>tisdagen den 5 juli 2011</em></p><p><strong>Koncentration</strong></p><p>Norrköping sommaren 2008. Han hade hyrt en femrummare i andra hand, med en vid vy över stan. Rummen stod tomma och väntade på en renovering. Så egentligen var det en etta han hade hyrt. Väggarna där gick i en svalt grön kulör. Här satt vi en eftermiddag under en orörlig helg. Lyssnade på P2. Inte mycket annat fanns att göra, så vi gjorde vad som fanns. På nattduksbordet låg en bunt utländska modetidningar. Några från Italien. Han kunde inte språket men ägnade ändå timmar åt att titta på bilderna. Jag fann det obegripligt. Att sitta så länge och göra samma sak.</p><p><em>fredagen den 8 juli 2011</em></p><p><strong>Nordpolen</strong></p><p>Bland mina mer kuriösa sökningar på Google finns: Tennis på Svalbard. Kanske finns det, men jag hittade inget som tydde på det. Om några timmar sitter jag vid en gate och väntar, utan mer med mig än en väska och en vän. Lättad och lyft, i en passage mellan hetta och köld. Och utan racket. Men det är senare, även om detta inlägg indirekt fungerar som resans startskott. Just nu sitter jag vid köksbordet i någon form av tryckande växthusmiljö, svettas, knattrar på tangentbordet och tänker på minusgrader. Jag skräms inte av dem. Jag välkomnar dem, eftersom jag får.</p><p><em>tisdagen den 12 juli 2011</em></p><p><strong>Kajak på Nedre Glottern</strong></p><p>Alla sover utom jag, bloggaren på terrassen. Ett mäktigt sorl drar fram och tillbaka genom lövträden. Kylan kryper längs vaderna. Tältet ligger lyckligtvis kvar i bagageluckan. Är hemma från Svalbard, fylld av blogginlägg, nedtecknade med staccatomeningar i samma telefon dessa rader skrivs ifrån. Men senare. Har sen sist hunnit åldras ett år. Kan inte längre vara ung som en Jim Morrison. Nåväl. Hade jag inte vaknat i morse hade jag ej suttit på en solstol utanför Ollis stuga insvept i en filt. Jag hade heller aldrig paddlat kajak på Nedre Glottern och bevakats av en fiskgjuse.</p><p><em>söndagen den 17 juli 2011</em></p><p><strong>Svalbard: Midnattssol</strong></p><p>Man borde göra en film om det här, om ett väder som inte förändras, om en polis som inte kan sova, om en mördare som kan slå till när som helst, just för att tiden spelat ut sin roll. I samma stund inser jag att filmen finns och heter Insomnia. Resonemanget är en konsekvens av en allvarlig störning, en tid som satts på paus. På öarna vid Nordpolen kör befolkningen blåa Subarus i rallyfart klockan tre på natten. Alla barer har persienner. Om det nu är natt. Här väljer man själv.</p><p><strong>Svalbard: Killen i baren</strong></p><p>Killen i baren vet inte om han ens kan kallas svensk. Efter flytten från Göteborg har han bott i Norge i tio år. Steget blev kortare då. Utan vidare bodde han och tjejen på Svalbard. Just nu är det lite trist, säger han. Vintern är bättre, då stiger solen aldrig ovanför bergen, istället speglas den i havet, får olika kulörer. Vackert. Men nu, barmark och turister.</p><p><strong>Svalbard: Hon i receptionen</strong></p><p>Hon bjuder på några vykort, för mina pengar räcker inte. Hon berättar att hon för två år sen såg ett naturprogram om Svalbard. Hon sökte efter jobb på nätet. Hon fick ett. Hon for.</p><p><strong>Svalbard: Fransosen</strong></p><p>Han är min definition av cool. Han är det i hela sitt väsen. Vi är på en glaciär och han bär ett gevär som aldrig använts. Isbjörnarna är närvarande utan att visa sig. Men han berättar, om en tältare som häromåret drogs iväg sjuttio meter, om en vän som höjde bössan och träffade mitt i prick. Så man vet aldrig, säger han om den igenmålade pipan. Han är fransman, har ett udda sommarjobb, brukar på vintern arbeta som skidinstruktör i Alperna, men nu vandrar han iklädd gröna gummistövlar med turister i ett landskap utan träd. Han var uppe för att hälsa på en kompis, när ägaren frågade om han var intresserad av att hjälpa till. På den vägen är det. Egentligen studerar han mekanik, berättar han. Egentligen ska han bli arkitekt. Jag frågar varför husen här är byggda i trä och inte i plåt, som på Island. Han svarar att det är av gammal vana, och att virket är från Sverige. Men han vet inte. Inte egentligen.</p><p><strong>Svalbard: Finlandssvensken</strong></p><p>Båten drar ut på fritt vatten och vi faller upp och ner, blir sjösjuka och vansinnigt trötta. Intill oss sitter den finlandssvenske mannen, som berättar om svenskans betydelse i hemlandet. Om hur eliten alltjämt använder minoritetsspråket, och hur den som inte lärt sig hamnar utanför. Han vet. Sen pratar han om att Finland är tillräckligt jämlikt och att frågan är meningslös att diskutera, och det blir tyst.</p><p><strong>Svalbard: Ryssen</strong></p><p>Efter fem timmar i båt tas vi emot av en rysk man med hål på byxbenen. Hur länge har du varit här? frågar vi. I en vecka, svarar han. Regnet öser runt, vi har bråttom. Sen en vecka tillbaka har mannen alltså levt i Pyramiden, en rysk gruvby långt över gränsen till det som betraktas som beboeligt. Sen tretton år tillbaka är platsen oanvänd. En allvarlig flygolycka tros ha orsakat stans kollaps. Piloten förstod inte engelska, instruktionerna tolkades tvärtom och han körde in i ett berg. Först många timmar senare kunde de anhöriga på orten informeras. Alla kände någon som gick bort. Nu finns här några hantverkare som under sommaren ordnar med underhåll av byggnaderna. Ingen har kritiserat beslutet att lämna kvar allt. Ingen har vägarna förbi. Här finns en staty av Vladmir Lenin, liksom ett bibliotek, en simhall, ett sjukhus och en aula. Det är pampigt och påkostat, är ju Sovjetunionen, fast utan folk. Bland bilderna i Kulturpalatset är utopin svartvitt porträtterad: Någon håller tal, några lirar basket, andra dansar. Jag drabbas av en oväntad känsla av saknad — Här hade jag gärna levt. I en artikel läser jag att byn saknade sedlar och mynt, att kolet från gruvan gjorde invånarna självförsörjande, att man delade på allt. Då. Allt handlar om det förflutna. Det är som vi vandrar i döden, i Zonen, likt karaktärerna i Tarkovskijs Stalker. Fågelbon istället för blomsterlådor vid fönstren. Intensiva skrin istället för glada rop i trapphusen. Rostiga gungor. Röda Oktober-pianon som kan explodera. De fem personer som bor här har inga mobiltelefoner och inget internet. När gästerna kliver in i rummet tar de ingen notis. De tittar på en dvd-film från hemlandet. Jag vill inte närma mig dem. Jag tror att Pyramiden gjort dem vansinniga.</p><p><strong>En inställd spelning</strong></p><p>Det blev juli och tennisspelet kom av sig. Egentligen skulle vi spelat idag, men det blev inte så. En inställd spelning är på den här bloggen ändå ett inlägg. På tv följer jag kommentatorernas synonymjakt i syfte att beskriva Robin Söderlings insatser i Båstad. Kross, överkörning, slakt. Jag tittar på bilderna och tänker: Hur landar han bollen så nära linjerna? Han kan ju inte se dem.</p><p><em>torsdagen den 4 augusti 2011</em></p><p><strong>Åter i tjänst</strong></p><p>Har flängt mellan platser, kört mil i bil, däremellan spelat tennis några gånger. Men varit utan dator. Hur börjar man igen? När anteckningsblocket är fyllt av inläggsuppslag och futtiga anteckningar. När själva tonen känns obekant och svår. Kanske så här, med ett inlägg om ingenting. Eller om demonfarsan jag stötte på igår.</p><p><strong>Landet, Bana B, 3 augusti, 19:50</strong></p><p>Jag cyklar till anslagstavlan för att boka en tid för kvällen. Bara mittenbanan återstår. Jag klottrar med tvekan vårt medlemsnummer i den tomma rutan. Därefter skyndar jag hem. Någon timme därpå är jag bilburen, hämtar systern vid en fjärran busshållplats. Jag kör kantigt, är inte längre van vid växellåda, blir irriterad och behöver massage. När vi senare börjar studsa bollar mot hardcourten är vi omringade. På bana C drillar en kvinna sina barn. På bana A finns en man och hans barn. De har Solsidanmässiga förnamn. Mannen är demonfarsa: Hetsar, instruerar hårt, bryr sig om grepp, varpå sonen till sist ropar: Kan vi inte bara spela? Det är som om jag fortfarande kör bil, omringad i mittenfilen av två bilskollärare. De fnissar och fördömer om vartannat. Tänker jag. Första halvtimmen kan jag inte tänka på annat. Syrran skrattar, för hon är likadan. Jag blir arg. Andra halvtimmen slutar jag vara arg, men tyngs av demonfarsans kritiska blick. Rent tekniskt är jag usel, tycker han och jag. Men så ska man inte tänka. Ett bra rymmer samtidigt ett dåligt. Har jag läst. Men demonfarsan tänker inte så. Hur fostra en vinnare som inte vill vara bäst? Efter sextio minuter går de hem. Vi står ensamma. Skymningen skyndar på, talgoxarna hörs. Hjärnan tystnar.</p><p><em>fredagen den 5 augusti 2011</em></p><p><strong>I händelsernas centrum</strong></p><p>Ibland skämtar min omgivning om mig. Som att jag ofta anser mig personligt drabbad av allehanda katastrofer och våldsamheter. När jordbävningar rammade Japan hade jag (nio år tidigare) inte bara varit i Sendai, utan också besökt dess mediatek. Jag såg gatstenarna i luften under Göteborgskravallerna, fast bakom polisens containrar. Och när rödskjortorna demonstrerade i Bangkok var jag på plats, twittrade mig till och med in i direktsändning. Nu har en turist på Svalbard blivit dödad av en isbjörn. Något som naturligtvis väcker frågor. Så som: Vad gjorde mannen med geväret? och Kunde det ha hänt mig?</p><p><strong>Utsikter</strong></p><p>Livet är både för kort och för långt för att tillbringa det vid ett skrivbord med utsikt över en bangård, skriver en Sydsvenskanjournalist som flyttar till Argentina för att frilansa. Inlägget i övrigt handlar om tillvaron i en empatilös mediebransch. Men jag tycker att det är intressant, det att hon (spontant?) lyfter fram utsikten som något avgörande, så pass att det är blir det bärande argumentet för att lämna och börja om. Intressant just för att den har betydelse, men sällan nämns. Själv önskar jag mig en björkhage. Men har en slät gul vägg.</p><p><em>tisdagen den 9 augusti 2011</em></p><p><strong>Spegelblankt</strong></p><p>Olli har skaffat Facebook, tycker att det för tankarna till Göran Palms dikt Havet. Alltså: Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Det är som på Louvren. Dikten i fråga får mig att tänka på boken jag fortfarande läser (Tennis — det inre spelet). Enligt W. Timothy Gallwey är följande rätt approach: Jag står framför nätet. Där är bollen. Där ligger den i nätet. Jag tittar på den. Nätet. Men det är inte så jag fungerar. Förutom när jag gör det. Men för det mesta inte. Det är vad det inre spelet handlar om. Raseriet som ska omvandlas till en spegelblank vattenyta. Utan att göra skillnad på slag och slag. Där är bollen, i nätet, jaha. Där är serven, i rutan, jaha.</p><p><em>onsdagen den 17 augusti 2011</em></p><p><strong>Inte min backhand</strong></p><p>Du är inte din backhand, skriver W. Timothy Gallwey trettio sidor efter att han förkunnat att han kan se vem jag är genom att betrakta mig på banan. Men jag skulle egentligen inte ha något emot att vara min backhand, den är robust och förhållandevis pålitlig. Dubbelfattad men inte utan precision. Jag är den ändå inte. Enligt W. Timothy Gallwey.</p><p><strong>Björk</strong></p><p>Jag arbetar. En vägg av kyla på måndagsmorgonen, när sommaren tog slut. Det händer saker inom en när all den här tiden ställs till förfogande. Under de gångna månaderna har jag inte bara funderat kring utsikter utan specifika sådana. Jag konstaterar bland annat att jag har levt ett liv utan björkar utanför fönster, vilket jag tycker är synd. Jag lyssnar på dem när vinden genomkorsar lövverket, tänker att det är välgörande, minns en artikel om lövskogens terapeutiska verkan. Att löv rent objektivt är bättre än barr. Att detta naturens schhhh tystar hjärnan. Men även granar får fascinera. När jag vandrar genom reservatet blir min blick blir som röntgen, stammen en arm, rötterna som spretande fingrar under gångstigen. Sånt kan jag tänka på under en semester. Jag har även börjat tänka på fåglar, och staket. Men nu arbetar jag alltså.</p><p><strong>Fåglarna, ljuden, servarna</strong></p><p>Nu vet jag vad du kan skriva om, ropar Syrran under en duell. Ljuden. Vi spelar på våra somrars bana, den luftigare av de tre, den närmast parkeringen. Vi tänker i kors. Under några minuter har jag både registrerat min omgivning och skärpt till mina slag. Jag är sån, helt enkelt. Lättpåverkad. Det ena leder alltid till det andra. Ett av ljuden jag hör är till exempel en konsekvens av detta kausala liv. Några veckor tidigare har jag fått en bok om fåglar i födelsedagspresent, inte bara innehåller den bild och text utan även ljud. Jag och dottern har bläddrat sida för sida, tryckt på knappen och försökt memorera. Nötskrika, gröngöling, trut. Hon föredrar hackspett. Uppifrån tallen i vårt sydvästra hörn sjunger ett okänt exemplar. När jag hämtar bollar spanar jag upp mot höga grenar för att skymta varelsen, vill kunna gå hem till boken, bläddra fram en sida och peka: Den såg jag! Någon trast, kanske. Men det finns andra ljud: Studsar, slag, inbromsningar, andetag. Samtidigt på bana A står en man servar mot tomheten. Han står så i en timme. Bollarna viner åt ett håll till ett annat, som om han vore på en driving range. Han byter sida och slår tillbaka allihop. När tiden har gått ut vankar han hemåt med sin väska.</p><p><em>måndagen den 22 augusti 2011</em></p><p><strong>Lars von Trier</strong></p><p>Först när eftertexten fasas in och den fullsatta salongen fasas ut begriper jag att Melancholia inte handlar om ett par som bor i skogen och lemlästar varandra. Jag läser inte baksidor av böcker heller. Efteråt är stan tyst. Eller rättare sagt, efteråt hörs allt. Bilarna, skorna. Allt känns. Andningen, dörrhandtagets metall mot handflatan. Därefter är tanken att jag ska begrunda döden, och det gör jag, fram till jag börjar tänka på Lars von Trier. Hur han drämmer till med allt: Wagner, planeter som kolliderar, bröllop som havererar. Och hur han snärjer in sig själv genom att säga saker som: Jag trodde ju att jag var jude i många år och var mycket glad för det … tills jag träffade Susanne Bier. Men sedan fick jag ju reda på att jag var nazist, eftersom min familj var tyskar och hette Hartmann. Också detta roade mig lite. Jag fick en viss förståelse för Hitler på kuppen. Han var ingen bra människa och jag är inte för andra världskriget … Men vi talade om deras estetik. Jag gillar Albert Speer. Inte Guds bästa barn, men en viss talang … Hmm, hur tar jag mig ur det här? … Okej, jag är nazist!</p><p><em>lördagen den 29 oktober 2011</em></p><p><strong>Kära blogg</strong></p><p>Du var min sommarkatt. Jag visste det hela tiden. Men kanske får du ett andra liv. Får se, får se.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=aaf02b8d5a97" width="1" height="1" alt=""><hr><p><a href="https://medium.com/lowenfeldt/tennis-aaf02b8d5a97">Tennis</a> was originally published in <a href="https://medium.com/lowenfeldt">Jörgen Löwenfeldt</a> on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.</p>]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Haikus]]></title>
            <link>https://lowenfeldt.medium.com/haikus-3b8f239d73a9?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/3b8f239d73a9</guid>
            <category><![CDATA[haiku]]></category>
            <category><![CDATA[poetry]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Thu, 24 Jan 2019 15:40:56 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2019-01-26T21:48:46.201Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>5/7/5 från Instagramkontot Bagatellerna.</h4><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*l6SfTuaLGT6r1RULe7IYZA.jpeg" /></figure><p>Jag läste utan tak<br>Solen skuggade väggen<br>Evigheten gick över</p><p>Tblisi sjunger<br>Vindar vyssjar oss vakna<br>Väcker oss inåt</p><p>Nu brinner taket<br>Ljuset spricker igenom<br>tankar i kristall</p><p>Bakgrund är förgrund.<br>Halvmeterseendet utmanas.<br>Du gick vilse med flit.</p><p>Rytmstörda reser vi.<br>Himlen rinner ur oss.<br>Färdas genom stad utan hus.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=3b8f239d73a9" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Oneliners]]></title>
            <link>https://medium.com/lowenfeldt/oneliners-f38fef0c7643?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/f38fef0c7643</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Thu, 24 Jan 2019 09:46:43 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2020-07-28T12:40:06.301Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>Kortare än kort. Från Instagramkontot Bagatellerna.</h4><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*L9VMIsbE1ev1oCpsBgZZ3A.jpeg" /></figure><h4>Oberoende av varandra hade vi blivit beroende av varandra.</h4><h4>Jag träffade min farfar, av misstag när jag var 23.</h4><h4>Rösten inuti sprider ut sig. Blir beteende.</h4><h4>Det får inte bli för tyst för tänk om någon lyssnar.</h4><h4>Inte mer kronisk än att du kommer att gå över.</h4><h4>En dag är vi alla levande.</h4><h4>Jag hade flyttat men jag var kvar.</h4><h4>Slutet som en kundpinne. Bandet rullar.</h4><h4>Man är kvinna.</h4><h4>Oförsiktig sår jag identiteten i barnet</h4><h4>Vårda din hybris.</h4><h4>Jag är upptagen med att registrera allt jag inte gör.</h4><h4>Nej, men jag är ensam från dig.</h4><h4>Jag tycker inte vi längre.</h4><h4>Man kunde tydligen leva länge i sitt egentligen.</h4><h4>All den oro du inte har har jag.</h4><h4>Jag räknar dig skrev vi och förekom autocorrect.</h4><h4>Du klär dig.</h4><h4>Klart man kan hitta på men det måste ändå vara sant.</h4><h4>Jag skulle vilja att det var som det inte är.</h4><h4>Det här hände aldrig. Därför måste det berättas.</h4><h4>Någon som inte bara gillar läget utan <em>gillar</em> läget.</h4><h4>Jag tänkte att jag skulle undvika det postkontoret i framtiden.</h4><h4>Jag syr ihop några meningar som inte behöver mig som jag behöver dem.</h4><h4>Å jag vill aldrig sluta åldras!</h4><h4>Fogarna lossnar. Jag ser jag bortom jag.</h4><h4>Hur vet du allt? Jag vet inte, jag bara vet.</h4><h4>Jag är en bagatell. Jag talar med alla men aldrig med samma röst.</h4><h4>Att skriva är att hitta en väg till alla universum som redan finns.</h4><h4>Jag är här. Jag är verkligen här. Jag är verkligen.</h4><h4>Om du bortser från det som faktiskt hände skulle något annat ha hänt.</h4><h4>Är det inte det ena är det det andra, men det är i varje fall inte det ena.</h4><h4>Jag var din typ, sa du, och jag antog att du föredrog psykotiska män, men det var inte det.</h4><h4>Jag spelar ingen roll.</h4><h4>Här är där jag inte är.</h4><h4>Jag är den som är den.</h4><h4>Jag försöker bara leva som om jag ska dö.</h4><h4>Bara för att alla gör det är det inte normalt?</h4><h4>Felet med dig är att du har för realistisk fantasi.</h4><h4>Jag sover inte dåligt. Jag vaknar dåligt.</h4><h4>Jag satt faktiskt inte hemma hela tiden. Jag låg.</h4><h4>Vänner är vänliga, men inte säkert.</h4><h4>Gör inget som någon annan skulle göra.</h4><h4>Den här texten tillägnas allt som inte låter sig skrivas.</h4><h4>Naturligtvis bryr jag mig om honom, men inte på det där empatiska sättet.</h4><h4>En lätt match. Sen en svårare. Som livet.</h4><h4>Här är jag alltid här.</h4><h4>Lösningen på problemet var att hitta på en lösning på problemet.</h4><h4>Jag spårade ur och spårade på och man behöver göra det ibland för att bli tillräckligt urspårad för sitt eget bästa.</h4><h4>Nästa roman skulle behandla de fiender jag skaffade mig genom att skriva nästa roman.</h4><h4>Du springer in i mig. Du springer inne i mig.</h4><h4>All den här kreativiteten behövde få sitt utlopp någonstans, men det blev ett inlopp och jag fylldes till brädden av fantasier som blev mig.</h4><h4>Låt gå, sa jag aldrig, men du gick.</h4><h4>Jag skulle vilja att det var som det inte är.</h4><h4>Jag reser mig hela tiden. När jag sätter mig är det för att resa mig.</h4><h4>Det här hände aldrig. Därför måste det berättas.</h4><h4>Det värsta som kan hända är det som ändå händer.</h4><h4>Någon som inte bara gillar läget utan gillar läget.</h4><h4>Å jag vill aldrig sluta åldras!</h4><h4>Fogarna lossnar. Jag ser jag bortom jag.</h4><h4>Att skriva är att hitta en väg till alla universum som redan finns.</h4><h4>Jag var din typ sa du och jag antog att du föredrog psykotiska män, men det var inte det.</h4><h4>Här är där jag inte är.</h4><h4>Du tycker att jag är intressant, nu.</h4><h4>Vår monolog. Du ville prata om den. Så ja, det gjorde du.</h4><h4>Jag behövde en identitet och fann din. Den låg ute på internet. Och jag tyckte om mig som dig.</h4><h4>Du vill ha mig som en undulat som ibland får flyga i lägenheten men bara ibland eftersom undulaten ska känna till det undulaten inte får tillgång till.</h4><h4>Här var den, inspirationen. Jag menar: där.</h4><h4>Hon ropade: Grattis! (alla ni som inte lever era liv genom mig)</h4><h4>Då var då och nu var då. Allt hade varit perfekt, i perfekt.</h4><h4>Du var okomplicerad, egentligen, sa du, och jag trodde att du betonade okomplicerad, men det var egentligen.</h4><h4>Börja varje dag med att lajka dina egna selfies, skrev aldrig Mia Törnblom.</h4><h4>En tanke leder sin kropp. En hund går med sin människa. En penna instruerar sin hand.</h4><h4>Jag ser ditt wi-fi ibland. Det fladdrar till, som en bekants bekant i en anekdot.</h4><h4>Livet är en långsam flykt och återkomst.</h4><h4>Vi sa så mycket men nu är vi ändå döda, eftersom vi föddes så till.</h4><h4>Vi borde omfamna krisen, sa vi. Den öppnade för personlig utveckling. VILKEN MÖJLIGHET.</h4><h4>Kollegerna tystnade när jag närmade mig bubbelvattenmaskinen, ty de visste vad jag tyckte om att fräta tänder.</h4><h4>Han gick ur tiden, in i historien</h4><h4>//: du är okoncentrerad eftersom du saknar fokus eftersom ://</h4><h4>Johan får allt han pekar på men han pekar fel.</h4><h4>Du verkade vara det du blev.</h4><h4>Jag uttalar dig, här och där, som ett mig.</h4><h4>Skrivande är mitt sätt att vara mindre mig fast mer.</h4><h4>I den här texten fann jag ett och annat som intresserade mig, som jag plockade ut och det här blev kvar.</h4><h4>Jag har följt dig i ett decennium, men du vänder dig inte om.</h4><h4>Mitt liv blev bättre efter att jag började anpassa det efter mig.</h4><h4>Jag ser, varianter av dig, som ler.</h4><h4>Dagen la sig över mig, tryckte mig nedåt, jag fick blunda mig fram.</h4><h4>Han var avlönad, avlövad.</h4><h4>I det här sammanhanget framstår jag som så klar, så levande. Jag är text.</h4><h4>Nu ville jag mig någonting.</h4><h4>Jag vet inte tillräckligt om åldrande, men jag lär mig.</h4><h4>Hon sökte det exakta språket, det som skulle formulera henne.</h4><h4>Vaken. En annan dag. Den första, om man räknar bakifrån.</h4><h4>Till slut har vi alla slut på selfies.</h4><h4>Alla ord valdes bort utom dessa.</h4><h4>Alla de här sakerna som bara du tänker (men som alla tänker). Tänk på dem.</h4><h4>Ursäkta babblet, jag har varit så instängd i mig själv.</h4><h4>Ett nu byggt av sen.</h4><h4>Mystiken var iförd flera lager vardag.</h4><h4>Du ska inte behöva lyssna på vad en sån som jag har blivit har att säga, sa han inte utan fortsatte prata.</h4><h4>Lugn, du går över.</h4><h4>Trygghet är en illusion, säger trygga människor.</h4><h4>Det är svårt och det är omöjligt (jag vet) men resan är möjlig.</h4><h4>Jag vill att det jag skriver är det jag menar att det du läser är det jag menar.</h4><h4>Det är egentligen här vi börjar, innan var vi var och en och nu är vi vi.</h4><h4>Nej men vad sägs om att fokusera lite på allt du inte är?</h4><h4>Namedroppa mig som om jag borde kännas till.</h4><h4>Det är svårt att inte tänka på dig, sa han, men det är svårare att göra det.</h4><h4>Förlåt, vad sa du? Mina tankar var på för hög volym.</h4><h4>Helst vill jag inte lägga mig i mitt skrivande.</h4><h4>Man vill bara ge sig hän.</h4><h4>När det här inte inträffade befann jag mig långt därifrån.</h4><h4>Ingen skriver som jag, som jag.</h4><h4>Ingen mening är en ö.</h4><h4>Jag flätar mina berättelser, hårt.</h4><h4>Jag har alltid känt mig som gjord för att bli äldre.</h4><h4>Är det inte det ena är det det andra. Men det är i varje fall inte det ena.</h4><h4>Alla ansikten hade bytt plats, vilket kunde ha blivit besvärligt om jag inte sett det som en möjlighet.</h4><h4>Året då jag blev den jag är.</h4><h4>Du avrundar mig uppåt, fortsätt.</h4><h4>Jag skriver inför er och för mig själv.</h4><h4>Jag har inte förstått att det ska vara svårt.</h4><h4>Mindfulness, men jag tänkte bara tinnitus.</h4><h4>Jag har fått instruktioner om att aldrig anpassa mig så jag låter bli!</h4><h4>Faktiskt hinner man en del om man lever.</h4><h4>Lägenheten luktade trådlöst nätverk. Routern knäpptes av. Du kände dig röd nu, nyss gul.</h4><h4>(Modet-Rädslan) x Vind = Flyga</h4><h4>Jag saknade dig fastän du inte fanns.</h4><h4>Så fort du tänkt autenticitet så är den borta.</h4><h4>Det var bara en ring. Man kan inte äga andra människor. Men du höll inte med.</h4><h4>Jag var så ensam att jag placerade min sportbag på sätet intill i tunnelbanan i hopp om att en dag bli tillsagd av dig.</h4><h4>Du är mitt tinnitus numera, säger jag och du frågar om det kan vara en bra sak?</h4><h4>Jag kände mig vi med dem.</h4><h4>Till en början vet man inte om det är början eller slutet.</h4><h4>Minns du när du glömde mig? frågade hon om gårdagen. Nej inte direkt, sa jag och nickade.</h4><h4>Å andra sidan bär du runt på mitt ansikte!</h4><h4>Sprickan i surfplattan är släkt med barnets första ärr.</h4><h4>Vi är olika och du är fantastisk.</h4><h4>Det är som en besvärjelse, detta händfokus och rutinförakt som spinner vidare i nostalgi.</h4><h4>Säg inget oåterkalleligt, sa du. Men allt är ju det, sa jag.</h4><h4>Ditt ingenting var någonting, det är alltid någonting.</h4><h4>Jag är äldre än vanligt.</h4><h4>Vi snyggar till det gamla så vi kan fortsätta föryngras.</h4><h4>Ni får ursäkta min hjärna, den är lite pratig.</h4><h4>Att synas utan att verka är också en konst.</h4><h4>Det är roligare att expandera, sa du men avsåg inte kosmos.</h4><h4>Sprickorna i molntäcket spricker upp.</h4><h4>Hon river av ett år och vaknar om.</h4><h4>Ja, jag hör dig, jag förstår dig, men vi ska i varje fall handla mjölk. Vi ska i varje fall handla mjölk!</h4><h4>Det var egentligen bara arbetet i arbetet som besvärade henne.</h4><h4>Jag borde ha lyssnat bättre när du pratade med dig själv.</h4><h4>Huset som en sjuvåningsbarrikad mot trafiken som aldrig blev.</h4><h4>Inget händer någonstans och vice versa.</h4><h4>Ja jag vet inte jag sa du men du visste.</h4><h4>Jag skrev några texter i namnlöshet, eftersom de inte redan var skrivna.</h4><h4>Ja men det där var lite intressant! Dessvärre bara lite.</h4><h4>Dessa avgörande Norgeresor sker allt tätare, varje juli.</h4><h4>På sidan 660 fann man Michele Sánchez Castille död. Det var inte ett avslöjande i egentlig mening. Alla dör.</h4><h4>De ringde aldrig så jag köpte en telefon.</h4><h4>Vi tänkte på de obyggda husen, hur det kändes att inte bo där.</h4><h4>Grafithimlen växer. Vi borde gå in. Hänsyn kanske är att ha tråkigt tillsammans var och en, säger du.</h4><h4>Enligt den nya kalendern finns inget att göra.</h4><h4>Nej, tillvaron tappade greppet om mig.</h4><h4>Egentligen var det du som sa nej först; utdraget och ljudlöst.</h4><h4>Du var aldrig sjuk förrän du blev det.</h4><h4>Hon lägger bilnycklarna på sängen, och går.</h4><h4>Det mesta händer inte.</h4><h4>Jag insåg att jag borde gå till doktorn. Sen tänkte jag: Vad stökigt det är i kylskåpet.</h4><h4>Ibland när någon frågade Violet vad hon ätit svarade hon lövbiff, fastän hon i själva verket käkat pannbiff. Detaljerna, sa hon då som en förklaring.</h4><h4>Sen kom en med ett manus om innanförskap. Det lät mer som min grej.</h4><h4>Fyrtio år senare sa han: Nu kom jag på vad jag ville säga. Jag är mycket stolt över dig.</h4><h4>Ingen hade egentligen tänkt på att hon var borta, men så — en dag var hon tillbaka.</h4><h4>Jag säger att jag inte kan komma på något att göra. Du säger att det är synd om människor som känner så.</h4><h4>Här ville hon placera sitt piano, sa jag och markerade ett streck på ritningen. Riv hela skiten, klottrade jag i marginalen.</h4><h4>Kanske var det inte bara magknip. Kanske var hon på väg att gå av.</h4><h4>Men tänk om du inte dör! sa mamma viktigt. Då har du sagt allt detta i onödan?</h4><h4>Vi låg i sängen och tänkte på våra pengar. Jaha, sa hon, då är vi i den här fasen där allt är möjligt men inget görs.</h4><h4>Jag kunde inte hålla mig längre. Förr om åren hade jag säkert låtit Farfar pladdra vidare, men nu sa jag som det var: Gud finns visst!</h4><h4>En dag skulle all ångest dö. Det gjorde henne lite munter till sinnes.</h4><h4>Vi kom gemensamt fram till att Anders nog visst hade varit otrogen med Roland kvällen 24/3–1978.</h4><h4>Du hade ett utseende som bara en far kunde älska.</h4><h4>Allt roligt händer någon annanstans, sa du. Jag fick ge dig rätt på den punkten.</h4><h4>Under en längre period hade Martin upplevt hur det drog till över magen.<br>Någonstans i Stilla havet var klockan 14:28.</h4><h4>Det var tsunami. I och för sig kunde vi båda ringt och sjuk­skrivit oss, men vi var inte såna människor.</h4><h4>Vi var labradorer och blev alldeles förtjusta, alldeles alldeles betagna — i allt faktiskt.</h4><h4>Just så här hade jag föreställt min framtid. Villan, jobbet, barnen, hustrun. Då var det bara att vänta.</h4><h4>Vaken. Kanske lördag? Men det är tisdag.</h4><h4>Vi behöver dammsuga här hemma, sa hon. På den punkten var vi eniga. Dags att sälja igen.</h4><h4>Vi belönade oss med några minuter då vi inte behövde göra något annat än att bara vara.</h4><h4>Man kunde tänka sig att det skulle börja så här, mitt på ett tomt ark. Men det började inte alls. Hon visste inte ens vad jag hette.</h4><h4>Lagom till att Barnet åldrats nog att förstå att farsan inte är en gubbe, så skulle han vara en.</h4><h4>Studenten skrev att kursen hade varit givande. Läraren svarade att det verkligen behövs konstruktiva utbyten bortom attityder för att på sikt åstadkomma förbättring av olika slag.</h4><h4>Det visade sig att man fick göra så eftersom han gjorde det.</h4><h4>Äntligen var hon tillsammans!</h4><h4>Eller … vadå? frågade jag honom nyfiket efter dansen. Är jag blind eller … vadå?</h4><h4>Vi driver runt på Cypern. Huden garvad av solen. Maten förträfflig. Vi äter som grisar. Å vad man kan ha det bra.</h4><h4>Det uppstod ingen lösning, för det fanns inget problem.</h4><h4>Vi brukade håna varandras ålder. Jag sa att hennes fyrtioårskris skulle komma tidigare än min, men nu visste jag bättre.</h4><h4>Rut läser platsannonserna. Lars fyller år. Bo dricker whisky med mjölk i.<br>De skulle kunna prata om vad som helst.</h4><h4>Hur många gånger gjorde vi det? Ett fåtal, femtioåtta, jag minns inte. Allt jag vet är att det var ett misstag redan från början.</h4><h4>Fredag morgon. Det är tyst på bussen. Man kan fråga sig varför. Om alla lever så här inkapslade i rutiner. Men man frågar inte någon på bussen.</h4><h4>Här är skräcken. Alla ser att jag inte känner någon. Jag står mitt i rummet. Har ingen. Ingen att prata med.</h4><h4>Som en å genom tinningen. Så kändes det att ha hjärnblöd­ning, gissade vi. Men själv låg jag inte i riskzo­nen. Jag var ju odödlig.</h4><h4>Jag låg på golvet. Nu hade jag chansen att göra det där jag drömt om. Jag låg på golvet.</h4><h4>De visade sig jobba där. Jag slutade genast prata.</h4><h4>Nej, svarar han som läst din journal, du kommer hit igen om det blir värre.</h4><h4>Mötet sammankallades. Det var vår ursäkt för att inte jobba, men det fick man inte säga.</h4><h4>Jag frågar vad hos mig han tycker om. Det är nästan allting. Snart skarvar jag också på sanningen.</h4><h4>Jag hade blivit snygg. Tydligen en komplimang.</h4><h4>Någon skjuter skarpt från ett torn. Duvor, säger servitrisen. Men så – likt en tom säck faller hon ihop.</h4><h4>En svarsruta dök upp på skärmen. Fortsätt eller Avbryt. Han klickade på Fortsätt.</h4><h4>Du borde ta ut din ledighet nu, säger han. Du svarar att du inte vill, att du behöver rutiner. Han envisas, upprepar budskapet varje morgon, utom en.</h4><h4>Synd att det regnar, viskar röster i badrummet.</h4><h4>Om du vill nå dit ingen nått kan du inte gå där alla gått.</h4><h4>Vem är man, vem var man, vart är man på väg? Det visade sig att jag var en etta i Västertorp.</h4><h4>Jag har smitit från situationer som denna i hela mitt liv, sa du innan du gick.</h4><h4>Jag avskydde egentligen skadegörelse, men jag tyckte om att vara med dig.</h4><h4>Det här kan vara dagen då inget särskilt hände.</h4><h4>Jag pratar mig liten men jag kan bli mindre när du pratar.</h4><h4>Tiden skulle nog skrämmas mindre om jag kapslade in den mellan händerna och svalde alltihop med lite vatten. Trodde jag. Men nu var den i mig.</h4><h4>Jag måste skriva oss ur det här.</h4><h4>Hur blicken söker sig till det du inte har.</h4><h4>Picknicken blev en kolossal framgång. Vädret var okej, och det kom folk.</h4><h4>Du vaknar, i ditt hem, i din säng. Något är förändrat. Du slår på tv:n, du zappar. Alla talar finska.</h4><h4>Problemet, upplyste mäklaren, var att det fortfarande var jag som skulle bo där.</h4><h4>Alla gigabyte som kom och gick. Inte visste jag att det var livet.</h4><h4>Fan ta alla normer, tänkte jag och for på en egen smekmånad.</h4><h4>Far betraktas bäst på distans. En trettio år eller så.</h4><h4>Om och om igen. Eller kanske och kanske på nytt.</h4><h4>Rummet fylldes av samtal vi inte förde.</h4><h4>Du tänkte bara på det förflutna. Så jag behövde bli ditt förflutna.</h4><h4>Låt tankarna tänka ut.</h4><h4>Man ska inte önska livet ur livet.</h4><h4>Om du hade kunnat börja om hade du inte börjat vid om utan vid att.</h4><h4>När allt är öppet fokuserar du på allt.</h4><h4>Jag behöver prioritera mig, sa du som oomväxling.</h4><h4>Att ro eller oro, det är frågan.</h4><h4>Du ångrar min reaktion.</h4><h4>Det blir alltid något annat än man inte tänkt sig.</h4><h4>Tröttheten la sig så jag vaknade.</h4><h4>En text kan vara kort. Kort kort. Och den behöver inte förklaras.</h4><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=f38fef0c7643" width="1" height="1" alt=""><hr><p><a href="https://medium.com/lowenfeldt/oneliners-f38fef0c7643">Oneliners</a> was originally published in <a href="https://medium.com/lowenfeldt">Jörgen Löwenfeldt</a> on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.</p>]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Mitt kvarter]]></title>
            <link>https://medium.com/lowenfeldt/mitt-kvarter-224d3025ab22?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/224d3025ab22</guid>
            <category><![CDATA[journalism]]></category>
            <category><![CDATA[architecture]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Sat, 12 Jan 2019 22:37:54 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2019-11-20T16:53:39.485Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>En artikelserie där arkitekter bakom bostadsområde går på nostalgitripp. Från Nacka Värmdö Posten 2013–2014.</h4><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/455/1*O-awBmhSz9zAwnz1kYfJ2w.jpeg" /><figcaption>Ulf Gillberg. Foto: Jenny Frejing</figcaption></figure><h4>Innehåller vandringar från Orminge, Fisksätra, Järla sjö, Jarlaberg, Stensö, Sjöstaden, Gustavsberg, Kvarnholmen, Alphyddan och Henriksdalsberget. Bildsatt på <a href="http://nvp.se/mittkvarter">NVP.se/mittkvarter</a>.</h4><h3>Han skapade Orminge som 23-åring</h3><h4><strong>Han var färsk arkitekt, och hade inte byggt ett enda hus. Då fick 23-årige Ulf Gillberg uppdraget att förverkliga Västra Orminge. Ett område med 2 600 bostäder.<br>– Det var bara att ta för sig, säger han.</strong></h4><p>Planerna för det nya området drogs upp i en matsal på Sveavägen. Runt bordet satt HSB-pampar, byggexperter, arkitektkontorets grundare — och så debutanten, den 23-årige arkitekten Ulf Gillberg.</p><p>Det var han som skulle konstruera de 2 600 bostäderna i Skarpnäs (sedermera Orminge). Då hade han ännu inte byggt ett hus.</p><p>– Det var mitt första jobb. Det var bara att ta för sig, det var en sådan tid, säger han.</p><p><strong>Tror du att din ålder kan ha påverkat resultatet?</strong></p><p>– Ja, jag visste ju inte hur det skulle vara, att man ”skulle” bygga sex till åtta våningar i långa längor. Det är en fördel med unga människor. De är inte avtrubbade.</p><p>Socialdemokratiska Boo kommun hade drömmar om tunnelbanan. Man krävde en hårt exploaterad stadsdel med punkthus. Invånarantalet skulle fördubblas. Arkitek­terna höll emot, ansåg att områdets verkliga kvalitet låg i platsen.</p><p>– Vi hade sett effekterna av de höga husen, och började ifrågasätta dem. Dessutom fanns ju inget annat än natur här ute. Det fanns inte förutsättningarna för en stad med butiker och restauranger längs livliga gator, säger Ulf Gill­berg.</p><p>Och han fick sin vilja igenom: låga hus överallt, så när som på några punkthus i områdets utkant.</p><p>Nära 50 år har passerat. Det är en regnig dag i Orminge. Ulf Gillberg lyfter på paraplyet och tittar nyfiket på ku­berna, som släppts ner bland kullar och tallar. Detta är området han är mest stolt över.</p><p>– Man ska gå här i dåligt väder. Allt ser bra ut i sol.</p><p>Förutom storleken på husen är själva kulören — det be­tonggråa — det som främst väcker uppseende. Praktiska or­saker låg bakom. Man gjöt fasaden med insidan nedåt i formen. Den släta ytan blev innervägg, som kunde tapetse­ras.</p><p>Den raspiga ytan blev fasad. Man försökte förändra den gråa nyansen, men det gick inte.</p><p>– Få personer gillar rå betong. Men det fanns då en vilja att jobba med enkla volymer.</p><p><strong>Gillar du själv rå betong?</strong></p><p>– Ja, rätt använd. Men det hade varit bättre med en an­nan typ av sten, så att det blivit ljusare.</p><p>Ursprungsplanen innehöll platta tak, men det blev för dyrt. Taken gjordes i stället av krökta plåtar, som fått hu­sen att likna tågvagnar.</p><p>– Jag ville inte ha sadeltak. Det hade sett ut som för­vuxna stugor i betong.</p><p><strong>Hade du gjort Västra Orminge annorlunda i dag?</strong></p><p>– Ja, det är klart. Men det var en annan tid. Jag kan inte påstå att det hade blivit bättre i dag, men annorlunda. Då brydde man sig inte om den yttre designen. Det var vikti­gare hur husen var placerade och fungerade. Vi hade heller inte med sociologer i processen, som visste hur människor och ting hängde ihop. Den kunskapen fick vi söka själva.</p><p>Den brutala stilen har splittrat tyckarna från starten. ”Den första demokratiska nybebyggelsen”, skrev Expres­sen. ”Finns det ingen gräns för hur fult man får bygga?” skrev Aftonbladet. Samtidigt fick husen pris som Nackas bästa moderna byggnadsverk 2001, efter många röster från de boende.</p><p>Just Ormingeborna har bidragit till att göra området unikt, hävdar Ulf Gillberg.</p><p>– Det var mycket 68:or på vänsterkanten, unga, intellek­tuella som sökte sig hit. Vi hade fixat samlingslokaler, och de blev väldigt viktiga. De fick själva bestämma hur de ville ha det på gården, och så fanns en aktiv Folkets hus-före­ning.</p><p>Fler exempel finns på de boendes inflytande. Det fanns bara en bärande pelare i lägenheterna, så invånarna själva kunde ändra planlösningen.</p><p>Även den yttre miljön skapades med hjälp av invånarna. De ligger bakom att lägenheterna på bottenplan har bal­kong, och inte uteplats.</p><p>– Jag ville öppna upp, och stod här ute med byggarna och diskuterade det. Men då kom boende förbi och sa att folk skulle komma med stora schäfrar och anfalla barnen. Yt­terligare en förklarade att vi inte fick ”privatisera kollekti­vets mark”. Det var en sådan tid.</p><p>Invånarna ratade också ett parkförslag från den i dag in­ternationellt erkände landskapsarkitekten Per Friberg.</p><p>– De aktiva människorna ville hellre ha en fritidsgård och en plaskdamm. Så blev det.</p><p>Vi tar oss till Östra Orminge, som byggdes ett decennium senare, också det under Ulf Gillbergs ledning. Radhusom­rådet framstår som sin västra grannes raka motsats. Ske­net bedrar. Produktionen var likartat industriell och väg­garna gjordes i betong. Därefter lade man på en träpanel, som maskerade alltsammans.</p><p><strong>Tror du att de som bor här känner till det?</strong></p><p>– De borde i alla fall ha märkt det när de försökt slå in en spik.</p><p>Området skulle egentligen rymma femvåningshus, men så blev kommunen borgerligt styrd. Politikerna ville ha marknära bostäder, utan störande bilar.</p><p>– Det blev en reaktion på det fyrkantiga och enhetliga. En längtan att få krångla till det, berättar Ulf Gillberg och ser sig omkring:</p><p>– Kanske blev det lite too much! Det känns lite stökigt. Samtidigt, visst är det älskliga bostadsmiljöer?</p><h4><strong>Fakta: Orminge</strong></h4><p><strong>Västra Orminge<br></strong>Planerades 1964–1967 — Byggdes 1967–1971<br><strong>Ansvarig arkitekt:</strong>Ulf Gillberg, genom Jöran Curmans arkitektbyrå<br>2600 bostäder (hälften bostadsrätter, häften hyresrätter)</p><p><strong>Östra Orminge<br></strong>Byggdes 1978–1981<br><strong>Ansvarig arkitekt:</strong>Ulf Gillberg, genom Jöran Curmans arkitektbyrå<br>712 bostäder (hälften bostadsrätter, hälften egnahem)</p><h4><strong>Ulf Gillberg om …</strong></h4><p><strong>… nästa miljonprogram<br></strong>– Vi står inför ett nytt miljonprogram. Det räcker inte med förtätningsprojekt. Då måste man öppna upp stora områ­den någonstans. Och jag hoppas att man tar lärdom av ti­digare satsningar.</p><p><strong>… dagens segregerade bostadsbyggande<br></strong>– Det svenska folkhemmet finns inte längre. I dag finns rika och fattiga. Det tycks ha blivit tillåtet att bygga hur dåligt som helst bara för att det är hyresrätter. Det byggs många dysfunktionella lägenheter, och nog känns det som att man gett upp en del.</p><p><strong>… sitt eget boende<br></strong>– Jag bor så bra man kan bo, på Strandvägen, högst upp vid Djurgårdsbron. Jag är nog en typisk innerstadsbo. Jag skulle ha svårt för att sitta i bilköer på vägen till jobbet. Men det hindrar mig inte att försöka att förstå hur det är att bo så här, som i Östra Orminge. Hur det är att sitta på trappan med en kaffe i solen och snacka med grannen.</p><p><strong>… miljonprogrammets modeller<br></strong>– Modellerna över områdena var fruktansvärt vackra. Man hängde gärna upp dem på väggen som tavlor. Man hade ett fågelperspektiv på miljön. För detaljerna hade man teck­nare som målade vackra perspektiv, barn som lekte, djupt urringade kvinnor, alltid blommande grenar. Fast dagens datoranimerare är inte sämre på att fuska.</p><h3>Han kämpade mot höghus i Fisksätra</h3><h4><strong>”Att det blev så här är en prestation.” Det säger Kjell Rosenborg när han vandrar i Fisksätra, orten han skapade. NVP tog rygg på en nöjd arkitekt.</strong></h4><p>I en öppning på Fisksätra torg står en torr och knotig ek. Den har funnits länge på just den plätten, först på en äng, sedan i utkanten av en motocrossbana.</p><p>Och sedan fyrtio år tillbaka omgiven av betong.</p><p>– Den eken står här som ett minnesmärke. Den har överlevt med vissa svårigheter, säger Kjell Rosenborg, mannen som skonade trädet.</p><p>– Grönskan berikar Fisksätra, både den bevarade natu­ren på gröngårdarna och vid planteringarna. När knop­parna slår ut blir det som en grön oas. Herregud vad mjukt det blir. Det försonar mycket av det stela och storskaliga.</p><p>Tre arkitekter planerade Fisksätra. Kjell Rosenborg är den ende kvarvarande.</p><p>De andra två hette Ulf Snellman och Tore Forsman, och utgjorde den duo som 1961 vann Nackas arkitekttävling för marken på den kuperade norrsluttningen nedanför tågspå­ret.</p><p>Uppdraget var att med en tajt budget pressa in 9 000 personer på en kvadratkilometer. Kjell Rosenborg klev in i handlingarna först i slutet av 60-talet, då med en stadsplan i handen, och ett uppdrag att förverkliga ritningarna.</p><p>– Jag skulle göra det här lite mänskligt, säger han. Jag skulle översätta den storskaliga planen till en trivsam bo­endemiljö.</p><p>Mottot var redan satt: Det går att gå, och baserades på en trafiklösning som hade liknats vid Venedigs. Garage placerades i ett våningsplan under hela området, och ut­gjorde den första totala trafiksepareringen i landet. Bilarna skulle maka på sig.</p><p>– Det finns inget Venedig i det här. Snellman hade en romantisk idé om det, men jag tycker att Fisksätra klarade sig på sina egna premisser. Man kan röra sig genom hela området utan att passera en väg, och slippa buller och av­gaser. Det var då unikt och nytänkande.</p><p>Samtidigt var det just bilarna som utgjorde kärnan i bygget. Bredden mellan husen — 25 meter — hade sin grund i garagens utformning. Då kunde man maximera antalet parkeringsplatser. Samtidigt som naturmarken ovanför sparades.</p><p>– Det var otroligt planerat för bilar. Kurvan pekade mot himlen, det gällde att ligga före. Bilarna kunde bli hur många som helst. Därför anpassades de yttre parkering­arna för att kunna bygga på med flera däck.</p><p>Kjell Rosenborg har vandrat längs Ålgatan, Braxengatan och Sikgatan flera gånger på senare år, och föreläst för bo­ende om hur orten blev till. Han tycker att mycket blev lyckat. En sådan sak är just trafiksepareringen.</p><p>– Det tycker jag fortfarande är en bra idé. Se så lugnt det är. Inte en bil. Barnen kan springa fritt.</p><p>Men annat är han mindre nöjd med. Han tar fram stads­planen igen, den han fick i sin hand för fyra decennier se­dan. Den var rationell, med sina lamell- och loftgångshus. Ibland för rationell.</p><p>– Som komposition är planen vacker, med tydliga axlar, säger han och drar upp linjer på ritningen med handen. Men formen är stel. Det var tidsandan, man byggde jätte­gator. Jag skulle gärna se små förskjutningar i husen istället. Att man saxade lite. Men kravet på rationalitet gick inte att rubba.</p><p>Ramarna för det nya samhället sattes upp av kommu­nen, vars bostadsbolag marknadsförde Fisksätra som ”Skärgårdsstaden”.</p><p>– De hade ett område, här skulle det byggas, och så an­ordnades tävlingen. Det fanns en yta nere vid vattnet också, men det räckte inte för att få in alla bostäder. Man fick till exempel dra om järnvägen för att rymma en boll­plan. Därför är närvaron av vattnet, trots läget, inte stark här. Det är ett problem, men inget jag kunde påverka.</p><p>Och det fanns strikta regler, som sa att inget fönster får stå närmare en bil än 15 meter. Därför har husen utmed Fisksätravägen inga fönster i gavlarna, vilket skulle borga för en vacker vy, och åstadkomma en mindre sluten upple­velse.</p><p>Samtidigt ser han inte området som tidstypiskt för mil­jonprogramsåren. Tvärtom.</p><p>– Det här byggdes när entreprenörerna var som mest brutala. De ville ha åtta våningar. Det var ett helvete att försöka få in mjuka argument, men vi försökte hålla emot. Att bygga i en mänsklig skala. I tävlingen var husen fyra-fem våningar. Det blev fem-sex.</p><p>– Om ni visste hur hårt det var. Det krävdes att allt var oerhört rationellt och billigt. Fisksätra hade sämst förut­sättningar. Det här var en protest mot miljonprogrammet. Vi skulle få in 9 000 personer här, men vi ville göra det på ett annat sätt. Vi höll nere skalan till varje pris. Det var väldigt estetiskt medvetet.</p><p>På Ålgatan 18 finns ett exempel. Huset är sex våningar högt, men känns inte särskilt skräckinjagande, snarare tvärtom. På marken träd och lekplats. I gatuplan finns en träbalkong av radhussnitt. Lite högre upp varvas olika skikt med ömsom plåt, ömsom mangantegel (fastän arki­tekterna föredrog Höganästegel).</p><p>– Blicken ska hålla sig här nere, här ville vi koncentrera allt intressant. Våningarna ovanför skulle bara försvinna.</p><p>Exemplet är ett i mängden i försöken att mjuka upp närmiljön. Färgsättningen, jordfärger i rött och ockra, var ett annat.</p><p>– Svårigheten är inte att göra bra saker, utan att få göra bra saker.</p><p>I ursprungsplanen fanns en hel del som aldrig förverkli­gades. Så som ett stort Fisksätra centrum, som skulle bli det kommersiella navet i Saltsjöbadenområdet.</p><p>– Då kom Tippen, mitt i projektet. Förutsättningarna ra­serades. Våra planer sjönk ihop. Tänk om vi hade fått göra det!</p><p>En annan ej genomförd plan är att bygga ett till etage ovanpå biblioteket, med samlingslokaler och en ljusgård. Allt är ordnat för det. Rör är dragna. Marken är gratis.</p><p>– Bästa tomten i området.</p><p>Och så borde det finnas kaféer och andra lokaler längs med Fisksätra allé, tycker han. Liksom att man borde öppna upp området ut mot de omgivande gatorna, och göra entrén för gående besökare mer inbjudande.</p><p>De senaste åren har synen på miljonprogrammet sakta börjat omprövas. Det gäller inte minst för Fisksätra, där den genomsnittliga kötiden för en förmedlad hyresrätt i fjol var sex år. Den som ställer sig i kö i dag kan få räkna med en bra mycket längre väntan.</p><p>Samtidigt håller ryktet, som länge var skamfilat, på att förändras. Inte minst tack vare de boendes eget engage­mang.</p><p>– Det blir bättre och bättre. Självkänslan har förbätt­rats. Jag har märkt av den skillnaden.</p><p>Han vankar vidare, tittar nöjt på platsen han själv skap­ade.</p><p>– Det är väldigt positivt. Vi jobbade så mycket med all­ting. Tänkte så mycket, jobbade så envist. När det byggdes var entreprenörerna som hårdast. Att det ändå blev så här är en prestation.</p><h4><strong>Fakta: </strong>Fisksätra</h4><p><strong>Arkitekter</strong>: Ulf Snellman, Tore Forsman och Kjell Rosen­borg.<br><strong>Huvudansvarig för bygget</strong>: Seth Granberg.<br>Kom till efter en arkitekttävling 1961.<br><strong>Byggdes: </strong>1971–1974.<br>De omgivande områdena Båthöjden, Fiskarhöjden och Få­gelhöjden fördelades ut till ”förlorarna” i tävlingen, och byggdes under samma år.<br><strong>Invånarantal</strong>: 7 475 personer (2010). Orten är Sveriges mest tätbefolkade.<br><strong>Ägare</strong>: Stena fastigheter äger alla lägenheter, efter att ha köpt beståndet av Nackas tidigare bostadsbolag Nackahem 1996.</p><h3>Småstaden Järla byggdes för svensk vinter</h3><h4><strong>Årets mörkaste dag var i fokus när Järla sjö byggdes. Husen är utformade för svensk december, och de är färgsatta för att sticka ut. Kanske inte konstigt att små­staden blivit internationellt uppmärksammad.</strong></h4><p>– Jag bara kom på det.</p><p>Vi står och tittar på ett vitt välvt trästycke ovanpå ett svagt sluttande tak. Konstruktionen är unik för Järla sjö, förklarar arkitekten Vernon Gracie. Han har anpassat den efter årets mörkaste dag.</p><p>Så här: Sverige ligger i norr. Svenskarna behöver sol. Trästycket reflekterar ljuset, och ”funkar över förväntan”. Dessutom minimerar takets sjugradiga lutning skugg­ningen på byggnaderna bakom.</p><p>– På årets kortaste dag lutar solen 7,5 grader. Det inne­bär att taken inte bidrar till att skugga husen bakom. Det gör livet bättre både för folk och planteringar.</p><p>Kollegan Håkan Jersenius spanar ut över fasader i gult, falurött, mossgrönt, och lila.</p><p>När området planerades befarade tyckare att färgvalet skulle uppfattas som anstötligt. En grå dag som denna känns det inte riktigt så:</p><p>– Det är ofta dåligt väder i Sverige. Då måste man jobba med starka färger, säger Håkan Jersenius.</p><p>Duon, som ritade Järla sjö, har genomfört många vand­ringar längs gränderna. Sammanlagt handlar det om 150 turer med gäster från knappt 30 länder. Många kommer från Japan, Nederländerna och Danmark, och de förtjusas av en nybyggd småstad med rosenbuskar, bryggor och ge­mytligt låga byggnader. Variationsrikedomen är stor, inget hus tycks vara likt det andra.</p><p>Samtidigt är marken tätt exploaterad.</p><p>Hur kan det gå i betongboxarnas tidevarv?</p><p>– Besökarna säger att det inte finns så många platser i världen som är så här. Jag tror att det handlar om att fri­göra sig från det som är trendigt. Man är ofta för uppfylld av de idéer man har vid en viss tidpunkt, säger Håkan Jer­senius.</p><p>I Nacka och Saltsjöbadens tidning den 19 november 1970 presenterades en mycket tidstypisk plan för dåvarande Järla industriområde. Området i södersluttningen skulle ge plats för ett väldigt företagshotell — en enda jättebyggnad för 5 000 personer. Satsningen skulle bli unik i Europa.</p><p>Men så blev det inte.</p><p>Decennierna gick, och förslag efter förslag ratades.</p><p>Grannarna i Lillängen ropade alltid högst.</p><p>Håkan Jersenius var ledare för en kurs i stadsplanering i Nacka kommun, och hittade 1997 en lösning som väckte villaägarnas gillande. Förslaget innebar en barnvänlig och modern småstad med en touch av Arboga. Samtidigt skulle de historiska industribyggnaderna bevaras och rustas upp.</p><p>Förslaget antogs, och irländaren Vernon Gracie, som i många år jobbat ihop med Ralph Erskine, kontrakterades som arkitekt.</p><p>Vi vandrar mot vattnet.</p><p>– Här ville vi ha ett sammanhängande gatunät mot Lillängen. Men de som bodde där ville inte det. Kommunen var lyhörd. Men det är inte svårt att ändra på det beslutet om man vill, säger Håkan Jersenius.</p><p>Firma Jersenius/Gracie är ändå nöjda med det mesta i Järla sjö. Så som att gårdarna uppfattas som gemytliga (folk säger hej till främlingar), placeringen av vardagsrum mot gatan (för att kvällstid ha upplysta fönster mot trotta­rerna), och växtlivet (med blomning i etapper från vår till höst).</p><p>Vid piren når vi fram till den plats som tidigt gjorde om­rådet uppmärksammat i bostadsbilagorna. Husen som står på vattnet intill Gustaf Daléns fyr.</p><p>– Vi hade först tänkt ett torg på land. Men en morgon hade Vernon helt enkelt valt att flytta ut det på sjön. Jag var för hämmad att ens komma på tanken. Men ägarna blev eld och lågor. Det här ska vi bygga först, sa de, berät­tar Håkan Jersenius.</p><p><strong>Hur fick du idén, Vernon?</strong></p><p>– Hur får man idéer? Det bara händer.</p><p>Det fanns emellertid en hel del idéer som aldrig genom­fördes. I ursprungsplanen fanns en kanal, som gick rakt genom området, och som var tänkt att avslutas med en vat­tentrappa ner mot Järlasjön. Den ansågs för dyr.</p><p>– Det var en stor miss, säger Vernon Gracie.</p><p>På torget uppe vid entrén till området planerades för så­väl matbutik, som saluhall, bageri och torghandel. I stället blev det parkering, en 7-eleven-kopia, möbelbutik och fri­sör.</p><p>– Jag saknar också ett ställe som Bowlers, som fanns här i början och innehöll bowlinghall, restaurang och café. Men jag styr inte över marknadskrafterna. Modecentret behövde mer utrymme, säger Håkan Jersenius.</p><p>Samtidigt, det här med att saker inte alltid blir som man tänkt sig är inbyggt i strukturen. Vernon Gracies filosofi bygger på det:</p><p>– Om man uppför ett bibliotek kanske det kan behålla sin form. Men bostäder ändras alltid över åren. Det måste man ta hänsyn till när man skapar nya områden.</p><p>Det senaste tillskottet i Järla sjö är bostäderna i den gamla Läderfabriken. Roströda lådor med exklusiva pent­houselägenheter har placerats på taket. Men Vernon Gra­cie blir inte stött.</p><p>– Det är tillåtet. Det innebär att det är ett levande om­råde.</p><h4><strong>Fakta</strong>: Järla sjö</h4><p><strong>Arkitektur och stadsbyggnad</strong>: Vernon Gracie och Håkan Jersenius<br><strong>Medarbetare</strong>: Bengt Smideman<br><strong>Byggår</strong>: 1999–2006</p><p>Området rymmer 700 bostadsrätter fördelade på lägen­heter, radhus och parhus och 35 000 kvadratmeter kontor­syta, varav 25 000 kvadratmeter fanns i befintliga byggna­der.</p><p><strong>Historik</strong>: Platsen hette tidigare Järla industriområde, och här har Gustaf Dalén och Gustaf de Laval haft verksamhet. Sten Sture d ä och Gustav Vasa, har båda bott i Järla herr­gård.</p><h3>Jarlaberg — Nackas svar på Toscana</h3><h4><strong>Det blev varken 15-våningshus, villamattor eller kolupplag. I stället kom Jarlaberg att bli en postmodern toscansk by. Arkitekten Ulf Gillberg berättar hur det gick till.</strong></h4><p>Ser man Jarlaberg på avstånd får man nästan gnugga sig i ögonen. Plötsligt, mittemellan motortrafikled och oljehamn, tronar en toskansk by på en höjd. Vita hus med tinnar och torn.</p><p>Egentligen hade Ulf Gillberg lite mer återhållsamma planer för området, med enklare 50-talshus som förebild. Men så hände något som tvingade honom att tänka om:</p><p>Den nya stilen.</p><p>– Postmodernismen kom och frälste HSB, som skulle bygga området. De ville absolut hänga på det. Och vi förstod att vi måste spotta upp oss, säger han.</p><p>Bofills båge vid Södra station var ett exempel på det nygamla sättet att se på arkitektur. Man skulle gå tvärt emot idealen från miljonprogrammets modernism.</p><p>Det förbjudna blev tillåtet: kolonner, färg, utsmyckningar.</p><p>– Vi utnyttjade hiss- och fläktrum ovanför trapphusen till torn. Vi använde färg i rent dekorativt syfte. Det gick hem!</p><p>Länge var det oklart vad marken runt Birger Jarls gamla utkiksberg skulle användas till. Först fanns tankar om ett kolupplag. Ett tag på 60-talet tänkte man dra hit tunnelbanan och bygga 4 000 lägenheter i 15-våningarshus.</p><p>När den planen gick i stöpet ville man lägga ut en villamatta i stället.</p><p>Och när även den idén ratades ifrågasattes om man över huvud taget kunde bygga bostäder så nära intill Bergs oljehamn. Lukten ansågs svåruthärdlig. Dessutom fanns en soptipp i området.</p><p>– Vi placerade ut smörbyttor för att se hur mycket lukt de drog till sig. Alla som haft smör i kylskåpet vet ju hur det luktar efter ett tag. Vi klarade det testet.</p><p>Till sist kunde politikerna i Nacka enas om ett trafikseparerat område (det sista i kommunen) med blandad bebyggelse, hyresrätter, bostadsrätter och radhus.</p><p>– Man var medvetna om vikten att inte få segregerade områden. Socialchefen var väldigt inblandad i projektet. Men gestaltningen lade man sig inte i, sådana saker började man intressera sig för först många år senare, säger Ulf Gillberg, som var den som fick uppdraget att rita alltsammans.</p><p>25 augusti 1990 invigdes området av kulturministern Bengt Göransson, S. Han ankom i SL-buss och med en konsumkasse i handen (i kassen låg hans tal). Folkligheten till trots: hyresrätterna ombildades snabbt till bostadsrätter.</p><p>– Vi lyckades inte riktigt uppfylla ambitionen. Däremot kunde vi variera storleken på lägenheterna, så att det blev en blandning inom varje kvarter. Jag uppfattar Jarlaberg som problemfritt. Jag tycker alltid att människorna här känns lite söndagsfina.</p><p>Ulf Gillberg vandrar i området. Så stannar han upp. Vi står vid en av kvarterens gårdar — de som skulle utgöra själva kärnan för bebyggelsen. Han är inte helt nöjd. Själva platsen är okej, tycker han, med 70–80 omgivande bostäder, träfflokal, tvättstugor och lekområde.</p><p>Men:</p><p>– Kvarteren är lite väl slutna. Det är tveksamt om det är rätt. Man borde nog ha genomgående portar från gågatorna runt om kvarteren in till gården, då får man mer kontakt med varandra.</p><p>Politiker befarade i planeringen sociala problem i det nybyggda området, där folk saknade släktband och rötter, och man diskuterade att på konstgjord väg etablera ett socialt skyddsnät för de nyinflyttade, bland annat med ”trapphusombud”. Några sådana tillsattes aldrig.</p><p>Det har inte hindrat föreningslivet från att växa sig starkt i området.</p><p>– Jag tror att det kan bero på den låga skalan, säger Ulf Gillberg.</p><p>Han beskriver Jarlaberg som förortsarkitektur i en mer stadsmässig dräkt, eller med ett lite elakare ordval: förklädnad. Så är också området byggt i samma betongelementsystem som Västra Orminge (som Gillberg också byggde).</p><p>Jarlaberg rymmer dock något som få innerstadskvarter kan stoltsera med: högklassig konst. Original av bland andra Peter Dahl, Olle Nyman och Elisabet Hasselberg-Olsson finns att beskåda i bostadsrättsföreningarnas trapphus.</p><p>– De var de främsta konstnärerna inom svensk nutidskonst.</p><p>För övrigt har de boende själva betalat för konsten: 5 kronor i månaden per lägenhet under två decennier.</p><p>De vita husen följdes sedan av en till etapp.</p><p>I norra Jarlaberg fokuserade man på vyn från Stockholms inlopp. De nya byggnaderna skulle passa in bland tegelbyggnader och gråa cisterner. De blev därför tegelfärgade.</p><p>Så vad hände med Nacka strand? Upprustningen och utbyggnaden av industriområdet Augustendal fanns faktiskt aldrig i tankarna när Jarlaberg byggdes.</p><p>– Det är lite roligt att se hur höghusen sticker upp. Men hur de kom till fattar inte jag. Det uppstod på ett par år, jämfört med Jarlabergs 10-åriga planeringsprocess, minns Ulf Gillberg.</p><p>Därför är områdena inte sammanflätade, fastän de är placerade som grannar på kullen.</p><h4><strong>Fakta: </strong>Jarlaberg</h4><p><strong>Byggherre</strong>: HSB Stockholm</p><p><strong>Ansvariga arkitekter</strong>: Ulf Gillberg och Göran Andersson.</p><p><strong>Planering: </strong>1978–1982 (planen överklagades sedan i flera varv).</p><p><strong>Produktion: </strong>1988–1992, 1 230 bostäder med bostadsrätt, 20 egnahem.</p><p><strong>Grannar: </strong>Alldeles intill Jarlaberg finns Nacka strand, som tillkom senare, men även Bergs oljehamn, som planeras att bli ett bostadsområde med 2 000 bostäder (läs mer om dessa planer på sidan 7).</p><p><strong>Landmärke: </strong>Vattentornet, med målning av Åke Pallarp.</p><h3>Stensö byggdes för tunnelbanan</h3><h4><strong>Tunnelbanan var på väg till Stensö. Då satsade Nacka stort. Tio höghus skulle byggas i skogen, och arkitekterna hämtades direkt från världseliten. Dragplåstret var ett omsusat Berlinkoncept.</strong></h4><p>Ett grönt streck på en karta avgjorde saken. Här bland tallarna var tunnelbanan tänkt att dundra fram på väg till Bollmora, och då gällde det att snabbt agera om Nacka kommun alls skulle få en station.</p><p>Tio identiska höghus beställdes av Malmöbaserade stjärnarkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelson, fastän duon egentlig inte hade möjlighet att delta i bygget. Platsen låg alldeles för långt från Skåne.</p><p>Så kom den drygt 25-årige Guggen Ressner in i bilden. Han hade fått jobb på arkitektkontoret och skulle egentligen flytta ner med sin familj, men plötsligt fick han tag i en 160 kvadratmeter stor hyresrätt mitt på Hornsgatan.</p><p>– Våningar som den växer inte på träd, inte då heller. Så jag sa till Fritz att jag inte längre ville följa med. Då gjorde vi en deal. Jobbet med Stensö var ju i Stockholm, då fick jag jobba med det. Det var mitt första stora jobb.</p><p>Ett halvt sekel har gått sedan han senast stod vid Älta centrum, med sitt karaktäristiskt blåa höganäskakel. Då var det med anledning av slutbesiktningen.</p><p>Han hade varit ansvarig för hela konstruktionen, från början till slut, och hade haft hyfsat fria händer.</p><p>Besöksfrekvensen har visserligen varit låg genom åren, men husen har ändå många gånger fångat hans uppmärksamhet. Guggen viker upp en pappskiva på vilken ett välbekant motiv målats. Ritningen har legat under en glasskiva på skrivbordet hemma i lägenheten.</p><p>– Så här skulle det se ut.</p><p>Den största skillnaden mot dagens hus är att byggnaderna enligt planen skulle vara helt i gult tegel och målad vit betong.</p><p>Slutresultatet skiljer sig något från ritningen, men blev ändå mycket märkvärdigt, tycker han.</p><p>I Stockholmstrakten finns bara ett fåtal byggnader som ens liknar skivhusen i Stensö, en klunga om fyra vid Danderyds sjukhus.</p><p>– De lånade ”fyra takter” där, men vi var först.</p><p>Vad inte alla vet är att Stensö också finns i Berlin. Eller så är det vice versa. Den i kriget sönderbombade stadsdelen Hansaviertel skulle fyllas med nya hus. Arkitektutställningen Interbau anordnades 1957 och världens toppnamn fick chansen att bygga ett hus var.</p><p>Alvar Aalto, Oscar Niedermayer och Walter Gropius var några av deltagarna. Fritz Jaenecke och Sten Samuelson ritade Sveriges bidrag. Deras åtta våningar höga byggnad — som står kvar på Altonaer Strasse och i folkmun går under namnet Schwedenhaus — är mycket likt de tio hus som nu står vid Ältasjön.</p><p>Guggen Ressner besökte Interbau under en studieresa med en kurskamrat. Han blev starkt influerad — i synnerhet av hemlandets bidrag.</p><p>– Jag gillade det skarpt. Och det var det som gjorde att jag sedan började jobba för Jaenecke &amp; Samuelson.</p><p>Tillbaka till Stensö. Vi har fått komma hem till Terese Sjöbacka, som har bott i området sedan tvåårsåldern. Här inne i hennes tvårummare ser man det unika med husen. Alla rum, även köket, har balkong. Den löper längsmed hela fasaden. Djupet varierar från en halv till två meter.</p><p>Poängen med det?</p><p>– Den tunna delen handlade nästan bara om att få ett liv på fasaden, att ge skuggor, berättar Guggen.</p><p>Att bry sig om utseende var annars ytterst otrendigt bland 60-talets arkitekter. I stället låg fokus på kvadratmeter, bekvämligheter, naturen och ljuset. Det skulle vara rationellt. Därför brydde man sig heller inte om energieffektivitet. Framtidens el var ju gratis.</p><p>– Vi har fått tilläggsisolera, berättar Terese Sjöbacka, som också är nöjd med att de ursprungliga betongräckena bytts ut i bostadsrättshusen.</p><p>– Det kändes som att bo i en bunker.</p><p>Tunnelbanan kom aldrig till Stensö. Just som området var färdigbyggt ångrade sig regionplanekontoret.</p><p>Den nya spårdragningen skulle i stället gå via en annan plats i skogen — Södra Erstavik. Där fanns planer på ett annat nytt bostadsområde. Men det blev varken det ena eller andra.</p><p>Egentligen bygger alltså Stensö på en idé som aldrig genomfördes. Husen blev därför för höga, vilket byggnadsstyrelsen tidigt kritiserade. Och läget var för perifert, vilket länsarkitekten påpekade.</p><p>Ryktet har heller inte alltid varit det bästa.</p><p>– De här husen kallas ibland för ”Strandparksområdet” i bostadsannonser, berättar Terese Sjöbacka.</p><p>– Har ”Stensö” dålig klang? frågar Guggen Ressner förvånat, innan han fortsätter:</p><p>– Nej, jag tycker att de här husen står sig. Av mig får de ett plus i kanten.</p><p>En som håller med är rekordårsforskaren Lisbeth Söderqvist. Hon anser att området är kulturhistoriskt värdefullt, inte minst genom sina särpräglade balkongfronter i betong, som finns kvar i hyresrätterna. Hennes text i Nackaboken från år 2000 har rubriken: ”Dags för K-märkning!”</p><h4><strong>Fakta: </strong>Stensö</h4><p><strong>Bostäder: </strong>Tio skivhus på åtta våningar (fyra uppfördes av HSB, sex hus uppfördes av Nacka bostäder och var hyresrätter). Senare tillkom flera hus. Bygget var det största bostadsprojektet i Nacka i början av 60-talet. Totalt bor ungefär 2600 personer i området.</p><p><strong>Arkitekter: </strong>Fritz Jaenecke (1903–1978) och Sten Samuelson (1926–2002). De fick också förfrågningar att bygga mer i området, men valde att avstå.</p><p><strong>Ansvarig för bygget: </strong>Guggen Ressner</p><p><strong>Fler byggnader av Jaenecke och Samuelson: </strong>Nya Ullevi, Malmö Stadion, Norrköpings stadsbibliotek, Baltiska hallen i Malmö.</p><p><strong>Framtiden: </strong>Långt gångna planer finns att bygga en småstad i Stensö. Förslaget stöds av Andreas Jaenecke, arkitekt och son till Fritz. ”Det livar upp det hela. Det blev på sitt sätt stereotypt med bara betonghusen”, säger han till NVP.</p><h3>Pensionärsmyten frodas i Sjöstaden</h3><h4><strong>Många tror att Hammarby sjöstad byggdes för pensionärer. Men det är en myt, hävdar arkitekten Björn Cederquist.</strong></h4><h4><strong>– Så var det absolut inte.</strong></h4><h4><strong>NVP berättar historien om OS-byn som blev bugaboofolkets metropol.</strong></h4><p>När Björn Cederquist började jobba i Sjöstaden hade han sin arbetsplats högst upp i den gamla Luma-fabriken, med utsikt över kåkstaden Lugnet.</p><p>Året var 1996 och det var här planarkitekten Jan Inghe-Hagström och stadens projektledning hade samlats för att realisera den nya tidens stad. Plåtskjulen där nere på den giftiga marken skulle väck, i stället ville man uppföra en ekologisk idealstad, värdig en OS-by.</p><p>Arkitekten Björn Cederquist hade i uppdrag att sörja för det sociala ansvaret, med bland annat bostadsmix, skola, förskola och hälsovård.</p><p>17 år senare finns facit på hur det gått.</p><p>Han är inte helt nöjd. Någon mix har det ju knappast blivit.</p><p>– Det är för lyxigt. Målgruppen är så snäv, man måste ha bra inkomst och jobba båda två för att ha råd att bo här, säger han.</p><p>Det finns en myt om Hammarby sjöstad. En myt som har tjänat vissa syften. Det är att stadsdelen var planerad för pensionärer med nysålda villor. Inget kunde vara mer fel, hävdar Björn Cederquist.</p><p>– Så var det absolut inte. Nej, nej, nej.</p><p>Missförståndet har att göra med de allra första husen som restes. Byggherrarna där förutspådde att man i dessa skulle ta emot många före detta villaägare. Men inom kort visade det sig att stadsdelen snarare lockade till sig 35-åringar med barn (som senare kom att kallas bugaboofolket, efter en populär barnvagn).</p><p>– Vi från stadens förvaltning hade en befolkningsprognos där vi räknade med ungar. I planen fanns ritat tre förskolor och tre stora grundskolor med integrerad förskola. Det skulle bli en blandad stad för alla åldrar.</p><p>Ändå uppstod problem med såväl förskole- som skolbrist. Ett bekymmer som med tiden uppkommit i fler nybyggda områden, noterar Björn Cederquist.</p><p>– Det är en fråga om politisk vilja. Det handlar om att våga ta en risk att bygga en skola som inte blir fylld från starten. Dessutom är det ju bostäder som ger kommunen intäkter.</p><p>Trenden gick igen på annat håll. Systembolaget, matbutiker och vårdcentralen. Alla ville vänta till området vuxit till sig. Björn Cederquist beskriver processen som en helt marknadsanpassad stad.</p><p>– Förr la man ett centrum som kommunen hade kontroll över. Man bestämde att här ska Systembolaget ligga, här finns vårdcentral och apotek. Så gjorde man inte nu. I stället väntade alla på marknaden.</p><p>Redan 1991 presenterade Jan Inghe-Hagström en akvarell. Den föreställde översiktsplanen för området runt Hammarby sjö. Här kunde man bygga en stad vid vattnet, visade han politikerna. ”Ett nytt attraktivt innerstadsområde”, sa han. Många blev förvånade av utformningen. Planarkitekten som låg bakom trafikseparerade områden som Minneberg och Södra station pratade plötsligt om rationella rutnät med gator och torg. Med draghjälp av Stockholms OS-planer blev visionen verklighet.</p><p>Något OS blev det ju aldrig, men det blev ett Hammarby sjöstad.</p><p>Många har under åren blivit förtjusta i kombinationen av butiker, bryggor och vass. Arkitekturkritiker kallade skapelsen för ”det bästa som har byggts i Sverige sedan andra världskriget”, lanserade området som ”en kronjuvel” och liknade ett besök vid ”en solsemester i Spanien”. Andra ansåg att området blivit arkitekturens H&amp;M eller Ikea, då så gott som allt nybyggt i Sverige kommit att inspireras av de kajliggande nyfunkishusen med öppen planlösning.</p><p>Jan Inghe-Hagström var nöjd med sitt verk, som han bevakade från sin bostad i Norra Hammarbyhamnen, fram till sin död 2005.</p><p>– Särskild nöjd var han med husen i Sickla udde och Sickla kaj. Han var mer bekymrad över att det fanns få stora lägenheter, så man kunde bo kvar när barnen blev tonåringar. I stället blev lägenheterna 40–120 kvadrat. De var lättast att få ut på marknaden.</p><p>Men att Sjöstaden skulle bli en ”stad” var inte självklart. I en intervju i tidningen Kritik från 1991 liknade Inghe-Hagström det ännu ej påbörjade Hammarby sjöstad med Röda bergen i Vasastan.</p><p>Men ett shoppingstråk blev det ändå.</p><p>– I planen finns plats för mycket butiker utmed huvudgatans bottenvåning, det är en romantisk idé om vad som skapar en levande innerstad, men det är för glest med kunder. Samtidigt ville man inte heller ha någon genomströmning av folk. Trafiken har ju dragits runt området, så få utomstående har vägarna förbi. Det var något som våra rådgivare från handeln påpekade direkt, men så blev det ändå, säger Björn Cederquist.</p><p>Just detta, stad utan stadsliv, har förre sjöstadsbon André Johansson skrivit om i blogginlägg och tidningsartiklar. ”När klockan är nio släcker Sjöstaden ner”, skriver han om ett område som han kallar för ett småsömningt semisuburbia. Dessutom anser han att den verkliga gågatan finns i Sickla.</p><p>Kanske är det också därför som fastighetsbolaget Oscar Properties härom året lanserade ett av sina nybyggen med parollen: ”Tänk på Sjöstaden — tänk nu tvärtom”.</p><p>– Det ska bli tuffare. Inte romantiskt som här i de tidigare delarna. Det är glas och svart, alldeles rakt, säger Björn Cederquist lite hånfullt.</p><p>Han föredrar själv området han kallar för ”Gamla stan”, alltså de första husen vid Sickla udde och Sickla sluss. De som till en början var svårsålda och mögelhärjade, men som nu ökat sitt värde med fyra gånger pengarna.</p><p>– Det är småskaligt och romantiskt. En ö med skärgårdskaraktär. Det nya är väl tänkt att tilltala superyuppisar.</p><p>Den som kan sin Sjöstadsgeografi märker hur området blir tätare ju längre ut man kommer. Drivande i den processen var dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund, M, som gav tjänstemännen bakläxa och krävde en tätare och mer ”stadsmässig” bebyggelse. I kombination med högre mark- och byggpriser har detta fortsatt.</p><p>– I Henriksdalshamnen kan folk hålla sina grannar i händerna när de går ut på sina balkonger. Man har byggt exakt så att brandbestämmelserna uppfylls.</p><p>En hel del annat förändrades också jämfört med den ursprungliga planen. Tvärbanan skulle egentligen ha gått till Slussen, Danvikslösen räknade man kallt med, och så skulle man bygga en gångbro från Luma till Södermalm.</p><p>– Sjöstaden är bara klar till 75 procent, hävdar Björn Cederquist.</p><h4><strong>Fakta: </strong>Hammarby sjöstad</h4><p><strong>Uppfört: </strong>Översiktsplanen lades fram 1991. Första detaljplanen klubbades 1997. Första invånarna flyttade in i december 2000. Bygget pågår fortfarande.</p><p><strong>Bostäder</strong>: 2017 beräknas för 25 000 invånare och 300 000 kvadratmeter arbetsplatser. 60 procent bostadsrätter och 40 procent hyresrätter.</p><p><strong>Initiativtagare</strong>: Planarkitekten Jan Inghe-Hagström (1944–2005). Upp mot 40 olika byggherrar och arkitektkontor har varit inblandade i projektet.</p><p><strong>Pris</strong>: Området Sjöstadsparterren vann 2005 Kasper Salin-priset som årets främsta bygge i Sverige.</p><p><strong>Framtiden</strong>: Ännu är inte Sjöstaden färdigbyggd. Kanten mot Nacka kommer att bebyggas med fler hus, liksom området närmast Skanstullsbron. Dessutom hoppas man alltjämt på Danvikslösen, trafikprojektet där Värmdöleden och tågspår ska dras in genom Henriksdalsberget, och frigöra yta för bostäder.</p><h3>Turister vallfärdade till kooperationens Mekka</h3><h4><strong>Först köptes fabriken. Sedan tog Kooperationen ett grepp om samhället. Tilltaget väckte stort intresse i utlandet, och prominenta gäster gick på guidade turer. NVP tog med arkitekten Claes Tottie på en nostalgitripp i Gustavsberg.</strong></h4><p>När turisterna kom till Gustavsberg fick de en guidebok i näven. En trettio sidor lång exposé om orten, författad på svenska, engelska, franska, tyska och finska.</p><p>Här framgick att man på några få år höjt bostadsstandarden från ett rum och kök för en familj, till två rum och kök — med badrum.</p><p>– Besökarna tyckte att det var helt fantastiskt.</p><p>Det säger arkitekten Claes Tottie, som på den tiden drygade ut kassan genom att agera reseledare. Det var 50-tal, med bostadsbrist och bilexplosion. Alla ville veta hur framtiden skulle te sig, och kanske fanns svaret i Gustavsberg.</p><p>Där brydde sig nämligen fabrikens ägare om hur de anställda levde efter arbetsdagens slut. De brydde sig faktiskt om hela samhället.</p><p>– Man började med att mäta upp alla gamla bostäder, och planera om dem och ge dem högre standard. Alla fastigheter rustades upp, berättar Claes Tottie.</p><p>Hans rutt brukade inledas vid det första KF-byggda bostadsområdet: Höjdhagen, med 69 rektangulära små funktionella stugor för arbetarna och deras familjer. Nu som då målade i falu rödfärg.</p><p>Kulören kan hänga ihop med ansvarige arkitekten Olle ”Thun-Olle” Thunströms tanke att man skulle ”banalisera på slutet, annars törs folket inte flytta in”.</p><p>– Först funderade man på bygga tvåvånings lamellhus. Men det blev billigare att göra så här. Sedan ville man ha något som anslöt till skärgårdsnaturen.</p><p>I ett zig-zag-mönster är vinkelbodarna utplacerade. Thunström hade vandrat många varv i terrängen och studerat stigarna. Han ville helst inte att husen skulle störa det som redan fanns. Staket saknas följaktligen. Tomterna går in i varandra.</p><p>– Naturen skulle vara kvar. Hade vi haft staket hade det blivit som hönsburar. Nu flyter det fram.</p><p>Fram till kooperationens köp av porslinsfabriken 1937 hade Gustavsberg styrts av släkten Odelberg, där först Wilhelm och senare sonen Victor agerade brukspatron och ortens högste politiker.</p><p>Dessa hade erbjudit de anställda alltifrån bolån, till barnbidrag och pension. Dessutom utlovades halverad kommunalskatt efter tio års trogen tjänst.</p><p>För de 3,35 miljoner kronor KF lade ut fick man alltså inte bara en fabrik med 900 anställda, utan även ett samhälle. Och det var en chans man inte tänkte för­sitta.</p><p>Kooperationens arkitektkontor, som till stor del innehöll unga män med funktionalistiska och socialistiska visioner, ville i Gustavsberg skapa ett mönstersamhälle, kooperationens Mekka.</p><p>Lite förenklat kan man säga att KF förlängde Odelbergs system med ett halvt sekel. De ägde arbetsplatsen, de byggde daghem, varuhus, klädaffärer och skolor, och de agerade byggherre och hyresvärd. Allt hängde ihop.</p><p>De guidade turerna följde ett givet mönster. Från funkisstugorna i Höjdhagen traskade man vidare till tegelradhus på Grindstugärde. Även dessa byggda i funktionalistisk stil. De gick också en vända i Mariaplan, och Hästhagen, med sina punkthus på pelare (inspirerade av Le Corbusiers villa Savoye) där lägenheterna hade utsikt mot alla väderstreck.</p><p>Och så avslutades allt med en lunch på Strandvik.</p><p>Claes Tottie, som var Olof Thunströms svärson, kom framöver att få en mer avgörande betydelse för Gustavsberg. Han fick några år senare i uppdrag att rita Gustavsbergs centrum. Vid den tiden var det en plats för fabrikens porslinskross, ändå var det här ortens mittpunkt skulle ligga, ansåg KF. I hamnområdet skulle inte butiker och bilar få plats.</p><p>Tanken var att motorvägen skulle sluta precis intill det som nu är centrumparkeringen.</p><p>– Det skulle vara väldigt mycket rörelse här. Tanken var också att det skulle finnas gångstråk från Hästhagen ner mot centrum. Längsmed vägen skulle det finnas butikslokaler med lägre hyror, med plats för hantverkare.</p><p>En sak är klar. Dagens centrum är mycket olikt det som lämnade ritbordet. På ritningen var hela området inglasat, efter inspiration från gallerior i London och Paris. Claes Tottie muttrar under promenaden förbi torget som Stig Lindberg möblerade.</p><p>– Det var en väldig skillnad. Nu är det lite Hagalund, säger han och åsyftar det tämligen rigida området i Solna.</p><p>– Tillbyggnaderna är väldigt märkliga. Det är dags att städa, liksom samla ihop det. Man borde fullfölja grund-idén.</p><p>På Claes Totties cv finns från Gustavsberg en rad villor och tillbyggnader, men även Folkets hus, Gustavs-bergsteatern, och det voluminösa Domusvaruhuset.</p><p>– Jag var väldigt nöjd med det, med sin stora spännvidd. Det var den ultimata lösningen på den tiden. Det fanns inga pelare, så man kunde möblera fritt. Säljytan och kassalängden blev maximal.</p><p>Värmdös kommersiella nav hittar vi istället när vi sitter bakom ratten på väg från orten. Claes Tottie får syn på Coop Forum och raden av köplador. Det är här och vid köpcentret i Mölnvik som Värmdöborna nuförtiden spenderar sin lön.</p><p>Samtidigt som centrum blivit perifert.</p><p>– Det är naturligtvis fiffigt för den med bil, säger Claes Tottie lite bekymrat.</p><p>– Men det är inga roliga anläggningar. De omgestaltar våra samhällen helt.</p><h4><strong>Fakta</strong>: Gustavsberg</h4><p><strong>Några av arkitekterna i KF:s Gustavsberg: </strong>Olof ”Thun-Olle” Thunström (ansvarig arkitekt 1937–1962) och Claes Tottie. Båda vid KF:s arkitektkontor. Hästhagen, Höjdhagen, Grindstugärde, Mariaberget, Lugnet, Hushållsporslinsfabriken, Sanitetsgodsfabriken, Badkarsfabriken, Kvarnbergsskolan, Runda huset och Gustavsbergs centrum hör till byggena.</p><p><strong>Några andra arkitekter</strong>: Ferdinand Boberg (Strandvik), Magnus Isaeus (Grindstugatan, Franska byggena, Höjden, Ekedalsskolan), Gustav Améen (Gustavsbergs kyrka), Bertil Ahlqvist (Munkmora, norra Lugnet)</p><p><strong>Folkmängd</strong>: 11 333 personer (2010)</p><p><strong>Namnbytet</strong>: Tidigare hette orten Farsta, efter Farsta slott. Slottets ägare Gabriel Oxenstierna ändrade namnet 1640 för att hedra sin far Gustaf.</p><p><strong>Framtiden</strong>: Fabriksstaden, som ska ligga i hamnen, innebär att 2 300 nya bostäder ska placeras i centrala Gustavsberg. Byggena möjliggörs av att tillverkningen av sanitetsporslin flyttat till Ekobacken.</p><h3>Funkisfästet banade vägen – här föddes ”ljust och fräscht”</h3><h4><strong>Här finns landets första funkisområde. Sedan invigningen av Kvarnholmens radhus har ljust och fräscht varit ledord för allt som byggts i Sverige. Nu ömsar ön skinn på nytt. NVP tog med arkitekten Claes Tottie på en historisk vandring.</strong></h4><p>I en södersluttning mot Svindersviken finns trettio märkvärdiga radhus. När de byggdes 1928 var de unika. De låg placerade som sockerbitar i backen, hade knappt någon utsmyckning, så när som på de gröna fönsterkarmarna.</p><p>Och här skulle fabriksarbetarna bo.</p><p>Då 32-årige arkitekten Olof ”Thun-Olle” Thunström hade året innan besökt Weißenhofsiedlung i Stuttgart. Ett område med arbetarbostäder i den nya strama stilen. Thunström blev tagen — så här skulle även KF:s anställda på Kvarnholmen leva, istället för att hetsa till pendelbåten vid arbetsdagens slut.</p><p>Standarden var banbrytande även på insidan. Alla hade badkar och toalett.</p><p>– Jag vågar påstå att det är det första utpräglade funkisområdet i landet, säger svärsonen Claes Tottie, som också varit arkitekt vid KF:s arkitektkontor.</p><p>Han vankar bland husen, som varit hyresrätter sedan byggåret, och konstaterar att de inte är sig riktigt lika. Vitt har blivit beigt.</p><p>– De har tappat karaktär. Jag vet inte varför de gjort det så murrigt.</p><p>På Kvarnholmen blev det dock mest tjänstemän som hade råd att bo i radhusen. Två flerfamiljshus byggdes bakom, och där matchade hyrorna bättre en arbetarlön.</p><p>Funktionalismen, funkisen, kom att få sitt svenska startskott med Stockholmsutställningen 1930. Nu ville man låta funktion gå före form. Själva utseendet skulle automatiskt framträda, när väl funktionen fått sitt.</p><p>Att det var just Thunström som blev epokgörande hänger ihop med arbetsplatsen. Kooperationen plockade talanger direkt från arkitektutbildningen. Många var medlemmar i vänsterrörelsen Clarté. De längtade efter något nytt, och skulle komma att bygga det moderna Sverige, med rådhus, teatrar, skolor, restauranger — och affärer.</p><p>– Det var mycket ideologi. Ofta byggdes Konsum-butikerna direkt när orten kom till, fastän man visste att de i början skulle gå med förlust, säger Claes Tottie.</p><p>Han kom in i bilden som praktikant 1948, och sedan anställd 1951. Vägen gick via Olof Thunströms dotter Ulla, som han var tillsammans med. Det blev således naturligt att börja på svärfaderns kontor. Och med tiden blev han Thun-Olles högra hand.</p><p>Påläggskalven har också kommit att sätta sin prägel på Kvarnholmen. Och inte bara med radhusförlängningar och silobyggen. På öns norra sida, intill tegelpalats och skrikande byggkranar, finns den ”liggande skyskrapa” som kallas för Munspelet, från 1966. Länge tjänade byggnaden som KF-bolaget Kvarnen Tre kronors huvudkontor.<br> Detta monument över den framgångsrika spann-målsproduktionen ritade Claes Tottie ihop med svärfadern, som då hade fått strupcancer.</p><p>– Vi satt på Gyldene freden och ritade på det. Sedan dröjde det flera år innan bygget kom igång, och då hade Thun-Olle gått bort.</p><p>Egentligen är det tänkt att se ut som en mås som breder ut sina vingar. Men sedan 70-talet är huset tillbyggt med ett undre glasparti.</p><p>– Jag tror aldrig jag har varit så arg som när man byggde det. Ingen frågade mig.</p><p>Först 1992 upphörde Kooperativa Förbundets tillverkning på ön. Då förfogade man över en samling fabriker och mark i ett attraktivt läge. Claes Tottie föreslog i en djärv plan att man skulle bygga bostäder, en bro till centrala Nacka, en monorail mellan Forum och Slussen, ett Nobelmuseum och ett Nacka universitet. Så blev det som bekant inte.</p><p>Men en bro ska det bli (den är självklar, enligt Tottie), liksom 2 500 nya bostäder och lika många arbetsplatser. Ön befolkas på nytt, men den här gången har KF ingen roll i utvecklingen. De sålde sitt innehav i fjol.</p><p>Vi vandrar längs kajkanten mot Stockholms inlopp. Några arbetarbostäder uppförs inte längre här på ön. I stället vill byggherrarna få köparna att punga ut med 80 000 kronor per kvadratmeter golv (den dyraste bostaden kostar tjugo miljoner kronor). Vad gäller utformningen är den fortsatt stram. Men istället för vitt föredras svart.</p><p>– Här var det mörkt. Nästan att det känns lite tyskt, säger Claes Tottie, för att i nästa mening berömma nybyggarnas syn på de gamla husen.</p><p>Många av industribyggnaderna kommer att stå kvar. Radhusen och lamellhusen på den södra sidan rör man inte heller. Och så har man planer för ”Munspelet”. Claes Tottie får syn på en grafik över hur byggnaden är tänkt att förändras. Glaspartiet — som en gång i tiden förargade honom så mycket — ska bort.</p><p>– Vad roligt! utbrister han.</p><p><strong>Fakta</strong>: Kvarnholmen<br><strong>Byggår</strong>: 1927–34, 2010–22<br><strong>Invånare</strong>: I dag några hundra personer. När området är färdigbyggt ska 5 000 människor leva här.</p><p><strong>Arkitekter (KF:s del):</strong>Olof Thunström (1896–1962), Claes Tottie (1929-), Artur von Schmalensee (1900–1972). JM och Peab bygger de nya husen. De äldsta byggnaderna, bland dem Kvarnen Tre Kronor, är från 1890-talet.</p><p><strong>Historik</strong>: KF köpte hela ön 1922 för att starta en egen produktion och hålla nere priserna på spannmålsprodukter. Man lade ner verksamheten på 90-talet, och sålde sin ägarandel i nybyggena 2012.</p><p><strong>Kuriosa</strong>: Ön hette Hästholmen fram till 1938, då det blev ohållbart att blandas samman med Hästholmen i Ödeshögs kommun. Mycket post hade genom åren hamnat på fel plats. Tidigare kallades ön Finnholmen.</p><h3>Husen som skulle nå till himlen</h3><h4><strong>Det var rekordår och det moderna samhället byggdes i Nacka. I Alphyddan fick arkitektstjärnorna Backström och Reinius chansen att skapa entrén till den expansiva kommunen — och de siktade högt.</strong></h4><p>När Marianne Wiskmann och hennes man baxade in sina flyttlådor och ställde sig vid köksfönstret tänkte hon: ”Här kan det väl aldrig bli något?”</p><p>Året var 1964, och hon åsyftade den fria utsikten från sjunde våningen i den då nybyggda hyresrätten. Stockholm låg på ett betryggande avstånd. Värmdöleden fanns inte. Henriksdal restes först året därpå. Hammarbybacken var en soptipp.</p><p>– Vi var det sista huset mot stan. Men nu har min utsikt krympt.</p><p>Ett halvt sekel har gått. Numera har 89-åringen alla butiker på gångavstånd.</p><p>– Jag kanske blir storstadsbo nu?</p><p>Men vi backar bandet.</p><p>Den trånga och förlegade kvartersmiljön var aldrig tänkt att nå hit. Vid denna tid drog ju en rivningsvåg igång, där centralt belägna kåkar jämnades med marken. Nacka hade således ett guldläge, de behövde inte ens riva för att skapa ett rationellt och funktionellt samhälle.</p><p>Här i Alphyddan anlitades landets då hetaste arkitektduo: Leif Reinius och Sven Backström. Ramarna: Mycket folk, liten yta, bevarad natur och bilvänligt.</p><p>– Det var en väldigt svår tomt, berättar Adam Backström, son till Sven och vid tiden anställd arkitekt på kontoret.</p><p>– Ändå blev det ett utmärkt exempel på hur man kan bygga bra höghus, med jättefina planlösningar, och platta tak som var föregångare.</p><p>Framtidstron var stor. Det var rekordår och man skulle underlätta för snabb och enkel förflyttning. Med tanke på Nackabornas redan höga bilinnehav var det givet att Alphyddan innehöll två välutrustade bilserviceanläggningar — men bara en matbutik.</p><p>Dessutom fick de inflyttade eget parkeringshus, ett av de första som placerats i ett bostadsområde. För husen med garage ingick en plats i hyran.</p><p>– Prognosen var en bil per två invånare, minns Adam Backström.</p><p>Ändå räknade planerarna i underkant. Numera råder ständig parkeringsbrist i backen upp till husen, vilket är en ständig källa till irritation bland invånarna.</p><p>Åren efter kriget hade trevåningshusen blivit en standardlösning runt om i städernas utkanter. Arkitekterna hade tröttnat på dem. Nu ville man bygga högt istället.</p><p>Nacka var en framtidskommun, och gränsen mellan nytt och gammalt var skarp. Svängde du upp på Värmdövägen skulle du känna suset i magen vid åsynen av de röda accenterna på berget.</p><p>Backström/Reinius var sedan tidigare vana vid höjder. Några stenkast bort, vid Danviksklippan, hade duon på 40-talet byggt det första ”punkthusområdet”, vilket kom att bli en svensk exportsuccé. Dessa var dock inte alltid uppskattade. I Tyskland kallades byggnaderna till exempel för ”Schweden-Scheiße”, svensk skit.</p><p>Bland politiker i svenska förorter låg modellen däremot i tiden. Varför använda mer mark än nödvändigt? Och varför inte bygga högt när man kan? I Nacka innebar det en förändrad skyline med Alphyddan, Talludden, Ekudden, Finntorp …</p><p>Från taket kan vi avnjuta vyn. Härifrån kan vi bevaka hela innerstan och halva Nacka. Alphyddeborna pratar gärna om detta panorama. När man går på visning kanske spekulanten först kollar på planlösningar, närhet till kommunikationen och prisläge (husen är bostadsrätter sedan tidigt 00-tal), men det är utblicken som avgör saken.</p><p>– Samtidigt är lägenhetspriserna nästan lika oavsett vilken våning man bor på. Faktum är att den med dyrast kvadratmeterpris har legat på tredje våningen, säger John-Erik Ohlsson, ordförande i bostadsrättsföreningen.</p><p>I dag anses detta höghusformat inte längre modernt. Stockholms förra stadsbyggnadsborgarråd införde till och med ett förbud mot att i förortsmiljö placera ”hus i park”. Bilsamhället är ute, promenadstaden är inne.</p><p>Adam Backström tycker att resonemanget har en poäng.</p><p>– Danviksklippan står sig utmärkt såvitt jag förstår. Men det är inga områden som skulle byggas idag på det sättet. Vi har ju utrymme i Sverige. Vi ska inte behöva springa runt och pressa in så mycket som möjligt på minsta möjliga utrymme.</p><p>Och nu var aldrig Backström/Reinius endast höghusbyggare. Runt om i Nacka finns fler exempel på mångsidigheten hos dem (se faktaruta). Paradoxalt nog arbetade de oerhört rutinmässigt, alltid tillsammans, alltid på samma sätt, och vid samma tider.</p><p>– De hade underliga vanor för sig. De hade ett gemensamt rum där de jobbade vid ett bord. På morgonen satt de på ett sätt. Och efter lunch bytte de plats. Det var en unik personkombination, mycket olika, ändå partners i över 50 år. På slutet blev de osams. Men om man suttit mittemot varandra på kontoret så länge år blir det väl förr eller senare en trötthetsfaktor, säger Adam Backström.</p><p>För Alphyddans del väntar sannolikt både ett nytt punkthus och mer ”stadsmässighet”. I en glugg mellan byggnaderna planerar kommunen att konstruera en egen studentskrapa. Samtidigt som man nere vid Värmdövägen hoppas omvandla genomfarten till stadsgata, med butiker, kontor och lägenheter.</p><p>Invånarna är skeptiska.</p><p>Det skulle inte skada med några nya parkeringsplatser först.</p><p>Fotnot: Ett punkthus är ett friliggande hus med trapphus i mitten, och lägenheterna runtom.</p><p><strong>Fakta: Backström &amp; Reinius Arkitekter AB<br></strong>KTH-kamraterna Sven Backström (1903–1992) och Leif Reinius (1907–1995) startade ett gemensamt arkitektkontor 1936. De hade sin bakgrund på KF och hos Le Corbusier (Backström), och Hakon Ahlberg (Reinius). Under åren kom de att bli superstjärnor i sitt skrå, bland annat med stjärnhusen och terrasshusen i Gröndal, men också med Vällingby centrum, Farsta centrum, femte Hötorgsskrapan och Åhléns city. De var också mycket aktiva i Nacka. Som personer har Leif beskrivits som känslig och inåtvänd, och Sven som glad och utåtriktad. En vinnande kombination, visade det sig.</p><h4><strong>Fakta: Här byggde duon i Nacka</strong></h4><p><strong>Alphyddan<br>Byggår: </strong>1959–1965<br><strong>Bostäder: </strong>700 lägenheter, då hyresrätter, sedan tidigt 00-tal bostadsrätter. Punkthus varvas med skivhus. I området byggdes också en skola ritad av Tore Axén.</p><p><strong>Danviksklippan<br>Byggår: </strong>1940–1945<br><strong>Bostäder: </strong>391<br>När husen byggdes låg Värmdövägen på husets vänstra sida. Till höger om husen fanns orörd natur. Området tillhörde fram till 1930 Nacka. Numera ligger Danviksklippan i Södra Hammarbyhamnen, och har blivit en del av Hammarby sjöstad. De spetsiga taken, som fick kritik av den tidens funktionalister, har fått husen att liknas vid blyertspennor.</p><p><strong>Ektorp, Ugglevägen<br>Byggår: </strong>1941–1950<br>Området var Nackas första bostadsområde utan anknytning till industrin. Även Hakon Ahlberg och Åke Porne ritade husen, men även en butikslänga, med tobaksaffär, pappershandel, livsmedel, skomakeri, järnaffär och frisör. Husen är låga och anpassade efter terrängen. Vid byggandet framhävdes kuperad terräng, vackra träd, sol och utsikt som starka säljargument. Vid den här tiden var variation eftersträvansvärt, vilket kan synas genom olika färger på puts, entrédörrar och balkonger.</p><p><strong>Radhusen i Trollebo<br>Byggår: </strong>1943<br>Tre enhetligt utformade gula radhuslängor grupperade som en hästsko kring en innergård mot Sicklasjön. Husen har förträdgårdar och garage i källare. Byggnaderna anses välbevarade och vara typiska för funktionalismen.</p><p><strong>Nacka gymnasium, Nacka sporthall, Eklidens skola, Nacka simhall och Nacka aula<br>Invigning: </strong>1959<br>Hela Nackas offentliga nav, så när som på stadshuset, har byggts av Backström och Reinius. Detta område är tänkt att ligga mycket centralt i det kommunen kallar Nacka stad. Nacka aula har varit prisat för sin akustik. Sven Backström hade gjort sin hemläxa och gjort studieresor till London och Moskva för att studera läran om ljudet.</p><h3>Det fanns ett annat Henriksdal</h3><h4><strong>Bröderna bakom pittoreska folkhemsförorten Årsta skapade några decennier senare miljonprogramsborgen i Henriksdal. Hur gick det till? NVP tog med deras söner på en tur i lokalhistorien.</strong></h4><p>Tore Ahlsén lutar sig mot balkongräcket och stirrar ner på den kala gården. Han tycks melankolisk, fastän byggnaderna han ritat nu står färdiga. Barn kivas där nere. Atmosfären är grå och trist.</p><p>– Ja, här bor man nu på Henriksdalsberget, som vi ritat, säger arkitekten suckande och förklarar att området i själva verket inte är klart. Han reciterar en dikt:</p><p>– ”Från en balkong ser jag ut i parken, trä’na ser jag ej, men jag ser ju marken.”</p><p>Scenen går att finna i en tv-dokumentär om bröderna Tore och Erik Ahlsén. Inspelningsåret är 1976 och i odyssén över arkitekternas karriärer utgör Henriksdal den svårmodiga finalen.</p><p>Men var bröderna verkligen missnöjda med sitt verk?</p><p>De avled i slutet av förra seklet och kan inte svara själva, men sönerna Sven och Erik — som också är arkitekter — minns hur resonemanget gick.</p><p>Sven Ahlsén (son till Tore) bodde 29 år på Henriksdalsberget:</p><p>– Pappa tyckte att det var fint. Men han var inte nöjd med parken. Anledningen till att man lade en kransbebyggelse på berget var ju för att få till grönytan. Pappa sa ofta att parken var större än Kungsträdgården. Först på 80-talet fick man till den som den var tänkt, och numera är det som en djungel sommartid. Det blir oerhört frodigt.</p><p>Erik Ahlsén (son till Erik) bodde fem år i området:</p><p>– Jag är säker på att de tyckte de lyckats med helheten med kransen runt en park. Sedan finns detaljer de säkert var mindre nöjda med, men jag tror inte att de tyckte lösningen från 50-talet var rätt för 70-talet. Med färre lägenheter hade de säkert sänkt våningshöjden men behållit huvudprincipen.</p><p>Så här var det nämligen. Redan 1950 tog Erik och Tore Ahlsén fram ett förslag för snudd på hela Västra Sicklaön. Lermodellen visar hur mängder av låga hus sicksackar sig fram över berget. Småbutiker, fritidslokaler och restauranger skulle här få plats i en gemytlig by med 350 bostäder.</p><p>Sedan kom Österleden.</p><p>Inte själva vägen, förstås, utan planerna för den. Motortrafikleden placerades som granne. Och markytan för det nya området minskade rejält.</p><p>Bygget bromsades, decennierna gick.</p><p>1964 kom en ny plan, anpassad för ett nytt krav på 700 bostäder. Det blev svårt att stå emot, medgav arkitekterna. Produktionsmetoderna krävde ju att krokigt blev spikrakt, och att lågt blev högt.</p><p>– Ett fel man gjorde var att det blev så stort. Men vid den här tiden skulle man ha fram en miljon bostäder. Då fick man rita på det sättet, berättar Sven.</p><p>– Jag har fått berättat för mig att de satt en natt med lera och gjorde den här kransen, säger Erik.</p><p>Det refereras ibland till att arkitekterna flörtat med den forntida borg som tidigare funnits på platsen, men det tror inte Sven på.</p><p>– Nej, de ville mer få fram grönytan. Man skapade en miljö som skyddade barnen.</p><p>– Bilarna finns bara på utsidan, och under husen, säger Erik.</p><p>Vissa klagar ibland på att området blivit lite för mycket av en ”bubbla”. Trots läget nära stan tar det ett tag att ens lämna berget. Erik kommenterar:</p><p>– Det är vare sig stan eller Nacka, och det är jobbiga backar med barnvagn. Man känner sig lätt isolerad. Men det gäller i och för sig inte bara det här området.</p><p>Henriksdalsberget blev snabbt populärt med sina moderna och rymliga lägenheter. Medelklassfamiljer som tröttnat på att bo trångt i nedgångna innerstadslyor var villiga att betala ansenliga hyror för att bo högt upp bland det gröna och nya. Följden blev dagisbrist — men också egna byalag.</p><p>Med tiden skiftade området karaktär. Det centrum som funnits, med mataffär, vårdcentral, post och bibliotek, monterades gradvis ner. Skolan försvann också. Många barnfamiljer flyttade.</p><p>– Det var en generering, och området fick lite dåligt rykte i svängar. En del kallade det ”dasslocket”, minns Sven.</p><p>Erik fyller i:</p><p>– All service hade ju försvunnit. Och vid busshållplatsen fanns ungdomsgäng som drev omkring utan fast plats i tillvaron.</p><p>I dag är läget ett annat. Bostäderna har blivit investeringar, och varje kvadratmeter i lägenheterna anses vara värd 30 000 kronor (2009 köptes de loss för 11 609 kr/m2). Det har gjort området tryggare, hävdar somliga, men också lite tråkigare.</p><p>– Det bästa vore en blandning av hyresrätter och bostadsrätter, säger Sven.</p><p>Bröderna Ahlsén är högt aktade inom svensk arkitektur.</p><p>De har vunnit priser för hus som PUB och Medborgarhuset i Örebro, men är kanske mest kända för 40-talets Årsta centrum, folkhemspärlan med en piazza inramad av kulturhus, bibliotek och varierande bebyggelse. Faktiskt inte helt olikt det ursprungliga förslaget för Henriksdal.</p><p>Samtidigt var de duktiga på att förnya sig, och anamma nya idéer.</p><p>– Ideologier och samhället på 1940-talet var väldigt annorlunda mot 70-talets samhälle med sin tekniska utveckling med TV, utökade kommunikationer, snabbköp med mera där bland annat bostadsbristen var ett samhällsproblem. Och bröderna var med sin tid, berättar Erik.</p><p>Så kom Tore Ahlsén också att bosätta sig på Henriksdalsberget.</p><p>Om han och hans bror hade kunnat återse området i dag hade de sannolikt saknat sitt centrum. I alla områden de byggde var mötesplatsen högt prioriterat, och duon ville ha mer än affärer. Kultur och social service var nog så viktigt.</p><p>I SVT-dokumentären från 1976 säger Erik Ahlsén d ä så här:</p><p>– Det handlar om vad folk ska göra socialt. Ska man ha en demokrati måste folk träffas. Vi vill stimulera en debatt och ett födande av intressen.</p><p>Han betonar lite senare i programmet:</p><p>– Vi bygger för människor, inte för byggmästare eller staten.</p><h4><strong>Fakta: Bröderna Ahlsén</strong></h4><p><strong>Erik Ahlsén</strong>, arkitekt, född 1901, död 1988</p><p><strong>Tore Ahlsén</strong>, arkitekt född 1906, död 1991 (bodde i Henriksdal 1970–1987, hustrun bodde i området fram till sin död 1991)</p><p>Båda hade en bakgrund på KF:s arkitektkontor, som bland annat byggt Kvarnholmen och Gustavsberg. De jobbade också nära Gunnar Asplund. 1937 startade de ett gemensamt kontor. Bland deras mest kända verk märks Årsta centrum. Bröderna blev hedersdoktorer vid KTH 1983.</p><h4><strong>Fakta: Henriksdalsberget</strong></h4><p><strong>Byggår: </strong>1968–1970<br><strong>Lägenheter: </strong>770 stycken<br><strong>Byggherre: </strong>Bostads AB Nacka-Stockholm och Skanska.</p><p><strong>Bebyggelsen: </strong>Området består av två höga skivhus på fem till åtta våningar placerade i en krans runt en inre gård. Området är helt trafikseparerat. Utåt är fasaden ockragul, för att smälta ihop med Södermalm, inåt grå, för att smälta ihop med naturen.</p><p><strong>Namnet: </strong>Henriksdalsberget har fått sitt namn efter rådmannen Hindric Spak, som i mitten av 1700-talet var inspektor på Danvikens hospital. Han ägde en gård i området som hette just Henriksdal.</p><p><strong>Några kända invånare genom tiderna: </strong>Katarina Taikon, Özgür Can, Max Peezay, Ann Jäderlund, Robert Gustafsson.</p><p><strong>Lokalhistoria: </strong>Miljöpartiet bildades i en lägenhet i Henriksdal.</p><p><strong>Framtiden: </strong>Nacka vill att hela Västra Sicklaön ska bli en tät stadsdel. 1300 nya bostäder ska byggas mellan Henriksdals trafikplats och Finnboda.</p><h4><strong>Fler Ahlsénområden i Nacka</strong></h4><p><strong>Sickla strand<br>Byggår: </strong>1947–1948<br>Sickla strand byggdes för att fixa tjänstebostäder åt Atlas Copcos anställda, där många kom från Italien. Geometriska mönster i klara färger smyckar fasaden. De inflyttade italienarna är också anledningen till att det finns en fullskalig bocciabana invid tennisbanan.</p><p><strong>Finnberget<br>Byggår: </strong>1948–1949<br>Finnberget var tänkt som en del i hela det nya Henriksdalsområdet, men har förblivit en enklav. Bostäderna var främst tänkt för arbetarna i Finnboda varv. Här hade även finska arbetarfamiljer sina bostäder. Nybyggda hus finns också i området, de uppfördes 2003–2004. Här har Marita Iivonen bott, som varit världsmästare i dragspel.</p><p><strong>Solsidan<br>Byggår: </strong>1952–1954<br>Området består av radhus och lamellhus och är placerade i lutande terräng. I området finns även butikslängor. Enligt kommunens stadsantikvarie är Solsidan ett av de främsta 50-talsområdena i Nacka, och det är känsligt för förändringar och tål inga förtätningar.</p><p><strong>Bergs oljehamn<br>Byggår: </strong>1959<br>Statoils oljedepå intill Nacka strand har också skapats av bröderna Ahlsén. Som bekant vill kommunen vräka oljebolaget och bygga ett nytt bostadsområde vid strandkanten.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=224d3025ab22" width="1" height="1" alt=""><hr><p><a href="https://medium.com/lowenfeldt/mitt-kvarter-224d3025ab22">Mitt kvarter</a> was originally published in <a href="https://medium.com/lowenfeldt">Jörgen Löwenfeldt</a> on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.</p>]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Reportage]]></title>
            <link>https://medium.com/lowenfeldt/reportage-ca83e938c608?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/ca83e938c608</guid>
            <category><![CDATA[journalism]]></category>
            <category><![CDATA[reportage]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Sat, 12 Jan 2019 22:24:35 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2019-11-20T16:52:53.756Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4>Journalistik av Jörgen Löwenfeldt 2006–2013.</h4><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*W3tj_JRDUyklFu2V6H_efA.jpeg" /></figure><p><em>KULTUR<br>Norrköpings Tidningar<br>2 maj 2007</em></p><h3>Du ska inte se det här</h3><h4><strong>I Stockholms tunnlar har konstverk målats och placerats ut. Att se dem kräver fotarbete. Jörgen Löwenfeldt går under jord för att se gatukonst.</strong></h4><p>Jaha. Då är de framme. Martin och Jonas belyser tunneln omsorgsfullt. Väggarna har dekorerats med plakat, kärleksbudskap och vanligt klotter. För några sekunder är det väldigt tyst. Sedan tornar en storm upp i ventilationsschaktet. De trycker sig mot en stege. Tunneln uppfylls av buller och ljus. Det drar till i magen på dem när tunnelbanetåget rusar förbi, suget är kolossalt.</p><p>Tveklöst en märklig start på en konstrunda, och det är just så omtumlande som det låter. Om Stockholms tunnelbanestationer är Sveriges längsta galleri är dess tunnlar i så fall det minst tillgängliga. För besökaren fordras tåliga kläder och en inte helt obetydlig portion mod. Vid vissa tillfällen är det becksvart, vid andra tvingas besökaren klättra, och så måste denne ständigt undvika att stöta ihop med tåg och ledningar.</p><p>Fastän verken knappast är synligt utplacerade faller de inom ramen för vad som kallas för gatukonst. Det hela tycks mycket svårbegripligt. Varför skulle en konstnär få för sig att placera sina verk just här, för ingens ögon?</p><p>Martin och Jonas är båda i 25-årsåldern, och ser ut som vilka unga män som helst, långa och gängliga, klädda som två oförsiktiga målare. De har varit verksamma inom gatukonsten i över tio år.</p><p>– Konst är ju individuellt, säger Jonas. Vissa gör det för sitt eget välbefinnande, andra för att påverka folk.</p><p>– För mig är det en större upplevelse att gå i en tunnel än på ett galleri, säger Martin. Det tillför en dimension, spänningen, atmosfären. Men det innebär inte att jag inte uppskattar gallerier.</p><p>– Det här är en mäktig miljö, kommenterar Jonas. Och verken vi ser nu har fått vara kvar länge. Det finns grejor från 80-talet bevarade. Så är det inte på gatan.</p><p>Det är förstås fråga om mycket klotter. Namntaggar och stökig graffiti är en vanlig syn i tunnlarna, men här och var kan målningar, postrar och till och med statyetter påträffas. De senare är formgivna av en konstfackstudent, gjutna och utplacerade av tunnelklättraren Tibet. Här är gatukonsten ett sätt att skapa en mening och ett sammanhang i en annars död stadsmiljö. Och även ett sätt att bota den egna tristessen.</p><p>Martin och Jonas far till den röda tunnelbanelinjens andra ände, stiger ner i ett jättelikt trapphus, som tycks måttligt väl underhållet. Ledstängerna är solkiga, och mörkret konstant, de måste lysa med ficklampan för att se var de sätter fötterna. Ett tiotal meter längre ner pressas de till att hoppa mellan avsatser, först därefter når de tågspåret. Det tas fotografier av klotter och målningar, men denna gång fanns det inte mycket här att se. När tunnelbanan dundrar förbi står de på ett betryggande avstånd.</p><p>Den senaste tiden har många av tunnlarnas konstnärer valt att visa upp sin konst i mer salongsmässiga sammanhang. Två av Stockholms mest kända gatukonstnärer, Akay och Klisterpeter, har gett ut en bok och Tibets statyetter är sedan några dagar tillbaka föremål för en utställning på ett galleri på Södermalm i Stockholm.</p><p>Jonas ser ingen motsättning i detta:</p><p>– För många är konsten en möjlighet att koppla av hjärnan. Det kan vara en reaktion på att man inte trivs med livet. Att man sitter och utför något tråkigt jobb för att få mat på bordet. Det är en kombination av spänning och skapande som lockar en till tunnlarna. Och om någon sedan är villig att betala för det man gör, då är det ju bara bra.</p><p>Inte bara gatukonstnärerna har förändrats, även samhället har gjort sitt för att göra deras verk rumsrena. Exempelvis har Stockholms stadsmuseum arrangerat stadsvandringar med inriktning gatukonst och i Malmö vill museerna flytta ut vissa föremål, lyfta undan gatstenar och placera tingen i marken, med tåligt glas som skydd, för att alla ska få se och ta del av samlingarna. Numera talas det om en allemansrätt i stadsmiljö, rondellhundar blir föremål för tidningsartiklar och tv-kanalen ZTV har rent av anordnat ett mästerskap för gatukonstnärer.</p><p>Men har gatukonstnärerna kommit att uppskatta den redan rumsrena konsten? Tveksamt. Tunnelbanetåget har stannat in vid Östermalmstorgs station, som av många kallas den konstnärliga höjdpunkten i Stockholms tunnelbanenät. Hela bergrummet är utsmyckat av Siri Derkert. Expressionistiska kvinno- och fredsmotiv är blästrade i den grå betongen.</p><p>Var går gränsen för gatukonsten?</p><p>– Det är när det inte är vackert längre. När det är för mycket, säger Jonas.</p><p>– Det är klart att det ska vara vackert, säger Martin.</p><p>– Men vackert och fult är alltid en smaksak, säger Jonas.</p><p>Martin lutar armbågen mot fönstret, pekar på Derkerts ristningar.</p><p>– Se på det här. Det är inte vackert. Här trivs ingen.</p><p>För drygt fyrtiofem år sedan, när utsmyckningen påbörjades, framfördes samma åsikt. Då svarade dåvarande spårvägschefen Hans von Heland: ”Jag ger fullständigt fan i vad folk tycker, bara de tycker någonting.”</p><p>Fotnot: Martin och Jonas heter egentligen något annat.</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>27 november 2008</em></p><h3>Under dödshot</h3><h4><strong>Även i Stockholm lever Roberto Saviano under hot. På hotelltaket vajar norska, brittiska och nederländska flaggor. Ingen italiensk.</strong></h4><p>Presskonferensen ska behandla författarens nya alster — en tunn skrift om en flickas kärlek till sin döde fästman — men fordrar likafullt föranmälan och dubbla id-kontroller.</p><p>En dryg halvtimme efter utsatt tid uppstår en glipa i dörröppningen. Säpomän med hetsiga pupiller positionerar sig i salen. Saviano, bländad av fotoblixtar, sätter sig vid ett bord och styr ner blicken.</p><p>Han får frågan om hur han ser på sin framtid som författare.</p><p>– Jag måste erkänna att jag inte tänker överdrivet mycket på min nästkommande bok. Just nu handlar mitt liv mest om min överlevnad.</p><p>I Gomorra konfronterade han den napolitanska maffian, camorran. Roberto Saviano tog anställning inom rörelsen, samlade information och utförde på sin vespa ett snabbrörligt journalistiskt arbete. I boken namngavs såväl bossar som underhuggare. Ett tilltag som till en början mottogs med en gäspning från de utpekade, men som i och med bokens och sedermera filmens framgångar orsakat fientlighet. ”Saviano ska dö innan jul”, ryktades det härom månaden, vilket ledde till protestrop i Italien, och offentligt stöd från premiärministern och napolitanaren Silvio Berlusconi.</p><p>– Det faktum att det här ryktet om min kommande avrättning kom ut har gjort att det avdramatiserats lite grann, säger Roberto Saviano. Det är därmed inte lika sannolikt att man kommer att kunna organisera det här. Men det känns förstås tragikomiskt att veta om sin egen dödsdag.</p><p>Sverigebesöket genomförs efter inbjudan från Svenska Akademien. Tillsammans med Salman Rushdie — också han boende på hotellet — förde han i tisdags samtal kring yttrandefrihet. Saviano ska även gästa Stockholms filmfestival och gå på röda mattan vid premiären av Gomorra. Jag känner mig lite överrumplad. Jag är inte särskilt van vid de här omkullkastningarna. Ena dagen sitter jag i min ensamhet, och nästa dag sitter jag i rampljuset framför alla journalister, säger han.</p><p>Under debatten i Börssalen betonade Rushdie hur vanligtvis triviala ärenden orsakar problem för den som lever under hot. Det erbjuds ingen tid för stora tankar när man behöver ägna timmar åt att planera ett restaurangbesök. ”Man vill bara komma över vägen”, förklarade den indisk-brittiske författaren.</p><p>– Det blir ett väldigt instängt liv, säger Roberto Saviano. Om jag inte hade min boxning, och kunde få ut mina inneboende aggressioner, då vet jag inte hur jag skulle må i dag.</p><p>De fem livvakterna har ersatt familjen, något han i en tidigare intervju uttryckt förbittring över. ”Åt helvete med framgången. Jag vill bara ha ett liv. Jag vill ha ett hem. Jag vill bli kär och gå ut och ta en öl. Jag är för fan bara 28 år gammal.”</p><p>– Det var viktigt att problemet med den organiserade brottsligheten lyftes fram i ljuset, säger han nu. Men för mig personligen vet jag inte om det var värt det. Jag ställer mig ofta den frågan. Med tanke på den privata situation den här boken har satt mig i hyser jag ingen stor kärlek till den. Det som gör mig stolt är att jag har jobbat efter min övertygelse. Genom litteraturen kan man söka kunskaper, men framför allt skapa förändringar.</p><p>En spontan applåd avslutar presskonferensen. Frågor om det femtio sidor tunna verket Kärleken är dödens motsats uteblir. Litteraturen står sig slätt mot verkligheten. Döden eggar mer än kärleken.</p><p>När Roberto Saviano reser sig får fotograferna bråttom. Författaren masar sig fram mot utgången. Någon sträcker fram ett exemplar av Gomorra för att få det signerat. Italienaren tecknar sin autograf och ler snällt. Sedan avlägsnar han sig.</p><p>Livvakterna följer efter.</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>25 augusti 2007</em></p><h3>Sista chansen att tygla Soprano</h3><h4><strong>I morgon lufsar en brynjedraperad Tony Soprano åter runt i tv. Kommer psykologernas superstjärna dr Melfi att lyckas tämja den voluminösa besten?</strong></h4><p>På ena sidan glasbordet sitter maffiabossen, försjunken i en fåtölj. På den andra har hans kvinnliga psykoterapeut och domptör tagit plats. Tystnad varvas med ventilationsmuller när mannen tar spjärn, häver upp kroppen och vräker ur sig:</p><p>– Fuck you!</p><p>Kvinnan tiger förskrämt. Mannen fortsätter, innan han avlägsnar sig.</p><p>–You’re a fucking cunt!</p><p>Så har de hållit på i 78 avsnitt, i sex säsonger. Utan påtaglig framgång. Med åtta avsnitt kvar för SVT att visa undrar tittaren fortfarande vem maffiabossen Tony Soprano är. En psykopat, sociopat, eller en kriminell familjefar? Och hur mäktar dr Melfi med att fullfölja behandlingen?</p><p>Vissa tv-tittare nöjer sig med att få reda på om Chris Moltesanti får någon fason på sina regissörsdrömmar, eller om Carmela Soprano fångar sitt förnuft och bryter upp med sin notoriskt otrogne man. Somliga behöver dämpa sin svåra abstinens genom att åter tilldelas en veckoranson grovt våld och oborstat språk.</p><p>För andra står kampen mellan maffiabossen Tony och hans psykoterapeut dr Jennifer Melfi ännu i centrum. HBO:s serie om maffiabossen och hans familj har vunnit stor framgång bland psykologer, framförallt i USA där såväl manusförfattare som skådespelare tilldelats pris av olika kårföreningar. Entusiasmen tycks gränslös. För första gången har en tv-serie målat upp en sannfärdig bild av en människas inre.</p><p>Av hävd har psykologin annars använts som ett allredskap inom underhållningsindustrin, att utnyttja vid manusluckor. Peter Sellers i en Prince Valiant-frisyr i What’s new, Pussycat?, freudianska analytiker i Woody Allens filmer, Anthony Hopkins som Hannibal Lecter, behandlades patienter genom att bokstavligen obducera deras hjärnor. Det förekommer också åtskilliga skildringar av kvinnor som blir förälskade i sina manliga psykologer, som Ingrid Bergman blev i Trollbunden.</p><p>Dr Melfi har därför tillfört någonting nytt inom populärkulturen. För det första är hon kvinna, för det andra beter hon sig så som en psykoterapeut gör, även om vissa hävdar att hon är en aning för stram till sin person och bär för kort kjol. Hennes analyser och medicinska utskrivningar sablas dock sällan ned, även om de gärna diskuteras.</p><p>Framför sig har hon en mäktig och förljugen man med välfylld neurospalett, fylld med narcissism, panikångest, asocialt beteende och tecken på borderline. I centrum för analysen står en psykopat till mor, kroniskt missnöjd och negligerande. Hon har lagt en gedigen mental sumpmark till grund för sonen. I den andra säsongen av serien försöker hon få Tony mördad som hämnd för att han skaffar plats åt henne på ett ålderdomshem.</p><p>Ett släktdrag, har det visat sig. Systern Janice är osunt egenkär med psykopatiska drag och Tony har minnesbilder av hur han som barn såg sin far lemlästa vänner till familjen.</p><p>Hans eget hushåll tycks omöjligt att hålla åtskilt från livet som gängledare. Därförutom faller han i en evig återkomst endast för kvinnor som påminner om modern. När dr Melfi för det på tal blir han vild.</p><p>Psykologiprofessorn Glen Gabbard, som skrivit boken I huvudet på Tony Soprano, ser en tvådimensionell karaktär i maffiabossen, en vars personligheter inte möts. Han är knappast psykopat, anser Gabbard, han är lojal, sentimental och älskar sina barn. Parallellt med detta är han en rasistisk vettvilling som tar livet av människor utan att känna ånger.</p><p>Det är med rätt hög sannolikhet därför som tv-tittaren inte upphör att tjusas av honom. Under samtalet med dr Melfi uppfattas den ena sidan, den pojkaktiga och charmiga. Han stjäl och mördar, det är riktigt, men han är samtidigt vitsig och tillgiven. Sak samma om han invalidiserar någon i nästa scen. Tittaren vill tillåta den deprimerade gangstern att lappa ihop sin kluvna själ i dr Melfis trygga fåtölj.</p><p>Fortfarande återstår dock att se om Tony är behandlingsbar. Svaren lär komma i den sista säsongen av tv-serien, med första avsnitt i morgon.</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>31 oktober 2007</em></p><h3>Typsnittet som inte syns</h3><h4><strong>Helvetica är standard. Det är ett typsnitt man ser hundratals gånger dagligen. Och det är omstritt.</strong></h4><p>Inga gråzoner. Den ena knappen uttrycker texten ”I hate Helvetica”, den andra ”I love Helvetica”. Filmmakaren Gary Hustwit tolkar fejden i en utfrågning på biograf Park i Stockholm.</p><p>– Utan den kontroversiella aspekten skulle inte min film fungera. Men jag vill själv inte ta parti för någon sida.</p><p>Frågeställaren är inte nöjd med svaret, och vänder sig mot publiken:</p><p>– Innan filmen sa han att han gillar Helvetica!</p><p>Åhörarna, idel designentusiaster, brister i skratt. Men Hustwit tycks bekymrad. Redan tidigare under samtalet har han svarat ängsligt fåordigt, som en hårt ansatt politiker. Nu blir det nästan löjeväckande.</p><p>– Alltså. Jag använder många typsnitt. Ibland använder jag Helvetica.</p><p>Märklig reaktion? Vi återkommer till det.</p><p>Det handlar om ett typsnitt man ser hundratals gånger varje dag. I logotyper (Saab, BMW, Toyota, Intel, Nestlé, Östgötatrafiken), på skyltar, i blanketter, på Macintosh-datorer, på PC i form av Microsoft-kopian Arial. Det är standard. Helvetica uttrycker trygghet: Den här bilen är säker, du kommer att hinna i tid, vårt flygplan håller för kastvindar, vi kommer att ta väl hand om dina pengar, alla formulär är ifyllda. Ta det lugnt. Vi fixar det.</p><p>Schweizarna Max Miedinger och Eduard Hoffmanns omåttligt nyttjade skapelse firar 50-årsjubileum, har förevisats på Moderna museet i New York och blivit föremål för en dokumentärfilm. Under det senaste året har Gary Hustwit rest mellan filmfestivaler och designskolor (den här gången Beckmans) för att spela upp sin film och diskutera världens mest använda typsnitt.</p><p>I Stockholm är biljetterna till engångsvisningen så efterfrågade att folk spejar efter lediga platser femton minuter efter utsatt starttid.</p><p>Filmen är Hustwits första. Ambitionsnivån är hög. Oförtröttligt har han resonerat kring typsnittet med 21 internationella formgivare, bland dem typsättaren Matthew Carter (skapare av typsnitten Verdana och Georgia) och italienske Massimo Vignelli (IBM, American Airlines och New Yorks tunnelbana).</p><p>– Jag undrade varför det inte fanns någon dokumentär om typsnitt, säger Gary Hustwit. Så jag gjorde en. Och jag lockades av Helveticas omstriddhet. I New York är hela staden fylld med Helvetica, inte minst i tunnelbanan. Man ser typsnittet överallt. Det blev en reaktion för mig.</p><p>Filmen är rapp och koncentrerad. Ackompanjerad av måttfulla musikstycken verkar Hustwit utan att synas. Just som Helvetica. När typsnittet slog igenom på 60-talet uppfattades det som det absolut neutrala, inte minst för dess schweiziska ursprung. Företagen föste undan volangerna för en modernistisk universallösning. Från och med nu skulle budskapen kläs in i en tydlig och skarp bokstavsdräkt.</p><p>Och det är här konspirationsteorierna började ta fart.</p><p>Kritikerna såg typsnittet som en symbol för storkapitalismen, som en tjusig sköld för bolagen att dölja sig bakom.</p><p>Under 60- och 70-talet gjorde albumomslagsgurun Paula Scher upp tabeller som visade att Helvetica användes mer frekvent i republikanska stater än demokratiska. Andra av hennes mätningar visar att företag som propagerat för Vietnam- och Irakkrigen har större benägenhet att ta Helvetica i anspråk.</p><p>”Det var det visuella språket för företag. Etablissemangets typsnitt och därför på något sätt ansvarigt för Vietnamkriget”, säger hon i filmen. Somliga menar rakt motsatt att typsnittet är socialistiskt, i och med att det har standardiserats till en sådan grad att även kinarestauranger och frisörer använder det.</p><p>För den icke typografibesatte låter slutsatserna lätt en smula överdrivna, snudd på paranoida. Och det är därför med viss förvåning jag betraktar den kulspetspenna jag antecknar med, läser texten ”Candy Clic 323” i vitt tryck på svart botten, och konstaterar att typsnittet är Helvetica. Har inte märkt det tidigare.</p><p>Formgivaren Michael Beirut summerar saken bäst: ”Det är som att få frågan vad man tycker om vit färg. Det finns bara där.”</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>2 juli 2008</em></p><h3>Kartläggning av Cartarescu</h3><h4><strong>Revolutionen satte spår. På Waltic-konferensen berättar den rumänske författaren Mircea Cartarescu om ett konstruerat förflutet.</strong></h4><p>Mircea Cartârescu visar gott tålamod. Han besöker Stockholm för att delta i författarkonferensen Waltic. Med handflatorna mot knäna inväntar han samtalsledaren Andrzej Tichýs frågor.</p><p>Lunchens attackregn har inte bara rengjort huvudstadens trottoarer, utan gör sig även synligt i form av vattenkammade hårsvall och våta jackor. Rumänen sammanför händerna, gör med dem en vågrörelse, och säger:</p><p>– Kanske är det på grund av regnet som så många kommit för att lyssna. Jag är glad över att ni är här. Det är mycket annorlunda för mig att tala inför en publik bestående av specialister. I andra sammanhang kan jag vara smart, här känner jag mig som ett mjölkbud som säljer mjölk till andra mjölkbud.</p><p>Han har tidigare jämfört sina böcker med att dyka ner i en djup sjö och däri försöka andas vattnet. Ingen lär invända. Mircea Cartarescus romaner är erkänt snåriga, men det hindrar inte litteraturkritiker från att lansera honom som nobelpriskandidat.</p><p>I november kommer avslutningen av trebandsverket Orbitór ut på svenska. Romanens final och domedag utspelas i Folkets palats i Bukarest.</p><p>– Den rumänska revolutionen var en dokusåpa skapad för tv. Allt var falskt och manipulerat, en illusion. De som genomförde revolutionen fick den att framstå som ett folkligt initiativ, vilket den inte var. Jag trodde på revolutionen, men jag förstod senare att det bara var en show. Då blev jag vansinnig.</p><p>Efter 1990 tog en primitiv, djungellik, kapitalism vid, säger Cartarescu. Den förde med sig ett utökande av maffians inflytande. För den fattige rumänen blev tiderna svåra.</p><p>Sett ur ett litterärt perspektiv blev nittiotalet en öken. Inte bara för att få förlag och magasin klarade av att bära sig ekonomiskt.</p><p>– Författarna hade anpassat sig till förhållandena i den totalitära statens fängelse. De led av Stockholmssyndromet, och började hålla av sina bödlar. Många av författarna som skrev god litteratur innan revolutionen blev märkliga och motsägelsefulla efter den.</p><p>För Mircea Cartarescu blev kommunismens fall ett uppvaknande. 34 år gammal gjorde han sin första utlandsresa, till New York. Efteråt har han levt långa tider i andra länder: Holland, Österrike, Tyskland. Orbitór författades i Stuttgart. Han skrev varje dag under ett år.</p><p>– Jag kände att ingen annan kunde skriva boken, att till och med de sämre sidorna var tvungna att vara just som de var. Jag hade en känsla av att jag skalade bort ett vitt lager från ett papper som redan var tryckt. Jag skapade inte bokstäverna, utan rengjorde något som fanns över dem.</p><p>Orbitór rubriceras som en postdiktatorisk självbiografi, men kan lika gärna klassas som en karta över författarens hjärna. Inte sällan följer den samma logik som drömmen, episoder i boken är mycket riktigt skrivna under tidig morgon. Saker är sällan vad de framstår som att vara.</p><p>– När jag läser en bok är jag inte intresserad av dess konstruktion eller av romanfigurer. Vad jag letar efter är den där droppen poesi. Det är vad som gör den till litteratur. Det är som spindeln som placerar sin kletiga massa i nätet. Jag är inte intresserad av nätet, jag är intresserad av det kletiga. Poesi handlar inte om att skriva dikter, det handlar om ett sätt att tänka, det är ett synsätt.</p><p>Efter ett halvt dussin diktsamlingar övergick han i slutet av åttiotalet till prosa — kläderna blev för små, förklarar han. Novellsamlingen Nostalgia publicerades 1989 i hemlandet efter att ha passerat nio censurstationer. Ändå tycker han inte att det egna skrivandet påverkats av de öppnade gränserna.</p><p>– En simpel revolution räcker inte för att ändra min stil, säger han halvt på skämt halvt på allvar. Jag tror faktiskt att jag skulle ha skrivit samma litteratur under andra världskriget, kanske till och med under Förintelsen. Jag är verkligen förbunden med det jag gör, och tror inte att ett yttre fenomen skulle kunna förändra mitt skrivande. Jag ser därför inte mig själv som representant för rumänsk litteratur, eller det rumänska folket.</p><p>Waltic-arrangörerna kastar nervösa blickar mot klockan. Jackorna har torkat. Mircea Cartarescu har pratat länge, och tagit lätt på frågorna som ställts, utan att för den skull vara ohövlig. Monologen rinner vidare, det ena ämnet föranleder nästa. Han knyter slutligen an till den bärande tanken för konferensen:</p><p>– Litteraturen är i dag misstänkliggjord. Den avfärdas och ses som en lyx vi inte längre har råd med. Samtidigt är litteraturen det mest värdefulla vi har. I Bibeln går att läsa: ”Vad skulle vi göra med vår värld om vi förlorade vår själ?” Det är på samma sätt med poesin. Den återkommer överallt, i design, i reklam, på internet, och så vidare. Den finner sätt att återvända till den teknologiska världen. Och gör sig värdefull.</p><p><em>SAMTID<br>Norrköpings Tidningar<br>2 september 2008</em></p><h3>Analysera ännu mera</h3><h4><strong>Psykologigenrens bäst säljande bok är inte skriven av en psykolog. Men nu tycks kåren närma sig publiken.</strong></h4><p>När belysningen dämpas är salongen fullknökad. Som vanligt. Den fjärde säsongen av Psykologer tittar på film rullar igång på Kulturhuset i Stockholm. Borat avslutade vårens visningar. Bergman inleder höstens.</p><p>Personas ljussättning och klippning har av filmvetare diskuterats i decennier. Den här kvällen ska publiken med hjälp av psykoanalytikern Iréne Matthis linda upp filmen, kliva in i det bergmanska psyket och förstå dess mekanismer.</p><p>Jonas Mosskin är psykologstuderande och initiativtagare till projektet. Syftet är att popularisera psykologin. Det behövs, anser han. Yrkesgruppen dras med elitism och onödigt krångel.</p><p>– Psykologerna har varit måna om sitt revir. Det ska vara lite mystiskt och svårt att förstå vad man gör. Den där elitismen och von oben-attityden kämpar jag emot. Jag upplever att det inom psykologin finns intressant kunskap om människor och relationer som inte kommer fram.</p><p>Det finns pengar att tjäna på själens marknad. Många gör anspråk på att kunna plåstra om människans psyke. På elskåp skriker anslag ”Vad ska man göra av sitt liv?” och i bokhandeln placeras Freud bredvid Dr Phil. Den senare har namngett en effekt. Efter tv-psykologens intåg i svenska hushåll började självhjälpsböcker att sälja i fem- eller sexsiffriga upplagor.</p><p>Många av kioskvältarna är självupplevda historier med färggranna författarporträtt på omslagen, där profiler som Mia Törnblom och Kay Pollack ledsagar läsaren till lyckan.</p><p>Psykologer har fnyst åt genren, kallat den flummig och ytlig. Oskar Henrikson, psykologstudent från Linköpings universitet, finner det märkligt.</p><p>– Jag har inget emot amatörer eller glada entusiaster, säger han. Men jag tycker att psykologer borde engagera sig bättre.</p><p>Han försöker att föregå med gott exempel. En gång i månaden lägger han upp inspelningar på webbradiokanalen Radio Rorschachs hemsida. Efter ämnen som Sigmund Freud, ältande och framtidsvisioner behandlar septembers avsnitt parterapi.</p><p>– Jag bär med mig något klassiskt förbättra världen-ideal och tänker mycket på hur man kan göra så mycket som möjligt för så många som möjligt. Det är viktigt att inte glömma bort vilka man ska hjälpa.</p><p>Psykologernas ovilja att öppna sig leder inte sällan till en klichéartad bild av yrket. För många är psykologen lika med den freudianska analytikern i Woody Allens filmer och tv-serier som Sopranos. Där visas långa, dröjande samtal med betoning på barndom och drömmar. I själva verket är den kognitiva beteendeterapin, KBT, som i Sverige framträder starkast. Här arbetar psykologen med att förändra tankemönster och beteenden, och tilltalet är rakare.</p><p>– Det är en generationsfråga, säger Oskar Henrikson. På många psykologutbildningar pågår slitningar mellan lärare som förespråkar psykodynamik och studenter som föredrar KBT.</p><p>Möjligen är det orsaken till att självhjälpslitteraturen de senaste åren har förändrats. Forskare konstaterar att böckerna har blivit bättre. De vänder sig mot en större publik, utan att göra avkall på vetenskapliga principer. Försök att städa bort tidigare nämnda elitism yttras även i internetterapi, radioprogram och personlighetstester online, liksom genom projekt som Psykologer tittar på film.</p><p>I Kulturhuset bollas frågor mellan publik och proffs. Psykoanalytikern Iréne Matthis säger att hon helst inte vill prata alls, eftersom hon upplever Persona som en musikalisk och poetisk skapelse. Likväl utfrågas hon om Liv Ullman och Bibi Andersson är en och samma? Eller om filmen egentligen handlar om regissörens sökande efter sin mor?</p><p>Matthis dricker ett glas vatten, utan kolsyra, och fingrar på glasögonen hon har i handen. Jonas Mosskin, sitter intill psykoanalytikern och agerar moderator.</p><p>– Du är naiv som dragit igång det här att analysera film, säger hon plötsligt och vänder sig mot samtalspartnern.</p><p>– Men det är bra, fortsätter hon i ganska kylig ton. Naivitet är det bästa sättet att lära sig något.</p><p>När diskussionen är avslutad och stolar lyfts bort konstaterar Jonas Mosskin samma sak. Han ler obekymrat.</p><p>– Jag kände när jag satt där att det är vansinne att analysera en sådan här film. Det går inte att göra rätt. Men jag vill verkligen göra ett försök att popularisera psykologin, prata psykologi och berätta saker om människor och relationer.</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>29 september 2007</em></p><h3>Vad är grejen?</h3><h4><strong>Snart får Frimurarorden ny uppmärksamhet. Dan Browns kommande bok handlar om den hemlighetsfulla organisationen. Jörgen Löwenfeldt har besökt logen i Norrköping.</strong></h4><p>Nödutgångsskyltarna längs salens väggar släcks. Takbelysningen falnar gradvis av. Svart och tyst. En stjärnhimmel träder fram över taket, och efter en stund tonar en soluppgång upp bakom podiet.</p><p>Plötsligt tänds allt på nytt. S:t Johanneslogens ordförandemästare Duncan Nordström lämnar reglagen, som är gömda bakom en skärm.</p><p>– Så där kan det se ut när vi har loge på tisdagar.</p><p><strong>Vad gör ni då?</strong></p><p>– Det var en bra fråga, säger Nordström och skrattar avvärjande. Har du fler?</p><p>Svenska Frimurarorden är en organisation uteslutande bestående av kristna män. Vad som försiggår på frimurarnas möten är hemligt, vilket har lett till omfattande spekulationer. Medlemmarna hävdar själva att hemlighållandet har pedagogiska orsaker.</p><p>Ritualerna som förekommer under loge utmärks av ett överraskningsmoment. Den som utsätts för dem ska vara oförberedd. Det ryktas om ceremonier med religiösa förtecken, om likkistor, svärdslekar och blodsdrickande.</p><p>Duncan Nordström och hans frimurarbroder Tomas Wändahl avfärdar påståendena som dumt skvaller.</p><p>– Jag har aldrig druckit blod, intygar Wändahl.</p><p>I övrigt kännetecknas Frimurarorden av en allt större öppenhet. På internet finns ett offentligt diskussionsforum, och till och med en frimurarshop. I Norrköping anordnas på Kulturnatten öppet hus i lokalerna på S:t Persgatan. Tusen kvadratmeter i tre våningsplan framvisas. Och redan nu förbereds utställningar och offentliga samlingar till S:t Johanneslogens 150-årsjubileum 2008.</p><p>Likväl fortsätter mytbildningen. Ofta spelar Frimurarorden en viktig roll i konspirationsteorier. I ett avsnitt av tv-serien The Simpsons blir Homer upptagen i den så kallade Stenhuggarorden (som är synnerligen inspirerad av frimurarna). Utefter ett avlångt bord iklädda långa överrockar sjunger medlemmarna: “Vilka kontrollerar det brittiska kungahuset? Vilka håller elbilen tillbaka? Jo, vi! Jo, vi!”</p><p>I litteraturen finns fler exempel där mytbildningen använts i underhållningssyfte. I Umberto Ecos roman Foucaults pendel har frimurare för avsikt att nå världsherravälde lagom till år 2000. Dan Brown profiterar också på myten. I sin kommande bok sätter han frimurarna i centrum. Boken ges ut i USA i början av nästa år.</p><p>– Egentligen är det inte längre någonting som är mystiskt med frimurarna. Tidigare höll man saker hemliga i onödan. Nu försöker vi vara så öppna som det går. Det är bara ritualerna och de skrifter som berör dem som är hemliga, säger Tomas Wändahl.</p><p>– Som frimurare är det förstås roligt att läsa Dan Browns böcker, men jag läser dem som skönlitterära romaner. Han påstår att allt är sant, men i själv verket plockar han bara ut sådant han tycker verkar kul och sätter ihop till ett äventyr, säger Duncan Nordström.</p><p>En bidragande orsak till förvirringen kring frimureriet är de grupper som använt ordens namn som täckmantel för andra verksamheter. Ett exempel är tidigare vänorden Illuminati som på 1700-talet hade en uttalad målsättning att avskaffa alla befintliga regeringar. Ett annat är den italienska logen P2 som på tidigt 80-tal plundrade en bank på flera miljarder kronor och föranledde den italienska regeringens fall.</p><p>I Norrköping etablerades orden av kung Adolf Fredrik år 1858. Efter tio år i Holmentornet och hundra år på Garvaregatan ritades och uppfördes en ny lokal på S:t Persgatan. Dörrar och möbler följde med i flytten, vilket har bidragit till en museilik känsla i byggnaden. På väggarna hänger närmare 800 privata sköldar från medlemmar som har nått den åttonde graden i orden (sammantaget finns elva nivåer). I biblioteket har vissa av skåpen försetts med hänglås, och alldeles intill finns ett brandsäkert valv med omistliga, och hemliga, skrifter.</p><p>Förutom smusslet kring riter fungerar de som vilken förening som helst, hävdar Nordström och Wändahl. Varje tisdag träffas troende Norrköpingsmän klockan halv sju i lokalen för att snacka och äta mat. Småpratet inleds i klubblokalen, där det finns en bar. På utsatt tid fortsätter sällskapet ner till bottenvåningen och den stora salen.</p><p>Efter logesammankomsten och ritualerna traskar man upp till gatuplanets matsal och äter.</p><p>Den kristna tron står i fokus, understryker Tomas Wändahl:</p><p>– Varje broder har en målsättning att bli en bättre människa. Det är viktigt att man har en sådan attityd. Han lär sig att se vem han är. Och lär känna sig själv.</p><p>Trots ett medmänniskoideal, och trots att den svenska orden varje år skänker 30 miljoner kronor till välgörande ändamål, har frimureriet många gånger blivit beskyllt för att vara odemokratiskt. Kanhända inte särskilt överraskande, med tanke på den begränsade medlemsbasen. Dessutom bedöms risken för nepotism vara hög.</p><p>– Jag ser inget konstigt med att vi bara tillåter manliga medlemmar. I s-kvinnorna tillåts bara kvinnor. Det är ingen som klagar på dem, säger Duncan Nordström.</p><p>– Och varför skulle man ge uppdrag till en broder i orden? När jag anlitar hantverkare är jag alltid mycket affärsmässig, säger Tomas Wändahl.</p><p><strong>Fakta: Frimurarna</strong></p><p>Frimurarorden grundades av fria brittiska murare som byggde kyrkor. På 1700-talet upphörde kopplingen till professionen, men symboler och ritualer behölls. I Sverige har kungen varit ordens stormästare sedan 1809. Kung Carl XVI Gustaf har dock frångått traditionen och fungerar endast som ordens högste beskyddare. Idag finns närmare sex miljoner frimurare över hela världen, i Sverige 15000. I Norrköping finns drygt 250 medlemmar.</p><p><em>Nacka Vörmdö Posten<br>13 maj 2013</em></p><h3>Bruset har gjort tystnad till handelsvara</h3><h4><strong>Tystnad är hett stoff. Den saluförs på spaanläggningar och på kursgårdar. Och många är villiga att betala för att inte göra någonting. Men vad händer när vi slutar väsnas? NVP har sökt svaret.</strong></h4><p>Plötsligt stirrade jag och kollegan på varandra över datorerna. Något hade hänt. Vi visste inte vad, mer än att det var något verkligt bra och befriande.</p><p>Det var dagen då vår 90-talskopiator slutade fungera. Dånet hade upphört.</p><p>Jag drar historien vid frukosten på retreaten. Klockan är 09:15, vi dricker kaffe och äter ostsmörgås. Syftet är att på något vis motivera min reträtt. Det blir mina sista ord.</p><p>Vi befinner oss i Kyrkans hus i Orminge. Sammanlagt är vi fem personer som av olika anledningar betalat 100 kronor i syfte att vara tysta en hel dag, i en ignatiansk retreat. Evenemanget har sin grund i helgonet Ignatius av Loyolas erfarenheter av stillhet, då i syfte att komma närmare Gud.</p><p>– Egentligen är en dag lite kort, säger prästen Eva Broo, som arrangerar.</p><p>– För mig behövs tre dagar för att jag ska få effekt.</p><p>Efter en meditation i kyrksalen drar allt igång. Vi tonar in i tystnaden.</p><p>Ljud är ett ofta förekommande ämne i den lokala debatten. Men då i bemärkelsen oljud. Bullernivåer mäts vid Sickla allé, två- och treglasfönster sätts in, plank monteras vid Saltsjöbanan, och alla vet att ljuden — i synnerhet dem vi inte märker — påverkar hälsan.</p><p>Enligt WHO utsätts 450 miljoner européer dagligen för oacceptabla ljudnivåer. Till och med fiskar får hörselskador på grund av människans ljudutsläpp.</p><p>Så vad händer när allt försvinner?</p><p>Svaret: Du hör nya ljud.</p><p>Jag vandrar otåligt runt i lokalerna, efter att ha stört mig på larmet från parkeringen utanför. Jag hamnar i ”Stilla rummet”. I en garderob hörs en tickande klocka. Outhärdligt.</p><p>Men det blir bättre. Lagom till lunchen slutar tankarna snurra, jag tittar på mina fingrar och granskar mönstren på dem, jag upptäcker vita fläckar på naglarna.</p><p>13:15 får jag prata igen, men bara i några minuter.</p><p>Jag har ett enskilt samtal med min medvandrare Anna, som jag bara känner vid förnamn. Hon har, precis som jag och alla andra, under förmiddagen intagit olika platser i Kyrkans hus, utan att störa någon annan. Som på bussen till jobbet, ensamma tillsammans.</p><p>Anna beskriver processen som en lök. Jag har just skalat av ett lager.</p><p>– Är det inte ganska otroligt att till och med tystnaden blivit en vara? säger jag och åsyftar entrébiljetten.</p><p>– Det är lite dyrare där borta på Hasseludden, replikerar hon.</p><p>– Jo, men att man behöver ta sig hit för att klara av att varva ner.</p><p>– Är inte det att ställa lite för höga krav på sig själv? Samhället ser ju ut så här, vi får intryck hela tiden, svarar hon.</p><p>Därefter ny tystnad.</p><p>14:00 ordnas en meditativ vandring runt i Orminge. Som en grupp dövstumma vankar vi förbi Eddy’s, där närboende firar helgen med öl på uteserveringen. En skäggig man känner igen en i gruppen. Han säger ”hej”, men får inget svar. Han byter ansiktsuttryck.</p><p>Promenaden är en sensation för sinnena. Barn som ropar ”Hata AIK”, en tom tennisbana, ett omkullvält träd med utslagna knoppar.</p><p>Stimulans föder ett sug efter mer stimulans. När vi kommer tillbaka får jag en impuls att ta upp mobilen och kolla Instagram. Jag låter bli.</p><p>Vid 15:30 får vi använda stämbanden igen. I kyrksalen sjunger vi psalm 762. Den första raden lyder: ”Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.” Vi kraxar fram melodin. Andra versen låter bättre.</p><p>Efteråt skingras vi, utan att egentligen ha träffats.</p><p>Jag samlar arrangörerna för en pratstund. Det känns som att jag har all tid i världen.</p><p><strong>Varför kommer folk hit?</strong></p><p>– Det finns ett stort behov av lugn och ro, med tysta oaser. Det är ju ljud överallt i samhället. Vi gjorde en enkät förra gången vi anordnade detta. Då svarade folk att de villa ha tystnad, lugn, med färre stimuli. Jag tror också att det finns en andlig längtan, säger diakonen Åsa Jansdotter.</p><p>Retreaten anordnas två gånger per termin, i kyrkans regi. Förra gången, i februari, kom fjorton personer. Behovet var uppenbarligen större då, under oxveckor i minusgrader och mörker.</p><p>Deltagarna är inte nödvändigtvis samma personer som sitter i kyrkan på söndagar.</p><p>– Det här är ett sätt att vara social med varandra utan att vara social. Det tycker jag är skönt. Jag pratar mycket, och det är just vi som gör det som behöver retreater, säger prästen Eva Broo.</p><p>Så vad händer om det blir helt och hållet tyst? I boken ”Koltrasten som trodde att den var en ambulans” testar författaren Anders Mildner just det. Han placeras i ett vadderat rum med klinisk tystnad.</p><p>Ändå hör han saker, nämligen ett skrämmande pulserande sorl: blodomloppet.</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>10 november 2007</em></p><h3>“Kittet som håller fast kulturen är hotat”</h3><h4><strong>I snitt distraheras människan var tredje minut. Det inverkar på läsandet och skrivandet. Är den långsamma kulturen utrotningshotad?</strong></h4><p>Tekniken var vår befriare. Författaren George Bernard Shaw förutspådde att människan år 2000 skulle arbeta två timmar om dagen.</p><p>Teknologin har snarare kommit att effektivisera oss. Dagens västerländska människor sover nittio minuter mindre per dygn än de som levde för hundra år sedan.</p><p>Simultankapacitet är en viktig egenskap i ett obegränsat informationsflöde, något som ofta leder till en upplevelsenarkomani där man vid datorn i snitt har åtta fönster öppna samtidigt, och där ringande mobiltelefon, pipande e-post och alarmerande tv-nyheter var tredje minut avleder uppmärksamheten.</p><p>Vuxen-ADHD har en amerikansk psykiatriker benämnt fenomenet. En stigande oförmåga till fokus. Hjärnorna fylls med för stora mängder information. Arbetsminnet försämras, man glömmer bort ord och förlorar rumsuppfattning, och orkar knappast läsa mer än några rader i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff.</p><p>Tomas Moberg är grundare av svenska rörelsen Slow society, med bas i Linköping. Långsamhetskonsult är titeln på visitkortet. Han föreläser och ger råd till företag och organisationer.</p><p>– Eftertänksamheten som finns i kulturen kommer inte till sin rätt i ett snabbt tempo. Att skriva en bok är en långsam process, som bygger på att inte förblindas av det senaste. Att läsa den ska också gå långsamt. Det är två processer som har fått utvecklas i kulturen. Jag tycker att de hotas av det mediala, i en journalistik som är ytlig och ogrundad, där man söker snabba lösningar. Man ska kunna debattera och ge kvicka svar. Kittet som håller fast kulturen är hotat.</p><p>Läsning är definitivt en ineffektiv sysselsättning. Att tyda sjuhundrasidorsromaner från 1800-talet tar tid och kräver koncentration. Inte underligt att det har uppstått genvägar. Nyligen utkom Henrik Langes seriebok 80 romaner för dig som har bråttom. På fyra rutor avhandlas storverken med fullkomlig respektlöshet: Sagan om ringen (hela trilogin), Utvandrarna, och även Brott och Straff. Alla slutpoänger avslöjas, till och med mördaren i Tio små negerpojkar. Det är småkul. Och tidstypiskt.</p><p>Ändå har bokförsäljningen sedan 1999 ökat med drygt 50 procent. En ökning som bland annat kan förklaras med den rådande deckarboomen. Snabb kultur för snabba människor, där omedelbar behovstillfredställelse garanteras, menar Moberg. Själv sällar han sig till gruppen slow readers och föredrar att besinningsfullt beta av klassikerna, Dostojevskij, Steinbeck, Hemingway. Han undrar intresserat:</p><p>– Har man tid att skriva den typen av böcker i dag? Är det möjligt? Distraktionerna kanske står i vägen? Samhällets biljud har mångfaldigats sedan 1800-talet. Att kunna teckna och borra sig in i något, att långsamt väva samman historier. Det har blivit så svårt i dag. Vi störs hela tiden, och i de eviga avbrottens kultur handlar man efter sina impulser.</p><p>Den globala långsamhetsrörelsen etablerades 1989 i Italien utanför en McDonaldsrestaurang, och har haft effekt på debattklimatet. Begrepp som slow food, slow city (i somras utnämnde sig Falköping till Sveriges första långsamma stad), slow fashion och slow design har vunnit genomslag. Yoga har blivit en folksport och Dalai Lama-besök fyller Globen.</p><p>Några milstolpar: I slutet av 80-talet hojtade Robin Williams ”Carpe diem” i filmen Döda poeters sällskap. 1993 drog filosofen och debattören Ladislaus Horatius i nödbromsen i protest på ett X 2000-tåg mellan Stockholm och Oslo. Åtta år senare författade Owe Wikström boken Långsamhetens lov. Kanadensaren Carl Honorés bok Slow — lev livet långsamt gavs ut några år därefter, och hans föredrag är flitigt nedladdade på nätet.</p><p>Det svenska riksdagsvalet 2006 kom i mångt och mycket att handla om det som kallades för livspusslet. Båda de politiska blocken gav löften om att hjälpa människor att pussla samman arbete och fritid, där en nymoderat retorik vann väljarnas förtroende.</p><p>På samma gång är långsamheten ännu provocerande. Den söligt gående hinner inte över övergångsstället innan den gröna gubben blir röd, och den senfärdige medarbetaren är alltjämt måttligt populär på kontoret. Att förändra i grunden verkar besvärligt. Man åker på spa en helg, och låter långsamhetens lov skjutas på framtiden, säger Tomas Moberg.</p><p>– Ett nyckelord är sedan. Jag ska bara göra karriär först. Sedan kan jag ta det lugnt. Jag tror inte på det där. Det handlar om prioriteringar, att välja bort, att begripa att det finns mervärde i att göra saker ordentligt. Jag och min fru har ställt upp tv:n på vinden, och begränsat behovet av ny teknik och chattprogram. Det har gett tid för samtal och läsning. Det gäller att hitta stunderna som finns, vilket möjliggör att gå till djupet av kulturen, säger Tomas Moberg.</p><p>Hjärnforskaren Torkel Klingberg spår i boken Den översvämmade hjärnan en framtid där tekniken bistår människan med att sålla bland intrycken, och tar som exempel Nasas forskning kring informationspaneler för piloter. Om en olycka inträffar lyser bara den nödvändigaste informationen.</p><p>Tomas Moberg hoppas att Klingberg får rätt:</p><p>– Det finns något i den rådande kulturen som får oss att göra flera saker på en gång. Gör det du gör och inget annat, är mitt råd. Multitasking leder inte rätt. Datorerna har ställt till det, med de möjligheter de erbjuder. Ofta är det ett krav att vi utnyttjar dem fullt ut. Det är teknologin som stressar oss i grunden.</p><p>Från en jackficka spelas en melodisnutt med virveltrummor. Mobiltelefonen knäpps av först efter ett tiotal sekunder. Vad pratade vi om, nu igen?</p><p>– Just så, säger Tomas Moberg. Vi reagerar hela tiden på det som händer i ögonvrån. Det stör vårt fokus.</p><p><em>TEKNOLOGI<br>Norrköpings Tidningar<br>29 augusti 2007</em></p><h3>Mamma ser dig</h3><h4><strong>Facebook är nätgemenskapen där alla får vara med. För första gången kan föräldrar umgås på samma virtuella mötesplatser som sina barn. Men inte utan konflikter.</strong></h4><p>Ett nytt meddelande. Min faster har anslutit sig till Facebook, och gjort mig till vän. Hon tror att sajten kan hjälpa henne att hålla koll på vad sönerna sysslar med, och vad brorsbarnen ägnar sig åt. Genast får hon reda på att den äldste sonen just har gjort slut med sin flickvän.</p><p>”Ja, men så praktiskt att jag kan kolla upp mina egna barn också! Perfekt!” skriver hon.</p><p>Entusiasmen delas inte av sönerna, vars tillvaro på hemsidan jag har följt med intresse. Den yngre har framhållit att han söker efter ”whatever he can get” i kärleksväg. Han har även lagt ut familjens hemtelefonnummer. Den äldre förekommer på 207 foton och 2 videos inlagda av kompisar. Inte alla bilder lämpar sig för mammas ögon.</p><p>Med Facebook håller du kontakt med de människor du egentligen inte hade tänkt hålla kontakten med, men gör ändå för att det är enkelt. Med hjälp av ett nyhetsflöde uppdateras du ständigt om vad klasskamraterna från lågstadiet eller chefen från förra jobbet gör i dag.</p><p>Jag läser:</p><p>Mark joined the group journalists.</p><p>Piotr is looking for an apartment.</p><p>Maria is now married.</p><p>Christina and Ulrika are now friends with Anna.</p><p>Emily is slötittar på fotboll.</p><p>Efternamnen har jag tagit bort. På Facebook heter du som du gör även utanför sajten, inte något alias för oigenkännlighet. Att finna vänner är på så vis okomplicerat. Det forna studentcommunityt från Harvard har över 120 000 svenska medlemmar, och är enligt besöksräknartjänsten Alexa Sveriges nionde mest besökta hemsida.</p><p>Egentligen är det fullkomligt logiskt.</p><p>80-talisterna har vuxit upp, läser på universitet eller förvärvsarbetar, de vill inte längre driva omkring på glättiga ungdomscommunityn som Lunarstorm och MySpace. Facebook utmärks av ett sobert utförande, vit bakgrund med blåa detaljer, och skulle lika gärna kunna vara en hemsida för en revisionsfirma.</p><p>En bedräglig känsla av trygghet råder, den försäkrar att det som händer på Facebook stannar på Facebook. För vissa är det också så, sajten har en ordentlig avdelning för hur man begränsar sin profil för andra medlemmar. Det barn som vill undslippa sina föräldrar kan enkelt ordna detta. Men inte alla vet hur man gör, och få inser att de har ett behov.</p><p>Enligt en ny undersökning lämnar 41 procent av sajtens medlemmar ut personlig information till vem som än vill ha den.</p><p>Som till polisen. I USA har bilder från communityt använts för att kartlägga när studenter ska anordna röjiga evenemang. Företag i rekryteringstankar har också blivit hängivna besökare. Sajten fungerar för dem som ett verktyg för att utreda någons faktiska identitet. Den alltför godtrogne nätanvändaren, med mycket på sitt samvete, har åtskilligt att frukta.</p><p>Enligt det avtal som alla medlemmar godkänner förbehåller sig Facebook rätten att använda information om personer som hittats genom andra källor än sajten, som på bloggar eller i tidningsartiklar. Genom en annan klausul tillåter medlemmen Facebook att sälja ens personliga uppgifter till företag.</p><p>Man behöver i själva verket inte ens betala för att nå sådan information. För ett par år sedan laddade två studenter ner över 70 000 profiler från hemsidan genom att använda ett automatiskt skript. Då för att tydliggöra sajtens säkerhetsproblem.</p><p>Den amerikanska psykologen Sherry Turkle har beskrivit Facebook som den sajt som bäst kartlagt den första internetgenerationen. Hon bekymrar sig över de ungas nonchalans inför problemet, och befarar att de i framtiden inte kommer att fästa någon vikt vid sin personliga integritet. Vare sig det gäller hemsidor, kreditkortsföretag eller myndigheter.</p><p>Oron är dock större på kultursidor och bland integritetsexperter än hos användarna på communityt. Det är därför föga underligt att föräldrar väljer att ansluta sig till samma hemsidor som sina barn.</p><p>Den republikanske presidentkandidaten Rudy Giuliani hamnade för några veckor sedan i ett kärvt läge då det framkom att hans dotter stödde demokraterna och hade gått med i gruppen Barack Obama (One Million Strong for Barack) på Facebook.</p><p>Efter en åthutning från fadern gick hon ur dagen därpå.</p><p>Även svenske utrikesministern Carl Bildt har ett konto. Helt öppet, för vem som helst att besöka. Bland vännerna märks hustrun Anna Maria Corazza Bildt och produktionsbolagsägaren Anna Bråkenhielm, men även dottern Gunnel.</p><p>Pappa ser dig också.</p><p><em>Internetworld<br>20 november 2009</em></p><h3>Adblock — för att du hatar internet?</h3><h4><strong>Webbläsaren Firefox populäraste tillägg — Adblock — gör dina banners osynliga. Ett problem för mediebranschen, men också för marknadschefen. Vem betalar egentligen för de blockerade annonserna?</strong></h4><p>Vi var nyinflyttade och gick för att hämta posten. Brevlådan var överfull, innehöll floder av infoblad, broschyrer och kataloger från företag som ville sälja oss saker. Vi satte upp en ”Ingen reklam, tack”-skylt. Strömmen av budskap avstannade. Skylten blev kvar.</p><p>Känslan är ungefär densamma efter att ha installerat Adblock Plus, det mest populära tillägget till Firefox med 60 miljoner nedladdningar och en expansionstakt på en miljon i veckan. Webben förändras. Allt blir tyst och stilla. Sajter som Aftonbladet.se eller DI.se är snabbladdade när annonserna avlägsnas.</p><p>Syns du inte finns du inte, sägs det. Och i dessa internetanvändares ögon är annonsköparen osynlig. ”Ingen reklam, tack”, meddelar man. ”Men gärna sajtens övriga innehåll.”</p><p>För mediebranschen är problemet uppenbart. Redan i dag är det knivigt att få nätsatsningar att gå ihop. Om internet ska följa i direktmarknadsföringens spår — där var tredje hushåll tackar nej till reklam — blir det svårt att överleva. Än så länge är det långt dit, lugnar mediecheferna. Men hur ser läget ut för den som köper annonsen? Någon måste ju betala för det som inte syns.</p><p>En som funderat i de banorna är Fredrik Wallner. Han är Microsofts strateg för den svenska annonsmarknaden, bland annat via Hotmail och MSN.se. I oktober förra året sa han i en intervju i Internetworld: ”Jag tror inte längre att det går att bomba ut mattor med banners. Jag tror att användarna kommer att revoltera mot det. Det är som om man skulle visa 20 reklamfilmer i tv-rutan samtidigt och sen fråga om du sett dem.”</p><p>– Vi är inne i en ond spiral, säger Fredrik Wallner i dag. Om mediet inte kan finansiera sin verksamhet, för att man inte kan ta tillräckligt betalt för kontakten med läsaren, måste man öka annonsmängden. Besökaren blir då ännu mer less på reklam.</p><p>Alternativet till annonser är att ta betalt för innehållet. Men det tycks inte vara någon lösning, säger Fredrik Wallner.</p><p>– Den mest framgångsrika modellen är fortfarande annonsfinansiering. Men konsumenten tycker att det är för mycket brus och reklam. Det finns en tydlig brist på kärlek i den här trepartsaffären. Man måste vända spiralen. Minska bruset och öka precisionen.</p><p>Hur många använder Adblock? Antalet nedladdningar är enkelt att studera, men andelen besökare desto svårare. Microsoft har själva ingen statistik och detsamma gäller för andra aktörer. En fingervisning kan dock vara att Firefox i augusti utgjorde 31 procent av den globala webbläsarmarknaden. En ökning med fem procent på ett år.</p><p>– Bannerblockerare är inget massfenomen, säger Fredrik Wallner. Men jag tror att branschen måste ta det här på allvar ändå. Om de totalt har tio miljoner användare varje vecka är det inget hot mot affärsmodellen för närvarande. Men om alla använder Adblock är affärsmodellen död. Drar man ut trendlinjen ser man att det här avgörs någonstans. Om medierna är proaktiva, och förklarar för läsarna att annonsörerna håller tjänsten vid liv, och skapar en balans mellan annonserna, mediet och användaren, då kan det gå.</p><p>En annons som blockeras av Adblock hämtas aldrig ner till användarens dator, och räknas därför inte som en visning. Problem för köparen uppstår om annonsen är tänkt att riktas till just den person som använder programmet, eller om man köpt utrymme efter en fastprismodell.</p><p>– Redan i dag måste man hitta alternativa sätt att nå vissa målgrupper. Vi måste hitta andra sätt att kommunicera med dem på. Ska vi ta betalt eller ska det vara gratis? Hur ska vi då återupprätta förtroendet? Och hur ska vi förklara det här pedagogiskt för alla? säger Fredrik Wallner.</p><p>På frågan varför man använder Adblock svarar omgivningen ”För att stå ut med SvD.se”, ”För att reta annonsörer”, men också ”Att använda adblocker är att hata internet.” Just så brukar debatten föras. Förespråkarna känner sig inte sällan delaktiga i en motståndsrörelse där annonsörerna är skurken, kritikerna liknar det vid stöld. Det är att äta kakan och ha den kvar, resonerar man.</p><p>Danska morgontidningen Berlingske Tidende gick i somras till attack mot läsare som använde Adblock. De stängdes helt enkelt ute från sajten. Förhoppningen var att få med sig andra stora tidningssajter, men det vann inget gensvar. Någon månad senare släpptes annonsblockerarna in igen.</p><p>Mediebranschen ska ha en mildare framtoning. Det tror vd:n för Sveriges Annonsörer, Anders Ericson. Först och främst måste frågan börja diskuteras. För det gör den inte i dagsläget, hävdar han.</p><p>– Jag har inte lösningen på problemet, men en bra början är att informera marknaden och annonsörerna om att tekniken finns och att den växer. Jag kan inte påstå att jag är konspiratoriskt lagd, men jag är förvånad att det inte skrivits mer om det här. Kanske är det så att mediebranschen inte vill såga av den gren man sitter på?</p><p>Anders Ericson sneglar mot tv-industrin när han ska sia om framtiden. Om ingen vill titta på reklam får reklamen hitta andra vägar att nå folk genom.</p><p>– Annonsörerna försvinner från tv-reklamen och hamnar i programmen. Det här ser vi hända på internet, bland annat i bloggosfären med köpta inlägg. Det är mycket möjligt att en del sajter kommer att tvingas in i den här typen av otydligheter. Det vore en olycklig utveckling. Grundproblemet är att det görs för mycket dålig reklam, säger han.</p><p>Det är Sveriges Annonsörers största utmaning. Marginalnyttan avtar samtidigt som reklamen blir allt mer påträngande. Klickfrekvensen går ner, priserna sjunker. Under andra kvartalet i år minskade bannerköpen, mätt i pengar, med 8,4 procent.</p><p>– Vi lider av en reklaminfarkt. Man måste förstå att en del inte vill ha den här typen av information. Det är samma sak som med brevlådor. Det är ingen idé att lägga in reklam i en brevlåda märkt med ”Ingen reklam, tack.”</p><p>En som håller med är Wladimir Palant, mannen som utvecklat Adblock Plus. Han bor i Norge och har på sin blogg gång efter annan poängterat att hans målsättning inte är att ödelägga annonsindustrin. Istället handlar tillägget om att bli av med all tafflig och störande reklam som ändå inte borde förekomma på nätet. ”Det enda sättet att inte bli blockad är att se till att inte användarna vill blocka annonserna”, skriver han.</p><p>På den punkten tycks de flesta ense. Annonseringen på internet måste vara relevant och anpassad efter personen som är tänkt att se den. Men det är lättare sagt än gjort. För att verkligen åstadkomma det krävs att internetanvändare lämnar ut mer information om sig själva. Inte alla är villiga att göra detta. Men de borde.</p><p>Det säger Staffan Slörner, vd för Sveriges Mediebyråer, och fram till i våras Försvarsmaktens marknadschef. Där ratade han standardiserad bannerannonsering och kallade den ”värdelös” och ”aldrig värd pengarna”. Nu är han chef för en organisation vars medlemmar hanterar 11 miljarder kronor om året att köpa annonser för.</p><p>– Relevans är otroligt viktigt. Både var man lägger sitt budskap och vem man presenterar det för. Det låter som en floskel, men man måste jobba med det och bli bättre på det.</p><p>Försvaret la mycket krut på satsningar på Facebook, med gameadvertising och Googleannonser. Banners fanns med på ett hörn, men då gärna med flera annonser på en och samma sida. Då blir man sedd, säger Staffan Slörner.</p><p>– Adblock har alltså 60 miljoner nedladdningar. Det kan vara mycket och också väldigt lite. Det är beroende på hur man ser det. Än så länge laddar merparten av internetanvändarna inte ner programmet. Men det sänder en viktig signal till branschen som manar till eftertänksamhet. Vi har ett ansvar för att reklamen ska ha ett underhållningsvärde och ett nyttovärde för användaren. Klart är att om alla konsekvent blockar annonserna, då försvinner affären från internet.</p><p>Det slutar på samma sätt som det började. Med ett frågetecken. Några studier om bannerblockerarnas effekter har inte nått vare sig annonsköpare eller mediebyråer. Frågor som ”Hur stor andel av era besökare använder Adblock?” får inga svar.</p><p>– Det är framförallt det som jag ser som ett problem, säger Jimmy Rodhelind, chef för digitala medier på Mediacom. Att man på ett tydligare sätt borde rapportera om det.</p><p>För det handlar inte om någon revolution, menar han. Liknande program har funnits i många år, samtidigt som de flesta annonsköpare beställer kampanjer med förbeställda exponeringar.</p><p>– Så länge man är en professionell köpare är det ingen risk. Däremot finns det en risk om man köper en veckoplacering på en sajt som har en målgrupp som gärna använder Adblock. Då kan man få betala för mycket.</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>27 oktober 2007</em></p><h3>De skapar Wikipedia</h3><h4><strong>Vem ligger bakom informationen på världshistoriens största uppslagsverk? NT besökte Wikipedias intresseorganisations första årsmöte.</strong></h4><p>Så här ser de alltså ut. Drygt sjuttio personer har samlats i filmsalen på Nordiska Riksmuseets nedre plan. Här sitter åtskilliga glasögonprydda män med skäggväxt och ostyrigt nackhår, och 20-åriga killar med bärbara Mac-datorer. Samt ett fåtal tjejer.</p><p>– Så mycket folk! Det är skithäftigt, verkligen.</p><p>Studenten Joakim Larsson står invid väggen i trappan. Om två timmar är han vice ordförande i den nystartade föreningen Wikimedia Sverige. Han utforskar lokalen. Här sammanförs vissa för första gången.</p><p>– Ni känner mig kanske bäst som ”habj”, upplyser en.</p><p>– Det är jag som är ”Hannibal”, presenterar sig en annan.</p><p>Wikimedia är Wikipedias intresseorganisation. Den syftar bland annat till att ge uppslagsverket en röst i debatten. Organisationen inrättades år 2003 av Wikipedia-grundaren Jimmy Wales, filantropisk mångmiljonär med storvulna visioner.</p><p>Wikipedia är en gemensam global hjärna, en kunskapsbank förädlad av miljontals människor. Alla får vara med. Världshistoriens största uppslagsverk har blivit en symbol för internets potential. I Sverige har antalet artiklar årligen dubblerats, men svenskan dalar ändå på listan över sajtens största språkområden.</p><p>Det är den ena sidan.</p><p>Den andra är att en huvudpart av innehållet har införts av en kärntrupp användare. Vissa blir utsedda till administratörer, arbetar ideellt, övervakar andras redigeringar och tillför egen information. Utan dessa skulle Wikipedia sannolikt gå under av klotter och nidingsdåd.</p><p>Den svenska sektionen av uppslagsverket omfattar närmare 260 000 artiklar och förvaltas av 77 administratörer och tre så kallade byråkrater. De senare verkställer beslut om vilka som får bli administratörer. De kallar sig ”Rosp”, ”boivie” och ”Thuresson”.</p><p>Alla meningsutbyten sker digitalt. Lennart Guldbrandsson är Wikimedia Sveriges ordförande, och till följd därav den högsta ledaren för den svenska delen av uppslagsverket. Ändå har han bara mött två av de tre byråkraterna ansikte mot ansikte.</p><p>– Den tredje, ”Thuresson”, har jag inte träffat och jag vet faktiskt inte vad han heter i förnamn. De andra stöter jag ihop med lite då och då, säger Guldbrandsson, som i yrkeslivet är verksam som frilansande manusskrivare.</p><p>Hans karriär på sajten har gått undan, så sent som år 2005 avfattade han sin första artikel, om sångaren Pierre Isacsson. Längre fram specialiserade han sig på artiklar i ämnet ”deckare”. Efter ett tag blev han administratör.</p><p>Hans bana är ganska typisk för sajtens medarbetare, menar han. Typisk även på så vis att han fungerar som representant för gruppen medelålders vita män.</p><p>– Vi tror på meritokrati. Man bedöms efter det man har utfört. Vi skulle gladeligen se att det blev en jämn könsfördelning. Men det har inte blivit så. Det finns heller knappt några invandrare. Detta märks även på engelskspråkiga Wikipedia. Fortfarande är det vita män som skriver. Men Nationalencyklopedin har samma problem, har jag hört.</p><p>På årsmötet råder en nästan profetisk anda. Det fnissas och applåderas. Mest kivas man om formaliteter i stadgarna, kryckiga översättningar eller parenteser som borde flyttas. Målet är att om något år vara runt etthundra medlemmar. För närvarande är föreningen ekonomiskt ansatt och hyran av en monter på bokmässan skulle sluka budgeten för såväl 2007 som 2008.</p><p>Ändå utgör männen, och de få kvinnorna, en inflytelserik församling. I en tid då lättillgänglighet och snabbhet blir allt centralare är Wikipedia en vinnare. Artiklar från sajten dyker ideligen upp i topp på googlesökningar. Kunskap är makt, och allt som oftast är det just till nätencyklopedin människor vänder sig för att få inblick i ett ämne.</p><p>En paradox är att Wikipedia ofta anses tillförlitligt nog att använda i arbetet, men inte prestigefyllt nog att ange som källa. När Doris Lessing vann Nobelpriset i litteratur publicerade Dagens Nyheters hemsida en längre text kopierad från sajten. ”Snabb nödlösning”, löd förklaringen. ”Vi borde ha använt Nationalencyklopedin istället.”</p><p>Alla tar informationen i anspråk. Myndigheter: Sveriges ambassad i Japan plagierade Wikipedia i en promemoria. Skolelever: uppslagsverket är troligen den mest använda ej utsatta källan i skoluppsatser. Jurister: det finns i USA ett hundratal fall där artiklar från hemsidan har nyttjats i rättsliga mål.</p><p>Klarar Wikipedia av att hantera sin nyvunna makt?</p><p>Tveksamt. Tidigare i år väckte administratören Essjay uppmärksamhet när han blev påkommen med att inte vara en professor i religion, utan en 24-årig kattägare från Louisville. Han hade redigerat tusentals artiklar. Egentligen är det inget att förvånas över. På Wikipedia är du den du utger dig för att vara.</p><p>Lennart Guldbrandsson:</p><p>– Vi kollar meriter för de som får en befattning inom Wikimedia. Men inte för administratörer eller byråkrater. Det gör det förstås svårt att veta om folk är de personer de påstår sig vara. Om jag inte hade deltagit på möten skulle jag i praktiken kunna utge mig för att vara kvinna och använda en bild på en släkting. Och folk hade inte vetat någonting.</p><p>Det finns oräkneliga exempel där företag har bearbetat sina egna sidor, och avlägsnat mindre smickrande uppgifter. Ändringar som upptäckts först ett flertal månader efteråt. Men det problemet har uppförstorats, menar Guldbrandsson.</p><p>– Företagen som går in och ändrar gör det oftast genom en anonym användare. Det är ganska lätt att bevaka och vi har en hel rad klottersaneringsverktyg. Det är som i kasinona. Huset vinner alltid. Man brukar säga att Wikipedia inte fungerar i teorin, bara i praktiken. Många tvivlar på att det kan fungera. Men det gör det förvånansvärt väl.</p><p>På årsmötet stiger linköpingsbon Lars Aronsson fram på scenen, iförd en pölsig Projekt Runeberg-t-shirt. Hans roll i den svenska nätencyklopedihistorien har varit betydande. Själv startade han i början av decenniet nämnda Projekt Runeberg, men även det numera nedlagda uppslagsverket Susning.nu.</p><p>– Välkomna till år 2057 och firandet av Wikimedias 50-årsjubileum! säger han. Jag ska ge er en klärvoajant resumé av vad som har hänt sedan vi grundande föreningen.</p><p>Halvt på skämt, halvt på allvar skissar han upp framtiden för nätencyklopedin. År 2017 har sajten 10 miljoner artiklar. År 2027 samlas medlemmarna för att högtidlighålla minnet av Nationalencyklopedin. År 2057 köper Wiki-tv upp spillrorna av BBC, TV4 och SVT.</p><p>Sneda leenden framträder på ansiktena i salen. Nog kan han ha lite rätt, trots allt.</p><p><em>ARKITEKTUR<br>Nacka Värmdö Posten<br>3 november 2010</em></p><h3>Fulaste huset vill ingen kännas vid</h3><h4><strong>Granne med Danvikcenter — som såldes häromveckan — ligger det som utnämnts till Nackas fulaste plats. Men parkeringshuset ingick inte i försäljningen. Nu råder osäkerhet om framtiden.</strong></h4><p>– Det rör väl inte mig. Jag är här några minuter och åker härifrån sedan, säger en parkeringsvakt, som vankar runt i mörkret i parkeringskomplexet.</p><p>På insidan ser parkeringshuset ut som vilket som helst. På utsidan är det ett landmärke, men sällan i positiv mening. Isoleringen har trängt fram på sina håll. Svarta avgasrester klättrar längs cementen. Och fasaden blir till stoft så fort den vidrörs.</p><p>– Det ser ut som i Sibirien. Nu har jag aldrig varit där. Men det ser ut som jag föreställer mig att det är där, säger Kay Karlsson.</p><p>Hon var den som 2007 initierade tävlingen om Nackas fulaste plats. Då efter att ha gått stavgång varje måndag med sina vänner. Parkeringshuset var själva finalen efter en vacker slinga utmed Danviken.</p><p>Och när Nackaborna fick tycka till, ja, då tyckte de som stavgångslaget.</p><p>Sedan dess har parkeringshuset inte blivit vackrare. Delvis på grund av att det tvistas om vem som äger det. Är det bostadsbolaget Landic, som gick i konkurs, eller möjligen Fabege? Resultatet har blivit fortsatt förödelse.</p><p>– Jag tittar på det flera gånger varje dag. Varje gång jag ska hem. Det är nästan så att man skäms när man tar hit gäster, säger Lennart Petterson, granne till Kay Karlsson.</p><p>Det här med skönhet är förstås inget allmängiltigt. Just som NVP är på platsen för att porträttera garaget börjar en kvartett arkitekturstudenter fotografera byggnaden. De är på plats för ett skolprojekt. Och tycker att huset är vackert.</p><p>– Här finns många intressanta detaljer, säger Alexander Boyea.</p><p>– Stuprören ser nästan ut som styltor. Och spiralen där borta är schyst, säger Rebecka Andersson.</p><p>Ett oplanerat möte uppstår längs Kvarnholmsvägen. Kay Karlsson traskar fram till studenterna och frågar:</p><p>– Gillar ni det här huset? Varför det? Skicket då?</p><p>– Det behöver underhållas, håller ju på att rosta. Det kommer inte att vara i brukbart skick snart. Man behöver bara ta en högtrycksspruta och fixa det, säger Alexander Boyea.</p><p>Sedan står de allihop och fingrar på fasaden och konstaterar att materialet låter keramiskt när det lossnar. Skadan är emellertid minimal.</p><p>Väder och vind har redan orsakat en hög bråte på marken.</p><p><em>Nacka Värmdö Posten<br>15 november 2011</em></p><h3>Han vill bygga bort brott</h3><h4><strong>Går det att bygga bort brott? Svaret är ett övertygat ja, från brottsförebyggaren Jan Landström. Frågan är om vi blir tryggare på kuppen.</strong></h4><p>Trafikseparering. Ordet var i ropet på 60- och 70-talet. Bilister på en plats, gående på en annan. Idéerna gick igen även i sättet förortens byggnader placerades. Bo på ett ställe, shoppa på ett annat, jobba på ett tredje.</p><p>Det var ett sätt att sortera livet på, tänkt att göra det lite lättare. Men ur vissa hänseenden blev det inte så.</p><p>– När affärerna stänger är det öde här. Om Lisa, 15 år, har kommit hem från kvällsträningen går hon av bussen där nere. Då borde hon kunna ta en trygg väg hem, säger Jan Landström och tittar ut över Ektorps centrum.</p><p>Han är brottsförebyggare i Nacka, och kallas ofta in när kommunen ska bygga nytt. Jan Landströms roll är att spå hur tillvaron blir för personerna som flyttar in, om de kommer att trivas, känna sig trygga.</p><p>Med anledning av detta beslöt NVP för att ta med honom på en kortare turné för att kommentera några befintliga områden.</p><p><strong>Går det att bygga bort brott?</strong></p><p><strong>– </strong>Ja, definitivt. I en stadsdel i Ballerup utanför Köpenhamn kunde man genom att förändra bebyggelsen minska brottsligheten med upp till 40 procent. Och brotten försvinner verkligen, just för att de flesta brott är tillfällesbrott.</p><p>Att miljön påverkar oss är självklart, säger han, och refererar till fromma civilister som blir brutala våldstäktsmän i krigssituationer.</p><p>– Kanske är det miljön det handlar om och inte personer. Om tre elever i en klass på 30 är stökiga kan man välja att fokusera på dem. Då förstärks sannolikt det negativa beteendet. Eller så lyfter man fram de andra 27.</p><p>För några veckor sedan besökte Jan Landström New York tillsammans med trygg- och säkerhetsdirektören Per Höglund och kommunalrådet Eva Öhbom Ekdahl, M. Resan utfördes i syfte att lära av stadens brottsförebyggande arbete. Ett av resmålen var Bryant park.</p><p>Tidigare var parken ett tillhåll för narkomaner, numera spelas här schack, böcker lånas ut, det finns gratis wifi och band spelar musik.</p><p>– Parkvärdarna mäter varje dag vilka som varit där. Antalet kvinnor, antalet äldre. Det ska finnas något för alla. Blandningen av åldrar är ett bra sätt att minska brotten.</p><p>Precis när han säger detta svänger vi in vid Orminge centrum. En plats uppförd 1967–1971, där husen skulle symbolisera kobbar och grönområdena föreställde havet. Men på centrumparkeringen vill få vistas när det börjar skymma.</p><p>– Då ekar det mellan husen. Samtidigt är det en knutpunkt, så många måste gå här. Man går på gångvägar som är öde, genom tomma ängar. Separering leder till mindre social kontroll. I det här avseendet är det bättre att integrera boendet med annan verksamhet.</p><p>Planer finns redan för ett omvandlat Orminge. Modeordet stadsmässighet används i studierna, vilket innebär rutnätsstruktur, långsam biltrafik, bostadsrätter, butiker, till och med skyskrapor. I kommunens papper står det skrivet att man vill skapa ett ”tryggare och livfullare centrum” och att ”öde områden leder till otrygghet”.</p><p>– Det ska bli en mer levande miljö, med mer social kontroll i form av det mänskliga ögat. Har vi inte sådan övervakning måste vi som nu ta till väktare, nattvandrare och i slutändan kameror.</p><p>Resan går vidare till Myresjöskolan. För att ta oss dit åker vi bil. En regnig oktobervardag känns det aningen för långt att gå.</p><p>– Det bästa är om man kan lägga skolan mer centralt. Då blir det rörelse även på kvällstid. I Nacka har vi placerat skolor i utkanten av området. Det får följden att de byggnaderna blir mer drabbade av skadegörelse.</p><p>Hammarby sjöstad symboliserar många av de bra idéerna, säger han. Lagom låga hus, boende, kontor, trafik och skolor. Allt i samma kvarter. Kritiker klagar dock på att det kan ha blivit för enformigt, lite väl tryggt.</p><p>– Jag tror att det kan vara andra faktorer som ligger bakom det. Man har till exempel byggt ganska likartat. Men vi kan se tydliga indikationer på att det är säkrare där. Men man behöver inte bygga stadsmiljö, det handlar lika mycket om var man placerar byggnaderna.</p><p><strong>I Sjöstaden bor inte många fattiga. Hur viktigt är det att blanda boendeformer?</strong></p><p>– Alla tjänar på blandade upplåtelseformer. Även de i välbeställda områden tjänar på det. Vi försöker i Nacka. Men samtidigt finns en marknad att ta hänsyn till. Vi skulle till exempel gärna bygga bostadsrätter i Fisksätra. Men marknaden är inte mogen för det än.</p><p><strong>Vad kan man göra åt det?</strong></p><p>– Motvikten till marknaden brukar väl kallas politik?</p><p>Det här med trygghet är en svår fråga. Ju mer man pratar om trygghet, desto mindre trygg känner man sig. Och så har tryggheten egentligen ingenting att göra med säkerhet. Målet för kommunen är framförallt att minska otryggheten på säkra platser.</p><p>Samtidigt har behovet av trygghet ökat.</p><p>– Och det markant. Det finns risker med det. Den som fokuserar på att alltid vara trygg minskar sitt livsutrymme. Oftast är äldre mest otrygga i samhället. Och unga killar mest trygga — fastän det är de som ränner i Slussen klockan tre på natten. Kanske är det just därför. För att de vet att för det mesta händer ingenting.</p><p><strong>Vilka platser är osäkra då?</strong></p><p>– Generellt är Nacka en säker plats. Platser som är brottsdrabbade har ofta många människor på samma plats, personer i samma ålder, avsaknad av social kontroll från folk i olika åldrar och en konkurrenssituation. Så många sådana ställen finns inte här. Förutom skolorna. Det är där unga människor råkar ut för och begår flest brott. Men det går att bygga bort platserna i skolor där brotten begås. Det har vi bland annat gjort i Kunskapsgallerian i Sickla.</p><p>Vi sätter oss i bilen igen, via Ormingeleden till Värmdöleden, och så Vikdalsvägen intill Nacka Forum. Jan Landström pekar plötsligt på varuhusets gråa fasad. Eller mur, som han kallar den.</p><p>– Ser du klottret där? Det är en följd av att man är på en plats där man inte blir sedd. Den där dörren ser ut att ha sanerats många gånger. Jag hade synpunkter på det här, men Forum hade andra intressen.</p><p>Snart stannar vi till på färdens sista destination — en rökruta. Utanför Nacka gymnasium står ett tiotal ungdomar med cigaretter i händerna. Men de står inte exakt utanför, utan vid en vändplan. Poängen är att här finns inga lärare. För gymnasisterna får egentligen inte röka i skolan.</p><p><strong>Tror du inte att det finns de som har invändningar mot att övervakas?</strong></p><p>– Det handlar inte om det, utan om att jag ska kunna bli sedd om jag vill det.</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>7 april 2011</em></p><h3>En ny stad — för de nya välanpassade invånarna</h3><h4><strong>När lyxbilarna kom till Prenzlauer Berg i Berlin förklarade vänsterradikala ungdomar krig mot yuppifieringen av området. Detsamma lär inte hända på Butängen, tror Jörgen Löwenfeldt, som har läst boken The Gentrification Reader.</strong></h4><p>Jag har sett dem, de nya invånarna. De finns avbildade i den fördjupade översiktsplanen för framtidens Butängen. Nedan följer mina iakttagelser:</p><p>Längs en lokalgata inte långt ifrån Johannisborgs fästning vankar en man i 35-årsåldern. Han är vit, vältränad, bär solglasögon, gubbkeps och en åtsittande grå t-shirt. En pojke — sannolikt mannens son — går intill på trottoaren.</p><p>Andra framtidsmänniskor joggar eller cyklar, när de inte fikar med vänner eller strosar med barnvagnen längs ett butiksstråk.</p><p>I dessa kvarter bär ingen slöjor eller systembolagskassar. Ingen går med stöd av rollatorer eller har mörkare hudfärger.</p><p>Ingen.</p><p>Ett väntat utfall.</p><p>Det här har blivit en global standard för stadsplanering, vare sig det gäller São Paulo, Bombay eller Norrköping. Läran lyder: Den som tillfredsställer den trendkänsliga medelklassen får maximalt utfall.</p><p>Framtidsgurun och professorn Richard Florida är en av dem som gått i bräschen med sina teorier om den kreativa klassen.</p><p>Ett sätt att vitalisera städer, anser förespråkarna. Ett recept på segregation, hävdar kritikerna.</p><p>Men utvecklingen inleddes långt innan den entusiasmerande professorn gav sig ut på föreläsningsturné. Om detta går att läsa i den mastiga antologin The Gentrification Reader</p><p>Här beskrivs hur våra städer förändrats genom decennierna, med start på 60-talet och Ruth Glass skildring av hur fattiga invånare trängs ut ur Londons innerstad för att ge plats åt den övre medelklassen.</p><p>Gentrifiering, sprunget ur det engelska ordet gentry (ungefär: fint folk), har en omtvistad definition. De flesta forskare kan dock enas om att det är fråga om en nykolonialism, där ursprungsinvånare och ursprungsföretagare är förlorarna.</p><p>Svenska exempel finns i centralt placerade tidigare arbetarkvarter som Södermalm i Stockholm, Majorna i Göteborg och Möllan i Malmö.</p><p>Ur ett ekonomiskt perspektiv har många lutat sig mot antropologen Neil Smiths tankar om det så kallade räntegapet, där befintliga markpriser har ställts mot de potentiella.</p><p>I samband med samhällets skiftande fokus från bilism till stad har ”underutnyttjade platser” rustats upp, något som lett till hyreshöjningar och bostadsrättsbildande.</p><p>Förklaringen räcker bara halvvägs. Den reder inte ut orsakerna till medelklassens vurm för den fulsnygga och halvtrasiga stadsmiljön. Där en äldre industrilokal alltid är att föredra framför en ny. Några stänk av konstnärlighet i sin närhet är också välgörande för identiteten.</p><p>Jakten på det autentiska är paradoxal. När väl de nya invånarna flyttat in, slipat parkettgolven och köpt designmöbler har inte ursprungsbefolkningen längre råd att stanna kvar. Eller har de bara ingen lust. Hemkvarteren har blivit främmande för dem.</p><p>Om denna process skrivs väldigt lite. Förmodligen för att den sker i det tysta. Undantag finns. Som när vänsterradikala ungdomar häromåret satte eld på trehundra lyxbilar i stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin. Bilarna och dess ägare betraktades som inkräktare i de kvarter som tidigare var centrum för intellektuella östberlinare.</p><p>Kultbloggen Stuff White People Like skriver så här om gentrifiering: ”Den säkraste affär en vit person kan göra är att köpa ett hem i ett område på uppgång.” Det är den ökade privatiseringen av det allmänna som har smalnat av alternativen för den som inte vill äga sitt hem, påpekar utgivarna av The Gentrification Reader..</p><p>Emellanåt låter det i samhällsdebatten som om processen fungerar som en naturlag, att den sociala och ekonomiska jämlikheten i städerna bara kan minska. Men, understryker forskarna, det är ett val som stadsplanerare och politiker gör. Ibland går det att skylla på okunskap.</p><p>Många gånger är det ett aktivt val. Som när den nederländska staten försöker få kontroll över problemtyngda förorter genom att locka dit kreativa människor ur medelklassen.</p><p>Tidigare nämnde Richard Florida kan inte beskyllas för gentrifieringen, men han har bidragit med välkomna argument för de politiker som velat främja den här formen av stadsförnyelse. Satsa på de tre T:na — Teknologi, Talang och Tolerans — så kommer din stad att få ett lyft, skanderar professorn.</p><p>Och vem säger emot?</p><p>Jag tittar på människorna på Butängen igen. Jag känner dem ganska bra vid det här laget, har läst mig till att de uppskattar urbanitet, kulturutövning, kaffe, ekologiska varor, Apple-produkter, dansk design, industrivibbar och spårvagnar (snarare än bussar).</p><p>Om planerna någon gång blir verklighet — ja, då tror jag att de kommer att trivas.</p><p><em>KRIMINELLT<br>Nacka Värmdö Posten<br>16 december 2009</em></p><h3>”Det är oförståeligt vad som hänt”</h3><h4><strong>Den 6 september mördades en 80-årig kvinna och en 55-årig man i Norra Ingaröstrand. En 34-årig man misstänks ha tagit livet av sin farmor och sin far. NVP var på plats under första rättegångsdagen.</strong></h4><p>Alla är placerade utom huvudpersonen. Bilen från häktet är fördröjd av snöovädret. Vi kan inte göra så mycket innan dess, säger domaren. Några minuter senare lunkar en blondlockig man in i rummet, åtföljd av en trio från Kriminalvården. Han rättar till sin gråa huvtröja och sätter sig.</p><p>Sammanlagt befinner sig 28 personer i sal 1 i Nacka tingsrätt denna onsdagsmorgon. Förhoppningen är att under dagen reda ut inte bara vad som hände den där natten och förmiddagen för tre månader sedan, utan även varför. Hur kunde det ske?</p><p>– Den 6 september mördar han sin farmor och sin far, inleder åklagaren Tore Widetjärn och redogör för han syn på skeendet.</p><p>De mördades i sömnen under natten, utan tecken på motstånd. Därefter gav sig den 34-årige mannen ut på grusvägarna i Norra Ingaröstrand. Människor ser honom och ringer till polisen. En läkare får syn på honom vid en busshållplats när hon är på joggingtur. Mannen är då endast iklädd tröja och kalsonger. Läkaren tycker att han ser psykotisk ut.</p><p>Efter att ha misshandlat flera personer längs vägen och bland annat ha försökt komma över en bil kan mannen till sist gripas. Polisens hundförare ropar ”Attack, attack, attack”, varpå mannen ligger på marken med hunden på ryggen. Just vid den tidpunkten säger han sig återfå minnet.</p><p>– Han varken förnekar eller bekräftar något av det han är misstänkt för. Han minns ingenting, säger försvarsadvokaten Gösta Bergman.</p><p>Skälet ska vara en haschpsykos. Han har fått sådana tidigare, tappat minnet och gjort saker han inte borde.</p><p>Åklagaren tar med rätten på en kuslig husesyn i sommarstugan där allt inträffade. Bilder visas med en projektor. Det är städat i bostaden. Det finns få tecken på vad som hänt. Möblemanget är lantligt, på trägolvet ligger trasmattor. Spisen är från åttiotalet, har tre plattor och är välputsad.</p><p>Därnäst visas de kläder som den 34-årige mannen bar den aktuella dagen. Ett par grå Logg-mjukisbyxor och en reklam-t-shirt från Kexchoklad. Den tekniska undersökningen visar väldigt starka band mellan mannen och hans offer, DNA-spår fanns bland annat under hans naglar.</p><p>Fram till nu har den misstänkte mannen inte tittat på åhörarläktaren bakom honom. Nu vänder han sig om, panorerar med blicken och finner ett välbekant ansikte. Han nickar med ögonen öppna. Annars tittar han mest framåt med närmast förundrad blick. Ibland byter han ställning i stolen.</p><p>Försvaret begär att göra sin sakframställning med stängda dörrar. Anhöriga ska få säga sitt och rätten går dem till mötes. Det innebär en två timmar lång paus för övriga.</p><p>Fram till händelsen bodde 34-åringen i en tvårummare i Gustavsberg, en bostadsrätt som hans farmor betalat. Han gick regelbundet till en psykiater. Han rökte hasch varje dag. Och han hörde och hör fortfarande röster. En av dem är god, ”Stefan”, den andre ond, ”Lasse”. Dessa män har funnits i hans huvud i tretton års tid, säger mannen.</p><p>Hans psykiater kan inte tro vad som hänt, säger han i förhör. 34-åringen var ”blödigt vänlig” och ”jättesnäll”. Anhöriga beskriver honom som ”världens snällaste”. En vän säger att han ”avgudade sin farmor”. Ingen har sett några våldsamma tendenser. Psykiatern berättar dock att 34-åringen lider av en lättare schizofreni och att det i samband med cannabis kan ha utlöst en psykos.</p><p>På eftermiddagen utvecklar mannen själv sin syn på vad som inträffade. Under hela sommaren hade han bott i farmorns stuga på Ingarö. Han och pappan hade suttit och tittat på V75 på tv på lördagen. Därefter minns han ingenting.</p><p>När åklagaren Tore Widetjärn börjar utfrågningen av 34-åringen framkommer att ”Lasse” och ”Stefan” varit personer han träffat 1995.</p><p>– Ja, de var riktiga personer som jag träffat. 1996 dök de upp i huvudet.</p><p>– Vad kommer du ihåg av lördagen?</p><p>– Inte en susning. Jag tog inte medicinen som jag skulle. Då blev jag psykotisk.</p><p>– Hade du slarvat?</p><p>– Ja, tyvärr. Jag har inget minne alls. Jag håller inte ihop dagarna riktigt.</p><p>– Tidigare har du lämnat uppgifter om att du gått upp ur sängen på morgonen, och att din pappa och din farmor redan var uppe. Men de dräptes på natten. Det kan inte vara så att du inte vill minnas?</p><p>– Alla har olika hjärnor. Det handlar om hur man behandlar dem. Min har misskötts. Det är att köra en bil utan bensin och olja. Till sist funkar den inte längre. Det är Lasse och Stefan som springer ovanför, som två tomtar.</p><p>– Du kommer inte ihåg det här alltså?</p><p>– Nej.</p><p>– Det hände saker på byn också.</p><p>– Jag kommer inte ihåg någonting av det.</p><p>– Du hade en stor mängd blod på dig. Har du någon förklaring till det?</p><p>– Ingen aning.</p><p>– Var det dina tröjor?</p><p>– Ja, och kalsonger.</p><p>– Var det dina byxor som vi hittade?</p><p>– Ja, jag känner igen dem.</p><p>– Skorna?</p><p>– Jag känner igen dem.</p><p>– Om vi ser till andra händelser. Folk som vet vem du är har sett dig. Tvivlar du på att det är sant som de berättar?</p><p>– Jag kan varken säga ja eller nej.</p><p>– Var det god grannsämja?</p><p>– Ja.</p><p>– Hade du några fiender?</p><p>– Inte en enda.</p><p>– Kan det inte vara så att du gjort det?</p><p>– Inte enligt min mening. Jag minns ingenting.</p><p>Förhöret går snabbt. Snart har alla frågor ställts, men svaren är samma som mannen gav efter händelsen i september. Förmodligen handlar det om en haschpsykos sa han då och säger nu. Försvarsadvokaten Gösta Bergman — som yrkar på sluten psykiatrisk vård — ber sin klient att berätta mer om rösterna han hör, och varför han hör dem.</p><p>– Jag har fått en sådan här bunt med diagnoser, säger 34-åringen och visar en trettio-fyrtio centimeter tjock bunt med handen i luften.</p><p>– Hur var din relation till din farmor?</p><p>– Den var bra. Hon har alltid varit god. Det är oförståeligt vad som hänt.</p><p>– Och relationen till din far?</p><p>– Den var god den med.</p><p>– Kan Stefan och Lasse ha något att göra med det som inträffat?</p><p>– Det är mycket möjligt. Jag mådde inte bra, helt enkelt.</p><p>Åklagaren Tore Widetjärn får en chans att ställa eftermiddagens sista fråga. Han undrar hur det kommer sig att polisen inte fann mer hasch i huset än vad som fanns i pipan han rökte ur.</p><p>– Fanns det något mer eller var det det sista du rökte?</p><p>– Ja. Jag tänkte lägga av med det.</p><p>Därefter är första dagen av rättegången till ända. Huvudförhandlingens fortsättning blir på fredag klockan elva, då vittnen ska höras. Alla i salen reser sig. 34-åringen får handfängsel och går tillsammans med männen från Kriminalvården ut ur rummet, han hasar fram i tofflor.</p><p><em>Nacka Värmdö Posten<br>19 oktober 2010</em></p><h3>”Grova brott berör varje gång”</h3><h4><strong>Hur överlever man i ett jobb där mord är vardag?<br>NVP träffade kriminalteknikerna vid Nackapolisen.</strong></h4><p>Ett kondomfodral ligger på en hylla i det ordnade kontorsrummet. Kent fann det på en brottsplats för några år sedan, intill en mördad flicka. Han väger förpackningen i handen, berättar att han tog bort den för föräldrarnas skull.</p><p>– Det var känsligt.</p><p>Kent Johansson blev polis för tjugotvå år sedan. Efter åtta år som ordningspolis och närpolis vidareutbildade han sig till kriminaltekniker. Sedan 1996 har han arbetat på avdelningen i Nacka. Här jobbar sju män och kvinnor. De delar ett särskilt krävande yrke. Deras uppgift är att agera sansat och metodiskt varje gång vansinnet dragit fram över en plats.</p><p>I andra korridorer i huset bär personalen uniform. Här bakom kodlåset råder vardagsklädsel, i Kents fall rutig skjorta, röd pullover och jeans. Andra kläder gäller förstås på brottsplatsen, men här inne är stämningen som på vilket kontor som helst. Kaffebryggaren puttrar. Vid elva åker matlådorna fram. Kött och potatis. Kanske är det samtalsämnena som är största skillnaden jämfört med andra kontor.</p><p>– Vi pratar alltid inom gruppen om vad som hänt.</p><p>Bara att lyssna är svårt, snudd på tärande. Han har utrett fall där barn haft livet av varandra med saxar, har varit i Thailand och identifierat lik på löpande band (och fått pris för sina insatser), koordinerat insatserna vid G4S-rånet och funnit förmultnade kroppar i sommarhetta. Det här är sånt som sällan tas upp i tv-deckare. Visst kan det vara spännande emellanåt, men även ohyggligt tragiskt.</p><p>– Det blir förstås en vana att hålla på med de här grova brotten. Men man berörs ju varje gång ändå. Annars har man något fel i kroppen. Vi försöker att pratar med varandra innan vi går hem. Ofta kan man inte lämna det ändå. Det finns ju där. Man får helt enkelt försöka stänga av det.</p><p>Så här kan det låta på tv. Polisen frågar: ”Can you prove it? In court?” Kriminalteknikern svarar: ”The evidence can.” Den amerikanska tv-serien CSI har starkt kommit att påverka synen på yrkesgruppen. Det talas om en CSI-effekt, där jurymedlemmar i USA kräver teknikerna på den absoluta sanningen. De tror sig veta hur det fungerar.</p><p>Situationen är annorlunda i Sverige. Här är det istället åklagare och advokater som litar för mycket på DNA-bevisning. Mer än en gång får kriminalteknikerna tona ner betydelsen av de funna spåren.</p><p>– Visst är det bra bevisning, men samtidigt jättefarligt. Jag vet ett fall i Nacka där man planterade ett par rånarluvor i en flyktbil efter ett rån, som spårades till två personer. De blev misstänkta, men hade inget med rånet att göra. DNA är inte samma sak som att man har en gärningsman.</p><p>Ann-Mari Wennman, tidigare barnutredare och snart färdigutbildad kriminaltekniker, står i labbet iförd vit rock och plasthandskar.</p><p>– Poliser är mycket för snabba tag, säger hon, samtidigt som hon viker ner en blodig huvtröja i en pappkasse.</p><p>– Det är en annan typ som är här. Lugna, sansade, lite kluriga. Jag är mest intresserad av våldsbrott och familjebrott. Jag hoppas kunna stärka upp den sidan.</p><p>Huvtröjan ska vidare till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping för provtagningar. På andra sidan bordet finns en krossad ölflaska. Båda föremålen hör till ett misshandelsfall i Nacka strand, ett stenkast från polishuset.</p><p>En bit längre bort, i ett mörklagt rum, befinner sig Mikael Johannesson. En så kallad ALS-ljusskälla hjälper honom att finna fingeravtryck och kroppsvätskor på föremål. Märken på en Ramlösa-burk får fungera som exempel.</p><p>– Det bästa med jobbet? De stora grejorna, säger han. Att åka ut och ta reda på vad som hänt. Att hitta spår som binder personerna till brottet.</p><p>Tillbaka till Kent Johansson. I korridoren utanför hans kontor finns en monter, vars innehåll är som ett museum över lokala katastrofer. Resterna av en kolsyrepatron som sprängde ett daghem i Hemmesta. Ett skärhuvud från motorn på brinnande färjan Sally Albatross.</p><p>Intill finns en anslagstavla med ett foto på två kylslagna kolleger. Vasastafetten tidigare i år. 20 grader kallt.</p><p>– Det är femte året nu. Ett tjejlag från utredningsroteln åker också. Vi har fått torsk varje gång. Men vi vinner banketten efteråt. Vi pratade tidigare om hur man orkar med. Sammanhållningen kan vara en förklaring. Det tvättar av det här lite grann.</p><p>För det är ett tålamodsprövande jobb, även på andra plan. I de flesta fall är arbetet som att gång efter annan konstruera omsorgsfullt planerade sandslott.</p><p>– Man gör ett stort jobb. Men man hittar inte gärningsmännen. Då arkiveras allt man gjort. Man måste klara av det, att materialet man presenterar aldrig kommer att användas.</p><p>Ändå tänker han fortsätta fram till pensionen. Tveklöst.</p><p>– Mitt i all tragedi är det ett spännande jobb att vara på en brottsplats. Det är även ett viktigt jobb. Man friar de som ska frias och kastar de i fängelse som ska dit.</p><p><em>Nacka Värmdö Posten<br>4 maj 2011</em></p><h3>Gå igenom barnporr är hans jobb</h3><h4><strong>När polisen hittar barnporr är det hans uppgift att gå igenom materialet. ”Bara så kan vi hitta offret och gärningsmannen”, säger utredaren Robert Löfgren. Människorna han jobbar mot är inte sällan dubbelnaturer.</strong></h4><p>Kollegerna skämtar om det ibland, att polisens it-ansvarige är den ende med LP-spelare på rummet. Men egentligen är det inte så märkligt.</p><p>För bland ansvarsområdena finns också arbetet som barnpornografiutredare.</p><p>– Efter att ha tittat på bilder ett tag behöver jag göra något helt annat, förklarar han själv. Jag måste ta pauser och sträcka på benen. Eller så lyssnar jag på musik.</p><p>Den här fredagen snurrar Bachs Brandenburgkonserter på Pioneer-spelaren från 76. Robert Löfgren slipper dock ögna igenom bilder och filmer just i dag, istället talar han med oss om sina utredningar. De är fyra stycken, vilket är ovanligt många.</p><p>– Sista halvåret har det varit en del. Men det är sällan något jämt inflöde. Ibland är det lugnt, ibland är det mycket. I landet i stort har antalet brott legat stabilt de senaste tio åren, säger han.</p><p>Få typer av brottslighet väcker samma avsky och ilska som barnpornografi. När fallen tas upp i rätten föredrar till och med domare och nämndemän att presentationen hålls kort. Ingen vill titta på bilderna som exponeras.</p><p>Men Robert Löfgren har det som jobb. De som inte redan är inlagda i polisens databas på 471 000 bilder och filmer måste han själv klassificera.</p><p>– Det är viktigt att någon gör det. Bara så kan vi hitta offret och gärningsmannen, säger han. De flesta bilderna är från utlandet, men inte alla.</p><p>De barnporrmisstänkta män och kvinnor han sedan träffar i förhörsrummet ser sällan särskilt farliga ut. Däremot handlar det inte sällan om personer med splittrade identiteter. En på jobbet. En i hemmet.</p><p>Det demonstreras med en bild som hänger på en hylla i kontorsrummet. Fotot skildrar en lägenhet med fyrahundra fimpar vid datorn, blåa tetror med vin i en hög, flaskor till whisky och annan sprit vid skärmen. Och underlakan som ser ut att aldrig ha bytts ut.</p><p>– Här bodde en man som gick klädd i kostym på jobbet, säger han. Många är högutbildade akademiker som av någon anledning levt ensamma. Det är en subkultur, där de har två sociala mönster.</p><p><strong>Finns det andra gemensamma nämnare?</strong></p><p>– De är ofta samlare. De ska ha mest, och helst hela serier. Om det saknas en bild kan de göra mycket för att få den. Det är därför det ofta blir så oerhört stora mängder att gå igenom.</p><p>På diskussionsforum på internet finns trådar där pedofiler avhandlar vilka jobb som är bäst, berättar Robert Löfgren. Det vill säga, om man ska jobba nära barn. Det utdelas även tips om hur man ska gå till väga för att få jobben. Något som samhället ofta har dålig koll på.</p><p>– Kanske skulle arbetsgivaren kunna begära utdrag ur brottsregistret. Men det är inte enkelt. Å ena sidan har man tagit sitt straff. Å andra sidan är det här ett beteende som verkar vara svårt att ändra. Flera återkommer i registren.</p><p><strong>Följer polisen upp de här personerna?</strong></p><p>– Nej, det gör vi inte. Det är en resursfråga. Och var de tar vägen efter att de släpps fria vet vi inte.</p><p><em>Artikelserie — Ung brottslighet<br>Nacka Värmdö Posten<br>Mars 2011</em></p><h3>Jag började känna igen namn</h3><p>När jag började besöka Nacka tingsrätt slogs jag av en sak. Oavsett om jag bläddrade i pärmen med domar, gick igenom åtal eller synade dagschemat, så såg jag samma mönster.</p><p>Gärningsmännen var nästan alltid män, och många av dem var 90-talister. Jag blev med tiden en återkommande besökare i rättens lokaler. Då uppenbarade sig ytterligare ett mönster. Jag började känna igen namnen. Samma unga personer återkom i dom efter dom. Det var bara brotten som var nya.</p><p>Killar mellan 15–20 år begår drygt vart femte brott. Ingen grupp i samhället är så benägna till kriminalitet som dessa unga män.</p><p>Som journalist är det inte enkelt att åskådliggöra detta. Det flesta förseelser hamnar i notisspalten. Vecka efter vecka. Med NVP:s nya artikelserie (sid 28–29) försöker vi belysa ett samhällsproblem. Det är inte nytt. Och inte direkt ökande. Men inte mindre viktigt för det. Vi har pratat med några som kan svara på frågan: Varför?</p><h3>Han ville vara ökänd</h3><h4><strong>DEL 1 — Hellre ökänd än okänd. Det är en devis som driver unga brottslingar. Det säger Emir, 18 år, som bestämt sig för att lämna det kriminella livet.</strong></h4><p>Du kan ha läst om Emir förut. Han har flera gånger förekommit i NVP:s notisspalt, som den som slagit först, stulit ungars fickpengar och burit kniv på bussen. Nu har det gått ett halvår sedan senaste domen och han har bestämt sig för att det ska vara den sista.</p><p>– I början tyckte jag att det var coolt att vara med i tidningen, att vara någon. Det gav status. När jag tänker på det nu tycker jag att det är pinsamt.</p><p>Han är 18 år gammal, med en meritlista som fått poliser att tappa hakan. Skulle han skriva ner allt han gjort på ett A4 fylls hela papperet med bläck, påstår han själv. Men när han häktades i höstas gick det upp för honom att det han gjorde påverkade dem som stod honom närmast.</p><p>– När jag sitter i rättegång sitter inte mina vänner där. Utan mina föräldrar. För mig är en rättegång som ett vanligt möte. Men min mamma sitter och gråter för något jag gjort. Då får jag jävligt mycket skuldkänslor.</p><p>När han var fjorton började han umgås med en grupp äldre killar. De ansåg att han var stöddig och drämde till honom när det föll dem in.</p><p>Emir fylldes med aggressioner och det gick ut över andra.</p><p>Polisen inkallades efter en misshandel, men inte mycket hände. Det blev några samtal med socialtjänsten, sedan fortsatte livet som tidigare.</p><p>När han åkte dit andra gången hade han fyllt femton och var straffmyndig. Han hade medvetet provocerat fram ett bråk. Och fick som han ville.</p><p>– Dagen efter satt jag med en svenskuppgift i skolan. Rektorn kom förbi och sa: Får jag växla några ord med dig? Jag gick ut och en polis kom och tog mig i armen. De satte mig i bilen, körde mig till stationen. Jag fick vänta i två timmar innan pappa kom. De frågade om jag ville ha en advokat. Jag sa nej. Sedan startade förhöret. Jag sa: Jag har gjort det. När det var klart åkte vi hem.</p><p><strong>Vad sa din pappa?</strong></p><p>– Han tittade nästan ner på mig. Jag märkte att han var riktigt besviken.</p><p>I domen i Nacka tingsrätt ingick även ett fall av stöld och olaga hot. En till synes obegriplig historia, då bytet inte ens räckte till en biobiljett.</p><p>Men pengarna var inte det viktiga. Viktigare var att Emir och hans vän hade varit i numerärt underläge — och ändå fått de andra att lyda.</p><p>– Man kände makt. Nu hade jag blivit någon. En stor kille. I efterhand tycker jag att det är pinsamt. Men jag har den förmågan. Jag gillar att bestämma, och jag är duktig på att prata.</p><p><strong>Du borde bli chef?</strong></p><p>– Det sa min pappa också.</p><p>Besöket i tingsrätten fick inte stopp på den kriminella karriären. Snarare tvärtom.</p><p>Att vara en dömd brottsling tog honom ju närmare målet. Han hade sett folks blickar när de andra i gänget gick genom centrum.</p><p>Människor var rädda, tittade åt ett annat håll. Det var respekt.</p><p>– Jag brukade gå på hemmafester. Många gånger drack jag inget själv, men jag visste att andra skulle vara uppkäftiga om de drack. Jag sökte bråken och åkte dit.</p><p><strong>Varför söker man bråk?</strong></p><p>– Status. Den som säger något annat ljuger. Man vill att folk ska höra talas om en. Man ska vara den stora killen som bråkar. Slår man en kille utan gränser, då får man status. Om man säger förlåt dagen efter får man mindre status.</p><p><strong>Vad får man mer status genom?</strong></p><p>– Man ska vara kriminell, man ska ha suttit hos polisen, man ska ha domar, man ska vara uppkäftig i förhör, eller så ska man vara helt tyst. Det ger status.</p><p><strong>Vem ger dig den här statusen?</strong></p><p>– Andra ungdomar. Man använde mitt namn som ett slags vapen. Som att man ska gå och hämta en AK47:a. Det tyckte jag om.</p><p>Härom året slutade Emir gå till skolan. Han var borta från hemmet hela dagen, men kom alltid tillbaka i tid.</p><p>Under dessa timmar kunde han supa eller ägna sig åt stölder. Det dröjde ett halvår innan skolan ringde föräldrarna och frågade var han höll hus.</p><p>Nu har han börjat plugga igen, på ett program med praktisk inriktning.</p><p>– Jag kommer aldrig att få ett vanligt jobb. Jag kommer att få ett praktiskt jobb. Som byggare eller rörmokare.</p><p><strong>Är inte det vanliga jobb?</strong></p><p>– Det är jobb för folk som inte vill plugga. Det jag tar som ett riktigt jobb är konsult eller advokat. Men skulle jag med en sådan här bakgrund bli advokat? Aldrig i livet. Det är lika sannolikt som att jag skulle bli president i USA.</p><p><strong>Varför då?</strong></p><p>– Jag har ett utländskt namn. Jag har min bakgrund. Vem vill ha en sådan advokat? Det visste jag redan från första gången jag slog någon. Det blir inga sådana jobb.</p><p><strong>Vad gör du efter studenten?</strong></p><p>– Jag hoppas att jag blir rörmokare. Jag ska slita varje dag för att bli bäst. Målet är att starta en egen firma. Att tjäna mycket pengar, att kunna köpa ett hus och en bil.</p><p>Något som skiljer honom från de andra i det gamla gänget är att han aldrig börjat med droger. Då och då dricker han alkohol, men brotten han dömts för har han begått nykter.</p><p>Idag ångrar han vad han gjort, arbetar aktivt med sin impulskontroll, och vill börja jobba för den andra sidan, med brottsförebyggande åtgärder.</p><p>Att han ställer upp i den här artikeln är för att andra i hans situation ska läsa om hur det är, och inse att det finns en annan väg.</p><p>– Äldre människor ska inte prata med ungdomar. Det går in genom ena örat och ut genom andra. Men om det kommer någon med en bakgrund som min och berättar det han har gjort, och hur han ångrar det. Då tror jag att ungdomarna lyssnar. Då känner man: Jag vill inte sluta på det sättet.</p><p><strong>Har du lyssnat på några vuxna?</strong></p><p>– Ja, men det är personer som pratat om hur coolt det är med brott. Inte hur dåligt det är. De har berättat om vilken status du får, massa brudar, massa pengar. Det är vad jag hörde som yngre. Men inte vad jag upplevt.</p><p><strong>Vad har du upplevt?</strong></p><p>– Att sitta hos polisen är inte kul. Det kanske känns coolt första gången, men inte i längden.</p><p>Två personer ur det gamla gänget är döda. Andra har hamnat i fängelse. Ytterligare några har fortsatt sin brottsliga verksamhet. Emir har inte längre så bra koll, hävdar han. Han har försökt bryta med dem. Att umgås i samma kretsar vore omöjligt. Då är man snart igång igen.</p><p><strong>Har du varit rädd någon gång?</strong></p><p>– Ja, självklart. Jag har blivit dragen med en kniv mot halsen. Jag var uppkäftig under tiden, men det är klart jag var rädd. Men han fick hellre hugga mig än att jag visade det.</p><p>Fotnot: Emir heter egentligen något annat.</p><h3>Han kan alla namnen</h3><h4><strong>DEL 2 — Alla ungdomsbrott i Nacka landar till slut som akter på Jyrki Väliharjus bord. Namnen på de misstänkta återkommer ibland. Hans jobb är att se till att de inte gör det.</strong></h4><p>Så här går det till: En ung person begår ett brott. Händelsen anmäls, beskrivs med ord på ett papper.</p><p>Det hamnar i en grå mapp som en förmiddag läggs på Jyrki Väliharjus skrivbord.</p><p>Han tar fram akten med brottsbeskrivningen och läser igenom vad det handlar om.</p><p>Vissa namn behöver han inte lägga på minnet, andra upprepas med illavarslande regelbundenhet.</p><p>– Då känner jag att det är jobbigt, även för mig. Ofta gick det bra förra gången. Varför blir det så här på nytt? Det är som med missbrukare, ett återfall blir jobbigt för hela omgivningen. Att gå igenom allt det här igen.</p><p>Han talar sedan med en utredare. Människor rings in till stationen för en pratstund.</p><p>Först handlar det om vittnen och de drabbade. Sist den misstänkte. Föräldrarna har då redan fått ett brev med en kallelse, där det stod: Ditt barn är misstänkt för brott.</p><p>– Förhörets syfte är att utreda brottet. Men det är mycket tid vi lägger på det sociala samtalet med föräldrarna och den unge. Inte för att vi på något sätt försöker att överta socialtjänstens uppgift, utan för att starta en kontakt. För att den unge ska förstå att det inte är kört. Kanske pratar vi om vad han vill bli när han blir stor. Positiva saker.</p><p>Jyrki Väliharju är förundersökningsledare för samtliga brott som begås av ungdomar i Nacka. Nu är han inne på sitt femtonde år på Nackapolisen, merparten har han ägnat åt tonåringar. Det är ett engagerande jobb, säger han.</p><p>– För min del handlar det om att ungdomar går att påverka. Så de inte fortsätter med det här. För vi kommer aldrig att få bort all ungdomsbrottslighet. Det är förstås vårt mål, men även ungdomar blir arga. De blir ledsna och säger dumma saker. Ofta uttrycker de sig ogenomtänkt.</p><p>I polisens egen interntidning beskrivs ofta och gärna den unga brottsligheten. I en artikel från i höstas framställs tonåren som livets mest brottsintensiva period.</p><p>Därefter ringar man in kärnproblemet: ”Det är inte flickor, uppväxta under trygga villkor på Lidingö som riskerar att hamna i kriminella gäng.”</p><p>Jyrki instämmer till viss del. Visst finns det gemensamma nämnare mellan personerna som besöker honom i Närpolisens lokaler i Ektorps centrum. Till exempel att nästan alla är killar. Och att många har trasiga hemförhållanden.</p><p>– I vissa fall är det inte konstigt att det blir som det blir. Får man inga riktlinjer hemifrån, kommer och går som man vill, då kanske man gör det i skolan också. Då blir det jobbigare att vara på lektionerna och försöka lära sig. Det finns faktiskt barn som går i skolan bara för att vara med kompisarna. Som sitter kvar med dem när lektionerna börjar.</p><p>Men inte alla unga brottslingar kommer från fattigare områden.</p><p>– Området kan avgöra om man lättare hamnar i kriminalitet. Men även i villorna i Saltsjöbaden begår unga brott. Det är inte så enkelt att man kan peka ut Älta centrum, Henkan och Orminge. När vi jobbar med ungdomar som har narkotikaproblem åker vi lika ofta till en villa som till en lägenhet. Det tror inte folk.</p><p><strong>Vad tror du triggar en ung person att begå brott?</strong></p><p>– I ungdomskulturen är det vissa saker som ger status. Det är det ungdomar har svårast att värja sig mot. Rätt brallor, värsta mobilen. Det är ju så. I vissa kretsar är det coolt att klottra. Men jag kan inte svara på varför det är så.</p><p>Vi besöker förhörsrummet. Det påminner om en bunker, några stolar och en dator.</p><p>Bakom den unge hänger en blek tavla med renar som förflyttar sig över Kebnekaisefjället.</p><p>När förhöret inleds finns en försvarare med. Och nästan alltid föräldrarna. Kanske även socialtjänsten.</p><p>Vet du varför du är här? blir första frågan. Men inte alltid sjunker det in hos den unge vad som skett.</p><p>Vissa kommer hit, sätter sig tillbakalutat i stolen, skrattar åt anklagelserna, och så går de härifrån. Ut till gänget och omvärlden. Dessa personer är inte i majoritet, men de förekommer.</p><p>– Vissa säger att det är kört. Att de är kriminella och inte kan gå vidare. De lever det livet, ofta i kombination med missbruk. Myndigheterna har tappat kontakten med dem. Det rör sig om ett par om året i Nacka. Men jag försöker förklara att det aldrig är kört, att det man gör som ung inte finns kvar i brottsregistret hur länge som helst.</p><p><strong>Vad händer när de blivit vuxna?</strong></p><p>– Vi har dem hos oss i tre år, mellan 15 och 18. Sedan kan jag se vilka det gått sämre för, genom vårt interna informationsflöde. Det är ju så att om en person börjar med en viss brottslighet och börjar begå många brott på en kort tid, då kan det gå illa om det inte bryts snabbt. Kommer drogerna in i bilden går det utför ganska fort. Det finns vissa som vi ser att det går bra för ändå, ofta har de stöd hemifrån. I de andra fallen måste samhället gå in.</p><p>Det är nyckeln till alltsammans, anser Jyrki Väliharju.</p><p>Att börja tidigt. Att arbeta förebyggande, precis som Närpolisen nu gör, patrullera, prata med barnen, besöka fritidsgårdar och skolor, stoppa knarket, erbjuda ett alternativ.</p><p>– Det finns ju ett talesätt, att redan förskolelärarna ser hur det kommer att gå för vissa. Det gäller att agera snabbt. Vår länspolismästare har tittat på det här och vad man ska göra. Hon kom fram till att man i ett så tidigt skede som möjligt måste ge myndigheterna — som skola, polis och socialtjänsten — spelrum att agera. Och se vad man kan göra för den unge.</p><p><strong>Tänker du på dem som lämnat er ibland?</strong></p><p>– Det är en del i vår verksamhet att se dem det går sämre för. Men när jag inte ser vissa namn i systemet längre. Ja, då händer det att jag gör det.</p><h3>Han kallades obotlig</h3><h4><strong>DEL 3 — Han var den yngste någonsin att dömas till fängelse i Sverige. Några år senare kallades han obotlig. Idag propagerar Patrik Pelosio för att det alltid finns en chans till.</strong></h4><p>Många ville bota honom. Men ingen visste när han var mottaglig. Hade de bara mött upp honom i Nackahäktet hade de haft chansen. Då hade de stött på en rödgråten tonåring, en pojke som ångrade slagsmålen och ville förändra sitt liv. Det var där, under de tomma timmarna, som tankarna hann ifatt.</p><p>När han släpptes möttes han inte av socialen. Inte heller av mamma och pappa. Istället:</p><p>– Det var någon från gänget, som sa: ”Wow, vilken smäll!” Jag fick en bira och så var jag igång igen.</p><p>Patrik Pelosio var på den tiden Henriksdals värsting. Han var gängledaren som kontrollerade alltifrån knarkförsäljning till kabel-tv-nät. Han uppfattades som farlig och obotlig. Men han blev det inte över en natt. Hans historia är en av tusentals. Varje berättelse är unik, men många gånger är de kusligt lik­artade.</p><p>I Patriks fall kunde den uppmärksamme ana oroväckande tendenser redan i förskoleåldern. Då hade han kunnat berätta om de krigsskadade barnen på tv-nyheterna. Att han kände igen sig i dem. Att han liksom de ständigt vara på sin vakt. För ett oväntat slag. Eller att någon skulle vara full.</p><p>Han var busig på dagis. Han var stökig i skolan. När han var 11 år platsade han inte längre i fotbollslaget. En tid senare stod han utanför ICA i Henriksdal. En några år äldre kille från gänget Henkan Gross kom förbi. Han sa: ”Haka på mig, grabben”. Så blev det.</p><p>– Du är ensam och utstött. Här kommer någon och erbjuder gemenskap. Då tar du det.</p><p>Första gången Patrik Pelosio togs in på Nackahäktet var han tretton år. Då var han egentligen för ung, men polisen visste inte vad de skulle ta sig till med honom. Som sextonåring dömdes han för mordförsök till fängelse, som den yngste genom tiderna (men fick ett mildare straff i hovrätten). Som nittonåring förklarades han obotlig av en åklagare och en rättspsykiatriker. Året därpå var han livvakt åt maffian.</p><p>När han var tjugotvå lämnade han den kriminella världen bakom sig. Det var en utdragen process som började med att han kom in på ett behandlingshem för sitt drogmissbruk. Där träffade han en kvinna han kunde lita på.</p><p>– Hon hade rätt kunskaper och metoder för att nå in i en så känslokall människa som jag var på den tiden.</p><p>De senaste sjutton åren har han försökt botgöra sina synder, som föreläsare och konsult. Han har även varit anställd på Fryshyset och Nonviolence. Idag är han nybliven politiker i fritidsnämnden genom Spritpartiet.</p><p>– Jag borde egentligen vara körd, om man ser till hur jag har levt. I mina kretsar är det kanske två av fyrtio som klarat sig. Det är därför man måste fokusera på de unga. För de som är över tjugo har mycket svårare att lägga av.</p><p>På senare tid har titeln författare tillkommit på visitkortet. I boken Jiddra inte, skriven ihop med journalisten Theodor Lundgren, går det att läsa berättelsen om Patrik Pelosios ungdomstid. En klassisk skildring av en pojke som spårar ur.</p><p>Här skildras inte bara våld och droger, utan även undertryckta känslor, obesvarad kärlek och ångest. Som där i häktet, då han begrep hur fel han levde. Det stod klart för honom. Men ingen fanns där för att fånga upp känslorna.</p><p>– Jag har alltid undrat varför inte socialen står utanför häktet. Det är då de här killarna är mottagliga för det som samhället kan erbjuda. Man måste stå där och visa på något annat, annars kommer man direkt tillbaka in i gänget.</p><p><strong>Hur jobbar du själv med kriminella ungdomar?</strong></p><p>– Jag har arbetat mycket i skolor och på kort tid fått stopp på värstingar. Jag tar dem enskilt, sätter dem i bilen och berättar min historia. Först därefter bollar jag tillbaka frågan. Om hans liv. Ofta känner han igen sig i något jag berättat. Jag menar, om man inte ens kan lita på sina egna föräldrar krävs det mycket för att man ska öppna sig för en skolkurator. Jag har själv suttit där. ”Dricks det hemma?” ”Nä.” Jag ville inte säga ett skit till den jäveln.</p><p><strong>Vad tycker du samhället gör fel?</strong></p><p>– I vårt vuxna samhälle arbetar vi mycket med skrämselpropaganda. Vi tar upp en femtioårig pundare på scen i skolan, som får säga: ”Knarka inte, det är inte bra”. De knarkare jag kände då körde schysta bilar och hade guld. Även om jag nu vet att man är knarkare så fort man börjat röka hasch.</p><p>En krona från varje sålt exemplar av Jiddra inte går till en stiftelse med samma namn. Det är ett annat sätt för Patrik Pelosio att ge tillbaka. För pengarna anordnas kolloverksamhet för barn från betongområden. Syftet är att de ska få en försmak på vad man kan åstadkomma om man väljer att vara flitig och arbeta hårt.</p><p>– Man pratar ofta om alla val man har. Min mamma är från Finland, min pappa från Italien. På helgerna var jag på Henkan eller i andra förorter. Jag hade aldrig varit i en sommarstuga eller på en båt. Vi tar för givet att de här killarna ska veta vad de får om de väljer att jobba. Men man måste få uppleva det för att få den där aha-upplevelsen.</p><p><strong>Vad hade du själv för framtidsmål som ung?</strong></p><p>– Att vara ekonomiskt oberoende. Att åka till Spanien, köpa ett hus och leva livet. Men mer än så var det inte. Det är det som unga ser idag, i rapvideos och maffiafilmer. Det är gangsters som ligger i poolen med silikonbrudar. Man ser ingen ångest och ingen bakfylla.</p><h3>Han vill väcka de vuxna</h3><h4><strong>DEL 4 — På helgkvällarna tar ungdomarna över gatorna. Då vidgas ramarna för vad man får göra. En av få vuxna som är ute i mörkret är Måns Lindgren. Han är oroad.</strong></h4><p>Måns Lindgren är ute när andra vuxna håller sig inne. När en fest urartar i Stavsnäs är hans impuls att åka dit. Om någon slår sönder en busskur i Hemmesta cent­rum kliver han fram och säger till. Det är hans jobb, men också hans kall.</p><p>Han är socialarbetare. Men han är också förälder. Och han är orolig.</p><p>– Min son är i den ålder då jag själv blir kallad att nattvandra. När jag har tagit upp det på föräldramöten har vissa skruvat på sig. De tycker att det är lite oskönt att vara ute på kvällarna. Samtidigt finns det andra som tror att det inte rör dem och deras barn, som ser Värmdö som en idyll, röda hus med vita knutar. Pittoreskt och fint.</p><p>Vi träffas i nyöppnade ungdomskulturcentret Gurraberg, där han har ett litet kontorsrum tillsammans med två kolleger. Tanken är att Värmdös unga ska besöka ungdomshuset på kvällarna, dricka kaffe i Stig Lindberg-kopparna, slå sig ner i biografen, spela gitarr och sjunga. Eller surfa på sina mobiler. Det ska finnas någonstans att ta vägen när samhället stänger.</p><p>– Vi har segregerat våra världar. Klockan nio en fredag eller lördag är inga vuxna ute, så när som på några som är ute med hunden. De enda som rör sig ute är ungdomarna. Hela samhället blir ungdomarnas arena. Finns inte ramarna, då sätter man dem själv. Och då blir det inga.</p><p>De senaste tjugo åren har Måns Lindgren vigt åt unga människor. För närvarande arbetar han med killar och tjejer som dömts till ungdomstjänst, när han inte jobbar med påverkansprogram — som ska få den unge att själv ändra sitt beteende — eller åker kommunen runt med Polarna. Tidigare har han varit kamratstödjare. Och värsting.</p><p>– Jag var stökig som ung. Det är en anledning till att jag jobbar med det här, säger han.</p><p>När han första gången träffar någon som gjort något olagligt gör han en sak klar:</p><p>– Jag tycker om dig, säger jag, men inte det du gör. När han eller hon sedan märker att vi använder samma vokabulär. Då släpper det. Och vi kan prata öppet.</p><p>I Sverige i stort ökar inte ungdomsbrotten, men det gör de i Värmdö. Jämfört med för tio år sedan (se grafiken här intill) är fler unga brottsaktiva idag. Det har inte bara att göra med att kommunen växer.</p><p>På senare år har Måns Lindgren känt hur atmosfären i kommunen förändrats.</p><p>Känslan sprids dels via det femtiotal ungdomar han har kontakt med i jobbet, dels via fester som han med Polarna tvingats avbryta. Förr möttes de av ett sjöslag av flaskor och burkar. Så är det inte längre. Något annat har ersatt.</p><p>– Drogerna har kommit in. De har tagit en för naturlig del i ungdomars vardagsfestande. Det är inte fult längre. När jag växte upp var man en loser om man knarkade. Där är vi inte nu. Allt för många har för bra koll, även om man inte nyttjar själv.</p><p><strong>Hör drogerna ihop med ungdomsbrotten?</strong></p><p>– Ja. Det går inte att släppa. Det finns ingen som kan finansiera det på annat sätt. Droger och brott föder varandra. Sedan är det en annan mentalitet där ute nu jämfört med för fem-sju år sedan. Man är mer öppet dryg och attitydig.</p><p>Den så kallade Värmdömodellen har blivit en förebild för många kommuner i landet. Projektet går bland annat ut på att knyta samman socialtjänsten med polisen och skolan. Tanken är att de ska jobba tätt och intensivt med varje fall. Men i Värmdö är det framförallt de två förstnämnda som samarbetar. Det saknas en part, tycker Måns Lindgren.</p><p>– Redan på dagis är barngrupperna för stora. Det fortsätter i skolan. Den som vill sticka ut måste leva ut sig på något sätt. Kan man inte få MVG kan man istället bli bäst på att vara sämst. Vissa får negativ uppmärksamhet från dag ett. Det eskalerar i någon ände, men kan börja med att man lägger kottar i avgasrör.</p><p><strong>Skolorna i Värmdö får en del kritik, hur påverkar det ditt jobb?</strong></p><p>– Skolorna hjälper statistiken uppåt, negativt alltså. Det är min bild. Om den sedan är sanningsenlig vågar jag inte stå för. Och jag tror att det kommer att eskalera ett tag till med ungdomsbrott, åtminstone vardagsbrotten. Vi har inte nått kulmen ännu.</p><p><em>Norrköpings Tidningar<br>9 juni 2008</em></p><h3>Kampen om tullen</h3><h4><strong>Frihandel är modernt. Tullar är det inte. Tullverkets personal hymlar inte med att deras yrke är utrotningshotat. Men de tänker inte ge sig utan motstånd.</strong></h4><p><em>Del 1, Svarta gänget</em></p><p>Morgonens beslag: ett fågelbo. Lars-Åke Johansson lägger kvisthögen på golvet.</p><p>Datasystemet hade sovrat fram just denna container. Den ansågs värd en grundlig kontroll. Men innehållet skiljer sig inte från vad som redovisats. Åtta motorcyklar med blessyrer på chassi och backspeglar. Narkotikahunden finner ingenting. Det står 2 500 containrar i hamnen den här dagen. Tullen kontrollerar en.</p><p>– De är inte här så ofta numera, påpekar hamnens godssamordnare Lennart Sedhav.</p><p>– Förr tittade vi på allt, säger tullens gruppchef Staffan Edstrand.</p><p>Berättelsen om Sveriges tullverk går hand i hand med samhällets utveckling. Syftet med myndigheten har länge varit att skydda den inhemska industrin. Innan 1974 fungerade Tullverket ungefär som postens paketuthämtning, med skillnaden att man tittade i alla paket. Varje burk Heinz köttsoppa skulle granskas av en gränsveterinär.</p><p>Två händelser har kommit att vände upp och ner på verksamheten. Den första var EU-medlemskapet 1995, som utvidgade gränserna. Den andra var den digitala revolutionen.</p><p>I dag deklareras 98 procent av allt gods elektroniskt av kunden. Kontoret i Norrköping styrs från Stockholm. Tiden då man jobbade ”på måfå” är förbi. Underrättelsetjänsten väljer ut prioriterade ärenden. Sedan sköter de lokala tullinspektörerna kontrollen.</p><p>– Men skulle vi bara gå efter vad de i Stockholm ger oss skulle vi inte ha mycket att göra.</p><p>Biträdande gruppchef Lars-Åke Johansson ställer bilen i garaget. Han går i en korridor, förbi hundrum och gym med pingisbord, viker in mot omklädningsrummet. Tre skåpdörrar är märkta med hans namn. Efter den senaste rensningen finns gott om utrymme. Overaller och t-shirts har hamnat i soporna.</p><p>– Det var kläder för fartygsvisitation. Kryper du omkring på tanktaket i ett maskinrum så dryper du snart av olja. Men jag har som sagt kastat dem. Det har ju blivit väldigt glest mellan besiktningarna.</p><p>Han har arbetat som tullare sedan 1965. Innan dess var han sjöman. Han såg världen: Moçambique, USA:s floder, Europas hamnar. Den utsmetade tatueringen på armen — som ritades på fri hand av Tattoo Jack i Köpenhamn — föreställer ett hjärta, ett kors och ett ankare.</p><p>Han och sju kollegor utgjorde på 70- och 80-talet visitationsstyrkan ”Svarta gänget”. De namngavs efter sina mörka och inte sällan lortiga uniformer. Gruppen blev rikskänd för sina stora beslag av knark, cigaretter och sprit. Cannabis på skepp från Casablanca. Amfetamin i bensintankar på bilar.</p><p>Lars-Åke Johansson drar åt livremmen på vardagsuniformen.</p><p>– Det var intressantare förr. Det hände alltid något. Jag trivs bra, men det har blivit sämre de senaste åren. Nu har jag inte så lång tid kvar. Ett år styvt.</p><p>Han går förbi två svarta sopsäckar på vägen ut. De innehåller kläder från någon som nappade på Tullverkets pensionserbjudande. Av ”Svarta gängets” medlemmar återstår bara Lars-Åke.</p><p>– I princip är jag den siste. Allt trappas ner hela tiden. Det känns tråkigt.</p><p><em>Del 2, Julbordsläckaget</em></p><p>Fredag den 14 december 2007. Gruppchefen Staffan Edstrand hämtar uppgifterna ur minnet, så som han minns alla datum och klockslag.</p><p>Av misstag hade nyheten om nedläggningen kommit ut på Tullverkets intranät. ”Ett julbordsläckage”, kallar man det i efterhand.</p><p>Artikeln togs snabbt bort, men då var det för sent. Staffan i Norrköping ringde till Lars-Åke på Skavsta. Verksamheten skulle knytas till de tre storstäderna. Kontoret i Norrköping ingick inte i planerna. ”Nog fanken hade jag velat sluta annorlunda”, tänkte Lars-Åke.</p><p>Generaldirektören var snar att dementera uppgifterna. De visade sig ändå vara riktiga. Och inte minst logiska. Även denna gång handlade det om EU och digitalisering. Tullverket var skyldiga att införa EU:s datasystem CTS. En hundramiljonerssatsning som skulle genomföras utan extra anslag. Pengarna fick man hämta någon annan- stans.</p><p>På en konferens i Näsby park fattade Tullverkets ledning beslutet att införa en så kallad ”kostymgrupp” för att krympa verkets kostym. Ett underskott på en halv miljard kronor befarades till 2012. Samtidigt skulle verksamhetens mål uppnås.</p><p>Färre arbetare var tvungna att åstadkomma bättre resultat. Men hur? Den 29 januari presentera- des åtgärderna. Cheferna pekade på två kolumner: anställda nu, och anställda i framtiden.</p><p>Norrköping skulle väck. Skavsta kunde man sköta med vänsterhanden från Stockholm.</p><p>– Det var ett dråpslag. För- troendet för ledningen fick sig en smäll. Det var många som mådde väldigt dåligt, säger tullinspektör Lena Söderholm.</p><p>Hon sitter i lunchrummet. Fönstren löper från golv till tak. Härifrån syns hela hamnen, sånär som inloppet. Tullpersonalen arbetar på våning fem i byggnaden på Lindövägen. Lokalerna uppfördes 1989, speciellt ritade för tullens verksamhet.</p><p>Lars-Åke Johansson står mot fönstret och pekar.</p><p>– Innan de byggde det där grå huset kunde man se hela Lindökanalen, säger han. Då kunde man nästan sitta här och spana. Vi såg alla båtar som kom in.</p><p>I snart tjugo år har han cyklat till denna fastighet, iklädd reflexväst och hjälm. Arbetsplatsen har förändrats och omorganisationerna har avlöst varandra.</p><p>Störst var Norrköpingstullen efter EU-inträdet 1995. Staden blev en centralort och tullen hade 145 anställda. Det var knökfullt både på våning fyra och fem.</p><p>När Karlshamn blev centralort flyttade ledningsgruppen med. Lager för lager har verksamheten skalats ner. Nu återstår 34 personer.</p><p>Efter beskedet från cheferna inledde Staffan Edstrand en motattack. Budskapet var kristallklart. ”Ni pratar om fjärde storstadsregionen, med service till näringslivet, flygplatser och utbyggd hamn. Nu får ni hjälpa till!” Han satt kvar efter arbetsdagens slut, på kvällar och nätter. Med högt hållna axlar och stel gång vankade han de 25 stegen till kopiatorn. Fram och tillbaka.</p><p>Papperen delade han ut så fort tillfälle gavs. Alla skulle involveras. Landshövdingen, lokala medier, politikerna. Norrköpings hamn visade sig ganska kallsinniga, men Östsvenska handelskammaren var upprörd. ”Jag förstår inte hur statliga myndigheter tänker ibland”, sa kommunalrådet Mattias Ottosson.</p><p>Tullfacket lät en nationalekonom räkna på vad ned- läggningen skulle betyda för Sveriges ekonomi. Han fann att varje sparad krona på tullen skapade en samhällskostnad på fem kronor.</p><p>Den 14 april klev finansminister Anders Borg in som en räddande ängel. Tullverket skulle få femtio miljoner om året i extra anslag. Generaldirektören kovände strax efteråt. Norrköpingskontoret hade plötsligt en framtid. Men det slutade inte där.</p><p><em>Del 3, Framtiden på Skavsta</em></p><p>EI-DHY från Eindhoven landar till sist. Däcken ryker när de möter landningsbanan. Motorerna dundrar oavbrutet.</p><p>En kvinna vevar med röda trafikspadar. Planet stan- nar, en lucka öppnas. Som ett spindelben viks en trappa ut ur planet. 144 passagerare stegar ner.</p><p>Det är här tullen i Norrköping tillbringar större delen av sin tid. När underrättelsetjänsten i Stockholm delar ut arbetsuppgifter föredrar man nio gånger av tio flyget före sjötrafiken. Och då i synnerhet Skavsta.</p><p>Lars-Åke Johansson står lutad mot väggen när passagerarna svassar förbi med sina rullväskor.</p><p>– Sjömannen har blivit landkrabba. Allt jag har nu är en roddbåt på landet. Dessutom gillar inte min fru sjön.</p><p>Närmare midnatt brukar planen komma i stötar med fem minuters mellanrum. Ett fåtal tullare ska hantera ett tusen personer och deras gods.</p><p>– Maskorna i nätet blir större och större, mumlar Lars-Åke. Man kan inte centralisera allt.</p><p>Enligt det nya förslaget från generaldirektören ska brottsbekämpningen i Norrköping få Skavsta som fast adress. Då lär lokalerna på Lindövägen bli för stora för dem som blir kvar: klarering, revision och information. Facket förhandlar. Ännu är inget avgjort.</p><p>Men det är inte bara Norrköpingstullens framtid som är osäker.</p><p>I broschyrer från Tullverket betonar man gång efter annan att man är en ”effektiv och modern myndighet”. Man ska förenkla det legala och förhindra det illegala. I den ordningen. Handeln har hamnat i fokus. Brottsbekämp- ningen har alltmer blivit en nationell angelägenhet. Stickprov genomförs över huvud taget inte.</p><p>– Om det fortsätter i den här stilen, med ett allt större EU, kan man undra om Tullverket finns kvar om några år, säger Staffan.</p><p>– Det blir ingen lång framtid. Det måste hända något riktigt drastiskt i så fall, säger Lars-Åke.</p><p>Ankomsthallen töms på folk. Det dröjer många minuter innan planet från Hamburg ska landa. Lars-Åke kastar en snabb blick på Staffan, sedan säger han:</p><p>– Det finns inget skriftligt beslut på att vi ska flytta hit. Nu ska vi se till att sluttampen blir bra. Att bara lägga sig ner och dö, det är inte vår melodi.</p><p><em>FOTBOLL<br>Gopeking.net<br>30 oktober 2011</em></p><h3>Mannen som ändrade sig</h3><h4><strong>Det här är berättelsen om en säsong med tre ansikten.<br>Och om en tränare från Halmstad som inte ändrade sig.<br>Förrän han gjorde det.</strong></h4><p>Kvällen den 19 augusti hade något hänt. Det stod klart för alla som följde laget i vitt. Den där rultige brassen hade tagits till nåder, och i anfallet på Guldfågeln Arena hade han Shpetim Hasani bredvid sig.</p><p>Någon hade alltså hänt. Och det verkade inte vara en bra sak. I åttonde minuten kom första baklängesmålet. Det blev fyra till. Kalmar FF hade inför mötet inte vunnit på sex matcher. När domare Martin Hansson blåste av och gick mot omklädningsrummet stod det 5–0 på resultattavlan.</p><p>Efteråt användes gott om mindre smickrande adverb för att beskriva bortalagets insats. ”Uddlöst”, ”slarvigt” och ”passivt” var några.</p><p>Klockan 21:10, på presskonferensen, fick gästernas tränare Jan-Olof ”Janne” Andersson stå till svars för sitt nya spelsystem, sin benådade brasse, sitt vrak till lag. Inte nog hade han förlorat, han framstod även som en förlorare i en annan mening. Han hade hörsammat kritikernas synpunkter. Varpå allt föll ihop.</p><p>Höll han på att tappa greppet?</p><p>– Det är för dåligt. Jag är oerhört missnöjd och extremt besviken. Det retar mig att släppa in fem mål. Det retar mig så in i helvete.</p><p>Intill satt Nanne Bergstrand, glad förstås, men han fann samtidigt något som irriterade honom.</p><p>– Vi hade stora problem på innermittfältet i första halvlek. Som tur är klarade vi att hålla 1–0.</p><p>Vi backar bandet. Spolar tillbaka till mars månad samma år. Frågetecknen hade till en början varit många, som alltid under en försäsong. Hur spelar vi? Vem spelar var?</p><p>Men snart kom supportrarna att förvånas över den nye tränaren. Han var ju logisk, stringent, inte alls som de tidigare männen på positionen. Man visste inte var man hade dem. Varken som supporter eller spelare. Ena dagen manual, andra dagen inte, ena dagen ytter, andra dagen inner.</p><p>Att det fanns andra typer av tränare hade vi sett på tv och läst om i tidningar. Men hos oss verkade det inte funka. Möjligen var pressen för stor.</p><p>Ett tag under vintermånaderna kändes det som Janne Andersson berikats med landets största tålamod. Den där Kalmaranfallarens brorsa fick till exempel spela match efter match, fastän alla såg att motståndarna betraktade honom som luft. Samtidigt hade vi värvat en av seriens främsta vänsterbackar. 34 år gammal skulle han tydligen skolas om.</p><p>Men så — plötsligt. Vi lärde känna en ny sida hos tränaren. Mannen som inte ändrade sig blev mannen som inte ändrade sig — förrän han gjorde det. Smedberg högerback. Florén vänsterback. Mendes på läktaren.</p><p>Efter säsongen skulle han på NT-chatten förklara att om han själv fick bestämma skulle han ”tveklöst” välja 4–4–2 för sitt lag. Där fanns tryggheten. Där fanns hans kunnande. Få personer i landet kände det systemet som just han. Men när försäsongen drog igång med den nya klubben och truppen valde han för första gången i sin karriär att testa systemet 4–2–1–3.</p><p>Varför? Ja, inte var det för att Brasilien praktiserade samma system.</p><p>Det var en nödlösning.</p><p>Under vintern hade han på alla sätt försökt kontraktera en defensiv mittfältare med lite boll i sig. Andreas Johansson, Gabriel Petrovic, Johan Arneng, Toni Ståhl. Kanske kunde man testa Mathias Florén? Han påstod sig ha spelat där några matcher i Holland. Det fick duga. Fram till det inte längre dög.</p><p>Veckorna gick, det var läge att bestämma sig för något. Kanske satt han med listan över spelarna framför sig, gick igenom styrkor och svagheter för var och en. Hur sätta samman dessa spelare till ett lag? Till råga på allt ett lag som inte förlorar. Som klarar sig kvar? I pressen beskrev han truppen som ”spretigare än något lag jag haft tidigare”.</p><p>– Jag bestämde mig tidigt för en elva och satsade på det laget. Att vi tidigt fick sätta ett lag tror jag var viktigt. Vi talade samma språk direkt, berättade han för Folkbladet när fem omgångar gått av serien.</p><p>Det var en artikel om succén. Om ett IFK Norrköping som toppade tabellen. På tv hade expertkommentatorn och fotbollsteoretikern Tony Gustavsson berömt balansen på innermittfältet, med löparen Falk-Olander, rivjärnet Racu och dirigenten Ajdarevic. Individuellt var de inte de bästa spelarna. Inte ens de bästa i truppen. Men som trio fungerade de ihop.</p><p>Sedan kom verkligheten ifatt.</p><p>Egentligen var Falk-Olander bara ett halvår från att spela division 1-fotboll i Norrby. Egentligen var Racu den under fjolåret petade mittbacken. Egentligen var Ajdarevic bara en 20-åring med potential. Och egentligen kunde inte islänningen på topp göra två personers jobb och samtidigt garantera iskalla avslut.</p><p>Förstaplatsen varade inte längre. Alla begrep att laget skulle dala i tabellen. Men tränaren gjorde ingenting. Förlusterna var hedersamma på papperet, men i praktiken var spelarna ofta chanslösa.</p><p>Under sommaren tog sportchefen fram listor med intressanta namn, somliga tillhörde klubbar i lägre divisioner, somliga fick sin lön från seriekonkurrenter. Svaret från tränaren var ett och samma: Andreas Johansson. Den 1 augusti öppnade transferfönstret. Bud lades. Man låg på hårt. Men tydligen fanns den förre Halmstadsmittfältaren i Bochumtränarens planer.</p><p>Veckorna gick. Den senaste segern kändes nu som ett minne från en annan tid, då man den 24 april vann borta mot Djurgården. Raset i tabellen hade därefter varit brantast i Sverige. På elva matcher tog man ingen vinst. Mötte man ett på papperet bättre motstånd, ja, då förlorade man. Den 16 juli mötte man ett sämre lag, Syrianska, och vann med 2–1. Två veckor senare mötte man ytterligare att lag som var sämre, Trelleborg, och vann återigen med 2–1.</p><p>Den starka inledningen på serien hade genererat en hygglig poängskörd. Men i verkligheten var IFK Norrköping inget bra lag. På Örjans vall spräcktes alla illusioner. Redan avsågade Halmstads BK, seriens strykpåse, vann med 5–4. Alla anfall resulterade i mål. Veckan efter tog AIK en enkel och fullkomligt ohotad vinst med 1–0 på Parken.</p><p>Det var vid det här laget som truppen tog ett snack med sin tränare. Kanske var det vice versa. Pratade gjorde man i alla fall.</p><p>”Vi spelar ett för svårt spel”, sa någon. ”Jag vill inte springa själv på topp”, sa en annan. Men i själva verket gick diskussionen ut på att svara på frågan hur laget skulle bli bättre än sina enskilda beståndsdelar. För på papperet var laget tvåan från Superettan, bottentippade, med knappt någon allsvensk rutin. Tabellen ljög faktiskt, och det var till IFK:s favör.</p><p>Janne Andersson fick gå igenom namnen i truppen igen. Den här gången satt han inte i lugn och ro. Hela stan hade åsikter. Alla på Gnällbänken tyckte samma sak: ”Back to basics”. Tränaren gav med sig: 4–4–2, det får gå som det går, jag får ta av vad jag har.</p><p>Den 18 augusti sa Bruno Santos till Sportbladet, efter att ha tagits ut i matchtruppen mot Kalmar FF:</p><p>– Det har inte varit en rolig tid, men både jag och Janne har lagt den bakom oss och gått vidare. Jag är glad över att vara tillbaka.</p><p>Till och med Caio Mendes och Russell Mwafulirwa — båda från frysboxens innersta fack — fick speltid i den matchen. Resultatet har presenterats i denna artikels inledning.</p><p>Om man ska peka ut en punkt från säsongen 2011, en enda punkt där allt avgjordes. Då var det här. Ingen hade klandrat tränaren om han återgått till det tidigare under året beprövade. Hellre förlora med 0–1 än 0–5, liksom. Men så fungerar inte Janne Andersson; mannen som inte ändrar sig — förrän han gör det. Då ändrar han sig inte igen.</p><p>Dessutom fanns det något i det Nanne Bergstrand sa på presskonferensen som var intressant.</p><p>Petru Racu och Astrit Ajdarevic lyckades faktiskt pressa Henrik Rydström, Tobias Eriksson och Kristoffer Fagercrantz. Två spelare kunde stå upp mot tre.</p><p>Det var signalen som Janne väntade på. Framförallt handlade det om den unge Astrit. Att han i teorin kunde göra jobbet som laget krävde av honom, det visste alla. Att han i praktiken var villig att stå kvar när alla rusade framåt, det trodde ingen.</p><p>Kvällen den 25 september, bara sex dagar efter nederlaget på Guldfågeln arena, fanns Niklas Westberg bland personerna som gjorde vågen framför klacken på Nya Parkens norra läktare. När tränaren ett halvår tidigare hade bestämt sig för ett lag hade han valt en annan målvakt. Nu hade han ändrat sig, och dessutom ordnat med en stängd träning inför matchen.</p><p>Resten höll Buster-klass. Den förre Väsby-keepern var matchens lirare mot bottenkollegan Djurgården. En hel halvlek spelade gästerna med en man mer på plan, bombarderade Westberg med skott, men utan att lyckas peta in bollen. 2–1-segern mottogs som ett SM-guld av publiken. Inte utan anledning.</p><p>Den 1 september stängde transferfönstret. Då tillhörde Andreas Johansson fortfarande Bochums trupp på Transfermarkt.de. Det var inte många som tänkte på det då.</p><p>Hemmaviktorian mot DIF var sista gången Janne Andersson ändrade sig den säsongen. Han hade återigen bestämt sig för ett lag. Resultatet:</p><p>0–0, 2–1, 1–1, 0–1, 1–1, 2–1.</p><p>På sex matcher släppte man in fem mål. Man gjorde sex. Tog nio poäng. Det räckte.</p><p>Spelmässigt såg det ganska trist ut. Var det ens ett spel? Fanns ens en idé? Rent matematiskt var det svårt att få ihop hur två innermittfältare kunde vara fler än tre. Men svaret gick faktiskt att besvara just med matematik.</p><p>– Alla trivs bättre i det spelsystemet. Man jobbar fyra och fyra, har åtta spelare bakom boll. Och ett bra försvarsspel ska ge minst en poäng, förklarade Petru Racu till Folkbladet.</p><p>Åtta spelare bakom bollen i försvaret, alltså. Innan — med 4–2–1–3 — var man ofta bara sju.</p><p>För Janne Andersson innebar höstsäsongen någon slags omvänd dèja vú. Hösten 2008 befann han sig i ett liknande läge, då med Halmstads BK. Kalmar FF och Elfsborg rusade mot toppen av tabellen med sina tre innermittfältare. HBK närmade sig botten med ett till synes daterat 4–4–2. När Janne efter ett kvart sekel som tränare plötsligt tänkte om och övergick till 4–2–3–1.</p><p>Spelet blev flödande, vackert, vinnande, med Raskaj, Olsson, Görlitz och Anselmo som anfallskvartett. Den gången varade bara skönspelet en höst. Året därpå uteblev resultaten och Janne fick lämna sitt jobb. Säsongen därefter tog han över Örgryte, och försökte åter med 4–2–3–1. Utan framgång.</p><p>Det var som om han hade problem med självbilden. Att han ville vara något mer än bara tråkiga gamla Janne, med press och understöd. Där laget blev större än individerna. Fyra-fyra-två. Hösten 2011 hade pendeln svängt tillbaka. Till och med Manchester United spelade 4–4–2 igen. Janne hittade hem.</p><p>Lite mer än en månad efter den förlösande segern mot Djurgården kunde IFK-tränaren konstatera att laget visserligen klarat sig kvar i allsvenskan, men att det ändå inte var tillräckligt. Utan nerv och utan maximal inställning hade hans spelare visat sig vara underlägsna ens ett mittenlag i allsvenskan.</p><p>– Vår prestation är inte bra och det gör mig jätteirriterad. Visst är jag nöjd att vi har ordnat kontraktet men vi har en lång väg fram till att bli ett bra allsvenskt lag, sa han efter 0–3-förlusten mot IFK Göteborg.</p><p>Samma kväll klockan 19:19 skrev Cantona, Gnällbänkens eviga läcka från klubbhusets inre väggar:</p><p>”Prio 1. A Johansson.”</p><p>Ingen lyfte på ögonbrynen.</p><p>Kort därefter gjorde Janne i en NT-chatt klart att planen för nästa säsong var 4–4–2. Någon dag därpå fick Petru Racu, den ständigt löpande moldaven med mohikanfrisyren, beskedet att han inte får sitt kontrakt förlängt. Trots 27 matcher från start på innermittfältet. I NT kommenterade Janne Andersson:</p><p>– Ska vi få nya spelare måste några lämna. Det är den enkla sanningen.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=ca83e938c608" width="1" height="1" alt=""><hr><p><a href="https://medium.com/lowenfeldt/reportage-ca83e938c608">Reportage</a> was originally published in <a href="https://medium.com/lowenfeldt">Jörgen Löwenfeldt</a> on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.</p>]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Intervjuer]]></title>
            <link>https://medium.com/lowenfeldt/intervjuer-da71febb5315?source=rss-e4856cf7c70b------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/da71febb5315</guid>
            <category><![CDATA[journalism]]></category>
            <category><![CDATA[interview]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Jörgen Löwenfeldt]]></dc:creator>
            <pubDate>Sat, 12 Jan 2019 22:07:30 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2019-11-20T16:52:55.115Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h4><strong>Journalistik av Jörgen Löwenfeldt 2006–2013 (+ en intervju från 2017).</strong></h4><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*kPo-jWfrsT1kpcAPra0uAA.jpeg" /></figure><h4>Intervjuer med Tom Alandh, Jenny Andreasson, Leif Andrée, Alexander Bard, Marcus Birro, Monica Bodling, Ingvar Danielzon, Mats Jacobson, Camilla Lebert Hirvi, Erik Langby, Stig Larsson, Martina Lowden, Hana Makhmalbaf, Mikael Marcimain, Lena Samuelsson, Roberto Saviano, Daniel Sjölin, Olof Stenhammar, Kristina Sterner, Håkan Wattling och Max Tegmark.</h4><p><em>Tom Alandh<br>Norrköpings Tidningar<br>1 september 2007</em></p><h3>Alandh visar sagan om Åtvidaberg</h3><h4><strong>Dokumentärfilmaren Tom Alandh for till Åtvidaberg för att återge minnena från 70-talet. NT var med när klippningen av filmen förbereddes. Upplägget har han klart för sig.</strong></h4><p>– Det ska börja utav helvete. Det ska börja förbannat bra. Det gäller alla reportage, även skrivna. Början och slutet har jag för det mesta bestämt redan innan filmandet sätts igång. Sedan får storyn placeras däremellan.</p><p>Iklädd kortärmad grönvitrutig skjorta, nötta svarta jeans och vita tubsockor sitter journalisten Tom Alandh i SVT:s klippningsstudio i Stockholm. Han överför bilder från den kommande dokumentären om Åtvidaberg till en dator, i morgon ska han till Rejmyre och Skogsröjet för ett annat projekt.</p><p>På en skärm någon meter framför honom nickar Åtvidabergs FF in en hörna mot IK Sirius. Det är lagets hemmapremiär i superettan. På Kopparvallens läktare fladdrar lyckliga ansikten förbi. Förre målvakten Uffe Blomberg och hustrun Monica. Gamle ytterbacken Janne Olsson. 70-talets värvarkung Lasse Spjut, vars blick rör sig efter bollen. Blicken landar, smilgropar tränger fram.</p><p>– Här knyter vi ihop det. Vi slutar i modern tid, men tas tillbaka till 70-talet genom de gamla killarna, säger Tom till klipparen Heleen Rebel.</p><p>I vanliga fall brukar Tom Alandh själv komma med uppslagen till sina dokumentärer. Många idéer får han på tunnelbanan (efter att ha levt många decennier av sitt liv ute på den gröna linjens nordvästra kant säger han sig ha Stockholmsrekord i tunnelbaneåkning).</p><p>Den här gången kom idén till filmen från författaren Mats Samuelsson, som skrivit boken Hjältarna om Åtvidabergs FF:s framgångsrika 1960- och 70-tal.</p><p>– Jag hade just gjort en rad tyngre och mentalt jobbiga reportage när han ringde, och kände för att göra något lättsammare. När jag läste boken begrep jag att det var en bra berättelse. Jag och Mats satte oss i en SVT-bil och åkte ner till Åtvidaberg. Han har i praktiken gjort all research inför filmen.</p><p>Till skillnad från boken handlar SVT-dokumentären minst lika mycket om orten Åtvidaberg och Facits glansdagar som fotbollslaget.</p><p>Premiärdatumet för filmen är likväl satt till 28 oktober, dagen efter ÅFF:s sista match i superettan. Förhoppningen är att föreningen då ska vara klar för allsvenskan.</p><p>Det är halvtid på Kopparvallen. Åtvidabergs FF:s kanslist Margareta Johansson är på matchdagen uppklädd i lila kofta, vit blus och pärlhalsband. Naglarna är rödmålande. Telefonen ringer, det är förre Facitchefen Gunnar Ericsson som från Mölle i Skåne vill få reda på ställningen. Han ringer i halvtid varje match, han litar inte på text-tv.</p><p>– Ericsson, säger han. Hur står det?</p><p>– Det står fortfarande</p><p>– 1–1 och nu är det paus, svarar Margareta.</p><p>– Det står fortfarande 0–0 på text-tv. Är Alandh där?</p><p>– Ja, det är han.</p><p>– Säg åt honom att förbättra målservicen för superettan.</p><p>Det är lätt att tro att det är Tom Alandh som driver Sveriges Television. När allt material är inlagt och han ska bege sig till sitt arbetsrum hejdas han gång efter annan av folk som vill prata.</p><p>Efter 37 år i samma byggnad tycks han ha en informell relation till samtliga anställda. Han är snabbtungad och lättsam, frågvis av naturen, söker kroppskontakt, plockar emellanåt bort förtretliga hårstrån från kollegors tröjor.</p><p>Han vinner snabbt ens förtroende. Vid bokningen av den här intervjun kunde han tala i en kvart utifrån ett mejl på två rader.</p><p>– När kan du komma? frågade han. Jag har ett möte klockan nio.</p><p>– Jag kan vilken tid som helst, svarade jag.</p><p>– Nej, kom då, jag hatar möten.</p><p>Så ser jargongen ut. I verkligheten med ett stötigt rörelsemönster som tillägg, och med minst en inskjuten svordom per uttalad mening.</p><p>26 år gammal blev Tom Alandh anställd på Sveriges Television. Året var 1970. Stockholmsgrabben Tom hade tidigare jobbat med radio i Norrköping, men ville helst ägna sig åt skrivandet. Som ung läste han Vilhelm Moberg till ögonen glödde, lånade travar med böcker från Vällingbys bibliotek.</p><p>Ändå kom han att ägna sig åt tv. Han arbetade med samma klippare och fotograf, Karin Elander och Björn Henriksson, i 36 år, fram till Karin gick i pension och Björn började jobba på Dokument inifrån.</p><p>­– Min mamma var gift fyra gånger. Pappa var också gift fyra gånger. Jag har haft samma fru, samma katt, samma bil, samma brödrost. Det ligger en trygghet i det. Fortfarande känner jag enorm glädje över att gå till jobbet.</p><p>Han har även samma skrivmaskin som när han intog tv-huset. Datorn som står intill används för att skicka e-post, men det är på skrivmaskinen från Facit han sätter samman sina texter.</p><p>– När jag hade filmat klart Åtvidabergsfilmen kom jag på det. Jag har aldrig tittat på etiketten tidigare. Jag har ju en Facit!</p><p>På bokhyllor i det sömnigt upplysta arbetsrummet ryms samtliga dokumentärer han har producerat. Textade titlar på pärmryggarna och videokassetterna avslöjar innehållet: Nacka Skoglund, Monica Zetterlund, Cornelis Wreeswijk, Tsunamifilmen, men även ett program om förgiftat vatten i Finspång.</p><p>– Jag tittar aldrig i mitt arkiv. Jag skulle förmodligen rodna av skam om jag gjorde det. Filmerna från 1970-talet skulle vara fruktansvärt usla i dag. Jag gjorde massor av sociala pekpinneprogram, där man upprörd bankade på dörrar och sa: ”Titta på orättvisan, ska det vara på det här viset?” Med dagens mått mätt tycker jag att jag är bättre nu, som gamling.</p><p>Han återkommer ofta till sin ålder. Två år återstår till pensionen, och med den en avrundning av tiden på SVT.</p><p>– Jag är nöjd med vad jag har åstadkommit hittills. Genom jobbet har jag fått vara ute i världen, men framförallt har jag fått se Sverige. I filmen om Åtvidaberg har jag fått träffa 20 spännande människor. Det skulle jag inte ha fått om jag blev kommentator i Aktuellt eller satt i en soffa på morgnarna.</p><p>Han avbryts av att telefonen ringer. Tom svarar. Han är uppriktigt begeistrad när han utropar:</p><p>– Hej, Bovallstrands hembygdsförening! Vad kul att höra av er. Tusan vad det regnade där nere, två veckor regn, två timmar sol, det var en taskig fördelning.</p><p><em>Jenny Andreasson<br>Norrköpings Tidningar<br>1 augusti 2008</em></p><h3>Hon lyfter det kvinnliga dramat</h3><h4><strong>Regissören Jenny Andreasson har med Spetsprojektet lyft fram det som tidigare förringats. Nu startar år två.</strong></h4><p>Bokstavligen bakom kulisserna. Efter att ha yrat runt i teatersalongen fann vi en dörr, och en ostörd plats. Vi sitter på ett par uttjänta stolar, intill ett verktygsskåp och mittemot en frigolitkartong. Fickminnet sätts igång.</p><p>Jenny Andreasson iakttar kartongen, och berättar:</p><p>– Det var typ en sådan där papplåda.</p><p>Spetsprojektet — Riksteatern och Östgötateaterns satsning för att lyfta fram förbisedda kvinnliga dramatiker — inleddes indirekt sommaren 2002. Jenny Andreasson var nyutexaminerad regissör från Dramatiska institutet. Hon tog jobb på Riksteaterns marknadsavdelning (”Jag behövde ta en paus”).</p><p>På teaterns bibliotek upptäckte hon en låda med arkiverade pjäser.</p><p>– Det var ett gytter av ganska dåliga teaterstycken. Men jag är lite av en pjäsoman. Så fort jag hittar några börjar jag bläddra i dem. Och jag var uttråkad. Jag hade ett ganska administrativt jobb den sommaren.</p><p>Här förvarades Stina Aronsons Syskonbädd, från 1931, inklämd mellan Fassbinder och annan manlig dramatik som också väntade på att uppföras. Jenny Andreasson sorterade ut pjäsen från lådan.</p><p>En tid senare, när regeringen tillsatte en kommitté för jämställdhet inom scenkonsten, fick hon i uppdrag att kartlägga teaterhögskolorna.</p><p>– Då förklarade alla att de inte kunde ändra historien. Det finns inga kvinnliga konstnärer innan nittonhundratalet. Jag blev fundersam över detta. Det var så det började.</p><p>Det har gått sex år. Det är sommar igen, och säsongsstart på Östgötateatern i Norrköping. Regissören Jenny Andreasson förbereder Spetsprojektets andra år och fjärde uppsättning.</p><p>Alfhild Agrells Räddad slog an tonen. Uppsättningen följdes av Anne Charlotte Lefflers Familjelycka (i regi av Gustav Deinoff) och Drottning på kryckor av Frida Stéenhoff och Victoria Benedictsson.</p><p>Reaktionerna har varit våldsamt positiva. I synnerhet Räddad, som Andreasson regisserade, har rosats av kritiker, lockat storpublik till Östgötateatern och på kuppen väckt Agrells dramatik till liv. Nyligen blev uppsättningen utsedd till en av de senaste två årens tio bästa.</p><p>– Det har blivit som den drömbild jag hade. Att vi skulle åstadkomma en diskussion om vad vi väljer för klassiker, och att vi ger utrymme åt de kvinnliga dramatiker som har glömts bort. Det är också viktigt att det här inte blir en engångsgrej, att man om några år är tillbaka i Tjechov/Strindberg-träsket. Jag tycker inte att det är fel att spela dem, men det behövs ett komplement och ett annat sätt att tänka.</p><p>Spetsprojektet skyndar härnäst framåt i tiden. Mellankrigsåren står på tur, med just Stina Aronsons Syskonbädd. Föreställningen har premiär i Norrköping i slutet av oktober. Det är en berättelse om en kvinna, Harriet, som får nog av sitt ordnade liv. Mannen vill då placera hustrun på nervhem. Harriet smiter och står inom kort på centralstationen med väskan i handen.</p><p>– Det är ett idédrama. Stina Aronson tecknar upp ett modernt samhälle som gått över styr. Där effektiviteten och rationaliteten helt enkelt inte gör människor lyckliga. Det är något jag kan känna igen mig i. Det finns också en politisk aspekt. Hon skildrar ett samhälle där man puttar ut eller förföljer dem som inte hänger med.</p><p>När Jenny Andreasson i en tidigare intervju ombads att beskriva sitt teaterintresse sa hon att det föddes på Dramaten som barn. Det var lögn. I själva verket inspirerades hon av Hasse &amp; Tage, Gösta Ekman och Lena Nyman. Inte sällan uppmanade hon föräldrarnas gäster att delta i improviserade uppsättningar.</p><p>– Jag tror bara att det är något som jag har haft med mig väldigt länge.</p><p>Hon studerade ekonomi och statsvetenskap i Uppsala, spelade i studentteatern, men kom att regissera de andra i kulissen.</p><p>Efter åren på Dramatiska institutet i Stockholm hamnade hon i Norrköping.</p><p>– Jag upplevde att jag skulle få ett större inflytande här. Stockholm är väldigt bra om man vill göra superkarriär, men inte lika bra om man slåss för en större sak. Det var ett väldigt enkelt val. Jag blev bara stressad när jag var på Stadsteatern och hade möten om ett liknande projekt. Även om det naturligtvis hade varit jätteroligt, så kändes det som om det här var en plats där jag fick arbetsro.</p><p>Även Spetsprojektets tredje år innebär en resa på några decennier, förklarar hon.</p><p>– Nästa våg av medryckande litteratur och dramatik kommer under sjuttiotalet. Jag tycker att det vore intressant att ta det steget. Vi kommer att prata om det under hösten. Det är heller inte otänkbart att vi introducerar en utländsk dramatiker.</p><p>Men så var det lådan på Riksteaterns bibliotek.</p><p>– Jag har i efterhand erkänt att jag snodde den där pjäsen. Jag gottgör det genom att sätta upp den här föreställningen. Det kan man verkligen säga att jag gör.</p><p><em>Leif Andrée<br>FLM och Norrköpings Tidningar<br>25 oktober 2008</em></p><h3>När Leif blev pedofil</h3><h4><strong>Stig Larssons debutfilm Kaninmannen har precis släppts på dvd. Jörgen Löwenfeldt låter Leif Andrée minnas hur filmen blev till.</strong></h4><p>En januarikväll 1992.</p><p>Leif Andrée var nyinflyttad i lägenheten och ordnade med kartonger. Klockan elva ringde telefonen.</p><p>”Du ska dö din jävel, du ska dö, vi ska strimla dig”, viskade en röst innan luren lades på. Samtalet följdes av ytterligare fem. Det fortsatte så hela veckan. Kaninmannen hade tv-sänts för första gången.</p><p>– Och så ringde släktingar och frågade vad fan för skit jag höll på med.</p><p>Filmen var en minst sagt utmanande pedofilthriller i manus och regi av Stig Larsson. Börje Ahlstedt spelar tv-reportern som i sitt sökande efter Kaninmannen — en våldtäktsman som antastar skolflickor — börjar misstänka att förövaren är hans son, gymnastikläraren Hans.</p><p>För nitton år sedan var Leif Andrée småbarnsförälder och hade just genomgått en skilsmässa. Ändå nappade han omedelbart när pedofilrollen erbjöds honom. Researcharbetet kom att omfatta obskyra porrfilmer, samtal med forskare, och frågestunder med en våldtäktsman.</p><p>Mötena med honom ägde rum på restaurang Pelikan i Stockholm.</p><p>– Han var inte så pigg på att prata. Jag bjöd honom på en öl. Jag var nervös, snackade om fotboll och väder och vind. Han var i fyrtioårsåldern. Riktigt stilig snubbe. Han borde inte haft några problem att ragga upp en tjej på krogen. Annars gav mötet ingenting, annat än att jag förstod hur vanlig han var.</p><p>När jag sökte upp Leif Andrée för att boka tid till den här intervjun utbrast han spontant ”Mamma mia!” när han insåg att vi skulle diskutera Kaninmannen.</p><p>Inspelningen i oktober 1989 var kaosartat disciplinerad, säger han. Det svajade mycket. Turbulenta arbetsdagar runtkuskandes i stockholmska förorter förlängdes med nattligt rumlande.</p><p>Ämnet för filmen var dessutom svårbehandlat. I en scen filmas nakna tonårsflickor i ett omklädningsrum, i en annan — i Kvarnbackaskolans gymnastiksal — blir Andrée blottad av en elevmobb. Stig Larsson hade gett stränga instruktioner. Med cigarretten i mungipan och en öl i handen klargjorde han att gympaläraren var ett rättmätigt hatobjekt. Barnen fick drämma till så hårt de ville.</p><p>– ”Men sparka honom inte på kuken, och akta ansiktet också”, sa han. Vi klarade det på första tagningen. De slog mig, vred ner brallorna på mig, och kastade bolljäveln i huvudet på mig. Det var riktigt våldsamt. Jag hade ont i arslet flera veckor efteråt.</p><p>Brutaliteten gick igen i andra scener.</p><p>– Stig var otroligt noggrann. Det finns en scen där pappan kommer hem till sonen, brottas och knäcker fingrarna på honom. Börje knäckte mina fingrar. Allt var på riktigt. Det skulle vara det, tyckte Stig.</p><p>– Och så har du den här scenen där Börje sitter i sängen och frågar: ”Vet du vem du är lik?” ”Nä” ”Du är lik den där Kaninmannen” Du vet närbilden på mig då, när jag ska reagera. 29 omtagningar! 29 omtagningar! När man kommer upp i fem omtagningar börjar man undra vad man gör för fel. Men Stig var förbannat lugn. Jag har aldrig varit med om något liknande.</p><p>Inspelningsperioden följdes av en bearbetningsperiod. Att bli av med det mentala slagget tog tid.</p><p>– Jag mådde ganska illa. Det var många bilder jag hade i huvudet. Under tiden vi filmade kunde jag inte moralisera över min egen karaktär. Det var värst efteråt. Jag hade en egen utvärdering. Och jag söp rätt bra. Det behövdes.</p><p><em>Alexander Bard<br>Internetworld<br>25 september 2009</em></p><h3>”Kunderna kommer ruttna på dig”</h3><h4><strong>Internet är det största som hänt mänskligheten de senaste 500 åren. Men då inte sagt att förändringen är positiv. Det säger teknikfilosofen, artisten, liberatisten, debattören och provokatören Alexander Bard.</strong></h4><p>”Nästa talare behöver ingen presentation”, säger kvällens arrangör. Upp på scenen kliver Alexander Bard.</p><p>Vi befinner oss på Hotell Anglais i Stockholm. Åhörarna består av ett 60-tal webbentreprenörer med ölflaskor i händerna.</p><p>Alexander Bard ägnar sina tio minuter på New Tech Discussion till att prata om hur han med sitt folkpartiknutna nätverk Liberati — som han startat tillsammans med Camilla Lindberg (FP) — försöker förnya politiken, och använda nätet till sin hjälp. Förhoppningen är att locka trendkänsliga storstadsungdomar att engagera sig politiskt.</p><p>– Vad är det på internet som funkar? frågar Alexander Bard publiken.</p><p>– Det som funkar är det som är stringent, ideologiskt, vågar vara komplicerat och vågar vara exakt vad det ska vara. Om man inte bygger trovärdighet i internetsamhället är man körd, fortsätter han.</p><p>– Jag vet inte om Liberati kommer att lyckas förändra Folkpartiet. Däremot vet jag att modellen kommer att lyckas. Risken är att om partierna slår dövörat till och inte lyssnar på de demokratiska rörelserna på internet, då kommer det att bli fler partier som Piratpartiet.</p><p>Vi backar bandet. För om det är någonting Alexander Bard behöver är det en presentation. Själv har han sagt sig personifiera lyckad damp, och menar att intensitet har intresserat honom ända sedan han var en uttråkad medelklassunge i Motala.</p><p>Den här kvällen kommer han till exempel att agera teknologifilosof i BBC-programmet Newsnight som är i Sverige för att göra ett inslag om piratrörelsen (som är naiva och idioter, enligt Bard). En vecka senare får han som BWO-medlem kommentera Michael Jacksons död (och beskriver den framlidne som överskattad). Några dagar därpå kommer han att göra utspel om prostitution under Almedalsveckan. Hela tiden håller han i egenskap av zoroastrier koll på läget i Iran.</p><p>På meritlistan står även: travhästuppfödare, satanistledare, psykoanalytiker, författare, producent, elevrådsordförande, fia med knuff-vm-samordnare och listmaster för den ökända Elitlistan. ”Vem är han?” kan man undra.</p><p>Men kanske är det intressantare att reda ut hur han får bollarna att hänga kvar i luften.</p><p>– Nyckeln till att göra mycket saker är att ha mycket bra folk att outsourca till. Jag är mycket noga med vilka jag ska jobba med. När jag bestämde mig för Martin Rolinski som sångare i BWO testade jag 35 personer under ett års tid. Det fungerar vad man än sysslar med. Böcker ska skrivas fort, men researchen ska ta lång tid.</p><p><strong>Vad är du för typ av ledare?</strong></p><p>– Jag delegerar fort, så fort det bara går. Jag vill ha starka människor i min omgivning så de kan ta egna beslut. Jag är bra på att ge folk ansvar och förtroende. ”Nu får du göra det här, det här är din budget, om tre veckor ska du vara klar.” Sedan går jag iväg. Jag litar på folk helt enkelt.</p><p>Själv har Alexander Bard 1 605 vänner på Facebook — samtliga är personer han anser sig känna. Ett nätverk som är viktigt att hålla ihop. Under stressiga perioder outsourcar han även den sysslan.</p><p>– För några månader sedan slog BWO igenom i Japan. Då satt jag framför webbkameror och svarade på tusentals olika frågor från olika japanska tonårstidningar. Om det var något jag inte gjorde under den perioden var det att sitta på Facebook. Tvärtom hade jag en person som satt där och plockade bort de 70 personer om dagen som försökte att adda mig utan att känna mig.</p><p><strong>Hur ser din kalender ut?</strong></p><p>– Jag är inte så noga med att vara hightech med allting. Jag har till exempel droppat Blackberry och Iphone. Det bara irriterar mig. Det går till exempel inte att låsa in sig åtta timmar i en studio och göra musik och samtidigt ha Blackberryn påkopplad. Det är samma sak med mejl. Mobilen har jag avstängd långa perioder. Och kalendern har jag till exempel både skrivet på papper — i en fickkalender — och på datorn.</p><p><strong>Vad använder du då?</strong></p><p>– Jag använder inget specialprogram. Jag bara skriver ner i ett dokument. 13 juli, och så skriver jag vad jag ska göra. Hur svårt är det? Man behöver inget jävla program.</p><p>Som teknikfilosof har Alexander Bard fått internationell uppmärksamhet. I synnerhet har framtidsvisionen ”Nätokraterna” — skriven ihop med Jan Söderqvist — blivit omtalad. Verket gavs ut 2000 och bygger på en föreläsningsserie han höll på Handelshögskolan i Stockholm i slutet av 1990-talet.</p><p>Boken har översatts till 14 språk och beskriver upplevelsetörst, internetrevolution och ett framväxande nätverkssamhälle där eliten utgörs av de som bäst förstår sig på de nya verktygen. ”Det globala imperiet” släpptes tre år senare. Trilogin blev fullständig med ”Kroppsmaskinerna”, som utkom i våras.</p><p>– Det finns i det här en ovilja att förstå baksidorna med ny teknologi. Jag har alltid sett den som förändring. Men jag ser den inte som förbättring. Som om livet skulle bli bättre för att vi har nya apparater. Det tror jag inte på ett dugg.</p><p>– Jag och Jan Söderqvist skrev en stor artikel i Aftonbladet som handlade om att antalet ungdomar som söker sig till psykakuten har fyrdubblats på tio år. Det finns ett direkt samband mellan ökningen och den tekniska utvecklingen. Just de länder som ligger i framkant teknologiskt har också fått de största problemen med psykiatrin. Vi har helt enkelt inte lärt oss hantera de här instrumenten än.</p><p>Några som är särskilt dåliga på att hantera tekniken är företag, tycker han:</p><p>– Det är vansinne när chefer i näringslivet startar Facebookgrupper för sina företag och tvingar de anställda att gå med. Sociala medier har ingenting att göra med näringsliv och arbete. Det är två skilda världar för människor. Inte skulle du drömma om att dyka upp på midsommarafton oannonserat hos dina anställda när de sitter och äter sill och dricker nubbe?</p><p><strong>Hur ser du på att företag skapar Twitter-konton?</strong></p><p>– De förstår inte vad sociala medier är. Det är min första reaktion. Men självklart ska företag använda internet på massa olika sätt. Man ska använda sociala medier, men inte på det sätt de tror.</p><p><strong>Så, hur ska det göras?</strong></p><p>– Internet är det största som hänt mänskligheten de senaste 500 åren. Det är inte en teknologi efter tidningar, radio, tv och böcker. Den är radikalt annorlunda. När väl människor vant sig vid interaktiv kommunikation vill de inte längre ha envägskommunikation.</p><p>– Vi accepterar inte längre att företag prackar på oss sin reklam. För vi är interaktiva i vårt samhälle i dag, vi är med och påverkar hur vi konsumerar. Om du driver ett företag kan du inte involvera dina potentiella kunder om du inte gör om dem från kunder till klienter. De ska vara medspelare i ditt spel. Om de inte är medspelare kommer de att ruttna på dig och dra därifrån.</p><p>Från Alexander Bard får man svar. De är kategoriska och helst provocerande. När han blir ombedd att nämna en framgångsrik ledare väljer han Vladimir Lenin. När han diskuterar upphovsrätten kallar han den en larvig löjlig pissfråga i en stor ocean. När han pratar om brott på nätet resonerar han kring hur narkotikahanteringen ska avkriminaliseras.</p><p>Efter en omtumlande timme är intervjutiden över. Vi reser oss, skakar hand. Alexander Bard börjar gå i riktning mot Stureplan. Plötsligt kommer han på något.</p><p>– Hinner du så kan du mejla mig det här samtalet i citatform, säger han, innan han ångrar sig och flinar.</p><p>– Eller förresten, jag litar på dig. Du är så noggrann. Jag outsourcar det.</p><p><strong>Fakta: </strong>Alexander Bard</p><p><strong>Ålder: </strong>48 år</p><p><strong>Bor: </strong>På Södermalm i Stockholm</p><p><strong>Aktuell: </strong>Ständigt. I webbkretsar framförallt med boken Kroppsmaskinerna (Hydra förlag) som skrivits tillsammans med Jan Söderqvist, den sista delen i trilogin som började med Nätokraterna.</p><p><em>Marcus Birro<br>Norrköpings Tidningar<br>21 november 2007</em></p><h3>Det går bra nu</h3><h4><strong>Gäst hos Malou, träffar Tranströmer i SVT, ägnas ett reportage i DN och leder P4:s Karlavagnen. Bokens dag-aktuelle Marcus Birros dagar som outsider verkar vara till ända.</strong></h4><p>Två timmar innan uppträdandet i Karlstad står ett gäng tanter utanför ingången till Stadsbiblioteket. Birro är tidig, han slinker förbi. När han vid utsatt tid inleder sin monolog stelnar han till. Längst fram sitter samma tanter. De har köat för att komma först.</p><p>– Det är Lasse Berghagen-varning nu. De kom fram efteråt och köpte böcker, förklarade att de brukade lyssna på Karlavagnen och tyckte att programmet var bra. Man märker att det hänt något det senaste året. Nuförtiden kommer det trehundra personer där det förut kom åttio.</p><p>Marcus Birro går igenom en ny och omvälvande tid. Efter att han blev programledare för P4:s Karlavagnen tycks allt gå kloss i kloss. Kärnan i beundrarskaran, som han förr kategoriserade som ”numera vuxna The Cure-fans”, har övergått till att vara 60-åriga damer. Birro verkar generad när han berättar:</p><p>– Jag får brev från dem några gånger i veckan. Vackra och handskrivna på något gammalt kort. Många uppger inte ens rätt adress, de har bara skrivit mitt namn och “Stockholm”, där de tror att jag bor. Damerna är fantastiskt uppmuntrande. Fantastiskt vänliga. Det flesta har hört mig på radion och sedan gått och köpt mina böcker.</p><p>– Jag visste faktiskt inte vilket program jag skulle arbeta med när jag skrev på kontraktet med SR. När jag fick veta att det skulle bli Karlavagnen blev jag ganska arg. Jag tyckte att det var ett jättekonstigt program som kom efter Radiosporten. Det var lite goof-stämpel, konstiga människor som ringer och pratar. Men det är ett väldigt viktigt program för många människor. Jag knuffas ut i verkligheten. Lär mig se hur andra människor har det och vad som är viktigt för dem.</p><p>Han har blivit beskylld för att slåss mot väderkvarnar, att tampas mot ett etablissemang han själv ingår i. Och visst, efter upprop på upprop om likformiga kultursidor har den självutnämnde outsidern bjudits in i värmen. Dan Andersson-pristagaren Birro delar numera litterär agentur med Björn Ranelid och Ulf Lundell (på tidigt 90-tal fungerade denne som litterär förebild).</p><p>Häromveckan var han gäst hos Malou von Sivers på TV4 och samtalade om ensamhet. I samma veva skrev Dagens Nyheter ett långt reportage om hans radioframgångar. På lördag visas poetmötet med Tomas Tranströmer på SVT och lägg där till att böckerna säljer allt bättre, fler gästar hans uppträdanden, och varje enskilt inlägg på bloggen föranleder tjugo till trettio kommentarer.</p><p>Det går bra nu.</p><p>– Ja. Jag tycker att jag har samlat ihop till de här grejorna. Jag tänkte på det häromdagen när jag var ute och gick. Jag kasserar in. Det är ingen enstaka händelse som ligger bakom, jag har inte skrivit någon perfekt bok, utan det här är resultatet av 15 års hamrande på dörren. ”Äsch, vi måste öppna. Han kan inte stå i farstun längre.” Samtidigt är jag inte helt inne. Om du tar DN som exempel, så var det inte på kultursidorna jag blev omskriven.</p><p><strong>Du ägnades ett flersidigt reportage i DN Söndag. Det är väl mer prestigefyllt?</strong></p><p>– Jo, så är det ju. Jag föraktar mycket av kulturvärlden. Ändå vill jag dit. Jag är så sur att jag inte är större än så. Man är en rätt liten människa på det sättet, att man inte hänger ihop. Utifrån verkar det futtigt, litet och löjligt. Men de som tycker så har inte fattat någonting. Det handlar om en känsla av ett evigt tillkortakommande och att aldrig duga.</p><p>Svärta och bedrövelse har varit centrala komponenter i författarskapet. Beundrarna, de före detta svartklädda gymnasisterna, har engagerat sig i självupplevda och hjärtslitande öden om för tidiga födslar och alkoholism i 21-kvadratmeterslägenheten i Göteborg. Bloggtexterna är präntade i rött och vit mot en nattsvart bakgrund.</p><p>För drygt en månad sedan fick bloggläsarna veta: ”Jag skriver en glad roman. Efter tio böcker ville jag slå upp fönstret mot en annan breddgrad, storstäda övervåningen, bära ner vinterrocken i källaren och gunga med fötterna i hammocken. Det är roligt att skriva en glad roman. Jag har roligt. Jag tycker att den är rolig.”</p><p>Resultatet av utspelet: blott fyra kommentarer på bloggen.</p><p>– Jag tror inte att de som hänger på min blogg nödvändigtvis har mina samlade verk stående i bokhyllan. Jag har skrivit tio böcker, och de har varit väldigt svarta, och sedan lång tid tillbaka har jag bestämt att jag ska skriva en glad bok och om jag får fyra kommentarer om det får jag väl skriva en riktigt bra glad bok, för att bevisa att den var värd fler kommentarer.</p><p>Till den kommande romanen har inspiration hämtats från Luke Rhineharts kultklassiker Tärningsspelaren, men även från det egna radioprogrammet. Vissa av karaktärerna i boken har någon gång ringt till Karlavagnens telefonsluss och inför radiolyssnarna sjungit ut om bekymmer och glädjeämnen. På samma gång liknar Birro berättelsen vid en Måns Herngren-film: 30-åriga låtsasvuxna i radhus med platta tak och kakelugnar.</p><p>– Boken handlar om kärlek, relationer, kaos, vad det leder till. Människor som gifter sig, skiljer sig, träffar andra.</p><p><strong>Det låter ganska sorgligt.</strong></p><p>– Jaså? Herregud, vad bra. Det är meningen att det ska bli glatt. Vi får se hur det går. Mer Woody Allen-humor. Mer så. Det gäller att hitta rätt ton. Hittar du rätt ton kan du skriva sorgligt. Men det är svårt, jag kommer på nig själv att skriva långa Proust-meningar om hur man stöter på en gammal flickvän och hur hon åldrats och om tidens gång och skit, och så tänker man: nu är vi där igen! Vi får ta bort det. Det ska inte vara en sådan bok. På det sättet är det en utmaning. Sedan kan jag ju inte skriva chic-lit, det går ju inte.</p><p>När sångaren och musikern Salem al Fakir tidigare i år fick frågan vad han visste om Norrköping nämnde han varken Eldkvarn eller fotbollslaget, utan att Marcus Birro bodde i staden. Sedan flytten från Göteborg 2003 har Birro varit mån om att i varje intervju propsa på att han nuförtiden är östgöte, ”jag är inte göteborgare längre”, klarlägger han. På söndag uppträder han på Bokens dag på Stora teatern.</p><p>Sedan flytten till ostkusten har livet tagit en vändning. Mellan 1989 och 2004 säger han sig ha varit konstant full. Norrköpingsbon Birro dricker inte alkohol, han tränar på gym, turnerar flitigt och har gått ner över tjugo kilo i vikt. Till på köpet har han lärt sig att uppskatta vardagen, det vanliga. För en tid sedan stod han på Clas Ohlson, köpte en frisörsax och utbrast: ”De har ju allt här.”</p><p>– För tre år sedan var allt som alla andra gjorde fel. Att gå på Clas Ohlson är sådant som innebandy-Roger gör varje lördag, står i sina jeans och köper rakhyvlar för sju-åtta spänn. Det finns ett förakt för vanligt liv och vanligt folk. Man ska passa sig mycket för det. Det mest rebelliska man kan göra är för mig att lägga ner all energi på att arbeta och vara lycklig. Jag har gått igenom mycket och har fått kämpa för att kunna vakna lugnt på morgonen, bädda sängen, ta en kopp kaffe och titta ut genom fönstret och bara vara vanlig.</p><p><em>Monica Bodling<br>Norrköpings Tidningar<br>1 augusti 2007</em></p><h3>Monica älskar att vara förbannad</h3><h4><strong>Hon kan komma att bli Norrköpings mest elastiska pensionär. Insändarproffset Monica Bodling fyller 65 år om några månader, men det hindrar henne inte från att studsa hit och dit i rummet.</strong></h4><p>Monica Bodling är förbannad. Inte på mig eller någon särskild, utan i största allmänhet.</p><p>– Det har blivit värre med åren. Så här fruktansvärt förbannad har jag aldrig varit tidigare. Jag tror väldigt mycket på det jag tror på. Men jag blir motarbetad. Låt säga att du älskar Elvis. Och du får hela tiden höra att Elvis är kass. Att folk kallar honom för idiot och sinnessjuk. Låt säga att du får höra det, och du vet att Elvis är bäst och “the king”. Då är det klart att du blir förbannad.</p><p>Näven i bordet, om och om igen. Hon för sig som en hatisk direktör. En elastisk direktör. En agiterande direktör. Näven flyger i luften, nu kastar hon med fingret. Nej! Hon studsar spänstigt upp ur fåtöljen. Över till datorstolen. Rekyl till stående läge. Med både ångest och hätskhet i rösten förklarar hon:</p><p>– Kvinnan ska ha rätt att vara mor!</p><p>Meningen ovan bör läsas en gång till. Påståendet är i högsta grad centralt för den som vill förstå sig på Monicas intensitet. Hon är av den åsikten att dagens samhälle inte respekterar kvinnor som vill vara hemma och sköta sina barn. Och hon är väldigt mycket av den åsikten.</p><p>Att knyta näven i byxfickan ligger inte för Monica Bodling. Hon skriver insändare, och hon gör det på heltid.</p><p>De senaste fyra åren har 260 av hennes texter publicerats i svenska dagstidningar. Många har kunnat läsas i NT, resten har spritts över landet. Samma ämne har satt sin prägel på så gott som varje inlägg. Infallsvinkeln varierar dock. Och på sistone har hon också gjort en smärre förändring av sitt namn.</p><p>– Jag har en släkting i Lotorp som heter som jag. Hon är tapetserare och träffar mycket människor i jobbet. Hon vill inte förväxlas med mig och mitt kverulerande. I NT kallar jag mig därför för Monica L Bodling.</p><p>Redan i början av 70-talet inleddes insändarkarriären. Hon blev mamma för första gången, hamnade i dagistankar och förfärades. Som bekymrad socialdemokrat gick hon med i den så kallade Familjekampanjen, en samling mot politisk styrning av barnomsorg. Den dåvarande insändarredaktören på NT överhopades med brev från en uppjagad Bodling.</p><p>Under 80- och 90-talen mojnade ilskan, för att under början av 2000-talet torna upp på nytt. Nu med utökad styrka. Det hade blivit barnbarnens tur att gå på dagis. Den bekymrade socialdemokraten började rösta på kd.</p><p>– Jag fick två barnbarn med ett halvårs mellanrum. Och mina två döttrar var ensamma utan karlar. Jag fick åka från den ena till den andra med buss, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till slut blev jag utbränd och sjukskrevs från jobbet. Då tog det fart igen.</p><p>Lägenheten har inretts som en tidningsredaktion. På trettio kvadratmeters yta ryms sju datorskärmar, tre tv-apparater, en skrivare, fåtöljer från döttrarnas hem och fyra överbelamrade bokhyllor med fynd från loppmarknader. Det här är 64-åriga Monica Bodlings kontor och bostad.</p><p>– Jag vaknar nyfiken varje morgon, går ut med hundarna, äter frukost. Sedan sätter jag mig här vid datorerna och undersöker om mina insändare har kommit in. Efter det börjar jag läsa ledarsidor för att hitta något nytt att skriva om.</p><p>Datorskärmarna har kånkats upp från återvinningsrummet i grannhuset, och de utnyttjas oupphörligt och parallellt. En är till för att hantera musik, en används för att skriva, två är till för textläsning på internet. Hon prenumererar på två tjänster som bevakar förekomsten av hennes namn i media.</p><p>Monica vänder upp ett smockfullt register över de senaste insändarna. De tidningar som markerats med grön färg har antagit texterna, uppskattningsvis en av tjugo.</p><p>– Utav de åttio tidningar jag skickade min senaste insändare till antogs jag bara av tre: Södermanlands Nyheter, Motala och Vadstena tidning och Piteå-Tidningen. De ska ha ett plus i kanten.</p><p>Även denna verksamhet ser ut att kunna få henne sjukskriven. Som en överansträngd börsmäklare håller hon ögonen på skärmarna och darrar på fingrarna.</p><p>Till hennes försvar ska nämnas att hon är strukturerad.</p><p>Ett tecken på detta — förutom listan över texter och den automatiska namnbevakningen — är att hon har gjort upp en förteckning på fem sidor över vad hon vill ha fått sagt i den här intervjun. Kan hon aldrig ta det lugnt?</p><p>– Många gånger har jag varit på vippen att ta semester från insändarskrivandet. Då ska jag göra något roligt, intalar jag mig själv. Vad är det då som är roligt? Så jag tänker och tänker, och det slutar alltid med att jag kommer fram till att det är det här som är det roligaste.</p><p>Men vad skulle då hända om Monica en dag fick rätt och slutade vara arg?</p><p>– Om allt vore bra skulle jag stå här och inte veta vad jag skulle göra. O gode Gud, då skulle jag väl bara sitta här och lyssna på musik och bli någon vegetativ soffpotatis.</p><p><em>Ingvar Danielzon<br>Nacka Värmdö Posten<br>19 september 2011</em></p><h3>Ingvars dödsdom blev början på ett nytt liv</h3><h4><strong>För tolv år sedan fick Ingvar Danielzon beskedet att han hade cancer. Enligt läkarna hade han högst fem år kvar att leva. Han har en teori om varför de spådde fel.</strong></h4><p>Kanske höjer personalen på Ingaröhallen ett ögonbryn när Ingvar Danielzon vankar fram till kassan. Den här kunden köper ofta hela pallar med rosenflockel, kärleksört, lavendel. Han är helt enkelt ingen vän av att vänta.</p><p>– Jag lever på övertid, så känns det. Därför köper jag tio-tjugo växter åt gången. Så att jag får uppleva det i dag. Vad som händer i morgon vet jag ju inte, säger han.</p><p>Sedan ett halvt decennium bor han på Fagerholmsvägen 15 på Ingarö tillsammans med sin livskamrat Stefan Holmquist. Egentligen borde Ingvar inte längre finnas, inte om läkarna hade haft rätt i sina prognoser. Beskedet löd: Du har högst fem år kvar.</p><p>Det var 1999, och prostatacancern vände upp och ner på livet. Plötsligt blev det väldigt viktigt att skrida till handling. Som att lämna trettonde våningen i Gröndal för en villa vid vattnet (det kostade, men varför spara?). Att skaffa en ateljé till Ingvar och en verkstad till Stefan. Och att ge fullt utlopp för trädgårdsnerven.</p><p>– När vi kom hit fanns det inte en växt här. Allt var gräs och sten, säger Ingvar och flaxar med kryckorna ut över landskapet.</p><p>Vi har mottagits med kramar och vandrar nu bland prunkande rabatter i det han kallar för Sinnenas och Hälsans trädgård. Arbetet med dessa kvadratmeter har bidragit till att hålla honom vid liv, säger Ingvar. Idag är han 72 år gammal, och istället för att ta in smärtan har han sysselsatt sig, odlat, skapat.</p><p>– Här får jag blomma ut, berättar han, för att i nästa andetag guida oss vidare:</p><p>– Det är viktigt att allt går ton i ton. Vi sätter inte ned vad som helst. Det här är en ringblomma. Men det vet ni väl?</p><p>Varje morgon när Ingvar Danielzon vaknar upprepar han för sig själv: Jag är konstnär, jag är frisk, jag mår bra. Det betyder inte att han inte begriper att han faktiskt är sjuk i cancer, men det får honom att må bättre och skyndar inte på sjukdomsförloppet i onödan.</p><p>Som tidigare sjuksköterska är han säker på att han tänker rätt.</p><p>– Läkarna säger att jag överlevt så länge dels för att jag fått en väldigt god vård, dels för att jag fått ägna mig åt intressen jag brinner för: konst och natur. Men jag är inte friskförklarad.</p><p>Trädgårdsintresset har uppmärksammats av både Värmdö Trädgårdsförening och föreningen Guldkanten, som varit på besök. Konstnärskapet har även det blommat ut. Hans nätkonst, alltså konstverk skapade av metallnät, ska till hösten ställas ut på Edsvik konsthall.</p><p>Det går med tankens kraft, betonar han gång efter annan. En smittande inställning som gör besökaren lite lättare till sinnes. Inte oväntat är Carpe diem, fånga dagen, Ingvar Danielzons motto.</p><p>– Min mamma var positiv och jag har hört sedan jag var liten att allt ordnar sig. Det har jag tagit med mig i livet. Man måste göra det man tycker är kul. Jag har varit ung och barnslig i hela mitt liv, det tänker jag fortsätta med.</p><p>Ännu har han mycket kvar att göra. Utrymmet under altanen ska bli en vinterträdgård — eller ”pensionärskuvös”, som Stefan kallar det. Och så är huset för herrgårdslikt i nuläget och ska målas om i en blågrå marin ton, för att smälta in bättre i naturen.</p><p>Och så ska trappor gjutas, altanräcken rekonstrueras.</p><p>Och så vidare.</p><p>– För nu flyttar jag inte härifrån. Det här är min slutstation, säger Ingvar Danielzon.</p><p><em>Mats Jacobson<br>Nacka Värmdö Posten<br>12 februari 2013</em></p><h3>”Alla vet att jag svälter”</h3><h4><strong>300 kronor. Så stor är Mats Jacobsons månadsbudget för mat och fritidsaktiviteter.</strong></h4><p><strong>Kosten består därför av en burk kikärter om dagen. Men några bidrag från socialtjänsten har han inte rätt till.</strong></p><p>– Att vara en del av samhället är extremt viktigt. Att känna att man är en del av dem som går på gatan. Jag känner mig som en gråsugga som ingen tar notis till eller bryr sig om. Jag berättar för alla människor att jag käkar kikärter, att jag inte har några pengar. Jag berättar det för socialtjänsten, jag säger att jag mår dåligt. Men det är ingen som reagerar.</p><p>På papperet var Mats Jacobsons liv idealiskt. Han var överläkarsonen från Saltsjö-Duvnäs som blev kursetta och psykolog. Det gick bra. Han bodde i en sekelskifteslägenhet i Vasastan, jobbade flitigt, var ansvarsfull och hade stabila förhållanden. Men det fanns ett problem: sjukdomen.</p><p>Mats är manodepressiv. Det innebär att han har perioder av manisk upprymdhet, varvat med djupa depressioner. Mellan sjukdomsperioderna har han varit frisk, under dem har han fått flytta till Ersta sjukhem.</p><p>– Då har jag tagits in i en-två månader, för att sedan kunnat komma ut igen. Jag har hela tiden ordnat det så att det inte drabbat tredje man. Det tog mig nio år att bli klar på psykologlinjen.</p><p><strong>Berättade du om sjukdomen för dina arbetsgivare?</strong></p><p>– Jag mörkade hela tiden. Inom psykiatrin finns ett enormt förakt för psykisk sjukdom. Man ser inte det som en dubbelkompetens utan som en enorm svaghet.</p><p>Till sist gick problemen inte längre att dölja. Sjukdomen tog över. 2002 drabbades han av en psykos, och sedan dess kan han inte längre arbeta. Någon gång under åren därpå började han i sin mani att ta banklån. Tre stycken på totalt 300 000 kronor. Pengarna försvann. Skulderna blev kvar.</p><p>– Det ena erbjudandet om låneansökningar efter det andra rasade in i brevlådan. Allting var förberett, det var bara att fylla i. Min inkomst bestod av min förtidspension. Så man kan ju undra vilken kreditprövning som gjordes.</p><p>Det är Mats själv som söker upp NVP. En fredag vankar en gänglig och tunn man in på redaktionen, till lika delar bedrövad och ursinnig. Han vill berätta sin historia. Vi ses några gånger under veckorna som följer. Egentligen vill han att tidningen belyser hur han flyttats ut i samhällets utkant, att dagarna är tomma, nästan genomskinliga, och att ingen bryr sig.</p><p>– Jag är inte ensam. Det går tusen personer på min situation, men som inte säger något för att de inte vågar göra sig hörda.</p><p>Samtidigt redogör han för sin privatekonomi. Efter fasta kostnader — och till dem räknas cigaretter — har han 300 kronor kvar att leva på. Kosten består av en burk kikärter om dagen, à 5 kronor på Willys. Budgeten tillåter, milt uttryckt, inga utsvävningar.</p><p>– Jag har pratat med socialsekreterare, boendestödjare, ja, i princip alla människor runtomkring vet att jag svälter och att jag kommer att få näringsbrist. Men socialen säger att jag har skulder, och då ligger jag över norm. Socialtjänsten betalar inte skulder.</p><p>Istället blir han ombedd att sluta röka. Något som han har försökt göra flera gånger, men det har då fått allvarliga konsekvenser.</p><p>– Tar jag ett rökstopp blir jag psykotisk. Då blir jag ett vårdpaket.</p><p>En som går i god för Mats berättelse är socionomen och diakonen Susanne Gustafsson, som tidigare arbetat i Boo församling. Hon har känt Mats i nio år.</p><p>– Han har vid tre tillfällen försökt sluta röka. Det går inte. Det finns en sammantagen bild kring honom som gör att det inte funkar.</p><p>Hon har deltagit i möten med socialtjänsten. De har två förslag, berättar hon. Det ena går ut på att kronofogden kopplas in. Det andra är att Mats ska lägga av med rökningen. Fler förslag finns inte.</p><p>– Det vet vi alla att kronofogden inte löser någons problem. Och Mats vägrar. Han svälter hellre än hamnar där. Samtidigt befinner han sig i en otroligt utsatt situation, dels på grund av sin sjukdom, men framförallt på grund av den bristande förmåga till samordnade insatser som finns runt honom. Vart han än kommer är det någon annan som ska hjälpa.</p><p>Och i väntan på en lösning fortsätter Mats Jacobson att äta kikärter. Men han hoppas på förändring.</p><p>– Något rimligt och mänskligt vore 1500 kronor till. Då skulle jag kunna gå på museum, fika någon gång i veckan, gå på bio. Och jag skulle kunna betala för min öl när jag gick ut med mina vänner, och inte parasitera på deras välvilja. Som det är nu droppar de av en efter en.</p><p>På längre sikt finns högre uppsatta mål.</p><p>– Då skulle jag vilja få en praktikplats inom äldrevården och efter hand kunna tidkorta där. Då kan jag tjäna pengar, så jag kan fika och köpa tidningen.</p><p><em>Erik Langby<br>Nacka Värmdö Posten<br>29 december 2012</em></p><h3>Nu lämnar Erik Langby Nacka</h3><h4><strong>Gråsosselik, hävdar somliga. Den förste nymoderaten, säger han själv. Erik Langby, som slagit svenskt rekord i långsitteri, lämnar nu inte bara stadshuset. Efter 53 år tar han också farväl av Nacka.</strong></h4><p>Erik Langby är den hemkära typen. Hur ska man annars beskriva en politiker som träget nobbat propåer om landshövdingsposter, partisekreteraruppdrag och generaldirektörsjobb i statliga verk?</p><p>Alltid har det funnits något som skavt: för långt bort, för tråkigt, dålig tajming. Mannen som gjorde Nacka till valfrihetens Mecka valde att stanna i sitt stadshus. Till sist slog han svenskt rekord — 30 år som kommunstyrelsens ordförande och sammanlagt 41 år i kommunfullmäktige.</p><p>– Jag tycker att det är något fint att vara politiker. Och så har det har varit så spännande och intressant. Det har funnits mycket att utveckla, med ständigt nya målsnören, förklarar han.</p><p>Romansen med Nacka inleddes 1960. Erik anlände som nioåring i det lokala mäklare nuförtiden beskriver som en ”typisk inflyttad familj”, akademiker från trånga Södermalmslägenheter med skimrande fantasier om villalivet, i detta fall ett funkishus i Storängen. De deltog därmed i en massflykt från stan.</p><p>– Det gick väldigt fort, så hade de flesta klasskompisar flyttat. Det var ett enormt skifte. T-banan byggdes ut, förorterna uppfördes, när jag var på besök på Söder ett år senare fanns ingen kvar.</p><p>Skolgången snitslade han sig igenom via Vikdalens skola, Järla skola, Birka skola och Eklidens gymnasium. Hemma vid middagsbordet avhandlades samhällsfrågor, men aldrig partipolitik, som ansågs som något privat.</p><p>Framtiden tedde sig gåtfull för den unge Erik, men i slutändan skulle han nog bli ingenjör, som far. Ändå var han under skolåren både ordförande för Muf i Nacka och i elevrådet (där han åtnjöt sin första valseger, genom att avstyra en skolstrejk). Först efter några oinspirerade år vid KTH styrde han om.</p><p>Nu är det 2012 och dags för den sista intervjun. Vi träffas i stadshuset, där han med sina karaktäristiska gängliga steg visar oss fram till ett oansenligt rum.</p><p>– Det finns inte så mycket att titta på här.</p><p>Kontoret är försett med djupgrå heltäckningsmatta, vita väggar, 2,40 i takhöjd, ett nätt skrivbord, några papperstravar och en PC-laptop. Det skulle kunna städas ut på en kvart. Vi går vidare. Just i dessa korridorer har han vankat många mil. Så pass många att de genererat ett farligt övertag, hävdar oppositionspolitiker. Att alla frågor till sist hamnar på Langbys bord.</p><p>När han får höra det säger han:</p><p>– Kunskap är makt.</p><p>Ett exempel: Han minns 1971, när kommunen grundades.</p><p>– Jag var ordförande i Muf i Nacka och deltog i en kampanj för ortens framtid. Då trodde man att vi vid det här laget skulle ha 150 000 invånare, tbana till Nacka centrum, Orminge och Erstavik, som skulle bebyggas. Jag tyckte att det var lite våldsamt. Det av riksdagen beordrade tvångsäktenskapet mellan Boo, Saltsjöbaden och Nacka ledde till tvister, bland annat om namnet.</p><p>– Vi var några som tyckte att Saltsjöstad hade varit en bra lösning. Det var ju så laddat med att välja ett av namnen. Men det blev ju Nacka, och det var nog mest relevant att ta, då det var den största orten.</p><p>Så fort han blivit myndig och fann en lucka klev han in i kommunfullmäktige som politiker. Han kom att stanna i fyra decennier.</p><p>– Planen när jag gick in var att vara med och bestämma. Vi tyckte att de var väldigt mossiga de som satt där. Men jag hade verkligen inget långsiktigt mål. Jag har aldrig planerat karriären. Det ena gav det andra som gav det tredje.</p><p>Gråsosselik, beskrivs han av somliga. Själv föredrar han att lyfta fram andra benämningar. Som ”den store kommunideologen”. Då åsyftar han det faktum att Nacka gått i bräschen för valfrihet.</p><p>– I ena änden har jag beskrivits som nästan revolutionär i det ideologiska. Och i andra änden grå, vardaglig och jordnära. Mixen är att jag stått för en ganska verklighetsförankrad politik, med tydlig kompass. Då fastnar man för någon av delarna.</p><p>Det började med ett checksystem för fotvård 1985. Nu är listan lång: Barnsomsorg, ledsagning, skolorna, särskilt boende, missbruksvård …</p><p>Valen har blivit viktigare än innehållet, hävdar de politiska motståndarna, som också anser att uppföljningen varit svag, och att kommunens verksamhet i princip sålts ut. Det här är samtidigt det område Erik Langby är mest stolt över:</p><p>– Vi har varit pionjärer. Han lanserar ett annat epitet: ”den förste nymoderaten”.</p><p>– Jag var de Nya Moderaterna innan de fanns. Jag har ett stort intresse för välfärdsfrågorna, och är mån om kvaliteten i den verksamheten. Förr ägnade vi oss för mycket åt skatter. Det är också viktigt, men inte till priset av välfärden.</p><p>Först var han också med att sälja ut ett kommunalt bostadsbolag. Något oppositionen hävdar har ökat segregationen. Och visst, enligt SCB har Nacka Sveriges femte största löneklyftor.</p><p><strong>Vad tänker du när du ser den statistiken?</strong></p><p>– Man måste gå djupare. Det är inte så att en sjuksköterska tjänar mindre här än på annat håll. Däremot tjänar vissa personer väldigt mycket. För mig är inte glappet ett problem.</p><p>Journalister som ringer Erik Langby får ofta snabba svar. Inte bara lyfter han luren efter några få signaler, han kan dessutom omedelbart fiska fram en åsikt i vilken fråga som helst, oavsett om det handlar om hemlöshet eller vatten och avlopp. Svaret är rappt och inte sällan vasst.</p><p><strong>Du är övertygad politiskt?</strong></p><p>– Det kan man säga.</p><p><strong>Hur kan man vara det?</strong></p><p>– Jag hade inte varit med i 40 år om jag inte trodde på det här. Sedan har jag känt att sättet vi jobbat på varit vinnande. Jag har alltid varit noggrann i det jag gör, och har kunnat titta folk i ögonen även om jag fått representera ett beslut de inte gillar.</p><p><strong>Tvivlar du aldrig?</strong></p><p>– Jo, innan man fattar beslut så händer det. Man får inte börja med att låsa sig. Men det är väldigt få beslut jag tycker att jag kan ångra, att jag skulle vilja backa bandet. Det handlar i så fall om sånt där man borde ha gripit in på ett annat sätt. Som att modernisera Saltsjöbanan.</p><p>Arbetsveckorna har varit långa. Som far till två barn har han försökt kompensera frånvaron genom att kunnat skjutsa ungarna till aktiviteter, vara med på utvecklingssamtal, och sen åka tillbaka till stadshuset.</p><p>Relationen med den tidigare frun sammanfattar han lakoniskt:</p><p>– Det är väl ingen fördel med jättelånga arbetsveckor. Det är det inte.</p><p>Under åren har han hotats vid två tillfällen, en gång brevledes, en gång i telefon. Polisen underrättades och båda gångerna fann man gärningsmännen.</p><p>– De var väldigt ångerköpta. Polisen skötte det väl och jag kunde lägga det bakom mig.</p><p>Däremot: inga sönderskurna bildäck, inga oväntade besök i hemmet.</p><p>– Det har inte varit en enda grej. Inte på stan heller. Tvärtom kommer folk fram och hejar. Hade kontakten med medborgarna varit negativ hade jag inte fortsatt så här länge.</p><p>Kritiken har varit hård mot slutet, inte minst kring det stadshus i vilket han sitter. Ombyggnaden skulle ha kostat 170 miljoner kronor, men notan blev istället 381 miljoner. Revisorerna gav en anmärkning. Skolorna tvingas spara. Skatten höjdes.</p><p>Till och med allianskollegor har medgett att ”det sista året varit tungt”. Snart blir det lättare.</p><p>– Nu har jag chansen att ändra en del i livet, säger han.</p><p>Nästa anhalt för honom, livspartnern Mari, hunden och katten blir en hästgård. Den ligger i Sigtuna, förklarar han nästan ursäktande. Gick inte att finna någon här.</p><p>– Jag hade förmånen att vara på gård på somrarna när jag var liten. Morfar hade en gård och mamma var uppvuxen där. Jag har många positiva minnen av det. Det hade varit roligt att vara kvar, men det är för urbaniserat här.</p><p><strong>Hur känns det att lämna?</strong></p><p>– Klart att det är lite jobbigt. Samtidigt är jag inte kommunalråd i relation till mina närmaste. Jag blir inte avlövad den dag jag kliver härifrån.</p><p>Han tillägger:</p><p>– Allting måste ha ett slut. Vi har fått en bra efterträdare. Att lämna ett kaos efter sig hade inte känts kul. Inga jämförelser med andra kommuner i ert spridningsområde.</p><p>Den 1 januari kan alltså kronprinsen Mats Gerdau en gång för alla ta bort lappen han satt upp vid sitt kontor. På den står det: ”Praktikant”.</p><p><strong>Fakta</strong>: Erik Langby</p><p><strong>Familj</strong>: Mari och två vuxna barn.</p><p><strong>Ålder</strong>: 61 år</p><p><strong>Bor</strong>: I Saltängen, men flyttar efter årsskiftet till en hästgård i Sigtuna.</p><p><strong>Tidigare boendeplatser</strong>: Hornstulls strand (Bio Rio-huset), Storängen, Fisksätra, Neglinge, Talliden och Nacka centrum.</p><p><strong>Fritidsintressen</strong>: Segling, har varje sommar i 34 år varit seglarinstruktör för ungdomar. Att vara ute i naturen. Åka skridskor (favoritrutten är från Hammarbybacken till Saltsjöbaden).</p><p><strong>Aktuell</strong>: Lämnar i dagarna Nackapolitiken efter 40 år, varav 30 år som kommunens högste politiker. Kommer fortsätta som politiker i landstinget, SKL.</p><p><em>Stig Larsson<br>Norrköpings Tidningar<br>20 oktober 2007</em></p><h3>Han gör det han vill</h3><h4><strong>Författarskapet är avslutat. Film och teater har ersatt romaner och diktsamlingar. Men Stig Larsson bor kvar på Lilla Essingen.</strong></h4><p>En annan av stamgästerna på krogen Rosa drömmar har lovat att spränga Fredhällsbron. Men han vill inte skada någon, så han ska skrida till verket när den är fri från trafik. Det har ännu inte skett.</p><p>Därmed ligger fortfarande ett muller över Lilla Essingen. Enklaven söder om Kungsholmen är täckt av funkishus i matta höstfärger. I nitton år har regissören, författaren och poeten Stig Larsson bott i en etta med katten Esset och dånet. Stamhaket ligger tvärs över gatan. Han beställer en starköl.</p><p>– Blev du överraskad av valet? frågar jag.</p><p>En knapp timme tidigare kungjorde Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl att Doris Lessing har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Det var ett väntat val, tycker Larsson, men oväntat i det att 87-åriga Lessing är rätt gammal. Några indicier från vännen Engdahl hade han inte kunnat tyda, fastän de samtalar minst en gång i veckan.</p><p>– Han är verkligen den mest förtegne människa man kan tänka sig. Jag lovar att hans fru inte hade en aning.</p><p><strong>Du ringde inte och frågade?</strong></p><p>– Är du dum i huvudet? Han skulle skratta ihjäl sig och tro att jag drev med honom.</p><p>Fram till 1973 var Stig Larsson maoist och upprorsman. Tre år senare flyttade han från Umeå till Stockholm och utbildade sig till filmregissör vid Dramatiska institutet. På åttiotalet etablerade han sig som en av landets mest framstående författare och diktare, fick rykte som flickjagande storstadsmyt, var ett stående inslag i krogsvängen och rökte dagligen fyrtio Camel-cigaretter utan filter.</p><p>Stig Larsson uttalar sig alltid med påfallande säkerhet. Han vet inte varifrån detta anlag kommer, men tron på den egna förmågan har i alla tider var orubblig. Tjugo år gammal ordnade han en intervju med Rainer Werner Fassbinder i Bayern, för att senare på kvällen vara med på dennes trettioårsfest. Några år senare tog han reda på Michel Foucaults adress. Han ringde på dörren säker på att fransmannen skulle vara angelägen att träffa honom.</p><p>– För att du ska bli den person du blir förutsätter det att du träffar människor. Jag har alltid försökt söka upp dem jag vill ta del av. Så var det även i tonåren. Man påverkas av varandra. Ger och tar.</p><p>Metoden kom till ny användning i Stockholm. Han hade fått ersättning för att starta en tidskrift och frågade en grupp sommarkursdeltagare om de ville ansvara för innehållet. Stig Larsson lovade att tillsammans med sina Umeåkompisar sköta det praktiska arbetet förutsatt att han fick medverka på redaktionsmötena.</p><p>Publikationen hette Kris. Aktörerna var i första hand Engdahl, men även Arne Melberg och Anders Olsson. Emellanåt deltog även Svante Weyler och Ola Holmgren.</p><p>– Jag tyckte att de verkade helsmarta. Jag lärde mig otroligt mycket på mötena. Jag kunde ställa vilka dumma frågor som helst. De skakade på huvudet och tittade medlidsamt på mig och tänkte: “Han vet inte ens vem Cicero är.” Men så fick jag en fyrtio minuter lång föreläsning om honom. Det var i allmänhet Horace som pratade, man får ibland intrycket att han kan hålla föreläsningar om vad som helst.</p><p>Det dröjde inte länge förrän Stig Larsson skrev Kris ledartexter. Några månader därefter författade han ett manuskript, namngav det Autisterna, sände det till Bonniers smala filial Alba och blev omedelbart antagen.</p><p><strong>Blev du förvånad över att så snabbt bli utgiven?</strong></p><p>– Nej.</p><p>Stig Larsson har alltid haft uppfattningen att han kan göra det han vill. Han var ett talangfullt barn, lärde sig att skriva vid fem och fick sin första dikt tryckt i lokaltidningen när han var nio. Pappan sade att man inte kunde försörja sig som poet. Under de tidiga tonåren ville Stig bli regissör, tittade outtröttligt på film och gav arton år gammal ut en filmteoretisk tidskrift.</p><p>En kvinna i krogpersonalen tvingar fram ett uppehåll i intervjun.</p><p>– Stig, säger hon. Du har tappat något under stolen.</p><p>– Jaså, har jag det?</p><p>Han vänder sig om. Stolskarmen är beklädd med rock och tröja, det tar en stund att komma loss. Kvinnan hinner lägga upp sakerna på bordet. Det är en svart fickkalender och en välläst utgåva av Thomas Manns roman Huset Buddenbrook.</p><p>– Jag känner mig hemma här, kommenterar han assistansen.</p><p>– Men så här fungerar hela den här ön. Det är en schysst gemenskap. Alla hjälper varandra. När jag var väldigt fattig fick jag käk av gamla tanter. Jag letar ny bostad, men jag hoppas att jag kan bo kvar i området.</p><p>En förändringsprocess är i full gång. Förvisso lever Stig Larsson alltjämt i samma lägenhet, men han är gift (med Natalie Ringler) och vill gärna bli far. Han är utövande kristen, åker kollektivt i stället för taxi, joggar emellanåt, han diskar, tvättar och har dragit ner på rökandet.</p><p>Närmast är han aktuell som regissör för tv-serien August, om den unge Strindberg, med manus av Peter Birro. Ett konventionellt kostymdrama som filmades i somras och är tablålagd under julveckan.</p><p>Romanskrivandet är avvecklat sedan början av decenniet, då boken Avklädda på ett fält publicerades. De mest kända verken är Autisterna från 1979 och romanen Nyår, som kom fem år senare.</p><p>– För en utomstående kan det verka sorgligare än vad det egentligen är. När jag skrev Avklädda på ett fält kände jag att kan inte skulle klara av att ta ytterligare ett steg. Jag tror inte att Patrik Sjöberg går omkring och är ledsen för att han inte längre kan hoppa över 2,40. Jag är stolt över vad jag har gjort, och vill inte urvattna mitt författarskap.</p><p>Med jämna mellanrum läser han om sina böcker. Just nu går han igenom romanen Introduktion från 1986. Nöjt konstaterar han att det är en ”tung bok”. Det har tagit tid att förstå vad han har skrivit. Tidigare begrep han att det var bra, men inte varför, eller hur det gick till.</p><p>Han tittar förstulet på den tummade roman som ligger framför honom på bordet.</p><p>– Det låter skrytsamt. Men jag tycker nog att jag tillhör undantagen under 1900-talet. Jag har faktiskt lyckats skriva romaner som både är underhållande och som tål att läsas om. Efter Thomas Mann är det inte så förfärligt många som har klarat av det.</p><p>Tystnad.</p><p>Han utropar flinande:</p><p>– Det där var riktigt bra sagt!</p><p><em>Camilla Lebert Hirvi<br>Nacka Värmdö Posten<br>12 december 2012</em></p><h3>Hon sålde allt — tog ”thaimout”</h3><h4><strong>Att sälja allt och flytta till Thailand. En av turister ofta uttalad — men sällan realiserad — dröm. För tretton år sedan gjorde Camilla Lebert Hirvi just det. Nu är hon tillbaka.</strong></h4><p>Först var drömmen Ingarö. Det var dit Camilla Lebert Hirvi och familjen flyttade i slutet av 90-talet, i syfte att finna lugnet i huset bland tallarna. Istället upptogs dagarna av resor, renovering och jobb.</p><p>– Skulle du frågat mig då om jag var lycklig hade jag svarat ja. Jag hade ett roligt jobb och ett rikt liv, men jobbade alldeles för mycket och var nästan aldrig hemma.</p><p>Det rullade på, byggdes ut, hämtades och lämnades på förskolan.</p><p>En dag glömde maken sitt personnummer, han kunde inte längre sin hemadress.</p><p>– När han gick in i väggen kom krisen upp till ytan. Vi följde bara ett mönster, tänkte i boxen. Är den här nöjdheten en falsk nöjdhet?</p><p>Över millennieskiftet for de till Thailand för en två veckors semester. Ett muntligt löfte om ett billigt boende räckte för att fatta ett avgörande beslut.</p><p>– Först tänkte vi vara där i sex månader. Sen kände vi att vi skulle släppa taget, att det värsta som kunde hända var att vi återvände hem och fick bo hos vänner. Även om det hände hade vi i alla fall vågat bejaka våra drömmar.</p><p>Hemma på Ingarö anordnades en loppis på tomten. Allt såldes, hus, båt, bil, gjutjärnsgrytan och mormors lampa. De fick ihop 500 000 kronor. Sen åkte de.</p><p>Vi träffas i Järlahuset i Nacka, strax efter att Camilla Lebert Hirvi genom Frukostakademin hållit ett företagareföredrag om sin tillvaro som digital nomad.</p><p>Det har gått tretton år sedan hon och familjen stod på Arlanda med tre ryggsäckar och lika många enkelbiljetter med flyget.</p><p>– Jag bor här i några månader för att hjälpa sonen in i samhället. Han har alltid drömt om att gå i en skola i Sverige.</p><p>11-åringen ska framöver leva med sin pappa i Nynäshamn. Han och Camilla separerade efter några år i Thailand. Då hade paret bland annat startat Svenska skolan i Koh Lanta och myntat begreppet ”thaimout”.</p><p>Camilla Lebert Hirvi har fortsatt nomadlivet.</p><p>Rhodos är numera hennes hemö och jobbar gör hon med hjälp av webben, bland annat som parterapeut och ledarskapscoach via Skype.</p><p>– När jag frågade folk här i salen, vilka som kände sig som nomader, då svarade ungefär var tredje att de gjorde det. Den frågan är viktig. Vissa vill inte lämna sitt hus, men de vill ändå bli mer digitala, och vara mer fria i sitt arbete.</p><p><strong>Vilka tips ger du till folk som vill förändra livet?</strong></p><p>– Om man våndas när semestern är slut är det något som är fel. Om det inte spelar någon roll vilket jobb du har, då kanske det är livstilen det är fel på? Börja med att skala av om du känner att du vill något annat. Ge dig själv tid. Vad är det som håller dig tillbaka? Det finns alltid saker att skylla på. Det handlar om att våga.</p><p>På hennes hemsida går bland annat att läsa att man inte ska nöja sig med ett ”okej liv” istället bör man sträva efter ett ”exceptionellt liv”.</p><p><strong>Är det inte lätt att bli deppigare av en sån målsättning? Att vara bäst på allt?</strong></p><p>– Jag menar inte utifrån prestation. Det tänkesättet och det materiella är det som gör att vi inte orkar. Jag menar snarare att man ska fundera över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Då kan man behöva göra stora förändringar.</p><p><strong>Vad säger dina barn om er livstil?</strong></p><p>– De säger att fördelarna med det här är att de är säkra på vad de vill i livet, de har hittat sin grej. De har haft tiden att tänka. Sedan tycker de att rotlösheten är jobbig. Min dotter kom till Sverige igen i tvåan på gymnasiet, bodde själv och då var det svårt. Men nu trivs hon väldigt bra.</p><p>Som invandrad utvandrare har Camilla Lebert Hirvi fått uppleva en svensk höst. Hon åker mycket pendeltåg, och ser saker på ett nytt sätt. Det är som att titta i en kikare, förklarar hon.</p><p>– Det är välbekant och ändå inte. Det känns lite robotlikt när alla står där i regnet en morgon klockan fem. Ingen ser speciellt glad ut, man suckar och stönar till varandra.</p><p>Att stanna kvar i Sverige är inte aktuellt.</p><p>– Så här är det att bo utomlands, säger hon och rör handen i vågor.</p><p>– Här är det mer så här.</p><p>Hon drar ett rakt streck i luften.</p><p><strong>Fakta: </strong>Camilla Lebert Hirvi</p><p><strong>Ålder</strong>: 49 år</p><p><strong>Familj</strong>: Gift med Eric, 11-årig son (bor sedan i höstas i Nynäshamn med sin pappa) och 18-årig dotter (läser till låtskrivare på yrkeshögskola i Örnsköldsvik).</p><p><strong>Bor</strong>: Är ”digital nomad”. Lever temporärt i Nynäshamn, permanent på Rhodos, tidigare i Thailand och i Tjällmora, Ingarö.</p><p><strong>Yrke</strong>: Livsdesigner, hemsida: <a href="http://www.peelitoff.net./">www.peelitoff.net.</a></p><p><strong>Intressen</strong>: Yoga, meditation, musik, sjunger i ett rockband.</p><p><strong>Förebild</strong>: Chris Guillebeau, 30-åring som snart har lyckats besöka alla länder i världen.</p><p><strong>Favoritplats i Nacka eller Värmdö</strong>: Tjällmora.</p><p><strong>Rekommenderar</strong>: Att lyssna på sitt inre och leva det liv som är drömlivet.</p><p><em>Håkan Lidbo<br>Norrköpings Tidningar<br>12 september 2007</em></p><h3>Lidbos musikaliska storstädning</h3><h4><strong>Bland råttor i fönsterlösa källarrum slutförs en musikalisk revolution. Elektromusikern Håkan Lidbo har fått nog av sina uttjänta maskiner.</strong></h4><p>Allt ska bort.</p><p>Tomma, dammiga svalg har uppstått invid mixerbordet, och syntarna som förut dominerade rummet har ersatts av en befriad vägg. De fåtal redskap, samplers och bandekon, som ännu är fastskruvade i ställningen, är alla till salu och utannonserade.</p><p>Det är med imponerande slagkraft Håkan Lidbos metallicfärgade laptop har tillintetgjort sina rivaler.</p><p>– Jag hade en romantisk idé om att det var bättre förr. Så jag behöll grejorna. Trodde att mitt sound fanns i dem. Men när jag blev tillräckligt skicklig med datorn, och tillräckligt många sladdar skavdes sönder, då gick jag över helt.</p><p>Studion vid Karlaplan i Stockholm är belägen under jord och lider brist på fönster. Råttor har skymtats i ett angränsande rum, där kollegan Sophie Rimheden sitter. En tyst bullrande klimatanläggning har gjort den underjordiska sommaren genomlidlig.</p><p>Lokalen går gradvis mot att bli överflödig.</p><p>– I vintras var jag i Thailand i två månader, ville komma bort från slasket, säger Håkan Lidbo. Datorn och hörlurarna var med. På kvällarna arbetade jag utomhus, det var bekvämt, varmt och mysigt och med geckoödlor rännande. Det fungerade nästan lika bra som i studion.</p><p>Obehindrat har han i drygt 20 års tid förflyttat sig mellan musikaliska fält. Han är medlem i föreningen svenska tonsättare, kompositör av konstmusik, han har spelat i rockband och varit melodifestivaldeltagare, han är houseproducent och radiopratare.</p><p>Det märks inte minst i studion, där ena långsidans bokhylla samlar hans kompositioner, två hyllplan vinyler, åtta lådor cd-skivor. Sammanlagt rör det sig om över tusen låtar. Dessvärre har även denna del av lokalen blivit omodern, förklarar han. Den fysiska skivan kommer att dö. Musikens framtid är digital.</p><p>Han har gynnats av globaliseringen, och det av it-journalisten Chris Anderson introducerade “långa svans-fenomenet”. Det vill säga, att smala artister säljer mer till fler, i och med att skivaffärer på internet kan erbjuda ett outtömligt utbud.</p><p>– Det finns ett globalt nätverk med folk som är intresserade. Det är därför en sådan som jag, som kanske säljer två exemplar i Sverige, kan leva på att göra musik. För om albumet säljer 150 exemplar i Tyskland, 200 i USA, 50 i Japan, kan det bli 2000 totalt. Och då kan jag leva på det.</p><p>Ett av hans pågående projekt är den sista delen i en serie om tre verk. 06.10.60, som var uppdelad i sex tiominutersstycken, följdes av balettkompositionen 60.01.60, som bes-tod av sextio enminutersstycken.</p><p>Den sista delen, som kommer att ges ut på dvd först om ett år, heter 288.05.12.24. 288 femminutersstycken. 24 timmar långt.</p><p>Verket tar sin början vid midnatt. Varje efterföljande avsnitt är anpassat efter klockslaget. Således är de första sju timmarna sömnorienterade, karakteriserade av mjuka, pulserande slag och monotona svängningar.</p><p>– Allt sker i ett högt tempo i dag. Själv byter jag låt efter fem sekunder. Vi lever snabbt och bombarderas av intryck. Folk behöver gå på yoga för att tömma skallen. Tanken när man hör den här skivan i 24 timmar är att man ska hamna i ett mantra.</p><p>Han tillhör sin egen målgrupp, och lever ett modernt västerländskt liv. Håkan Lidbo bor vid en tätt trafikerad gata i en storstad, lämnar barn på dagis, färdas dagligen med tunnelbana, byter linje, kliver av, rulltrappa, folkskockning. Han är förtrogen med datorns kortkommandon, och underrättas ljudligen när e-post tas emot.</p><p>Ihop med hustrun Ulrika, tidigare journalist och nu författare, har han en förhoppning om att undkomma stadslivet. Med stor längtan synar de Värmdövillor i bostadsbilagor.</p><p>– Samtidigt är allt vad man gör det till. Att sitta i en mörk källare utan fönster i elva år är för vissa ett helvete. För mig är det paradiset. Varje dag när jag sitter i tunnelbanan längtar jag efter att få komma fram. Jag älskar att hålla på med musik.</p><p><em>Martina Lowden<br>Norrköpings Tidningar<br>30 januari 2007</em></p><h3>Allt började på nätet för Martina Lowden</h3><h4><strong>Martina Lowdens första bok Allt har vållat stor uppståndelse och kallats en generationsroman. Hon som, när hon var yngre, helst ville kommunicera med lappar.</strong></h4><p>Vi träffas en onsdag klockan 19:00. Båda har kommit en timme för tidigt.</p><p>– Ska vi börja? frågar jag.</p><p>–Visst. Kör, svarar Martina Lowden.</p><p>Hon sitter på en stol i sitt rum i mormorns lägenhet på Gärdet i Stockholm. Kartonger och staplar av böcker ligger på golvet. Sängen är full av pärmar och papper. Någon sorts städning pågår, klargör hon.</p><p>Om det är sant vet jag dock inte. För jag kan inte se henne.</p><p>Det smattrar på tangentbordet, en ny fråga blir synlig i chattfönstret. Nog är det sant att hon föredrar att kommunicera via internet, förklarar Martina Lowden. Men i grund och botten har nätet bara svarat på ett behov hon länge haft.</p><p>– När jag var liten och ledsen ville jag ibland sluta tala helt och hållet. Jag ville kommunicera med omvärlden genom lappar, för att få mer kontroll över kontakten med andra.</p><p>1998 blev föräldrahemmet i Järna uppkopplat mot omvärlden. Utan vidare kunde hon, som mest identifierat sig med de försynta människorna på biblioteket, söka upp likasinnade långt utanför hemorten.</p><p>– Jag har mött mina bästa vänner genom internet. Och jag tror att det är ganska vanligt bland folk i min ålder, åtminstone bland sådana här skrivande kufar. Internet är ett utmärkt medium för att hitta människor som är tillräckligt intressanta för att jag ska vilja träffa dem i verkligheten också.</p><p>Det var knappast av en tillfällighet som signaturerna BunnyKafka och Marcel för snart sju år sedan började prata med varandra på internetcommunityt Lunarstorm.</p><p>– Alla andra på Lunarstorm hetter ju ”knasboll79” eller ”sexy_yeah_666”, så någon som kallar sig BunnyKafka sticker ut. Det var givet att vi skulle bli vänner, berättar Martina.</p><p>Utanför communityt hette den nya bekantskapen Elise Karlsson. De kom att bli bästa vänner. I Järna fanns det få som förstod hur en 17-åring kunde ha idoler som ordboksredaktören Björn Collinder eller akademiledamoten Sture Allén. Det förstod Elise.</p><p>Tillsammans startade de internettidningen O-.</p><p>Då började saker hända. Stöddiga O- omfamnades av läsekretsen, och hamnade både på kultursidor och välbesökta länklistor.</p><p>Särskilt förtjusta var bokförlaget Modernista.</p><p>Först frågade de om Martina och Elise ville medverka i ett tidningsprojekt, som inte blev av, sedan anställde de Elise som redaktör på förlaget.</p><p>Väl där uppmanade hon förläggaren Pietro Maglio att läsa kompisen Martinas texter. Han blev såväl överrumplad som övertygad, bad om att få läsa mer. Och till sist blev Lowdens dagboksanteckningar från 2003 till 2006 utgivna i bokform under namnet Allt.</p><p>Elise Karlsson har fått redigera boken, och de flesta kritiker som läst den har känt sig manade till överord.</p><p>Om ett par månader begår Elise sin egen romandebut på samma förlag, med boken Fly.</p><p>Det är alltså som en hyllad författare Martina Lowden sitter framför datorskärmen i mormorns lägenhet.</p><p>Hennes bok har kallats för en generationsroman, den första i sitt slag. Vad annat kan sägas om en berättelse där karaktärerna helt oförädlat använder sig av telefonprogrammet Skype när de ska ringa varandra? Kanske är det just därför Martina tycks nödgad att betona att hennes skrivbord är belamrat med uppslagsböcker, ja, hon föredrar verkligen Focus framför Wikipedia.</p><p>Och boken, den skrevs inte ens på dator.</p><p>Martina Lowden har inte övergett lapparna.</p><p>– Nej, jag skrev Allt för hand. De små svarta anteckningsböckerna är dessutom lite lättare att ha i fickan än en laptop.</p><p><em>Hana Makhmalbaf<br>Norrköpings Tidningar<br>14 november 2011</em></p><h3>Ingen barnlek att berätta om Afghanistan</h3><h4><strong>Hon är tjugo år gammal och regisserar sin tredje film. Hana Makhmalbaf har skildrat Afghanistan ur barnens perspektiv.</strong></h4><p>Himlen svartnade redan vid tre. Pianoklink från Satie fyller upp hotellrestaurangen. I ett hörn vid fönstret sitter Hana Makhmalbaf, tjugoårig regissör från Iran, och iakttar Karlavägen. Tyst besvarar hon frågan:</p><p>– Det är sant, det är väldigt smärtsamt att inte kunna visa min film för folket i det land jag har bott i. Men jag hoppas verkligen att jag får chansen någon gång.</p><p>Makhmalbafs film Buddha föll av skam har Sverigepremiär i dagarna, vilket föranleder hennes besök. I filmen får publiken följa en bedårande afghansk flicka, inte olik Tjorven, och hennes besvär att få tag i en penna och ett skrivblock. Hon vill gå i skolan och lära sig roliga historier, men hindras av ett grabbgäng som leker talibaner.</p><p>Flickan bär med sig mammans läppstift (hon fick aldrig tag i någon penna) och ska därför “stenas”. På hemvägen — efter att ha funnit rätt skola — är pojkarna amerikaner, och då ska flickan “skjutas”. De vuxna är ständigt frånvarande.</p><p>– Manuset är skrivet utifrån det vi såg. Det handlar om barnens verkliga lekar. Efter varje regimskifte måste varje människa förändra sina tankar för att klara sig i livet. Jag träffade en man i Afghanistan som var kommunist när ryssarna hade makten, och som blev islamisk präst när talibanerna tog över. Nu samarbetar han med amerikaner.</p><p>– När jag gjorde filmen var jag arton år. Jag kände mig alldeles nyligen vuxen. Därför kunde jag förstå barnens problem. I ett större sammanhang kan man säga att den här filmen berättar om länder efter krig. Ur ett ännu större perspektiv handlar filmen om aggressivitet.</p><p>Ämnet är kontroversiellt. I Iran fick hon inte ens tillstånd att spela in filmen, än mindre visa den, och i Afghanistan har den varit förbjuden. Hittills har den visats en gång i landet, på en filmfestival.</p><p>– De hade lovat att premiären för filmen skulle äga rum under de sprängda Buddhastatyerna i staden Bamiam, på en jätteduk i öppen miljö. Men det har inte blivit av.</p><p>Utöver Hanas förhållandevis låga ålder är det efternamnet som brukar väcka omvärldens spontana intresse. Pappan heter Mohsen Makhmalbaf och anses vara Irans främste regissör. Systern Samira har av många pekats ut som en av världens mest löftesrika filmskapare. När Hana släpper sin första spelfilm, efter en kortfilm och en dokumentär, skulle man kunna tänka sig en naggande prestationsångest.</p><p>– Jag tror inte att man kan prata i sådana termer om film, om hur det känns att göra film efter den och den. Det är ingen tävling vi pratar om. Det handlar inte om några rekord. I filmvärlden är alla vinnare, på det sätt att man lyckas få fram det man tycker är viktigt.</p><p>Ibland har familjen mötts med skepsis från folk i branschen. Elaka tungor talar om att det i själva verket är Mohsen som regisserar barnens filmer. Samira har ilsket kommenterat saken: ”Min nya film är en mycket större produktion än den ni pratar om, så när de ser den kommer de väl att säga att min farfar har gjort den.”</p><p>Att Mohsen spelat stor betydelse i sin roll som lärare och far råder dock ingen tvekan om.</p><p>– Vad vi lärt oss av vår pappa var att man inte behöver gå på bio för att se en film, säger Hana. För att läsa dikter behöver man inte öppna en diktsamling. Man hittar båda delarna i det verkliga livet. Det finns folk som ser på en film och inspireras att göra en annan film. Det är inte vår metod.</p><p>Även Buddha föll av skam är en familjeproduktion. Manuset är skrivet av styvmodern Marziyeh och producent är brodern Maysam.</p><p>Hana Makhmalbaf beställer in en kopp grönt te, och sluter händerna runt den. Därefter vänder hon blicken ut mot trottoaren, och betraktar de regnvåta fotgängarna. Det senaste året har hon levt så här, på hotell flackandes mellan filmfestivaler och nationer. Nästan överallt har hon kammat hem priser, ofta med motiveringen att hon påvisar problem utan moralkakor.</p><p>Journalister brukar förhöra henne om vad som händer härnäst. En typisk västerländsk fråga, tycker hon.</p><p>– Om jag åker tillbaka till Iran vet jag inte om jag kommer att klara mig oskadd. Jag kanske hamnar i fängelse. När man filmar i Afghanistan kan man bli offer för filmandet. Någon kan attackera mig och teamet. Därför är det väldigt svårt att planera. Man lever för nuet. Jag är glad att jag kan ägna mitt liv åt att syssla med film. Det är allt.</p><p><em>Mikael Marcimain<br>Norrköpings Tidningar<br>13 september 2007</em></p><h3>Kampen om detaljerna</h3><h4><strong>Upp till kamp- och Lasermannenregissören Mikael Marcimain har blivit hyllad och geniförklarad. Nu siktar han in sig på sin första långfilm.</strong></h4><p>Nu då? Mikael Marcimain är ledig. Och rastlös. Om ett par timmar sänds det andra avsnittet i hans fyrdelade tv-drama Upp till kamp. Han ska se det, men vet inte var. Händerna är i ständig rörelse. Och blicken far livligt hit och dit.</p><p>– Det är en viss abstinens som uppkommit, en liten sorg som infinner sig när man släpper ifrån sig någonting. Som ett barn man vill hålla kvar. Det känns vemodigt, helt enkelt.</p><p>Efter läroår i underhållningsmaskineriet med mallfabricerade såpor som Skilda världar och Skeppsholmen fick regissören Mikael Marcimain sin första framgång med polisserien Graven. Några år efteråt lade han ner sitt konstnärliga hjärta i dokudramat Lasermannen. Ansatsen gav utslag och serien blev en verklig fullträff.</p><p>Med Upp till kamp har han tillsammans med manusförfattaren Peter Birro tagit sig an 68-generationen, där han låter tittarna följa fyra unga göteborgare under en tioårsperiod.</p><p>Rebecka, Erik, Lena och Tommy genomlever en svensk brytningstid, med komponenter som Vietnamkrig, Ikea och miljonprogram i bakgrunden, och med en förgrund i mångt och mycket bestående av sex, droger och rock?n?roll. I det andra avsnittet träder drogerna in på allvar, när sångaren Tommy omvandlas till ett vildsint och okontrollerat benrangel.</p><p>Det är svårt att titta nu, säger Marcimain. Men han åsyftar knappast handlingen.</p><p>– På samma gång som jag är trött på det efter att ha sett alltsammans så många gånger i klipprummet vill jag se hur det går. Alltså. Jag vill se att det sänds på rätt sätt. Att det inte blir tillfälligt avbrott.</p><p>Ledigheten tillbringas vid ett bord i Vasaparken i Stockholm, ett stenkast från hemmet. Kanhända för nära. Flera gånger blir han distraherad av på avstånd viftande bekanta. En stund senare gratulerar en lärare från gymnasiet till framgången och inleder en konversation på franska.</p><p>Alla vill prata om Upp till kamp. Det gör det komplicerat att förklara serien som ett avslutat kapitel. Ändå är det vad Mikael Marcimain försöker göra. Han drar upp riktlinjer för framtiden. Böcker och inskickade manus läses i en strävan att hitta ett nytt projekt. Propåerna har varit många och ihållande, och visst, ambitionen är ett göra en långfilm. Men inte till vilket pris som helst.</p><p>– Jag respekterar upphovsmännen. Samtidigt är det viktigt att jag kan få vara personlig genom deras manus, att allt filtreras genom mig. Jag har haft tur att ha fått jobba med både duktiga och prestigefria manusförfattare som uppskattar min tolkning av deras berättelser.</p><p>Kännetecknande för Upp till kamp, och Mikael Marcimains filmskapande, är det dröjande tempot, där bilderna tänjs ut och där mellanrummen i dialogen gärna är långvariga. Då och då är allt tyst. I samarbete med fotografen Hoyte van Hoytema, som också arbetade med Lasermannen, har han bildmässigt ramat in 1960- och 70-talets tidsrytm.</p><p>För att studera dåtidens människor tittade de och skådespelarna igenom journalfilmer från SVT:s arkiv. Gymtränade kroppar och solariebrunbrännor lyste med sin frånvaro, men man noterade även att människornas hållning skilde sig från i dag, och att sättet att prata var mer eftertänksamt.</p><p>– Jag är inte rädd för att det ska få ta tid. Man ska få hänga kvar lite i karaktärerna. I tv kan man ha ett långsammare tempo än när man gör film, eftersom man berättar under en längre linje. Titta på såpor, de kan hålla på i 300 avsnitt. Då tycker jag att Upp till kamps sex timmar är hanterbara.</p><p>Sex timmar. Som skulle ha varit fyra, enligt beställningen från SVT. När klippningen var klar konstaterades att Birros tajta manus kombinerat med Marcimains förkärlek för tystnader inte klaffade. Allt hamnade för tätt, många detaljer gick förlorade. Marcimain, Birro och produktionsbolaget Götafilm valde att lägga till en halvtimme på varje avsnitt.</p><p>Enligt branschtidningen Resumé fick SVT:s dramachef ett vredesutbrott när han mottog produktionen. Ett ursinne som inte mildrades av att tilltaget vållade tablåtekniska problem. Enligt bedömare har längden även varit en bidragande orsak till det första avsnittets medelmåttiga tittarsiffror (på drygt 500 000 tittare).</p><p>– Man måste kämpa för det man tror på, säger Mikael Marcimain. Jag tycker om de små detaljerna, de som är i bakgrunden, som inte nödvändigtvis driver historien framåt. De sätter en färg och en ton till känslan och miljön. De där små skärvorna av liv är viktiga. Man får inte bara begränsar sig till huvudhandlingen.</p><p>Själv då? Det långsamma avspeglas inte i hans person. Sittandes, nu med hela kroppen vänd mot Vasaparkens fotbollsplan, tycks han omotiverat jäktad. Mobiltelefonen hänger beredvillig runt halsen. Föremålen för ögonens intresse byter hela tiden av varandra.</p><p><strong>Mikael Marcimain. Vad är det du tittar på?</strong></p><p>– Det gäller att vara nyfiken och att ha observationsförmåga när man jobbar som regissör. Jag har ju tittat på dig, men det händer en hel del runt omkring. Jag har kollat på bussarna som åker fram och tillbaka. På skivaffären som stänger där borta. Och på grabbarna som spelar fotboll på planen där nere. Jag tycker om att betrakta människor. Jag är väldigt nyfiken.</p><p><em>Lena Samuelsson<br>Norrköpings Tidningar<br>19 mars 2008</em></p><h3>”I går stannade allting upp”</h3><h4><strong>Lena Samuelsson skulle ju bara hem. Men bilen tappade fäste och voltade. Hon kravlade sig ur just innan den fattade eld.</strong></h4><p>Telefonen ringer i ett. Kvällspress, grannar, släktingar. Den här gången är det försäkringsbolaget, som undrar om hon vill nyttja den hyrbil hon har rätt till.</p><p>– Nej tack, mumlar hon. Det är inte aktuellt just nu.</p><p>Vid 10:30 på måndagen kom larmet. En singelolycka på vägen mellan Söderköping och Östra Ryd. En Ford Sierra hade kört av. Att vinterdäcken var nya spelade ingen roll. Bilen tappade fäste i högerkurvan. Och voltade.</p><p>Några minuter senare reflekterades flammor i vägbanan.</p><p>Lena Samuelsson hade lämnat dottern på körskolan vid Hageby centrum. På hemvägen hade hon handlat på Fixområdet i Söderköping, köpt fem burkar kattmat, köttfärs och ansjovis.</p><p>– Vad skönt att komma hem skapligt tidigt, tänkte jag. Jag skulle tända en brasa och ta det lugnt. Och så small det bara. Sedan hängde jag där uppochner och kände att jag satt fast. Fruktansvärt fast. Jag kom inte loss. Kände på bältet. Hängde i min egen tyngd. Då hade det börjat ryka i motorn.</p><p>Några förbipasserande uppfattade situationen och bromsade in. En man kom löpande med en brandsläckare. Hon blev utdragen genom en av bakrutorna, innan bilen började brinna.</p><p>Då hade hon kommit loss på egen hand, erinrat sig vad hon lärt sig på Söderköpings marknad för några somrar sedan. Röda korset hade varit där med en skrotbil och instruerat om hur man skulle agera vid nödsituationer.</p><p>– Det här hade jag övat på. Det här kunde jag. Jag satte händerna i taket och tryckte ifrån. Det funkade. Jag kom inte ut genom framdörren. I baksätet låg matvaror, mossa, stenar, kattmat, glassplitter och rök. Jag upplevde att det var kattmat överallt.</p><p>Lena Samuelsson har redogjort för händelseförloppet många gånger de senaste dagarna. Nu avbryts hon av att telefonen ringer. Det är dottern. Lena reser sig och hasar fram till luren.</p><p>– Ja, det är mamma. Jag sitter och pratar med en reporter. Ja, ja. Fyller Sol år i dag? Mm. Du får hälsa tillbaka. Ja, du med. Puss, hej.</p><p>Hon går och sätter sig vid matbordet.</p><p>– Linda känner väl att inget hände, och att vi kan gå vidare. Hennes pappa är likadan. Man reagerar så olika.</p><p>Att något hände på vägen mot Östra Ryd kan räddningstjänsten intyga. Rutinerad räddningspersonal med decennier av yrkesår på nacken har förklarat att de aldrig varit med om att en bil fattat eld.</p><p>På sin höjd har det inträffat i Östergötland en handfull gånger de senaste trettio åren.</p><p>“Hon har haft väldigt tur under omständigheterna”, säger man. “Många gånger är man fastklämd. Då överlever man inte länge.” Orsaken till branden i just Lenas bil tror man har varit läckage — antingen av bensin eller av spolarvätska — som sedan antänts av en gnista eller en het motor.</p><p>När ambulans kom till platsen fördes Lena till akuten. Där fick hon stödkrage och röntgades. Men hon hade klarat sig oskadd. Dagen efter är hon lite öm i axlarna, det är allt.</p><p>Tisdagen har hon tillbringat i villan i Fillingerum. Klockan är några minuter över tre, men ännu har hon inte ätit lunch.</p><p>– Vi lever i ett så stressat samhälle med så mycket måsten och framtid. I går stannade allting upp. Det var bara, bara nu. Jag har inte gjort någonting i dag. Som ni ser är det stökigt i hela huset, för vi renoverar yngsta dotterns rum. Men det är inte viktigt. Det är inte viktigt.</p><p><em>Roberto Saviano<br>Norrköpings Tidningar<br>27 november 2007</em></p><h3>Riskerar livet med sin bok</h3><h4><strong>Han hängde ut dem som vill verka utan att synas. Nu lever han under dödshot. Roberto Saviano har skrivit om den napolitanska maffian.</strong></h4><p>Äntligen anländer taxin. Han skakar hand, utbyter hälsningsfraser. Receptionen tilldelar honom en rumsnyckel, och han vankar trött mot hissen.</p><p>Vi har väntat på Roberto Saviano i fyrtio minuter, i sällskap av hans förläggare och tolk. Författarens lunch med den italienske ambassadören drog ut på tiden. Var det desserten som inkom för sent? undrade vi. Eller hade något annat, onämnbart, inträffat?</p><p>Förläggaren blev likblek i ansiktet, och höll sig tyst.</p><p>Ett ständigt dödshot vilar över 28-åringen-sedan maffiamedlemmar på buggade telefoner hörts diskutera hans ”öde”. Dygnet runt bevakad av statligt beviljad livvakt kommer Roberto Saviano aldrig att kunna leva ett vanligt liv. Få vänner vill kännas vid honom och bara hans familj vet var han befinner sig. Han byter bostadsort några gånger i veckan.</p><p>Säpo handhar den svenska bevakningen, även om han under intervjutiden saknar livvaktsskydd. Den bok som orsakat hoten, Gomorra, är en bästsäljande skildring av en organisation som vill verka utan att synas. Den napolitanska maffian, camorran.</p><p>Under Savianos livstid har gruppen tagit livet av 3600 personer. En dag fick han nog.</p><p>Han beslöt att slukas av verksamheten, för att sedan splittra den. Under fem års tid opererade han som underhuggare i hamnen, levde med polisradion påslagen och såg till att med vespan vara på plats när dåden ägde rum.</p><p>Den italienska maffian är Europas mäktigaste kriminella organisation, och är med sin årliga omsättning på hundra miljarder euro Italiens största ekonomiska sektor. Boken Gomorra är skrämmande läsning om en verksamhet som ligger långt ifrån mytbilden om kritstrecksrandiga kostymer, utan i stället fungerar som ett alternativt ekonomiskt system, nästan som stödhjul åt den globala ekonomin.</p><p>– Utan de här organisationerna skulle världsekonomin antagligen vara i djup kris. Det kapital de illegala marknaderna omsätter är oumbärligt på den globala marknaden. Ett exempel. Kokainhandeln idag har i vissa länder överstigit handeln med olja. Just därför kallas kokainet för den vita oljan av handlare i Nigeria. Jag tror inte att den globala ekonomin idag kan vara utan den illegala marknaden. Den är många gånger en lösning på den legala marknadens egna motsägelser.</p><p>Alla vägar tycks bära till Neapel. Camorran, som enligt Saviano inkasserar dubbelt så mycket pengar som Microsoft, hjälper obefläckade företag att ta hand om sin smutsiga tvätt. Man erbjuder sig bland annat att omhänderta miljöfarligt avfall, som sedan dumpas i grottor eller i sjöar. Klanerna administrerar samtliga led i handeln med knark, vapen och människor, från kontinent till kontinent.</p><p>Även modeindustrin hålls under armarna. Skådespelaren Angelina Jolies klänning på Oscarsgalan uppges i boken vara sydd av en camorraanställd skräddare med en månadslön på sex hundra euro.</p><p>Hotellet i vilket Roberto Saviano vistas ligger ett stenkast från Stureplan och lyxbutikerna på Biblioteksgatan. Gucci, Prada, Armani. Längs trottoarerna radar klichéerna upp sig med strukna skjortärmar och behändiga handväskor. Saviano har lagt rocken på en stol och för händerna bakom huvudet.</p><p>– Det känns lite friare här än vad det gör hemma.</p><p>Sedan tillägger han snabbt:</p><p>– När jag reser runt så här blir alltid de italienska ambassaderna oroliga över min säkerhet. Jag måste försäkra dem att vara så osynlig som möjligt.</p><p>Utmärkande för boken och Savianos berättarstil är de vassa detaljerna. Blankslitna däck på likbilar, krossade skallar från döda människor som från containrar faller i marken, trafikpoliser som kräks inför synen av ett massakrerat mordoffer. Han är själv utbildad journalist, men har i arbetet med Gomorra anammat en annan arbetsmetod.</p><p>– De små enskildheter som i en vanlig tidningsartikel tycks överflödiga och onödiga är just vad jag vill belysa. De har en förklarande funktion. När jag har besökt en av bossarnas hem är jag inte intresserad av den “vanliga” informationen, som vilka vapen han har hemma. Jag tittar</p><p>i stället på vilka böcker som står i bokhyllan, om han exempelvis läser filosofi.</p><p>För tillfället utarbetar Roberto Saviano ett filmmanus med boken som grund. Parallellt med det arbetet har han påbörjat en ny bok, den sägs handla om brottsligheten i Mexiko, men “av vidskeplighet” vill han inte berätta mer. Arbetet har försvårats av det säkerhetspådrag han orsakar.</p><p>– Hela skrivsättet förändras. När jag började skriva Gomorra var jag mycket friare i den bemärkelsen att jag kunde resa runt och göra egna efterforskningar. Efter att den här hotbilden har kommit har jag fortsatt forskningen på andra sidan. Jag har varit på plats på rättegångar och i stället fått insyn från det polisiära hållet.</p><p>Den svenska synen på den italienska maffian är ofta påtagligt oproblematisk. I en tv-reklam som för närvarande sänds visar en gudfadernliknande man runt sin son i en Ica-butik, men han kunde med lätthet ersättas av jultomten.</p><p>– Jag hörde om det här attentatet häromdagen mot åklagaren som fick sin dörr bortsprängd. Det tillsammans med andra indicier ser man att i Sverige finns en växande skara av olika formationer av organiserad brottslighet.</p><p>– Man kan inte längre bara tro att det är något som sker på någon annans bakgård, alltså i Italien. Svenska organiserade grupper som ägnar sig åt narkotikahandel eller liknande måste för förbindelser gå via de italienska klanerna. Oavsett var de kommer ifrån, serber eller albaner, finns alltid en länk till italienarna.</p><p>Roberto Saviano påstår sig bära på en gangsters ansikte. Skäggstubben är permanent, händerna rejäla, tröjan uttänjd av muskler. Oförtrutet, trots tröttheten, tyder han sammanhangen. Som om han måste berätta allt innan det är för sent.</p><p>– Jag vill belysa att det inte handlar om några enskilda brottslingar som begår enstaka brott till höger och vänster för att främja sin egen ekonomi. Det handlar om regelrätta ekonomiska system, där alla ingår, där alla har sin plats. Alla verkar mot samma mål: pengar.</p><p><em>Daniel Sjölin<br>Norrköpings Tidningar<br>29 november 2006</em></p><h3>Daniel Sjölin sätter punkt</h3><h4><strong>Daniel Sjölins tredje roman blir hans sista. Ansvaret för familjen tvingar honom att satsa på en karriär som programledare i tv.</strong></h4><p>Han är nybliven pappa. Det syns. Han verkar lite utvakad. Ögonen är trötta och han bär glasögon.</p><p>Vi sitter på en bänk utanför Kungsholmskyrkan, ett stenkast från hans bostad. Ett nytt skede i livet har trätt in, förklarar han. Nu gäller det att prioritera. Ansvaret ökar när man har en familj att ta hand om och han vill inte vara den som blöder pengar i hushållet.</p><p>Det skönlitterära skrivandet får stryka på foten.</p><p>– Jag vill inte hindra familjen från att åka på semester till Kanarieöarna för att vi inte har råd. Jag tänker inte låta min familj bygga mitt författarskap. Jag vill leda Så ska det låta och tjäna pengar.</p><p>Efter att ha skrivit två böcker, Oron bror och Personliga pronomen, tilldelats Borås Tidnings debutantpris och Bonniers författarstipendium, nådde Daniel Sjölin för några år sedan en vändpunkt. Eva Beckman på SVT lyssnade på det som var hans första radioframträdande, tyckte om vad hon hörde och kallade till audition för programledarrollen för ett nytt litteraturmagasin.</p><p>– Jag har aldrig varit så bra som jag var då. Jag var på, aggressiv, orden flödade ur mig, mina intervjuoffer ställdes mot väggen. Det känns som om jag har lurat alla, berättar Daniel Sjölin.</p><p>Nu förbereds den femte säsongen av Babel. Tittarsiffrorna har varit måttliga, men kritiken god. Författaren Daniel Sjölin har övergått till att vara programledaren med samma namn. Han ångrar inte skiftet.</p><p>– Nej, inte alls. Jag har under min uppväxt pratat mycket och hållit föredrag för mig själv. Det känns snarare som om jag har hittat hem.</p><p>Innan både programledar- och författarkarriären tog fart var Daniel Sjölin långt ifrån hemma. Efter 180 högskolepoäng i litteraturvetenskap fick han arbete på ett läkemedelsföretag som ”assistent till patentassistenten”. Beläsenhet sågs som ett specialintresse. Sjölin fick agera springpojke.</p><p>Ett år senare tog han sitt första lån, för att kunna köpa en bostad. Dagen efter sade han upp sig.</p><p>– Jag blev utbränd av att betraktas som nolla och fick inget skrivet. Det tog musten ur mig att vara underdånig och plocka upp gemen som de tappat efter sig.</p><p>Upplevelserna därifrån kom väl till pass vid skrivandet av Personliga pronomen. Flera chefer har fått finna sig i att ha blivit omskapade till litterära rollfigurer.</p><p>– Hämndmotivet ska inte underskattas. Under tiden jag arbetade där höll min debutroman på att bli klar, och jag kunde ibland tänka att ”Det kommer en dag då du kommer med i min roman, ditt arsle.”</p><p>När jag inför denna intervju frågade folk i min omgivning vad de tyckte om Daniel Sjölin kände få till hans namn. Däremot var de bekanta med hans ansikte. ”Jaså, han!” utbrast de när de fick se honom på bild. “Han verkar så rysligt trevlig. Och så lugn!”</p><p>– Min familj och mina vänner reagerade väldigt starkt när de såg mig på tv, säger Sjölin själv. De tyckte att jag var väldigt trevlig, och det kom som en chock för dem. Men för en programledare är trevligheten ett sätt att bjuda till. Det handlar om att tona ner sin egen roll. Jag får vara tjurig när jag skriver istället.</p><p>Alla har emellertid inte fått samma godsinta intryck av Daniel Sjölin. I samband med att Orhan Pamuk gavs Nobelpriset i litteratur satt Sjölin i morgonsoffan på SVT och gjorde det otänkbara. Han häcklade författaren. Det rörde upp känslorna i Kultursverige och på webbplatser på internet diskuterades såväl sågningen som Daniel Sjölins omdöme.</p><p>– Pamuks förläggare satt i samma soffa. Han är även min förläggare. Ska jag sitta där och vara smörjeppe och trevlig? Det funkar inte. Jag ville demonstrera min självständighet. Men jag kritiserade Pamuks person, inte hans romaner.</p><p>Dagen glider långsamt förbi. Solen är borta. En låg, grå himmel sträcker sig över Stockholm. Daniel Sjölin sitter hukad på bänken, med händerna hopfogade mellan knäna. Trots att han är klädd för kylan så sluter den sig om ryggen, men han klagar inte.</p><p>Han talar förtjust. Ögonen ser piggare ut.</p><p>Karriären som författare är dock inte fullbordad, erkänner han, inte ännu, men snart, när han skrivit de sista sidorna på sin tredje roman. Det blev ingen 700-sidors tegelsten om två Östermalmslynglar, som planerat, utan en nättare bok där huvudpersonen är programledare för ett litteraturmagasin på tv.</p><p>Det låter lite kokett att sitta och säga att man skriver på sin sista roman, men allt författeri är en karusell av självupptagenhet, och jag har varit mycket självupptagen i mitt liv, säger Daniel Sjölin.</p><p>– Sedan har jag insett att jag inte är min generations mest lysande författare, möjligen den mest ljussatte.</p><p><em>Olof Stenhammar<br>Nacka Värmdö Posten<br>23 oktober 2012</em></p><h3>Skolkaren som blev miljardär</h3><h4><strong>Meritförteckningen är brokig. Efter dåliga skolbetyg och nästan ett decennium på universitetet fick han sparken som 42-åring. Sedan grundade han OM, som såldes för 32 miljarder.</strong></h4><p>Cirkeln är sluten. Han återkommer till det, Olof Stenhammar, där han sitter i stolen på Norrnäs gård. Numera kallar han sig hellre bonde än finansman.</p><p>– Mitt ursprung är att jag är född på en gård och har jobbat i jordbruk. Jag råkade ramla in i finansbranschen, men är faktiskt ganska ointresserad av börsen. Jag föredrar att investera i saker som man kan ta på.</p><p>Han har fått tid att gå igenom sina minnen. Under de senaste ett och ett halvt åren har han skrivit sina memoarer. Det blev 477 sidor. Nyckelhändelsen inträffar på sida 60.</p><p>Där går att läsa om hur Olof Stenhammar sitter i en bil på väg från föräldrahemmet, Stjärnviks säteri i Finspång. Det har just blivit 1972, och han stannar in vid vägkanten i höjd med Norrköping. Han gråter så mycket så att han inte kan köra.</p><p>– Vi fick gå ifrån gården av ekonomiska skäl. Det var ett väldigt slag. Om jag någon gång skulle få råd ville jag ha fast mark under fötterna igen.</p><p>Han fick råd.</p><p>– Då var det bara en hypotetisk tanke. Det fanns inte ens en dröm om att jag skulle kunna göra det här. När jag ser tillbaka är jag förvånad. Det låter som en saga när man pratar om det på det här sättet.</p><p>Faktum är att den som läser memoarerna får samma intryck. Den unge Olof har dåliga betyg, stjäl en moped, föräldrarna oroas, sonen skickas till skolor på andra orter, där han vantrivs, skolkar och relegeras.</p><p>När Olof väl inleder högre studier har han ingen aning om vad han vill bli. Han stannar i Lund i 16,5 terminer, pluggar, lär sig snapsvisor och säljer pooler.</p><p>Sommaren 1971 frågar hans amerikanske svåger om han inte ska korsa Atlanten och bli börsmäklare. Där lär han sig om aktieoptioner, innan han återvänder till Sverige och blir vd på ett Bonnierägt poolföretag. Han avancerar inom koncernen, men 42 år gammal får han sparken.</p><p>Avgångsvederlaget får honom att våga starta eget. Företaget, OM, har perfekt tajmning, introducerar aktieoptioner i Sverige, skapar en elektronisk börs, och säljs ett par decennier senare för 32 miljarder kronor.</p><p>– Det kan synas att man bara ramlat på saker, men det går i cirklar. Det man en gång gjort hinner i fatt en på något sätt. Att jag sålde swimmingpooler vid sidan av studierna gav mig till exempel jobb på Bonnier.</p><p>Boken är trösterik läsning för den med framtidsångest.</p><p>– Vad jag skulle vilja säga till dagens unga? Kanske att du har inte så bråttom som du tror. Man måste lära sig lite av livet också. Så välj en utbildning med valmöjligheter, ge dig en chans att testa. Jag säger som den gamle patriarken Albert Bonnier: Det finns inget farligare än en nyutexaminerad civilekonom.</p><p>Norrnäs gård, där intervjun genomförs, köpte han 1987. Kollegerna som bjöds ut till gården kallade den för en ruin. Sedan dess har mycket putsats till. Numera äger han även granngården Siggesta och jordbruksfastigheten Södernäs.</p><p>– Värmdö är en inflyttningskommun. När vi köpte bodde 18 000 personer här. Nu är det 39 000. Det innebär att de flesta saknar Värmdöidentitet. När jag slog rötter här kändes det naturligt att bidra med det jag kan göra för min egen ort.</p><p>En satsning är den på Siggesta gård, som blivit ett upplevelsecentrum med över 130 000 besökare årligen. En annan är den i Värmdö IF, som härom veckan tilldelades ett miljonstöd i syfte att stärka ungdomsverksamheten.</p><p>Olof Stenhammar kan tänka sig att utöka stödet för lokalsamhället. Bland annat har han upprörts över ned­dragningarna på Kyrksskolan, och tycker att politikerna orsakat ”ett djupt sår i Värmdös landsbygd”.</p><p>– Skulle någon presentera ett seriöst förslag på en privat friskola här ute skulle jag vara intresserad att lyssna. Men det kräver ett bra underlag.</p><p>När han i tidigare intervjuer ombetts rangordna sina bedrifter har han lyft fram tre händelser. OM, Siggesta gård och förstås tiden som general för Stockholms-OS. Men det finns ytterligare en prestation han vill lyfta fram.</p><p>– Boken. Jag fick se den för första gången i går. Den känns som en jädra bedrift, faktiskt. Jag har aldrig föreställt mig att jag skulle skriva en bok.</p><p><strong>Fakta</strong>:Olof Stenhammar</p><p><strong>Ålder</strong>: 71 år</p><p><strong>Bor</strong>: Norrnäs gård sedan 1987.</p><p><strong>Familj</strong>: Hustrun Inger, två barn och fyra barnbarn, samt labradoren Wilma.</p><p><strong>Sysslar med</strong>: Bonde och entreprenör. Driver Siggesta gård, brukar jord och föder upp tjurar. Vice ordförande i Sjöräddningssällskapet.</p><p><strong>Aktuell med</strong>: Memoarerna ”Det ordnar sig”</p><p><strong>Olof om …</strong></p><p>… <strong>bekräftelsebehov</strong>: ”Jag tror att alla som är i karriären har någon form av bekräftelsebehov. Mitt bekräftelsebehov har varit oändligt. Jag kan ta hur mycket smicker som helst.”</p><p>… <strong>sin förmögenhet</strong>: ”Finansmän räknar nog sina pengar varje dag. Det gör inte jag.”</p><p>… <strong>barndomen</strong>: ”Jag fick aldrig beröm. Mina dåliga skolbetyg blev ett kvitto på att jag var oduglig. Och jag skickades iväg till en skola i Lund som tioåring. Gården och Östergötland blev då helig. Den fick övernaturliga proportioner, eftersom jag aldrig fick vara där.”</p><p><em>Jan Stenmark<br>Norrköpings Tidningar<br>19 juli 2008</em></p><h3>Stenmark kommer tillbaka till stan</h3><h4><strong>Vi sitter i Stockholm och pratar om Norrköping. I september ställer Jan Stenmark ut i hemstaden för första gången.</strong></h4><p>Seriens text lyder: “Knäppingsborgsgatan i Norrköping är en märklig gata. Den som går den baklänges ska aldrig dö. Men det finns en hake. Man får inte känna till det.”</p><p>– Jag bodde mina första fem år på Knäppingsborgsgatan. Ens barndom är kanske inte märklig, men den är märklig för en själv. Det var så det började. Knäppingsborgsgatan är en märklig gata. Jag är stolt över den bilden. Den är förankrad i minnet. Den säger något om livet.</p><p>Jan Stenmark bär sandaler. Han har dragit för gardinerna i ateljén vid Högalidsparken i Stockholm. Den ligger två portar från bostaden. Här surrar fläkten uthålligt och håller sommaren på avstånd.</p><p>På skrivbordet samsas förskärare, limtuber och stympade blyertspennor. Väggarna är täckta av hyllor, som i sin tur är belamrade med tidningsbuntar (Populär mekanik, Allers) och femtiotalsböcker. I markhöjd finns en östgötsk sektion med bland annat Lasse Södergrens Mellan promenaderna.</p><p>Jan Stenmark återvänder alltid till Norrköping, om inte i drömmarna så i sina bilder.</p><p>– När man flyttar ifrån en plats blir den mytologiserad som minne. För den som stannar kvar kan det inte bli samma sak. De fortsätter att leva på samma gator där de hade sin barndom. Skimret måste försvinna. Det gäller även tankarna man haft där. Genom att blicka tillbaka kan jag minnas känslan av en tanke, som “vad gör den personen just nu” eller den sena pubertetens dödsångest.</p><p>I en serie sitter en familj och tittar på tv. Texten lyder: ”Hur det än går så dör man.”</p><p>Jan Stenmark flyttade till Stockholm 1975, gick på Konstfack och var därefter verksam som bildlärare. Ett tiotal år senare, på besök hos sin bror, fick han syn på en trave Hemmets journal från femtiotalet. Han beskriver mötet med den hysteriskt leende idyllen som en hemkomst.</p><p>Efter att under några år ha klippt och monterat skickade han 1988 collagen till ett tjugotal tidningar. Aftonbladet ringde dagen efter. Förlaget Kartago antog honom någon dag senare. De så kallade stenmarkarna, ofta en femtiotalsbild med gåtfull undertext, blev en heltidssysselsättning.</p><p>Publiceringen i Aftonbladet var snudd på daglig, fram till januari i år då kulturchefen Håkan Jaensson slutade.</p><p>Det knackar på dörren. Fastän ateljén befinner sig på bottenvåningen syns här inga människor. Det är ett bud som vill hämta ett antal kartonger. På vägen tillbaka börjar Jan Stenmark prata fortare. Han hittar en papplåda, rycker fram serier och visar upp.</p><p>En man och en kvinna sitter i en bil. Mannen är arg. Kvinnan gråter. Texten: ”Och blöt inte ner rattmuffen.”</p><p>Här är motiven hämtade ur Hjärtebibliotekets tjejserier från sextiotalet.</p><p>– Serietidningar var hårdvaluta på den tiden. Vi brukade gå runt i grannskapet för att samla papper. Men serietidningar kunde det vara ont om ibland, så jag låg och läste tjejtidningar. Jag utvecklade en fascination för dem. Mina bilder bygger mycket på kärlekstemat som finns i serierna.</p><p>Bilderna har samlats i boken Du och jag, som ges ut om en månad. Lite senare — den 6 september — visas de upp på Grammofon i Norrköping. Det är första gången han ställer ut i hemstaden. Utställningen består av en del aldrig visat material, och åtskilligt har Norrköpingsanknytning.</p><p>– När vi sorterade bilderna till den nya boken lade vi dem i högar. Döden-högen var faktiskt inte så hög. Sex-högen var den tjockaste. Sedan fanns det högen konstiga män. Döden, kärlek, sex, konstiga gubbar. Är inte det ämnen alla sysslar med?</p><p>En sista serie. En man vid ett löpande band tänker: ”På nätterna drömmer jag om jobbet. På dagarna slår det in.”</p><p>Jan Stenmark arbetar varje dag. På skrivbordet ligger en utklippt bikiniklädd kvinna på en ljungmark, intill dräller en lego-kartong och ett papper med texten: “En jättesjö utan stränder.” Jan Stenmark lyfter anteckningen och säger:</p><p>– Man kommer fel i skaparprocessen när man inte skriver upp sådana saker. Allt som i nuet verkar intressant ska skrivas ner. Visst kan man träffa någon på krogen som säger: “Tänk dig universum, en jättesjö utan stränder.” Men det är ändå en idé. Förstår du? Jag såg framför mig en pappa med sin son som stirrade upp mot stjärnhimlen. Vi får se om det blir något.</p><p>På internetforum görs försök att efterlikna Stenmarks bilder. Men det är en komplicerad syssla. Någon påstår att hemligheten är att inte anstränga sig. Stenmarks egen arbetsmetod är snarare att inveckla, för att därefter förenkla.</p><p>– Ja, så är det. Det ska vara poesi, men inte märkas. Språket ska vara enkelt, där saker faller på plats. Men så måste man ha en fallenhet för det. Jag bör till exempel inte skriva romaner, då jag är bäst på det kortfattade. När jag var yngre och spelade gitarr och gjorde låtar blev det ungefär en vers och en refräng. Sedan var låten slut.</p><p><em>Kristina Sterner<br>19 juni 2012<br>Nacka Värmdö Posten</em></p><h3>Värmdös egen Sherlock Holmes</h3><h4><strong>Sommaren är brottsbekämparnas högtid. Men främst i hängmattan och i tv-soffan. NVP har träffat Värmdöbon Kristina Sterner, som är detektiv på riktigt.</strong></h4><p>Runt om i Stockholm började äldre människor att dö i sina hem. De var ensamma och de var sjuka. Och det fanns ett samband mellan fallen.</p><p>Det låter som upptakten till en kriminalroman, men är hämtat ur Kristina Sterners verklighet. Hon var den som kallades in, anlitad av ett hemtjänstföretag.</p><p>– Vi spanade på några av de anställda. Det visade sig att de inte besökte de äldre som de skulle. När vi presenterade vad vi kände till för dem sa de upp sig.</p><p>Fallet har aldrig gått till polisen. Det har aldrig passerat någon tingsrätt. Istället har det hanterats av en privatdetektiv.</p><p>Värmdöbon Kristina Sterner är polisen som sadlade om. Efter 24 år inom ordningsmakten startade hon detektivbyrån Baker Street. Likt sin fiktive kollega Sherlock Holmes hanterar hon fallen som polisen går bet på.</p><p>– Jag ville testa min förmåga på den privata marknaden, säger hon. Jag kan jobba i en friare form än jag kunde som polis.</p><p>Nu handhar hon ärenden som avfärdats på grund av tidsbrist, eller helt enkelt för att brottet ännu inte begåtts.</p><p>– Bilden av en privatdetektiv är att vi spanar på otrogna män. Och ja, det gör man. Men framförallt förebygger vi brott. Jag ägnar mycket tid åt att utbilda och bygga upp interna kontrollsystem hos mindre företag.</p><p>Det finns olika sätt att gå till väga för att bekräfta en misstanke. Ett är att provocera fram brott. Misstänker ett företag att tjejen i kassan inte lämnar kvitto, då kan Kristina eller någon av hennes medarbetare — ett gäng hon kallar Baker Street Boys — agera kunder.</p><p><strong>Vad är det du inte kan tänka dig att göra?</strong></p><p>– Jag gör inget som strider mot lagstiftningen. Och jag är noga att i förväg fråga om syfte och mål med ett fall. Den som uppger att den ska leta efter en kompis kanske i själva verket söker någon med skyddad identitet. Vi dubbelkollar alltid.</p><p>Namnet till trots. Baker Street är en byrå utan adress. Så några plötsliga besök under mörka och stormiga kvällar förekommer inte.</p><p>– Vi hade kontor ett tag, men det behövdes inte. Det är inte där vi jobbar. Uppdragen kommer istället till oss via mejl eller telefonsamtal.</p><p>Ett annat fall. Inte lika obehagligt. En 97-årig kvinna berättade att någon gick omkring i hennes lägenhet på nätterna. Trygghetskameror sattes in i bostaden. De visade inget. Men kvinnan var inte nöjd, och Kristina fick sova över. Det slutade med att kvinnan på eget initiativ flyttade till ett äldreboende. Allt var bara inbillning.</p><p>Just åldringsbrott är en specialitet.</p><p>– Jag tycker att det är bedrövligt när man stjäl från äldre människor. Som en kvinna som fick sina saker stulna av flyttfirman. Hon polisanmälde fallet, men det avskrevs i brist på bevis. Då hjälpte jag henne att skriva en ny anmälan som polisen kunde utreda.</p><p><strong>Är du kritisk till hur din tidigare arbetsgivare jobbar?</strong></p><p>– Nej, jag är inte kritisk till hur de jobbar. De gör så gott de kan. Jag tror att det är en organisatorisk fråga som gör att högarna växer, vilket för med sig att anmälningar med bristfällig information kan läggas ner. Folk tror att polisen ringer upp efter en anmälan, men de gör sällan det.</p><p>Åsikter har hon också om en annan poliskår — den på tv.</p><p>– De är dåliga förhörsledare. I förhör levererar de bevisen från början. De ställer ledande frågor och tappar humöret. Jag skulle gärna vilja utbilda dem i förhörsteknik.</p><p><strong>Fakta</strong>: Kristina Sterner</p><p><strong>Ålder</strong>: 51 år</p><p><strong>Yrke</strong>: Privatdetektiv</p><p><strong>Bakgrund</strong>: Först byggnadsingenjör, sedan polis i 24 år, därefter kaféägare, utbildare, kroppsterapeut och livscoach.</p><p><strong>Timlön för spaning</strong>: 750–900 kronor</p><p><strong>Timlön för konsulterande</strong>: 1 350 kronor</p><p><strong>Har du en Watson?</strong>”Ja, min partner Olle. Han är en fena på att hitta fakta. Han är mer analytisk vad gäller ekobrott och ställer andra frågor än vad jag gör.”</p><p><em>Håkan Wattling<br>Nacka Värmdö Posten<br>6 september 2011</em></p><h3>Håkan har bott i ett skjul i sex år</h3><h4><strong>De senaste sex somrarna har Håkan Wattling levt i Nacka. Men enligt myndigheterna bor han ingenstans. NVP har träffat honom på platsen som blivit hans hem.</strong></h4><p>Håkan Wattling har haft ett annat liv också. Han har jobbat som lokalvårdare, parkskötare och vaktmästare. Lämnat hemmet klockan 07:40, varit först på arbetsplatsen, skramlat med nyckelknippor och öppnat skolsalar, tänt lampor, kokat kaffe till lärare och rektorer.</p><p>Dag ut och dag in. Fram till att allt föll samman.</p><p>– Första halvåret var jag i chock. Jag visste nätt och jämt vad jag hette, jag gick bara och fladdrade hit och dit. Så brukar jag inte vara annars. Vanligtvis är jag en lugn person.</p><p>Söker du efter Håkan Wattling i statliga register får du veta att han är 59 år gammal, och att han saknar känd bostad. Men alla sover ju någonstans. De senaste somrarna har Håkan levt i ett skjul. Inomhus är det välstädat och besticken är pedantiskt sorterade. På väggen hänger en karta över hemkommunen.</p><p>– Jag känner mig som Nackabo numera. Jag sköter om mitt, jag krattar, klipper gräs, går och doppar mig i forsen, och så sitter jag i solen. Det är skönt, säger han, samtidigt som han knackar sin tejpade pipa mot en metallskiva.</p><p>Utrymmet blev hans för sex år sedan, och han har fått tillstånd att använda det. Hit har han forslat två sängar, några cyklar, jackor och hjälmar. Det finns till och med en toalett av enklare modell. En present från en husvagnsägare.</p><p>– Jag vill sköta mig själv så gott det går och vara lugn, inte placeras på något tokigt hak igen. Det måste kännas rätt i hjärtat.</p><p>Han påpekar samtidigt att han gärna skulle vilja att saker var annorlunda. Att han fick en stuga med el och vatten, och lite pengar så han slapp panta burkar för att få ihop till mat. Men kraven som ställs från samhället tycker han är svåra att leva upp till.</p><p>– Jag skulle vilja ha någonstans att bo. Men jag orkar inte börja om, gå till arbetsförmedlingen, besöka socialkontor igen. Lämna papper. Den där karusellen är jag så trött på. För en tid sedan gjorde jag ändå ett nytt försök på socialkontoret i Ektorp. De var otrevliga och ville inte hjälpa mig. Då blev jag väldigt ledsen.</p><p>De första åren av Håkans liv är lättare att sammanfatta än de senare. Född på Brännkyrkagatan 141, via skolgång på Södermalm till yrkesskola vid Gullmarsplan och hushållsteknisk linje i Västberga. Som ensam kille i gruppen lärde han sig sy i knappar och duka ett köksbord, och fick diplom.</p><p>Inriktningen var en konsekvens av Håkans dyslexi.</p><p>– I skolan var jag en vanlig elev, men jag var ordblind. Precis som vår kung. Det är inget jag tycker att man ska behöva skämmas för. Alla människor har någon form av handikapp.</p><p>Första jobbet var som städare på Karolinska sjukhuset. Han hade en tjänstebostad i Solna, och tävlade på fritiden i boccia och vann medalj.</p><p>Därefter fick han anställning som vaktmästare på en skola, bodde på Kocksgatan, var först på jobbet varje morgon.</p><p>Den sista anställningen var ett treårskontrakt vid parkförvaltningen. När tiden gick ut såg han sig omkring — men hade ingen kvar som kunde hjälpa. Pappan, mamman och systern var alla bortgångna.</p><p>Istället fanns Kronofogden där och ville driva in skulder.</p><p>– Jag var 33 år gammal, försökte söka jobb, men det blev inget. Jag har helst velat sköta mig själv. Så jag har gått på driven, det har varit lite svartjobb, lite fritidsjobb. På sommaren har jag haft ett tält. På vintern har jag bott i förråd. Någon gång har jag blivit inackorderad, eller bott hos kompisar. Jag har hankat mig fram.</p><p>Under dessa år har han då och då druckit lite för mycket alkohol, men har aldrig ägnat sig åt droger (”Det sabbar hårddisken”, säger han). Det har också inneburit att han de senaste vintrarna kunnat sova i en sal hos Frälsningsarmén i Hornstull.</p><p>Det är inte otänkbart att du som läser den här artikeln har stött på Håkan någon gång. Flera dagar i veckan beger han sig till Sickla köpkvarter. Där strosar han bland shoppare och barnfamiljer. Det är också där vi först träffar på honom. Den här tisdagen skiljer sig på så sätt inte från de andra.</p><p>Lunchtid närmar sig och Håkan gör sig redo gör att gå.</p><p>– Käpp och det är med, så ska jag ha några fimpar. Annars så dör väl Håkan? Nej, jag skojar, säger han och skrattar.</p><p>– Mamma sa att pappa rökte så mycket att jag inte behövde börja.</p><p>Nyckelknippan skramlar, och allt ses om ordentligt innan vi till sist lämnar platsen.</p><p>På listan över ärenden den här gången står att först panta flaskor och därefter köpa mat. I den ordningen, för pensionen räckte bara i ett par veckor. Kanske blir det någon burk ravioli och vita bönor.</p><p>Och så ska han hämta det senaste numret av tidningen Metro.</p><p>– Det här med att läsa är något jag tränat upp med åren. Jag vill veta vad som hänt i världen sedan sist.</p><p>– Sedan hoppas jag kunna få en kopp kaffe. Jag har druckit kaffe sen jag var tio år, men det räcker med två-tre koppar om dagen. En del andra dricker ju hur mycket som helst. Stackars era magar, säger jag bara.</p><p><em>Max Tegmark<br>Ny Teknik<br>15 november 2017</em></p><h3>”Det handlar om våra liv i framtiden”</h3><h4>Superfysikern Max Tegmark är svensken som vill tygla AI-forskningen och sprida liv i universum. Men först måste allmänhet och beslutsfattare få upp ögonen för det han kallar den största förändringen i mänsklighetens historia.</h4><p>Utanför hörsalen på Kulturhuset i Stockholm är det trångt och en smula irriterat. De 450 biljetterna är slutsålda och det kohandlas om restplatserna. När portarna slås upp blir det en mindre rusning, i syfte att knipa ett säte nära scenen.</p><p>Föremålet för allas intresse heter Max Tegmark. Han är svensk-amerikansk professor i fysik vid MIT, Massachusetts Institute of Technology i USA, och en av världens mest citerade forskare. Med sin skinnjacka och svarta jeans påminner han dock mer om en rockstjärna.</p><p>Han slår med luggen, ler brett och utbrister:</p><p>– Det här är den viktigaste diskussionen i vår tid. Det är mer troligt att vi skapar artificiell generell intelligens än att vi inte gör det och antagligen sker det under vår livstid. Vi borde ta det på allvar.</p><p>Nittio minuter och många applåder senare ringlar kön lång till signeringsbordet, där åhörarna får tag i boken Liv 3.0 — att vara människa i den artificiella intelligensens tid, och även har chansen att utbyta några ord och ta selfies med en av områdets största tänkare.</p><p>Uppmärksamheten börjar bli vardag, berättar Max Tegmark morgonen efteråt då vi ses för intervjun.</p><p>– Frågorna är inte bara intressanta utan de berör folk mer direkt. Det handlar om våra liv i framtiden.</p><p>Helt mainstream har emellertid inte diskussionen blivit. När Max knäpper igång tv-nyheterna hemma i Boston är det annat som fängslar tittarna. Där diskuteras tweets från presidenten eller kändisar som kommit ut som gay. Mindre om att jorden står inför en superintelligens som kan förgöra oss om vi inte hanterar den varsamt.</p><p>Vi uppfann bilen innan vi uppfann säkerhetsbältet, och vi uppfann elden innan vi uppfann brandsläckaren. Den här gången står mer på spel om vi inte tänker efter före.</p><p>– Jag vill säga: Hallå! Titta upp, tänk lite mer långsiktigt! Det var därför jag skrev boken. Jag vill att vi blir medvetna om vilka inspirerande möjligheter vi har om vi skärper oss och inte utplånar oss själva genom slarv. Tittar man kortsiktigt måste man slåss mot varandra och konkurrera men tittar man långsiktigt är det uppenbart att alla kan få mer genom att vi förbättrar vår teknik. Och i ett ännu längre perspektiv så finns otroligt mycket rikedom i rymden vi kan ta del av.</p><p>Samtidigt i den svenska partiledardebatter avhandlas jobbfrågan utan att automatisering nämns. Max Tegmark är övertygad om att jobben som försvinner inte kommer att ersättas med nya. Av de hundra vanligaste yrkena i USA är det bara ett, mjukvaruutvecklare, som inte fanns för 100 år sedan, poängterar han.</p><p>– Vi kan använda tekniken för att skapa en bättre framtid än våra förfäder kunde drömma om eller en sämre än de kunde drömma om.</p><p>Frågan Max Tegmark vill få oss alla att fokusera på är denna: Vad som händer den dag maskinerna kommer ikapp den mänskliga intelligensen? Inte bara på ett område utan alla.</p><p>Vissa hävdar att det aldrig kommer att ske, men de flesta AI-forskare tror numera att det är en fråga om tid. När de själva fått rösta om när skiftet skulle kunna inträffa har snittgissningen landat på år 2047 (förra gången gissade de 2055).</p><p>Då inväntas en intelligensexplosion av ett slag som jorden aldrig förr skådat. Det kan gå på några timmar, spås det, genom självförbättrande algoritmer. Den andre svenske AI-stjärnan Nick Bostrom kallar utvecklingen för superintelligens.</p><p>Fenomenet kan ställa till med problem om människan inte är förberedd. Hur skulle till exempel en mäktig dator på ett effektivt sätt välja att lösa frågan om växthuseffekten?</p><p>Och kan man ens styra en intelligens många gånger större än vår egna? Är det ens försvarbart?</p><p>– Det vet alla ingenjörer att det bästa sättet att undvika risker är att planera för dem, säger Max Tegmark.</p><p>Han har bråttom. Efter ett nyårslöfte 2014 (om att inte klaga på saker som han själv kunde påverka) beslöt han att grunda det så kallade Future of Life Institute (FLI), som verkar för etik och moral inom AI-forskningen. Han fick snart mäktiga medhjälpare i Stephen Hawking och Teslaikonen Elon Musk. Konferenser har anordnats och överenskommelser har undertecknats. AI-etik har gått från utskrattat till högprioriterat.</p><p>Utgångspunkten för forskningen är numera bland annat att skapa en välvillig intelligens som arbetar utifrån mänskliga värderingar, att undvika kapprustning och att garantera att välståndet som genereras kommer alla till godo.</p><p>Det betyder inte att frågan är löst för all framtid.</p><p>I boken Liv 3.0 skildras en födelsedagsfest hemma hos just nämnde Elon Musk i vindistriktet Napa Valley norr om San Fransisco. Med på festen fanns Google-grundaren Larry Page. En diskussion bröt ut runt poolen om framtiden för den artificiella intelligensen, där Page, son till två AI-forskare, var av ståndpunkten att den skulle släppas fri. Allt annat vore artdiskriminerande mot livsformer byggda av kisel.</p><p>Elon Musk och Max Tegmark propagerade för en mer återhållsam utveckling.</p><p>– Larry är en idealistisk person. Google hade ju från början Don’t be evil som slogan och de vill skapa en bättre framtid. Larry ser att AI är ett naturligt nästa steg i livets utveckling och är övertygad om att det automatiskt kommer att gå bra.</p><p>Det är också Google som ligger i framkant av utvecklingen genom brittiska AI-bolaget Deepmind, som förvärvades 2014.</p><p>– Andra företag inriktar sig mer på kortsiktiga praktiska tillämpningar av olika slag. Deepmind har målet att knäcka intelligensen gåta. Jag är övertygad om att de kommer att klara det inom några decennier. Jag träffade Demis Hassabis (Deepminds skapare, reds. anm) för några dagar sedan och han är mer försiktig i sin inställning än vad Larry Page är. Demis tar det här på allvar och har inte idén att det här bara är något man släpper löst.</p><p>Historien skrivs nu. Härom veckan nådde Deepmind ytterligare ett stort framsteg i det kinesiska brädspelet Go. 2015 besegrade deras AlphaGo den främsta mänskliga spelaren. Nu klev nya AlphaGo Zero in i matchen och slog sin företrädare i 100 matcher av 100.</p><p>Det som är speciellt med just Zero är att programmet över huvud taget inte har lärt sig spela genom mänskliga drag utan via maskininlärning och neurala nätverk. Efter tre dagar hade den betat av 3000 år av våra framsteg.</p><p>Max Tegmark blev inte överraskad:</p><p>– Det går otroligt snabbt. Tidigare perioder har AI varit överhajpat och kraschat. Skillnaden nu är att AI blivit så bra att man faktiskt gör vinst på det. Och vinsterna återinvesteras, så det finns en feedbackloop.</p><p>Än så länge pågår FLI:s arbete för ett etiskt AI framförallt i västvärlden. Men Max Tegmark tror sig kunna få med fler länder.</p><p>– Kina investerar mycket i AI nu och de investerar mer i vetenskaplig forskning än vi gör i väst. Jag gissar att om det tar mindre än 30 år till dess vi får superintelligens skapas den i väst. Tar det mer än 30 år skapas den nog i Kina.</p><p>Att övertyga kinesiska politiker ser han som möjligt.</p><p>– Jag är optimistisk. De politiska ledarna i Kina har ofta ingenjörsbakgrund medan man i väst har jurister och fastighetsmagnater och lärare. Kineserna är betydligt mer pragmatiska. Vi har alla upplevt hur våra datorer kraschar. Då är det självklart att om vi låter AI ta över större delar av vår infrastruktur och självkörande fordon måste vi ta datasäkerheten på allvar. Dessutom vill den kinesiska precis som den ryska staten ha kontroll. Det sista de vill är att förlora makten till hackad AI eller AI som är så smart att den tar kontrollen från dem.</p><p>Så har vi frågan om medvetandet. Redan i mitten av 1960-talet skapade datorvetaren Joseph Weizenbaum programmet Eliza, en chatbot designad att påminna om en rogeriansk psykoterapeut med indirekta frågor. Weizenbaum förundrades över hur annars sansade personer plötsligt anförtrodde sig åt datorn, som framstod som både mänsklig och empatisk. Men hur vet vi om maskinerna vi skapar har medvetande? Eller blir de bara som bäst skådespelande zombies?</p><p>Om detta lär det tvistas länge. Ur ett fysiskt perspektiv handlar medvetandet om partiklar i olika ställningar. Och medvetandet är, enligt Max Tegmark, substratoberoende, precis som intelligensen.</p><p>I sin bok skriver han: Det är bara informationsbearbetningens struktur som har betydelse, inte strukturen hos den materia som utför informationsbehandlingen.</p><p>Det råder dock olika uppfattningar i frågan.</p><p>Trots förmaningar om mänsklighetens eventuella undergång är Max Tegmark ändå märkbart lugn. Till skillnad från dystopiska hollywoodskildringar som Terminator, Matrix och Bladerunner tror han att den tekniska framstegen kan komma att innebära ett ökat välstånd för alla människor. Och inte bara materiellt.</p><p>Liv 3.0 utgår från en intelligens som kan förbättra sin egen hårdvara.</p><p>– Det här är den största förändringen i mänsklighetens historia. Än så länge är vi slavar under vad Darwins evolution har gett oss. Vi kan bara lagra hundra terabyte i våra hjärnor och tänka några tankar per sekund.</p><p>Först med hjälp av en superintelligens kan vi blicka utåt på allvar: mot universum. Problemet hittills tycker fysikern och kosmologen Max Tegmark är att mänskligheten fokuserat för mycket på transport av kroppar, när det på sikt kan räcka med att skicka information, som bygger upp en civilisation med resurserna som finns på fjärran planeter.</p><p>– De flesta människor tror att det finns liv överallt i universum, men det finns det inget stöd för. Jag tycker att det är en vacker tanke att vi kan sprida livet och låta det finnas på andra platser också.</p><p><strong>Fakta:</strong> Max Tegmark</p><p><strong>Yrke:</strong> Professor i fysik vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, i USA. Doktorerade vid Berkeley efter att ha tagit en dubbelexamen från KTH och Handelshögskolan. Han är också grundare av organisationen Future of life institute, som verkar för etik inom AI-utvecklingen.</p><p><strong>Ålder: </strong>50 år.</p><p><strong>Bor: </strong>Boston.</p><p><strong>Kuriosa:</strong> Max hette Shapiro i efternamn när han växte upp i Sverige, men bytte till mammans Tegmark när han flyttade till USA, för att inte blandas ihop med andra Max Shapiro i forskarvärlden.</p><p><strong>Aktuell med: </strong>Den svenska utgåvan av boken Liv 3.0 — Att vara människa i den artificiella intelligensens tid. Den som vill delta i diskussionen kan göra det på sajten ageofai.org</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=da71febb5315" width="1" height="1" alt=""><hr><p><a href="https://medium.com/lowenfeldt/intervjuer-da71febb5315">Intervjuer</a> was originally published in <a href="https://medium.com/lowenfeldt">Jörgen Löwenfeldt</a> on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.</p>]]></content:encoded>
        </item>
    </channel>
</rss>