<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/" xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom" version="2.0" xmlns:cc="http://cyber.law.harvard.edu/rss/creativeCommonsRssModule.html">
    <channel>
        <title><![CDATA[Stories by Nils A. Bergh on Medium]]></title>
        <description><![CDATA[Stories by Nils A. Bergh on Medium]]></description>
        <link>https://medium.com/@nilsalexanderbergh?source=rss-a21e49bf851e------2</link>
        <image>
            <url>https://cdn-images-1.medium.com/fit/c/150/150/1*_zMDjhXlo8CMbeFyowPHBw.jpeg</url>
            <title>Stories by Nils A. Bergh on Medium</title>
            <link>https://medium.com/@nilsalexanderbergh?source=rss-a21e49bf851e------2</link>
        </image>
        <generator>Medium</generator>
        <lastBuildDate>Fri, 20 Nov 2026 06:16:10 GMT</lastBuildDate>
        <atom:link href="https://medium.com/@nilsalexanderbergh/feed" rel="self" type="application/rss+xml"/>
        <webMaster><![CDATA[yourfriends@medium.com]]></webMaster>
        <atom:link href="http://medium.superfeedr.com/" rel="hub"/>
        <item>
            <title><![CDATA[Ange Postecoglou — att våga är att göra]]></title>
            <link>https://medium.com/@nilsalexanderbergh/ange-postecoglou-att-v%C3%A5ga-%C3%A4r-att-g%C3%B6ra-c16146c3d1ad?source=rss-a21e49bf851e------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/c16146c3d1ad</guid>
            <category><![CDATA[football]]></category>
            <category><![CDATA[tottenham]]></category>
            <category><![CDATA[tottenham-hotspur]]></category>
            <category><![CDATA[postecoglou]]></category>
            <category><![CDATA[ange-postecoglou]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Nils A. Bergh]]></dc:creator>
            <pubDate>Sat, 10 Jun 2023 10:24:00 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2023-06-10T10:24:00.401Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<h3>Ange Postecoglou — att våga är att göra</h3><p>Efter (ännu) en relativt utdragen process så har Tottenham Hotspur äntligen en ny huvudtränare och det i formen av Ange Postecoglou, 57, som hämtas från skotska trippelvinnarna Celtic. Om din första reaktion till denna nyhet var “vem?” så var du knappast ensam, utan låt oss konstatera att ytterst få följer australiensisk, japansk eller för den delen skotsk fotboll — och det är i dessa ligor som Postecoglou byggt sin karriär. Postecoglou är något av en barriärbrytare inom australiensisk fotboll och har successivt format en ideologi och profil som kulminerat i att han nu blir den första australiensare att träna ett Premier League-lag. Men hur har Postecoglou tagit sig hela vägen från South Melbourne till Tottenhams tränarbänk?</p><h3><strong>Den långa vägen till N17</strong></h3><p>Postecoglou har varit huvudtränare sedan 1996, och då främst utanför Europa. Efter en respektabel karriär som vattenbärare i South Melbourne — med en handfull landskamper för “Socceroos” som topp — tog han över samma klubb 1996. Efter några framgångsrika år med inhemska titlar och deltagande i VM för klubblag, lämnade Postecoglou klubblagsfotbollen för att i stället leda Australiens U17 och senare U20-landslag.</p><p>Postecoglou huserade inom förbundets olika ungdomslandslag i sju år före han fick sparken efter ett uppmärksammat ordbråk på live-tv i samband med att ha misslyckats att kvalificera Australien för U20-VM. 2008 fick Ange en första smak av europeisk fotboll, i grekiska tredjedivisionen hos Panachaiki, men det varade inte länge. Redan året efter var han tillbaka i Australien, nu i Brisbane Roar, och det är här Postecoglous karriär börjar accelerera.</p><p>Under sina två och halvt år hos “Roar” vinner Postecoglou ligan två år i rad och kvalificerar sig för asiatiska Champions League båda säsongerna. Han slår också rekord genom att gå hela 36 matcher utan förlust och det är under den här perioden som hans lag kärleksfullt kommer att kallas för “Roarcelona” — vilket trots allt säger <em>något</em> om fotbollen man levererade. Redan här tar Postecoglou över tronen inom australiensisk fotboll med sina fyra ligatitlar, men han skulle komma att cementera sin status som nationens största tränare genom sina framgångar med “Socceroos”.</p><p>2015 vinner Australien nämligen asiatiska mästerskapet, för hittills enda gången i landets historia, och man kvalificerar sig även till VM i Ryssland 2018. Detta trots att Postecoglous uttalade uppgift var att föryngra och förnya “Socceroos”, något som börjat bli ett mönster i 57-åringens karriär vid det här laget. Postecoglou är mannen man anställer om man behöver bygga om en trupp och samtidigt spela progressiv, offensiv fotboll. En arbetsbeskrivning som påminner starkt om läget i Tottenham 2023.</p><p>Postecoglou lämnar Australien inför VM 2018 för att testa vingarna i japanska J-League och Yokohama F. Marinos. Under australiensarens första säsong flirtar Yokohama med nedflyttning men man överlever, och året därpå leder Postecoglou klubben till sin första ligatitel på 15 år vilket får sägas vara en ganska remarkabel utveckling på så kort tid. Postecoglou blir i och med titeln även den första australienska tränare att vinna en ligatitel i Japan. Framgångarna med Yokohama leder även till att skotska titanerna, Celtic FC, får upp ögonen för Postecoglou och i juni 2021 får han till <em>slut</em> chansen inom europeisk toppfotboll. Sin vana trogen bryter han även ny mark då han blir första australiensare att leda en europeisk storklubb.</p><p>När Postecoglou tar över Celtic är klubben tydlig tvåa i Skottland. Steven Gerrard, av alla människor, har förhindrat den grönvita delen av Glasgow från en historisk tionde raka ligatitel och det med besked. Rangers demolerade sin väg fram till titeln och Postecoglous uppdrag är, återigen, att förnya spelsättet samtidigt som truppen föryngras. Utöver det så ska Celtic snabbt ta tillbaka tronen från Rangers, som alltså vann ligan med 25 poäng året innan. Sagt och gjort, Postecoglous Celtic tar snabbt tillbaka ledartröjan i Skottland och på hans två säsonger i Glasgow så vinner man fem av sex möjliga titlar, återvänder till Champions League (för första gången på fem år) och avslutar med en historisk trippel. Bara dagar efteråt så presenteras Postecoglou av Tottenham och han blir därmed första australiensaren att träna en Premier League-klubb. Uppdraget? Att leda Tottenham genom en storskalig renovering av truppen samtidigt som man etablerar ett spelsätt mer i linje med klubbens rötter.</p><p>Sammanfattningsvis kan man slå fast att Postecoglous CV befäster att han ofta anställs för att renovera klubbar i fritt fall, och att han under sina 27 år som huvudtränare ständigt brutit ny mark för australiensisk fotboll. Allt som ofta har detta slutat med titlar, offensiv fotboll och nya kliv uppåt i fotbollens hierarki. Då återstår det bara att analysera <em>hur</em> Postecoglou gör detta.</p><h3><strong>Keep the ball down</strong></h3><p>Postecoglou är något av en fanatiker när det kommer till spelfilosofi. Hans inställning till fotboll är att man som supporter till hans lag under 90 minuter plus stopptid ska underhållas till den grad att man glömmer sina vardagsbekymmer. Om ni tycker detta påminner om Danny Blanchflowers bevingade ord om att fotboll handlar om något större än att (enbart) vinna så är det för att Ange är stöpt i samma form. Eller vad sägs om följande citat från Postecoglou efter att hans Celtic besegrat ärkerivalen Rangers:</p><blockquote>“We’re upholding the values of this football club, not just in terms of winning but the way we play our football. I want them to be proud of us (…). As I said to the players, we had 60.000 in here tonight and I’m sure a lot of them walked in with some problems in their life. For these 95 minutes we made them forget that and feel good and that’s something special”. (Ange Postecoglou, BBC Radio Scotland 2022).</blockquote><p>Postecoglous inställning till fotboll är, som mycket annat i hans ledarskap, präglat av hans relation till sin far. Postecoglou summerar sin filosofi med mantrat “håll bollen på marken” och beskriver hur hans pappa var svag för fotbollens artister, spelarna som står för en offensiv fotboll och som spelar sig igenom motståndarna med mod och flärd. I en text Postecoglou skrev kort efter att hans far gått bort så återvänder han ständigt till denna syn på fotboll, men betonar även att fotboll handlar om <em>mer </em>än resultat. Fotboll är gemenskap, identitet och en undanflykt från allt som tynger oss i vardagen. Fotboll är, kort och gott, betydligt större än vinster och förluster:</p><blockquote>I love football not because it was a choice between sports. It was what brought me close to my hero. We sometimes lose sight of what sport is about. I have come to understand this. It’s not about winning or losing, it’s about the connections it makes. It connects people, cities and countries. It connects parents to their children.” (Ange Postecoglou, 2018).</blockquote><p>Postecoglous fotboll genomsyras av denna syn på sportens kraft och syfte, och hans lag är därmed framåtlutade och drivs av en vilja att ständigt attackera. Man pressar högt och intensivt oavsett motstånd och även om man är tydlig underdog inför en match så ruckar inte Postecoglou nämnvärt på sina principer. Ett Ange Postecoglou-lag ber inte om ursäkt för sin existens, utan man tar matchen till sina motståndare och bjuder upp till dans. I matcher mot överlägsna motståndare, säg ett Real Madrid i Champions League till exempel, kan detta uppfattas som naivt — men om man ständigt anpassar sitt spel efter motståndaren når man snabbt en punkt där man själv inte har någon identitet. Detta är något vi Tottenhamsupportrar blivit smärtsamt medvetna om de senaste åren.</p><p>Rent taktiskt har Postecoglou främst spelat 4–3–3 (Celtic) eller 4–2–3–1 (Yokohama), men han har även en viss historik av trebackslinje från tiden som förbundskapten. Oavsett vilken formation Postecoglou använder så ligger fokus på offensiven, och några taktiska tendenser vi kan utläsa inkluderar inverterade ytterbackar som formar ett tremannamittfält tillsammans med den sittande mittfältare när man har bollen i en 2–3–5 uppställning.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*-tLPS-8vfMd_ojIPMxwPiA.png" /><figcaption>Tottenhams uppspelsfas under Postecoglou</figcaption></figure><p>I presspelet så växlar Postecoglous lag oftast till ett 4–4–2 som lika gärna kan tolkas som ett 4–2–4. Alla spelare, inklusive målvakten, måste vara bekväma att spela sig ur motståndarnas press och även om Postecoglous lag ofta har mycket bollinnehav så är det inte ett syfte i sig att hålla i bollen — utan man ska göra något med den också. Med andra ord, förvänta er inte massa sidledsförflyttningar med bollen eller tillbakaspel för att tålmodigt luckra upp motståndarnas försvar. Bollen ska hållas på marken och man ska helst inte “bara” vinna, utan man ska även underhålla.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*Hx4heogFBQJvAa8EAfSkEw.png" /><figcaption>Tottenhams presspel under Postecoglou</figcaption></figure><p>Ange Postecoglou är inte den enda parten i det här äktenskapet som lever efter ett mantra som bekant. Även Tottenham har ett motto som ska genomsyra klubben, även om så inte varit fallet på ett tag. I Tottenham lever man efter devisen att våga är att göra, och om det är något Ange Postecoglous fotboll definieras av så är det just mod.</p><h3><strong>Den smärtsamma renoveringen</strong></h3><p>Under sommaren kommer Postecoglou påbörja renoveringen av en trupp som under de senaste åren gradvist gått över till en 3–4–3-modell med fokus på wingbacks och hårt arbetande mittfältare utan någon större kreativitet. Tottenham har blivit ett fotbollslag med styrkor i kontringsspelet snarare än bollinnehavet, och det kommer krävas närmast kirurgisk precision på marknaden i sommar för att man redan 2023/24 ska skörda frukten av “Angeball”. Då nuvarande trupp består av över 30 seniorspelare och Tottenham missat Europaspel för första gången sedan 2009/10 så bör fokus istället främst läggas på att trimma truppen.</p><p>Detta innebär att revolutionen kan komma att bli något försenad, men vissa behov kan identifieras redan nu. Om Spurs ska kunna spela som ett Postecoglou-lag måste man rekrytera en målvakt som kan delta i uppbyggnaden, en mittback som kan avlasta Romero i samma del av spelet samt (minst) en kreativ mittfältare som kan ta en av de dubbla #8-rollerna Postecoglou använt sig av tidigare. Ett alternativ skulle kunna vara att använda Dejan Kulusevski i en av de rollerna, då svensken tidigare i sin karriär huserat mer centralt och själv säger sig föredra att spela mer centralt.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*Qa5wElC5PXjrdDqz2LOFng.png" /><figcaption>Startelvan i premiären 2023/24?</figcaption></figure><p>En annan utmaning kommer bli att omvandla, eller ersätta, det relativa överflöd av wingbacks som truppen numer besitter. I Destiny Udogie och Pedro Porro, framförallt, finns det två relativt dyra (och nya) investeringar som nu inte har en naturlig plats i spelsättet. Här tror åtminstone undertecknad att Postecoglou kommer att välja att omvandla båda spelarna snarare än att ersätta, då båda besitter hög potential och att en bra tränare anpassar sig efter materialet snarare än det motsatta (Shots fired, José och Antonio).</p><p>Sommaren kommer, oavsett de taktiska vägvalen ovan, bli mycket intressant att följa då det är ett stort ingrepp som krävs. Både för att forma truppen efter sin tränare, men också för att trimma ner en svullen trupp till en mer hanterbar grupp som även gärna får innehålla lite ungt och hemvävt. Postecoglou hann värva inte färre än 29 spelare på två säsonger i Celtic, och har som sagt en historik av att renovera och föryngra trupper, så det finns trots allt viss anledning att vara optimistisk även den här gången.</p><h3><strong>He could be magic, you know</strong></h3><p>Slutligen, rekryteringen av Ange Postecoglou är på många sätt en återgång till “The Tottenham Way” och nu är det upp till oss, klubben och supportrar till lika stor del, att vara tålmodiga under den växtvärk som oundvikligen kommer prägla nästa säsong. För undertecknad ska det bli otroligt uppfriskande att återigen ledas av en visionär snarare än en pragmatiker, och av en man som inte bara verkar vara otroligt sympatisk utan också delar åtminstone min syn på vad fotboll <em>ska </em>vara. Fotboll är, oavsett vad Twittersupporterskapet koleriskt hävdar, inte bara resultat — fotboll är ofantligt mycket viktigare än så — och i Ange Postecoglou har Tottenham äntligen hittat en tränare som förstår det.</p><h4><strong>LÄS VIDARE:</strong></h4><p><em>Never Stop: How Ange Postecoglou Brought the Fire Back to Celtic</em> av Hamish Carton. Tillgänglig: <a href="https://www.amazon.com/Never-Stop-Postecoglou-Brought-Celtic/dp/1801504261"><em>https://www.amazon.com/Never-Stop-Postecoglou-Brought-Celtic/dp/1801504261</em></a></p><p><em>Three words that meant everything </em>av Ange Postecoglou. Tillgänglig: <a href="https://www.athletesvoice.com.au/ange-postecoglou-three-words-that-meant-everything/"><em>https://www.athletesvoice.com.au/ange-postecoglou-three-words-that-meant-everything/</em></a></p><p><em>How Ange Postecoglou helped Yokohama F-Marinos win the J-League title in 2019 </em>av Daryl Dao. Tillgänglig: <a href="https://medium.com/@darylgouilard/how-ange-postecoglou-helped-yokohama-f-marinos-won-the-j-league-title-in-2019-a69f12da70c">https://medium.com/@darylgouilard/how-ange-postecoglou-helped-yokohama-f-marinos-won-the-j-league-title-in-2019-a69f12da70c</a></p><p><em>Ange Postecoglou, Tottenham’s new manager: The history, the track record, the philosophy </em>av Charlie Eccleshare. Tillgänglig: <a href="https://theathletic.com/4582158/2023/06/06/ange-postecoglou-tottenhams-new-manager-the-history-the-track-record-the-philosophy/">https://theathletic.com/4582158/2023/06/06/ange-postecoglou-tottenhams-new-manager-the-history-the-track-record-the-philosophy/</a></p><p>Avsnittet “Aussie Rules” av “The Extra Inch”, analys av Nathan A. Clark. Tillgänglig: Spotify</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=c16146c3d1ad" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Ni vet att han var magisk]]></title>
            <link>https://medium.com/@nilsalexanderbergh/ni-vet-att-han-var-magisk-e69ae13e7dd9?source=rss-a21e49bf851e------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/e69ae13e7dd9</guid>
            <category><![CDATA[spurs]]></category>
            <category><![CDATA[mauricio-pochettino]]></category>
            <category><![CDATA[chelsea-football-club]]></category>
            <category><![CDATA[tottenham-hotspur]]></category>
            <category><![CDATA[tottenham]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Nils A. Bergh]]></dc:creator>
            <pubDate>Sat, 06 May 2023 17:28:29 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2023-05-06T18:14:59.689Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>Tottenham har varit en betydande del av undertecknads liv i över 20 år. När jag först föll för det liljevita laget från norra London var jag lyckligt ovetande att Tottenham precis hade köpts av företaget ENIC med ordförande Daniel Levy i spetsen.</p><p>Under ovan nämnda ENICs flagg har klubben gått från att vara en relativt anonym klubb i den moderna fotbollens hårt skiktade verklighet, till en klubb hemmahörande bland eliten. Särskilt (åtminstone?) utanför planen. Idag kan jag kliva in i valfri idrottsprofilerad butik i min medelstora svenska stad och komma hem med minst en produkt märkt med den stolta tuppen ståendes på medicinbollen. Ibland kan jag till och med hitta en kaffekopp eller ett anteckningsblock med klubbmärket hos min lokala matbutik. I sommar kan jag ta med mig kompisgänget utan fotbollsintresse till klubbens toppmoderna eventarena och dansa till Beyoncé. Om ett par år kan vi åka F1-sponsrade GoKarts på samma plats. Med andra ord är det oundvikligen så att Tottenham anno 2023 är en betydligt större klubb än vad den var 2002. Men är man en framgångsrikare klubb?</p><p>När det kommer till Tottenham Hotspur FCs kärnverksamhet, alltså fotbollen, går det absolut att argumentera för att ENICs 20 år vid rodret varit relativt framgångsrika. Tottenham har deltagit i Europaspel varje säsong sedan 2006/07 (undantaget 2009/10) och har sedan 2017 även etablerat sig som en regelbunden Champions League-klubb. Under det årtionde som föranledde ENICs övertagande slutade Tottenham aldrig högre än sjua i ligan, vilket stärker tesen att <em>viss</em> sportslig framgång uppnåtts. Samtidigt har klubben under samma period vunnit endast en titel, ligacupen 2008, vilket i sin tur kan ses som ett bevis för att ENICs ägarskap varit ett sportsligt misslyckande.</p><p>Oavsett vilken sida man står på i ovanstående debatt, tror jag att de flesta supportrar är överens om att Tottenham har lyckats med att etablera sig som en “Europaklubb” under ENIC, men likafullt misslyckats med att ta det sista steget till den absoluta toppen. Man kom nära, ack så nära, under en storslagen femårsperiod 2015–2019 men man föll på mållinjen och har sedan dess allt mer desperat försöka återskapa magin som Mauricio Pochettino producerade vid sidlinjen.</p><p>Pochettinos Tottenham är <em>mitt</em> Tottenham. Det är, och förblir vad det verkar, måttstocken för vad jag vill få ut av mitt supporterskap tills den dagen någon annan kliver in och överträffar honom. Pochettino vann ingenting med Tottenham men den kultur präglad av gemenskap, stolthet och framtidstro han skapade överträffar allt annat jag upplevt som supporter. När han sparkades i november 2019 var jag i sorg, men det var inte förrän i april 2023 som jag fullt ut förstod att jag begått det fatala misstaget att ta för givet att Poch en dag skulle komma tillbaka och slutföra vad han påbörjat.</p><p>Det var nämligen i april 2023, parallellt med att Tottenham återigen stod utan tränare, som Mauricio Pochettino började förhandla med Chelsea. <em>Mother. F*cking. Chelsea. </em>Mannen som för mig är symbolen för allt jag vill att Tottenham ska vara är snart anställd av en direkt rival, och samtidigt står Tottenham i lågor utan en tydlig identitet, vision och framtidstro. Lägg på rapporterna om att “vi” inte ens slog en signal till Pochettino för att stämma av huruvida han kunde tänka sig att återvända och misären blir total. För undertecknad saknar klubbens beslut att avfärda Pochettino verklighetsförankring, och därmed är resten av den här texten menat som ett sista farväl till den största tränare vi haft sedan Bill Nicholson.</p><figure><img alt="Photo credit Tottenham Hotspur" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*t-gQZN1Frsxydiom4FjYRA.jpeg" /><figcaption>Pochettino, 2014 (Photo credit Tottenham Hotspur)</figcaption></figure><blockquote>“This is a club with tremendous history and prestige and I am honoured to have been given this opportunity to be its head coach.” — Pochettino, 28 maj 2014.</blockquote><p>För att förklara precis hur mycket Pochettino format mitt supporterskap så behöver vi återvända till dagen han anställdes. I maj 2014 har Tottenham klippt banden med den västbärande clownen Tim Sherwood efter att han i sin tur ersatt André-Villas Boas i december 2013. Av idag smått oförklarliga skäl var jag relativt fäst vid AVB, eller snarare — jag gillade <em>idén</em> av Villas-Boas. Den unga, spännande projekttränaren som över tid skulle bygga ett spelförande och offensivt Tottenham för att på sikt utmana de stora drakarna i Premier League. Det halvåret som Sherwood rattade Spurs var följaktligen — fram till november 2019 — den värsta perioden i mitt supporterliv. Aldrig hade jag känt mig mer distanserad från klubben än under Sherwoods dagar.</p><p>Anställningen av Pochettino var därmed en befrielse. Äntligen skulle Tottenham ledas av någon annan än den självgode Sherwood. Med allt detta sagt kan man lätt luras till att tro att Pochettino togs emot som en frälsare i Spursleden, men så var det inte riktigt. Vi, ja <em>vi</em>, var många som föredrog den rutinerade demontränaren, och den så kallade titelgaranten, Louis van Gaal framför den betydligt mer oprövade Pochettino. Vad hade Pochettino <em>egentligen </em>gjort för att förtjäna jobbet i <em>Tottenham</em>? 18 bra månader i Southampton och ett par år i Espanyol kan väl knappast anses vara ett tillräckligt bra CV för att få privilegiet att träna <em>Tottenham?</em></p><p>Nåväl, beslutet var taget och Pochettino anslöt till klubben och redan i hans första match fick vi en fingervisning om att det här skulle bli en magisk era. Bortaderby mot West Ham, Kyle Naughton utvisad efter en halvtimme och ett segermål på stopptid av nyförvärvet Eric Dier. Man kan få sämre starter som tränare Tottenham om man säger så. Allt väl, frid och fröjd i norra London och arbetsron för Pochettino säkrad?</p><p>Inte riktigt. Från omgång 2 (4–0 mot QPR) till början av november så vinner Tottenham en match och Pochettino-eran riskerade att ta slut före den egentligen hade börjat. Sen klev Harry Kane, som tillsammans med ett knippe andra egna produkter tagit över omklädningsrummet från mer namnstarka veteraner, fram och slog en frispark i mål på Villa Park. Frisparken är mytomspunnen idag av två skäl, främst för att den sägs ha räddat Pochettinos jobb men också för att den förblir det enda frisparksmål Kane har gjort. Tottenham växlar upp efter vinsten och när Pochettinos första säsong summeras har argentinaren lett ett ungt, hemvävt Spurs till både en femteplats i ligan och en cupfinal, men framförallt så har han vunnit över supportrarna. Framtiden under Pochettino ser ljus ut och kaoset under Villas-Boas och Sherwood är sedan länge glömt.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*pyehQOl8RKPHR8bryjGPrQ.jpeg" /><figcaption>Tottenham 5–3 Chelsea, 1 januari 2015 (Photo credit BBC)</figcaption></figure><h3><strong>Mauricio Pochettino, he’s magic you know</strong></h3><p>Vad som följer är tveklöst Tottenhams framgångsrikaste period under Premier League-eran. Pochettinos unga Spurs tar kliv efter kliv mot toppen och står också för en offensiv fotboll som präglas av presspel och bollinnehav. Harry Kane blir en av ligans bästa spelare, Dele ser ut att vara nästa globala superstjärna och det är få spelare som kan matcha det Mousa Dembélé erbjuder på en fotbollsplan. Lägg till spelgeniet Christian Eriksen och ligans bästa ytterbackspar i Danny Rose och Kyle Walker och plötsligt ser Tottenham ut som att man aldrig gjort annat än att vara titelaspiranter. Då har vi inte ens nämnt lagkaptenen Hugo Lloris, det belgiska mittbacksparet i Alderweireld-Vertonghen eller poängsprutan Heung-min Son.</p><p>De flesta av dessa spelare var på plats före Pochettino skrev på för Tottenham, och alla var unga och långt ifrån färdiga produkter när han fick uppdraget att leda Tottenham in i både en ny era och sitt nya hem. Alla bärande spelare i laget tar enorma kliv i sin utveckling under Pochettinos ledarskap och det är odiskutabelt så att Pochettino är huvudansvarig för den revolution som sker i N17. Spelarna skriver på förlängningar istället för att tvinga till sig flyttar till storklubbar. <em>Tottenham </em>åker till <em>Stamford Bridge</em> och bokstavligen slåss, klöser och trampar sig fram till ett kryss som firas av <em>Chelseafansen</em> eftersom det innebär att Tottenham inte längre kan vinna <em>Premier League</em>.</p><blockquote>“The most important club in the world is Tottenham. And it is the best club in the world. I need to feel like this, and that emotion is real because I cannot be fake. It’s too difficult to create the trust if you don’t really believe, and it’s not real, that emotion”. — Pochettino, 4 November 2017</blockquote><p>Nästa säsong så gör Pochettinos Tottenham samma sak igen. Man tar ännu fler poäng, vinner ännu fler matcher och är ännu bättre. Man vinner inte, men det börjar kännas som en tidsfråga tills man gör det, och när Pochettino ler mot den sista regnbågen någonsin över White Hart Lane den 14 maj 2017 som obesegrad på hemmaplan är tilltron till framtiden rekordhög. Tyvärr är detta istället början på slutet, utanför planen tas de första spadtagen på det rymdskepp som ska komma att bli klubbens nya hem och budgeten för spelarköp stryps. Sommaren 2018 blir Tottenham först i Premier League-historien att inte värva en enda spelare. I januarifönstret som föranlett det värvar man en spelare, Lucas Moura. Just den värvningen betalar för sig själv många gånger om när brasilianaren skjuter Tottenham till Champions League-final. Tillåt mig att upprepa; <em>Lucas Moura</em> skjuter <em>Tottenham </em>till <em>Champions League-final</em>.</p><p>I ovan nämnda final går det som det alltid gör. Moussa Sissoko (Harry Winks mittfältspartner ni vet) får bollen i armhålan efter några sekunder och matchen är över före den börjat. Pochettinos första säsong där Tottenham går märkbart bakåt i utvecklingen slutar alltså med en silvermedalj i Champions League och ännu en topp 4-placering i ligan. Detta samtidigt som man spelat större delen av två säsonger utan hemmaplan och utan värvningar. Under sommaren 2019 plockas, äntligen, spelarna in för att bygga Pochettinos nästa Tottenham.</p><blockquote>“Now it’s about creating another chapter and to have the clear idea of how we are going to build that new project. We need to rebuild. It’s going to be painful” — Pochettino, 3 maj 2019</blockquote><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/634/1*7UGyfPXqDVEAs53LEScV1w.jpeg" /><figcaption>Pochettino efter miraklet i Amsterdam (Photo credit James Marsh)</figcaption></figure><p>Dessvärre visar det sig vara för lite, för sent och för dåligt. Tottenham haltar in i 2019/20. Christian Eriksen annonserar att han vill testa något nytt men blir kvar ändå, Dembélé och Walker har lämnat men inte ersatts och nyckelspelarna har slutat förlänga sina kontrakt. Pochettino själv framstår närmast som utbränd och hans uttalanden i maj 2019 om att Tottenham måste vara modiga och våga ta smärtsamma beslut visar sig vara profetiska.</p><p>Tyvärr uppfylls profetian inte på det sättet vi alla önskar, genom en storskalig renovering av spelartruppen, utan istället genom att Mauricio Pochettino sparkas i november 2019. Daniel Levy gör bedömningen att Pochettinos trupp fortfarande är bra nog för att fortsätta utmana om titlar om de bara får lyssna till en annan röst. De kommande åren kommer att ge Pochettino rätt och Levy fel, samtidigt som allt argentinaren byggt upp sakta, men säkert, raseras framför våra ögon.</p><h3><strong>The return that was promised but never was</strong></h3><p>Åren som följer efter Pochettinos sorti kommer att dömas hårt av kommande generationer. Kanske kommer man till och med identifiera perioden som början på slutet av ENICs ägarskap av klubben. Under snart fyra år har Tottenham planlöst snubblat sig fram utan att förstå vad man egentligen är för klubb, och istället försökt vara någon form av en blek kopia av Chelsea. <em>Mother. F*cking. Chelsea.</em></p><p>Stora namn, så kallade garanterade titelvinnare, har plockats in för att på kort sikt kräma ur de sista procenten ur Pochettinos lagbygge men ingen av dem har lyckats överglänsa honom eller för den delen bygga något eget likvärdigt projekt. Under varje rekryteringsprocess beskriver klubbens jobbannons i stort sett Mauricio Pochettino, men det slutar alltid med att något helt annat hämtas in. Vi snubblar omkring, desperat sökande efter genvägar tillbaka till toppen istället för att följa planen Pochettino la ut för klubben redan 2019. Konsekvenserna inkluderar att gemenskapen övergått till intern splittring, tilltron till framtiden har ersatts av tvivel och stoltheten har övergått till skam. Det blåser kring klubben och den trygga punkten ombads att lämna 2019. Vi famlar i mörkret och har svårt att hitta vägen ut samtidigt som våra konkurrenter förstärker och blir fler. Ridå, helt enkelt.</p><p>Pochettino då? Han hamnade till slut i PSG och gjorde det okej men inte mer. Argentinaren har alltid varit mer av en projekttränare än en så kallad garanterad titelvinnare och misslyckas med att återskapa magin från norra London i PSGs trupp av världsstjärnor. Han kopplas regelbundet samman med stora jobb i Premier League men det blir oftast något annat namn. 2021 är han nära en återkomst till Tottenham men blir blockerad av PSG. 2023 är det dags igen när Spurs avslutar det misslyckade Italienspåret men som ni vet så visar Tottenham plötsligt inget intresse, trots att man försökte 2021 och inget egentligen har förändrats. Istället kommer mannen som kom att omdefiniera vad Tottenham <em>kan </em>vara med stor sannolikhet träna Chelsea nästa säsong — <em>Mother. F*cking. Chelsea — </em>och jag är inte säker på om jag någonsin kommer förlåta ENIC för att vi lät det hända.</p><p>Slutligen, tack för att du fick oss att drömma Mauricio — men vår gemensamma resa måste ta slut här. Vi kommer dock aldrig att glömma att du var magisk.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=e69ae13e7dd9" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
    </channel>
</rss>