<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/" xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom" version="2.0" xmlns:cc="http://cyber.law.harvard.edu/rss/creativeCommonsRssModule.html">
    <channel>
        <title><![CDATA[Stories by Sergio Avalos on Medium]]></title>
        <description><![CDATA[Stories by Sergio Avalos on Medium]]></description>
        <link>https://medium.com/@serchavalos?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
        <image>
            <url>https://cdn-images-1.medium.com/fit/c/150/150/1*01Rl6EstoYijLJsX6RqkBw.png</url>
            <title>Stories by Sergio Avalos on Medium</title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
        </image>
        <generator>Medium</generator>
        <lastBuildDate>Thu, 19 Nov 2026 07:00:18 GMT</lastBuildDate>
        <atom:link href="https://medium.com/@serchavalos/feed" rel="self" type="application/rss+xml"/>
        <webMaster><![CDATA[yourfriends@medium.com]]></webMaster>
        <atom:link href="http://medium.superfeedr.com/" rel="hub"/>
        <item>
            <title><![CDATA[Nurturing a culture of knowledge sharing]]></title>
            <link>https://medium.com/mitti-engineering/nurturing-a-culture-of-knowledge-sharing-55c07ada3434?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/55c07ada3434</guid>
            <category><![CDATA[knowledge-sharing]]></category>
            <category><![CDATA[culture]]></category>
            <category><![CDATA[company-culture]]></category>
            <category><![CDATA[engineering]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Fri, 31 Aug 2018 04:50:06 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2018-08-31T04:50:06.334Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>My transition to <a href="https://safetyculture.com/">SafetyCulture</a> was relatively simple; when I joined, I was informed that this company was also following <a href="http://blog.crisp.se/2012/11/14/henrikkniberg/scaling-agile-at-spotify"><em>The Spotify Model</em></a>, where the company talent is divided into small autonomous teams, ranging from 5–10 members of diverse skills, who are wholly responsible for specific application features. The main objective of this autonomy, is to enable them to make local choices, move fast, learn rapidly and iteratively improve.</p><p>While this model keeps up with its promise, it also presents some challenges like creating silos and/or making it more difficult for great engineers to collaborate. No doubts the creators of this model predicted them and proposed social rituals like <em>Tribe Gatherings, </em>or my favorite<em>, Lunch and Learns</em>, which I borrowed as soon as I joined SafetyCulture and started my new adventure.</p><blockquote>“The main objective of this [is] autonomy”</blockquote><p>It started approximately a year ago and it has continued to evolve since. But until recently, I started to notice an interesting pattern that awoke among my colleagues and that I would like to share here.</p><h3><strong>It became more about the sharing and less about the learning</strong></h3><p>My first intention was to present a video of a past conference that we all could watch with some pizza and discuss afterwards, but this approach didn’t generate much excitement; finding a common topic wasn’t easy and, without the interaction of a present speaker, it can become boring at times.</p><p>So I stopped searching for videos and started searching for speakers from within the company. I invited <a href="https://medium.com/@rogchap">Roger Chapman</a> and that really got everyone’s attention; his team had developed an amazing app, <a href="https://safetyculture.com/spotlight/">Spotlight</a>, which many knew little about it and were craving to know more.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*QjHH0LllBUWx86b4vvIuHA.jpeg" /></figure><p>After that, I started to approach different teams, especially those I was not familiar with and, to my surprise, everyone accepted without hesitations.</p><p>Now it has come to a point where others started approaching me instead of me recruiting them. That’s when I realised it became more of a forum than an informal workshop; many thought more about what they can share rather than what they could learn.</p><h3>Started with team leaders and conferences attendees</h3><p>Giving a presentation is not easy; not only public speaking can be daunting for some, but it also requires time to prepare material. Therefore, the first people I asked were those who a) feel comfortable talking to masses, and b) who probably had already presented a talk to other audiences and had everything ready to do it one more time. Likewise, there were others who recently attended a conference and were full of new ideas worth sharing. Thanks to them, it created a habit and a great example to others to follow the lead.</p><h3>Pick videos that will trigger open discussions</h3><p>There were of course some busy weeks where videos were the easiest resource, and I couldn’t stop myself from using some to touch upon our weak points. So if there was an aspect that needed to be improved, it would bring up ideas and ignite discussions. Since SafetyCulture is all about honesty and open communication, I can assure that these talks were very rewarding and meaningful.</p><h3>It all starts with the right culture</h3><p>To be honest, driving an event like this in a company that is so <a href="https://safetyculture.com/about/">embodied in its values</a> is ridiculously easy; I didn’t need to convince my managers when I proposed it. <em>“Whatever you need Sergio!”</em> They replied. Same goes for my colleagues; it surely was challenging and time consuming for them to get ready for a presentation, and yet they accepted with no hesitation. Thanks to them, now I see more people ready to jump onto the stage.</p><blockquote>“[it] is all about honesty and open communication”</blockquote><p>In conclusion, <em>Lunch and learn</em> has helped us not only for learning and getting to know each other, but also by giving everyone a platform to step up and share their awesome projects. Likewise, it has become a <em>de facto</em> forum for announcements and triggered discussions that may be more difficult due to the way our teams are organised. Lastly, its success is mainly due to the fantastic support of those who lead by example and jumped onto the stage and the company who has promoted a very collaborative environment, not only with this event, but also with other activities like <a href="https://www.youtube.com/watch?v=Lo95AHeVxZc"><em>ShipIt</em></a></p><p>Are you looking for a mission that nurtures a culture of knowledge sharing? <a href="https://safetyculture.com/careers/">Explore a career at SafetyCulture</a>.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=55c07ada3434" width="1" height="1" alt=""><hr><p><a href="https://medium.com/mitti-engineering/nurturing-a-culture-of-knowledge-sharing-55c07ada3434">Nurturing a culture of knowledge sharing</a> was originally published in <a href="https://medium.com/mitti-engineering">Mitti Engineering</a> on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.</p>]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Nu kör vi på engelska]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/nu-k%C3%B6r-vi-p%C3%A5-engelska-61879179308d?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/61879179308d</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Sat, 02 Sep 2017 03:25:13 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2017-09-02T03:25:13.865Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>För två veckor sedan flyttade jag till Australien för att jobba till ett litet men engagerat företag som kallas SafetyCulture.io. Det var så svårt att lämna bakom drömjobbet och det perfekta landet, men efter 8 år i Sverige, det kändes att det var dags för en ny äventyr med nya utmaningar.</p><p>Ändamål av den här bloggen har alltid blivit för att öva språket därför det fanns inte så många chanser att göra det på jobbet; som en ingenjör man brukar lösa problem och inte skriva vad tänker man om dem. Bloggen gick bra; även om jag skrev väldigt få artiklar, jag märkte en skillnad när jag talade med mina kollegor och vänner.</p><p>Nu, när jag bor i ett engelsktalande land, vill jag göra det samma för att förbättra min nivå på Engelska. (säga inget om att det finns nästan ingen här som kan korrigera mina svenska artiklarna). Naturligtvis jag har en ständig oroa att förlora den liten som jag lärde mig, fast jag har också hoppet att dem färdigheterna kommer att sparas någonstans i mitt huvud, och kommer ut när jag är tillbaka i Stockholm.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=61879179308d" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Min kapitel i Fryshuset]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/min-kapitel-i-fryshuset-21fac185ff05?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/21fac185ff05</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Thu, 23 Mar 2017 13:46:13 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2017-03-23T13:46:13.821Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>21 februari slutade jag mitt volontärjobb i Fryshuset efter nästa åtta månader. Det var en av de mest givande upplevelserna jag har haft här i Sverige och här ska jag berätta varför jag trivdes så bra där.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*helGn5jcYkM2W0yFLotk_Q.jpeg" /></figure><p>I mina artiklar på den här bloggen kan man hitta några där jag starkt rekommenderar er att börja prata med människor för att öva ett nytt språk. Det är faktisk den enda metoden som verkligen har fungerat för mig. Fast det är inte så lätt som det kan se verka, även om man bor i landet. I mitt fall är min sambo inte svensk, mitt jobb är internationell och mina vänner känner sig inte helt bekväma att tala på svenska med varandra. Det krävs sannerligen motivation och disciplin. Så jag kom på att jag behövde en ny kontext för att praktisera språket.</p><p>Allt började med <a href="http://www.volontarbyran.org/">www.volontarbyran.org</a> där jag hittade det första möjlighet praktik, ett sjukhus för äldre människor. Tyvärr fungerade det inte så bra; jag var bara där två gånger eftersom min nivå på språket var jättelåg och patienterna hade problem att tala. De behöver riktig hjälp från en professionell, inte från vem som helst. Då tackade jag för chansen och kom tillbaka till sajten för att söka efter en annan plats.</p><p>Den här gången fokuserade jag för en praktik som behövde hjälp i IT-områden för att jag bli hel säker att jag kan kontribuera till. Då såg jag Fryshusets annonsen som bad för hjälp av någon som är duktig på datorer. “<em>Det låter precis som mig” </em>tänkte jag. Efter bara ett mejl och ett par dagar fick en inbjudan till min första mötte den samma veckan. “<em>Vilken tur!”</em> såg jag till mig och jag hade hel rätt; från början, när jag träffade min chefen Daniel Lönn, visste jag att den kommer att bli en utmärkt upplevelsen.</p><p>Idéen bakom min position som volontär var att arbeta en IT-konsult som kan titta genom ett projekt som kallas <a href="https://medium.com/@serchavalos/jetskill-4df440c86333#.1cdt5oapq"><em>JetSkill</em></a><em> </em>och ge bara min omdöme om jag märker en aspekt som kan förbättras eller som ser inte bra ut. Tyvärr krävdes det inte så mycket för att interagera med människor men det var forfarande okej; andra volontärer som jobbar på samma platsen var så mycket trevlig och jag fick att öva ganska mycket. <em>Score!</em></p><p>Om ni har jobbat på ett stor kontor, då vet ni redan hur det känts den första dagen; man är väldigt blyg så det kunde ta tid för att börja att mingla. Men inte där; alla person som jag kom förbi började att introducera sig själv; “<em>Hej! Du är den ny volontären, eller hur? Välkommen!” </em>eller <em>“Jag såg att du hittar för någonting. Kan jag hjälpa dig?” </em>och min favorit “<em>Jag tror jag har aldrig sett dig förut. Trevlig att träffas!”</em> Jag hade skräck för att jag kunde inte tala så bra och de fick veta att min nivå är ganska begränsad, men det spelade inte roll för dem. Det var den utmaningen som jag behövde.</p><p>Jobbet var också väldigt trevlig. I början visste jag inte alls vad Fryshuset fokuserar på. Det står på sajten “<em>Vi gör det möjligt för unga att genom sina passioner förändra världen!” </em>som innebar inte så mycket till mig. Men när jag började att jobba och tala med personalen där förstod jag den enorma ansvar vi har mot dem som en samhällen. Ungdomar som har haft en svar ungdom och som kände inte förstod för att man tänker den här generationer är förlorat ska hamna på kriminalitet om vi inte lyssnar och utmana dem. Oavsett om man har barn eller inte, tänkt på alla dem som du träffar nu på ett 20 år (som är inte så mycket) kommer att bli din doktor, advokat, lärare eller tjuv berömde om vad vi bestämmer. Som Daniel sade till mig <a href="http://fryshuset.se/nyheter/unga-gor-vuxna-mojliggor-2/"><em>“Unga gör, vuxna möjliggör”</em></a><em>.</em></p><iframe src="https://cdn.embedly.com/widgets/media.html?src=https%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fembed%2FBJQ6pdEC8dM%3Ffeature%3Doembed&amp;url=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DBJQ6pdEC8dM&amp;image=https%3A%2F%2Fi.ytimg.com%2Fvi%2FBJQ6pdEC8dM%2Fhqdefault.jpg&amp;key=d04bfffea46d4aeda930ec88cc64b87c&amp;type=text%2Fhtml&amp;schema=youtube" width="854" height="480" frameborder="0" scrolling="no"><a href="https://medium.com/media/43fa9ca1f091c07d44b83eb4335f8ea4/href">https://medium.com/media/43fa9ca1f091c07d44b83eb4335f8ea4/href</a></iframe><p>Det är inte bara ungdomar som Fryshuset fokuserar på; jag träffade också andra personer som jobbar på olika ställe; <em>United Sister </em>som kör några projektet för att stärka unga tjejers självkänsla (Följa dem på #<a href="https://www.instagram.com/explore/tags/jag%C3%A4ridealet/"><em>JagÄrIdealet</em></a>!), <em>Tillsammans för Sverige</em> som handlar om interreligiös vägledning och utbildning för fred och förståelse, <em>Barn till ensamma mammor, </em>och <em>Min Jobbcoach, </em>en personlig jobbcoaching för unga arbetslösa, bland andra.</p><p>Även om det var inte så mycket tid som jag spenderade där, det började att påverka mitt jobb. Så jag slutade precis efter JetSkill lanseringen. Fast jag känner väldigt nöjda att äntligen ser webbsajten live och på samma sätt hur började några används av ungdomar. Dessutom, det var bara inte språket som jag lärde mig under volontärjobbet; tekniken som utvecklades på appen var hel nytt för mig, då jag lärde dem också och tog jag några av dem nya <em>skills </em>till mitt riktig jobb. <em>Ha!</em></p><p>På slutet fick jag mycket för någonting som jag planerade inte att få pengar alls. Som vanligt, generositet har alltid betalat mig bäst.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=21fac185ff05" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[JetSkill!]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/jetskill-4df440c86333?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/4df440c86333</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Wed, 15 Feb 2017 14:37:57 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2017-02-15T14:37:57.436Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>Idag på alla hjärtans dag, lanserar vi en social platform som heter “JetSkill”. Den inbjuder alla till att anta utmaningen att samla referenser som kan hjälpa dem att skaffa sitt första jobb. Den fokuserar särskilt på ungdomar för att stödja de att använda sin kreativitet, hitta sin passion och förhoppningsvis hjälpa dem att hitta sitt första jobb genom att delta i roliga aktiviteter.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*BNzsVOaPHr7XTxCzCpTAVA.jpeg" /></figure><p>Jag blev introducerad i projektet under mitt första möte när jag började jobba på Fryshuset och jag fastnade för projektet direkt eftersom jag fortfarande minns hur svårt det var för mig som ung att hitta jobb! Och jag kommer också ihåg att det inte var min utbildning som attraherade min arbetsgivare till att titta närmare på mig utan istället mina erfarenheter som gjorde mitt CV mer intressant. Naturligtvis spelar utbildningen en stor roll men jag tror verkligen att man, för att få den första kontakten vilket är det viktigaste och det svåraste steget inom rekrytering, är det absolut nödvändigt att uppvisa massor av aktiviter i CV:t.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*Qv9M2IJK8eM8ZIaVrxQ8yA.png" /></figure><p>Lyckligtvis lärde jag mig detta från mina föräldrar väldigt tidigt i livet och nu känner jag en stor glädje över att jag har bidragit med min kunskap och mina erfarenheter till ett initiativ som kommer att hjälpa ungdomar och unga vuxna.</p><p>Jag önskar Fryshuset den bästa framgången och, om ni är mellan 13–26 år, prova gärna att börja tänka på din framtid.</p><p>https://JetSkill.se</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=4df440c86333" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Varför tidsrapportering kan vara en bra idé]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/varf%C3%B6r-tidsrapportering-kan-vara-en-bra-id%C3%A9-c14fd300a766?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/c14fd300a766</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Wed, 01 Feb 2017 10:39:55 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2017-02-01T10:39:55.025Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>“Gör du en tidsrapportering?” Det var precis vad min sambo frågade mig en dag under middagen. För henne var det en arbetsuppgift som hon inte alls gillar. Men, hon är tillräckligt disciplinerad för att göra det varje vecka. Då hon frågade mig om jag går igenom den typen av tråkiga uppgifter, svarade jag “Lyckligtvis inte”. Men jag började undra om jag borde göra det.</p><p>På mitt jobb behöver vi inte; tiden är faktiskt inte alls viktigt. Våra kunder, alla som älskar musik och använder vår platform för att upptäcka den bryr sig inte om vi jobbar tusentals timmar per vecka eller inte. Emellertid ar situationen inte densamma om man jobbar som konsult, som min sambo gör. En konsults kunder raknar tiden för att fa veta hur mycket uppgiften kostar.</p><p>Jag kan förstå varför min sambo inte gilla den; det kan vara svart att minnas vad man har gjort under en hel månad, det tar tid och ibland inte man måste vara väldigt noggrann. Men jag har insett att det finns en stor fördel med att göra det även om du behöver inte. Nämligen att behålla fokus. Jag tweeted den här frasen som passar perfekt till idén</p><h3>Sergio Avalos on Twitter</h3><p>Stop managing your time. Start managing your focus.&quot; -@robinsharma via @momentumdash</p><p>Många gånger har det hänt att jag totalt har glömt bort mina nyårsloften. Det handlar inte om att jag tycker att dem ar omöjliga att genomfora. Sa för en månad sedan började jag att skriva varje torsdag eller fredag vad jag har lärt mig under veckan. Så långt ät det; tidrapportering har hjälpt mig att påminna mig själv om mina mål och pressa mig till att försätta arbeta för att uppnå dem. Det är skälet till den här artikel, ha!</p><p>Så prova själv och ser hur det känns att rapportera till din själv!</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=c14fd300a766" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Varför slutat jag att fira min födelsedagen och vad hände sen]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/varf%C3%B6r-slutat-jag-att-fira-min-f%C3%B6delsedagen-och-vad-h%C3%A4nde-sen-41e42c65f1e3?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/41e42c65f1e3</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Wed, 11 Jan 2017 22:25:04 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2017-01-11T22:25:04.154Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>För mer än 8 år slutade jag att fira min födelsedag. Jag var bara tröttna av få meddelanden från människor vem brydde inte om mig och de gjorde det bara för att de fick en påminnelsen från Facebook eller min mor, ha!</p><p>Jag minns så många gånger mina släktingar vem ringde till mig först för att bad mig för min syskon telefonnummer, och sen ringde mig igen för att be ursäkt för att inte gratulera mig från början. “<em>Come on!” </em>sa jag till me.</p><p>Jag hade inga problem att folk glömde den där dagen, men vad gjorde mig arg är att veta de som kände tvungen att gratulera mig, inte för att de verkligen ville.</p><p>Då började jag gömma min födelsedagen från socialnätverket (Hi5 fanns på den där tiden!) och, efter alla de här år, jag lärde mig den:</p><ul><li>Min familj, särskild min mor, kommer aldrig att förstå den. Även om jag stängde av min mobil eller FB-konto, de försökte hur som helst för att gratulerar mig.</li><li>Med alla social medier som finns nu, det är så jävla svår att göm den där datum! Även i Sverige finns en sajt var man kan hitta födelsedagen av vem som helst! Såvida inte ditt nämn är “Johan Larsson”, som en den svensk version av “John Smith”, det är omöjligt att ha en hemlighet.</li><li>Någonting som jag inte funderade på är att jag gilla att gratulera min vänner. Nu känner jag väldigt obekväm att göra den och ber dem att inte göra för min själv, ha!</li><li>Och på sist, jag helt glömde att det kommer att finnas dem som verkligen bryr om mig på den där dagen. En gång var jag så arg när min chef tog med några kakor till ett möte. Ni kan tänka sig på hur kände jag när mitt hemlighet upptäcktes framför alla mina kollegor. Men sen, efter några timmar när jag lugnade ner mig, jag insåg att det finns inte alls en typ tradition på min företag för att fira folks födelsedagen; det var helt min chefs intention för att göra mig lycklig. Det helt krossade min hjärta :-(</li></ul><p>Jag ska slappna av det för att det är total meningslöst, även om den där datum kommer aldrig att stå på min Facebooksidan igen.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=41e42c65f1e3" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Hemlösa för en dag]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/heml%C3%B6sa-f%C3%B6r-en-dag-79300f8bc212?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/79300f8bc212</guid>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Wed, 11 Jan 2017 22:06:10 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2017-01-13T12:40:35.575Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>Om man bor i en lägenhet i Stockholm vet du att man behöver en dörrkod för att komma i byggnaden. Och jag vet inte riktigt varför i mitt hus koden fungerar inte på kvällen och öppnas bara med en nyckel, förmodligen för säkerhetsskäl.</p><p>Om du undrar vad händer när man förlorar nyckeln gör inte det; här berättar jag mitt version.</p><p>Men jag förlorade inte riktig min nyckel. Istället gav den till min sambo för att hon kom tillbaka till lägenheten och jag ville stanna lite längre med mina kompisar på en bar. Det hände under en Lördagskväll i mitt på november och jag insåg min dumhet precis kl 3 när alla mina kontakter var i en djup dröm. Ytterligare, min mobilsbatteri var låg (tack för det, iPhone!) så jag var tvungen att vara smart och ringa dem som kunde hjälpa mig. Efter 20 missade samtal till min flickvän, började jag att tänka var kan jag stanna under den kalla och snöa natten.</p><p>Först försökte jag att boka ett rum hos ett hotell nära min plats som kallas Motel L i Hammarby. Men den var helt bokad och även personalen vägrade att låta mig stanna i ett rum som var precis checkad ut precis när jag var där. Nästa hotellet som jag försökte var också full bokad då började jag att förnimma mönstret och insåg att alla hotell kommer att bli helt bokad och de var inte en alternativ på den där tiden.</p><p>Det fanns en plats var jag kunde skydda mig från att frysa: Soprum! Men jag var inte helt övertygad om det, eftersom jag hade oro om min reputation med mina grannar om de ser mig där hahaha.</p><p>Då nästa plats som jag tänkte på var baren var jag träffade mina kompisar. För att spendera tid, jag promenerade dit istället för att åka bussen och värmde mig upp när jag kom nära till en tunnelbanestation. Men när jag ankom till Medbörgplatsen, jag mindes att barer i Stockholm stänger efter kl 3.00 ! “<em>Oh shit!</em>” tänkte jag och promenerade till en McDonalds restaurang som var den enda plats som är öppnad 24/7.</p><p>Tyvärr det var faktisk inte mer plats som jag kunde gå till (utom soprummet). Men därför att temperaturen var inte så kall (runt -1°C), jag bestämde för att fortsätta promenera runt i stan och bara vänta till dörrkoden fungerar igen, liksom kl 6.00. Det var exakt när jag fick en samtal i min nästa dött mobil från min sambo som frågade mig “<em>Where are you?</em>” Det lät som en dålig skämt, men jag svarade inte och bara bad henne för att vänta för mig med öppnad dörren.</p><p>Lyckligtvis min reputation skadades inte varken jag frös på gatorna :D Och från den där dagen går min flickvän aldrig ut utan nycklarna, även om vi går ut tillsammans.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=79300f8bc212" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Sommartid]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/sommartid-49379be1893?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/49379be1893</guid>
            <category><![CDATA[dktech]]></category>
            <category><![CDATA[smartphones]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Mon, 06 Jun 2016 21:23:59 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2016-06-06T21:23:59.117Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>Det här året kommer vi att fira 100 år sedan sommartid infördes. Jag minns perfekt första gången när jag ställde min klocka en timme. Det var cirka 1996 och den koncepten att byta tid var helt nya på mitt land. Jag var helt arg eftersom det var svårt för mig för anpassa sig till den nya tiden.</p><p>Naturligtvis jag var inte ensam och många klagade om den till regeringen. Argumenten för att hålla sommartid var (och fortfarande är) för att spara energi och förbättra livskvalitet om människor tillbringar mer tid utomhus under ljusa kvällar. De lät till oss inte tillräckligt som bra argument men jag hörde att många europeiska länder har gjort det för så länge sen.</p><p>Jag alltid trodde att sommartid infördes av Europa för de fördelarna som jag beskrev förut men det är inte så. På tidningen <em>“The Economist”</em> läste jag att den introducerades under första världskrig av Tyskland och dessa allierade för att dra nytta av det tidiga morgonljuset och spara värdefullt koll till krigsansträngningarna. När kriget var över gick många länder tillbaka till normaltid, men sommartid återinfördes under andra världskriget och avskaffades av många länder när kriget upphörde. Men igen under en annan liknande situation på 1970-tales västerländska länder införde den mer permanent.</p><p>För mig det har varit liksom 20 år och jag fortfarande tycker inte om sommartiden. Jag tror också att många av mina kolleger här är inte så glad i April när klockan måste ställas en timme. Men på andra sidan, det känns så gott i Oktober när vi får den timmen tillbaka! Vi vaknar och tänker att det är sen men det är inte san! Vi kan komma tillbaka till sängen om vi vill.</p><p>Kanske det är den enda eller viktigaste fördel som jag får och det räcker för mig.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=49379be1893" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Pareto 80–20 principen för språkinlärning]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/pareto-80-20-principen-f%C3%B6r-spr%C3%A5kinl%C3%A4rning-87e3551df6b?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/87e3551df6b</guid>
            <category><![CDATA[svenska]]></category>
            <category><![CDATA[challenge]]></category>
            <category><![CDATA[language-learning]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Sun, 17 Jan 2016 10:59:57 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2016-01-17T10:59:57.132Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<p>Några veckor sedan hittade jag en artikel som påminde mig en metod för lära sig ett nytt språk. Det är faktisk anledningen av värför började jag att skriva på den här bloggen. Det är kallas “Pareto principen 80–20 för språkinlärning” och det betyder att man kan få 80 percent av resultater, med bara 20 percent av arbete, dvs man behöver inte att veta den hela grammatiken för att börja att prata, det räcker bara med några ord för att börja kommunicera.</p><p><a href="http://www.fluentin3months.com/80-20-rule/">“The Pareto (80–20) principle in language learning”</a></p><p>Naturligtvis artikeln skrevs av en polyglot som heter Benny Lewis men han påstår att han har inte en infödd formåga för att lära sig ett nytt språk. Det krävdes bar mod och önskan för att öva från början.</p><p>Enligt till honom den största utmaningen är inte att lära sig de komplicerad gramatiska regler eller memorera tusen nya ord, men våra rädda för att tala och ser ut dum. Han säger inte att grammatik är inte viktig. Den är väldigt viktig, men det behövs inte att bli perfekt. Vi kan egentligen lär oss från våra misstag av konstant övning.</p><p>Benny föreslår att börja prata på det nytt språk snart som moljigt med bara några memorerad ord. Jag egentligen försökte den men fungerade inte verkligen bra för mig därför att jag kände väldigt frustrerad av jag kunde inte säga ingenting. Så tog jag en intensiv kurs för att ha en grundnivå and efteråt försökte jag att tala. Även jag har inte den nivån som jag onskar, jag kan försäkra att jag fick mest av min inlärning från min kär vän Diana än kurserna som jag tog.</p><p>Det var en sak som jag tror saknas i Bennys artikeln; dedikation. Om du talar engelska det är möjligt att du kan kommunicera var som helst och därför det finns inte en riktig behov för att lära sig det nytt språk. Då man måste att pressa dig själv för att öva varje dag och inte använda den som du redan vet. Den här är faktisk min riktig utmaning.</p><p>Ju, det är inte lätt, men att bli en perfektionist på grammatiken kommer inte att hjälpa.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=87e3551df6b" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
        <item>
            <title><![CDATA[Min första konsert]]></title>
            <link>https://medium.com/@serchavalos/min-f%C3%B6rsta-konsert-a1825cb2591b?source=rss-7a84a55d73ed------2</link>
            <guid isPermaLink="false">https://medium.com/p/a1825cb2591b</guid>
            <category><![CDATA[swedish]]></category>
            <dc:creator><![CDATA[Sergio Avalos]]></dc:creator>
            <pubDate>Tue, 27 Oct 2015 08:15:11 GMT</pubDate>
            <atom:updated>2015-10-27T08:15:11.818Z</atom:updated>
            <content:encoded><![CDATA[<figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1024/1*yPNtgHPUleyHrodIUwH2IQ.jpeg" /></figure><p>Före veckan gick jag till mitt först konsert. Jag vet: det låter väldigt konstigt för en person som är hundra trettiotvå års gammal men även en som jobbar på Spotify, ett revolutionär företag i musikbränshen. Jag ljög inte när jag anmälde sig till jobbet. De frågade inte mig och jag säger ingenting heller.</p><p>Varför väntade jag så jävla länge för att gå till ett konsert är ett ämne som jag förmodligen kommer att berätta någon annan gång. Men just nu kan jag säga att jag hade aldrig varit en stor fan av musik. En anledning för att jobba Spotify var deras intresse om tekniken och deras ständiga önska för att förbättra sin produkt. Jag var inspirerad av den här videon.</p><figure><img alt="" src="https://cdn-images-1.medium.com/max/1007/1*xp2zTa_onZSoqCzvQ0I_cw.png" /><figcaption>Ref: <a href="https://web.archive.org/web/20120421152814/http://www.spotify.com/us/jobs/">https://web.archive.org/web/20120421152814/http://www.spotify.com/us/jobs/</a></figcaption></figure><p>Men när jag började använda produkten började jag också att förstå den verkligen syften av Spotify. Jag märkte med mig själv: förut tänkte jag inte så ofta på musiken. Jag bara satt på radio och lyssnade på vad som helst. Men att ha ett program som ger dig nästan alla möjliga låtar och även föreslår dig en som är baserad om din smak är en annan berättelse. Tack till Spotify upptäckte jag <em>Imagine Dragons</em>, ett av min favorit band just nu. Och jag hittade dem inte på grund av en reklam och ett förslag av mina vänner; jag bara klickade på <em>Discover</em> fliken på programmet och bandet stod just där. Kärlek vid första ton.</p><p>Nuvarande finns många diskussion om den nya affärsmodellen när användare lyssnar på låtar gratis istället att köpa dem och artisten får betalt varje gång sina låtar hörs, s.k. <em>pay per stream</em>. För många kan det ser ut liten orättvis eftersom artisten får mindre pengar från försäljningen. Jag håller inte helst med. Visst, pengarna är mindre än förrut men titta om vad händer sen: mer personer som jag förvandlas till musikfans. Jag betalde ganska mycket för biljetterna och efter konserten tänkte jag att jag bodde betalar mer.</p><p>Jag kunde komma överens om hur artister betalas är inte helt korrekt och <a href="http://lit.vulf.de/spotify-so-little/">det finns några förslag för att förbättra affärsmodellen</a>. Men hur som helst, tjänsten uppfyller syften: artister spelar deras musik och användare upptäcker låtar som de kunde inte hitta förut.</p><p>Nu min motivation är att göra det ännu lättare helt enkelt.</p><img src="https://medium.com/_/stat?event=post.clientViewed&referrerSource=full_rss&postId=a1825cb2591b" width="1" height="1" alt="">]]></content:encoded>
        </item>
    </channel>
</rss>