I 100 dagar i följd har jag skrivit en text. Ibland kort, ibland längre. Ofta fem i tolv, och så även idag. Precis så som jag beskrev mina ambitioner i första blogg100-inlägget har det blivit. En blandning av trams och allvar. Möjligen mer trams.

Åtminstone mer glädje än ilska. Jag trodde nog att det skulle bli fler inlägg om Sådant.Som.Stör.Mig. För jag har ett rätt hetsigt humör, avskyr orättvisor och kan fullkomligt koka över människors inskränkthet, brist på empati etc etc. Men att bara kasta ner en beskrivning av total ilska är inget jag vill. Det är roligare att sprida glädje än ilska. Ska jag morra över sakernas tillstånd vill jag helst göra det inklusive reflektion. Och reflektion kräver eftertanke, eftertanke kräver lite tid. Den som ofta är en bristvara i ett liv som mitt. Således har det blivit mer av tips och trix än jag trodde och fler inlägg med bild.

Jag har också skrivit mer personligt än jag trodde att jag skulle göra. Det har gått bra det också.

Nu är jag i mål. Ni finns det 100 inlägg upplagda. Det är en rätt schysst känsla. Någon djupare analys av det blir det inte idag. Fem i tolv är jag nöjd att vila mig i glansen av den tanken. Det gick!

God natt.

Mentalisering, förmågan att förstå både sina egna och andras tankar och känslor, är otroligt viktig för att kunna upprätthålla goda relationer till andra människor.

Tidningen Specialnest skriver bra om detta: ”Det handlar alltså om att förstå både sin egen och andras inre värld; vad det är som får mig att agera och reagera som jag gör, och vad det är som får andra att agera och reagera som de gör.”

”Mentalisering tangerar angränsande begrepp som Theory of mind (att förstå andras tankegångar), empati, emotionell intelligens och metakognition (förmågan att tänka om sina tankar), men är bredare eftersom det innefattar både tankar och känslor, både hos sig själv och hos andra.”

Självkännedom är alltså en nyckel.

Som jag önskar att detta vore något som alla barn fick hjälp att utveckla! Vissa har svårare men alla borde få hjälp och ledning att lära sig känna igen sina egna beteenden och triggers, att reflektera över de egna känslorna och reaktionerna – och att vara medvetna om andras. Jag önskar verkligen att skolorna kunde jobba mer med denna viktiga livskunskap. Det skulle inte bara bidra till bättre relationer, utan också till en bättre värld. Det är jag övertygad om.

Läs mer om mentalisering här eller här.

I Drömjobbet – en film om det fina med att vara behövd får man följa vardagen på ett vårdhem i Nacka kommun. Det är berättelsen om hur någon fick idén att låta funktionsnedsattas dagliga verksamhet bli till riktiga jobb på ett vårdhem. En film om att få en plats, ett sammanhang – och att få vara behövd. Finns att se på SVT play.

Säkert många inlägg som är vansinnigt provocerande för många. Som detta nedan till exempel.

Tänkvärt, säger jag.

Ibland är det väldigt skönt med en barnbok som vågar strunta i ”så kan man väl inte säga!”. Det här är en av våra favoriter här hemma:

Om en ilsken, bestämd och oerhört söt krokodil på krigstigen.

Smågodis i flytande form. Dessutom datenight med make. Fem poäng av fem möjliga för denna afton.

Fredagsmys med popcorn och gamla Kalle Anka-filmer.

Att laga tacos ihop med min åttaåring.

Gräsklippning med en superpeppad treåring som ”kör” gräsklipparen ”själv”.

Att lyssna på de två yngsta när de leker. Se när de kramas god natt. Och höra när storebror försöker lära lillebror att räkna plus och minus.

Idag var en fin dag.

21 år. Ett halvt liv. Bokstavligt. Mer än så till och med. Det känns rätt häftigt när jag nu väl tänker på det. Så mycket som vi har upplevt, delat och gått igenom. Från nyvuxen till medelålders. Det är inte klokt så fort tiden går.

Till den här behövs inga ord. Jag älskar den är lilla filmen om hur samhället/skolan tar död på barnens kreativitet. Ladda upp med näsdukar! Tårar och leenden…

Hör plötsligt någon som andas. Ljudligt, ojämnt, plågat. Tittar runt omkring mig men ser inte varifrån ljudet kommer. En bra bit bakom mig, låter det som. Ser ingen medpassagerare som reagerar. Försöker koppla bort ljudet men det går förstås inte. Någon mår inte bra. Stor smärta eller ångest. Det hörs ju så tydligt. Men jag hör inget ståhej. Ser inget. Skruvar på mig i sätet för att se mer, men det är lönlöst. Bussen kör vidare längst motorvägen.

Ber till slut den mobilspelande mannen bredvid att släppa förbi mig. Går bakåt. Finner en kvinna med full panikångest. Knappt kontaktbar. Mannen bredvid henne försöker lågmält lugna. Jag frågar om de behöver hjälp, om de vill ha kontakt med sjukvårdspersonal. Mannen tvekar, kvinnan reagerar inte. Jag berättar att det vid nästnästa stopp finns en brandstation med stationerad ambulans. ”Ingen ambulans”, säger kvinnan. Bussen kör vidare på motorvägen. Folk runt omkring oss fortsätter surfa, läsa och titta ut genom fönstret. Undantaget en man, som verkar ha pratat med paret tidigare. Jag frågar dem om jag ska gå fram och be chauffören fråga om det finns sjukvårdspersonal på bussen. Kvinnans vän nickar.

Chauffören blir nervös och förstår inte vad jag ber om. Stannar vid nästa station och fumlar med knapparna. Jag får höja rösten och ropa i bussen istället. En barsk kvinna undrar varför jag vill ha tag i sjukvårdspersonal. ”Mår du dåligt eller?” Jag meddelar att en kvinna längre bak gör det och undrar om den barska damen är sjukvårdare. Hon svarar inte utan stegar istället bakåt. Bussen står still vid stationen. ”Lägg av nu. Kör! Vi vill inte missa vår anslutningsbuss.” Två irriterade herrar suckar över att deras sällskap agerar sjukvårdare. Chauffören kör vidare. Övriga medpassagerare sitter som förut.

Den barska kvinnan ställer snabba barska frågor om medicinering och tillstånd och vill att paret kliver av. Kvinnan vill bara hem. Barka kvinnan meddelar att ”då är saken klar” och går tillbaka till sitt stressade sällskap. Kvinnan med ångest fortsätter hyperventilera. Jag har ingen sjukvårdsutbildning. Kan bara klappa hennes arm och prata lugnande. Förvissa mig om att hennes sällskap åtminstone följer med henne hem. Paret går av. Tystnaden lägrar sig.

När jag kliver av bussen gör jag det samtidigt som en äldre man. ”Bra gjort”, säger han. ”Modigt av dig att rycka in.”

Modigt? Är det modigt att agera som en medmänniska. Jag tycker fasen inte det. Sunt förnuft kallas det. När någon mår dåligt hjälper man till så gott man kan. Givetvis önskar jag i sådana situationer att jag vore sjukvårdare, och kunde göra mer. Men medmänniska räcker en bit på vägen. Att titta bort, ut genom fönstret, hjälper i alla fall inte någon.

En sak som jag finner helt obegriplig i sammanhanget: Om du hör en människa hyperventilera och inte ser vad som sker. Varför reagerar du inte? Du vet inte om det är en höggravid kvinna som ska föda eller någon som blivit allvarligt sjuk. Du vet inte om personen är ensam eller har hjälp. Hur kan man med sig själv om man bara sitter still och struntar i detta?!